Vi testar igen

Igår anordnade en vän till mig som även är dressyrdomare opretentiös programridning. Grao behöver ju mängdträning på att åka iväg och arbeta, så vi tog tillfället i akt och körde andra programridningen samma vecka. Grao var spänd. Mycket spänd. Dessutom hade han rejält med överskottsenergi. Det märks att vi inte har haft underlag att kunna arbeta hemma. Själva programtidningen blev verkligen inte mycket att skryta med, men jag tycker ändå att vi fick till en bra och nyttig träning. Tyvärr fick jag aldrig med mig protokollet. Precis när jag ridit klart fick min medhjälpare Monica telefon från Ulrik. Grannen hade ringt – Amelia var lös hemma! Grannen som ringt är inte hästvan, så jag ringde en annan granne, Anne-Marie. Hon var på jobbet men befann sig närmre hemma än jag, så hon kastade sig iväg hemåt. När hon kom fram var dock allt lugnt, grannen hade lyckats få in Amelia i en hage. Fantastiskt handlat av en person som inte är van vid hästar och som dessutom var ensam hemma med två småbarn! Det är verkligen toppengrannar vi har fått här.

När vi kom hem flyttade vi över Xipo som var kvar i hagen Amelia gått ut ifrån till sommarhagen där Amelia var. Jag hade en del akut jobb jag var tvungen att ta tag i innan jag kunde gå ut och kolla staketen. Jag hann i alla fall ut innan det mörknade, och jag konstaterade att tråden mot grannens åker var av och indragen inuti hagen. Jag skulle tro att något vilt djur hade sprungit in i hagen utifrån och Amelia bara råkade hitta hålet. Nu är det i alla fall lagat.

Två nya uppdrag

Nu är det klart att jag kommer få två nya spännande och roliga uppdrag under 2017. Det ena är att jag blir ordförande för SvRFs WE-kommitté. Jag har ju suttit i kommittén i ungefär tre år och nu ska det bli spännande att få ta över ordförandeklubban. Jag hoppas kunna arbeta vidare med grenen så vi blir större, så fler upptäcker hur roligt det är. Till min hjälp har jag många duktiga och engagerade personer, både i kommittén och med andra uppdrag, så jag tror det kommer bli ett roligt och givande uppdrag.

Mitt andra nya uppdrag är en halvtidstjänst som kommunikationsstrateg i Tomelilla kommun från 6 mars och året ut. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta tillsammans med andra med kvalificerade arbetsuppgifter i en proffsig organisation. Att sen kunna kombinera detta med att driva egna företag och skriva om mitt största intresse känns som en superkombination.

Ytterligare en enkel grej

De klassiska höpåsarna är förstås bra på många sätt – men de är skittråkiga att packa, särskilt om du ska packa många måltider till många hästar. Vi har valt att göra påsar till frukostmålet för att kunna fodra lätt och smidigt i arbetskläder. I övrigt fodrar vi ”löst”. Men ibland vill vi ju väga stickprov även på andra måltider. Därför har jag tagit bort gavlarna på en ikeapåse, så den är ett brett band med handtag. Då kan jag lätt lägga på höportionen, vika upp handtagen och väga. Mycket enklare än att packa in i en påse Kvällsportionerna som ligger runt 6 kg, vilket är svårt att få i en vanlig påse dessutom.

 

Vårkänslor

Idag har det äntligen varit sol, 7 plusgrader och vindstilla! Hur skönt som helst, och snön smälter undan. Jag har unnat mig en lunchpromenad på stranden och en kopp kaffe ute på innergården, mitt emellan en snödriva och blommande vintergäck. Det här vädret kommer dessvärre vara rätt kortvarigt, men nu är vi på gång.

Mitt knoppningsverktyg

För ett tag sedan skrev jag om en flätningsmetod för knoppar på hästar med lång man som Nuno Silva uppfunnit. Igår bestämde jag mig för att testa! Resultatet blev, som ni kunde se i gårdagens inlägg, nio jätteknoppar. Jag är trots allt rätt nöjd med looken, jag gillar ju de där lite stora och fluffiga knopparna, men nästa gång ska jag göra lite fler så de blir mindre, kanske elva eller tretton blir lagom.

 

Men metoden var förvånansvärt snabb och enkel, en del tror jag tack vare det verktyg jag gjorde. Det är en stor, långsmal ögla av aluminiumtråd, som jag tvinnade ihop i änden. Den stack jag in genom flätbasen och använde för att dra flätan igenom – smidigt och enkelt!

 

Vinnare i en kategori i alla fall

Idag har Grao och jag varit i Ystad och ridit en Pay&Ride. Uppladdningen har väl kanske inte varit den bästa – det har varit en vecka med mycket jobb och farande för matte och därtill dåliga förhållanden på ridbanan. Vi kan säga att vi vilade oss i form.

Den här gången fick vi inga poäng, utan bara muntliga och skriftliga kommentarer.  Min känsla var att traven och skritten var betydligt bättre än förra gången. Jag kunde länga ut formen lite mer och det fanns passager som inte var tokspända i alla fall. Halterna var jag också nöjd med, han klev in fint och stod helt still tills jag bad honom gå framåt. I första galoppen fattade han korsgalopp, i den andra var han bara pigg och stark – men domaren kommenterade ändå att han har en fantastiskt fin galopp när det funkar. Hon gillade även serpentinen som hon tycker var mjuk och hon sa att hon tyckte att jag gav honom bra förutsättningar genom programmet.

På det hela taget är jag mycket nöjd med dagen. Han var visserligen väldigt spänd när jag skulle sitta upp och var lite jobbigt hoppig emellanåt, men mycket har gått åt rätt håll. Sist var ju även lastningen ett bekymmer, det var det definitivt inte idag.

Jag passade även på att testa ny frisyr, mer om det i morgon. Men det gjorde att jag åtminstone var överlägsen segrare i kategorin Störst knoppar.

Att tala med hästar

Igår hade vetenskapsradion ett inslag om hästar och deras sätt att kommunicera. Forskaren Linda Keeling berättade om hur forskningsläget ser ut och beskrev hur hästar lär sig att kommunicera med människor – och lär människorna att förstå och hjälpa dem.

Att hästar kommunicerar med oss är inget konstigt alls för alla oss som håller på med hästar. Vi har alla blivit tillsagda av hästarna att skynda på med maten, att klia på ett visst ställe eller att sluta pilla på det där såret som faktiskt gör ont. Genom systematiska studier kartlägger forskningen denna kommunikation på ett vetenskapligt sätt och ger oss beprövad kunskap att lägga till det vi ”vet” genom intuition och erfarenhet.

Jag blev särskilt glad när Linda Keeling sa att hon gärna skulle vilja forska mer på hästars positiva reaktioner. Vad blir de glada av och hur visar de det? Hur ser du att en häst är nöjd? Jag tror definitivt att de flesta hästmänniskor vet vad den egna hästen uppskattar och märker det, men även här skulle systematisk kunskap vara intressant. Det är viktigt för oss hästmänniskor att se när hästar far illa och förhindra det, men visst vill vi dessutom gärna veta mer om hur vi kan se vad de verkligen gillar.

Det där med utevistelse och hagar

I veckan har jag ju varit på vallfoderseminarium på Ultuna. Ett av ämnena som behandlades var nyttan med stora hagar och bete för hästar, särskilt då naturbeten där hästens naturliga beteenden har spelrum. Det pratades även om hur bra det är för hästar att gå på naturbetesmarker även vintertid.

För oss som bor i södra Skåne, mitt i ett landskap som mest består av Sveriges dyraste och mest bördiga åkermark, är detta inte helt enkelt. När jag bodde i Västmanland tyckte jag att jag hade nära nog de perfekta hagförutsättningarna. Grunden i mitt hagsystem var en granskog om ca 2 hektar. Den hade hästarna tillgång till året om. Där kunde de stå skyddade i snöstorm, där hittade de skugga varma sommardagar och där åt de sly och betedde sig allmänt naturligt. Dessutom var marken relativt väldränerad och tramptålig och kombinerat med den stora ytan höll den sig fin förutom vid grindarna. Efter något år valde jag att flytta en grind en bit. Jag fick visserligen lite längre att leda hästarna men det kompenserades mer än väl av att grinden då låg högt i förhållande till omgivande mark, vilket höll den torr.

När vi letade gård här var tillgång till mark en av de allra viktigaste punkterna. Här hittade vi en gård med 3 ha mark, där ungefär 1,5 ha utgörs av en lövskogsdunge, resten av åkermark och trädgård. Till det fick vi möjlighet att arrendera ytterligare 1 ha åkermark. Lövskogsdungen innehåller några dräneringsdammar och ligger lågt. Vi har stängslat bort dammarna och gjort en vinterhage som går över åkermarken ner till dungen, inklusive en 10 m lång remsa runt själva dungen. Resten av åkermarken är bete som stängslas bort vintertid för att minska markslitaget.

En vinterdag som idag när det är fruset i marken kan vi ha två hästar i skogshagen, för dagen är det Grao och Arno. De andra två, Amelia och Xipo, går i den arrenderade sommarbeteshagen. Det är en lösning som alla hästar är nöjda med. De har massor med hästiga saker att fylla dagen med och de är fullt sysselsatta ända tills det är dags att gå in.

När det är mer novembervinter får vi kompromissa. Då går två hästar i skogshagen och två i en mindre rasthage. I och med att Grao var hingst till i somras och vi har ett sto vill vi inte släppa ihop alla riktigt än. De får då turas om så det inte är samma hästar som går i den tråkiga hagen hela tiden.

Bra våg

Den här hövågen (eller bagagevågen som de envisas med att kalla den) hittade jag på Kjell & co häromdagen. Den är enkel att använda och ligger bra i handen – ett bra köp för 49 kr tycker jag.

 

Vallfoderkonferens, bilddiagnostik och nya gamla vänner

Den här dagen började faktiskt redan igårkväll. Jag skulle flyga från Sturup tidigt i morse, och när snöandet och blåsandet inte verkade avta bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra. Ulrik fick köra mig till några vänner som bor precis vid flygplatsen och jag lånade en säng av dem. Jag fick en trevlig kväll där, och hade inga problem att komma till flyget på morgonen.

Tyvärr insåg jag när jag klev in på Sturup att kön till säkerhetskontrollen gick hela vägen ut i ankomsthallen. Jag hann precis igenom och gå till gaten. Det jag inte hann var att köpa en kaffe och en macka.

Jag skulle vara på en vallfoderkonferens på Ultuna som började redan 8.25. För att inte missa mer än nödvändigt hade jag förbokat en taxi som skulle vänta på mig. Jag flög Norwegian, som brukar landa på terminal 4. Idag landade vi på terminal 5, längst bort. Jag ringde taxibolaget och frågade om chauffören hade koll på sånt. Nej, svarade de, du får gå till terminal 4. Jag tar en rask promenad. Det är en bit.

Utanför terminal 4 finns ingen taxi. Jag ringer bolaget igen. De ringer chauffören. Gissa var han är? Nåväl, jag står kvar och han kommer och plockar upp mig. Klockan är nu 8.50 45 min efter mitt plan hade landat och jag har fortfarande inte ätit frukost. Jag är på plats på Ultuna en halvtimme senare, och hinner lyssna en hel kvart på den första sessionen. Tack och lov fanns det sedan kaffe och smörgås!

Konferensen var riktigt bra, med flera intressanta frågeställningar som direkt rör hästägare. Jag antecknade flitigt – resultatet kommer ni få läsa i tidningen Ridsport förstås.

Efter konferensen hade jag bokat in en intervju med en veterinär och expert på bilddiagnostik när jag ändå var på Ultuna. Jag fick en visning av det nya veterinärmedicinska centret och en intressant pratstund.

Nästa moment var att ta sig med lokalbuss till centrala Uppsala. Det visade sig vara extremt smidigt – de sålde biljetter PÅ bussen! Vad jag vet är det inte många bolag som gör så nuförtiden. Ännu bättre blev det förstås när kortläsaren var sönder och jag fick åka gratis…

Inne i stan träffade jag Jennifer, som läser till jurist i Uppsala. Vi har några gemensamma vänner och har haft en del kontakt innan, men det var första gången vi träffades på riktigt. Det var så kul att träffa henne, vi var verkligen på samma våglängd, inte bara när det gäller hästar.

I skrivande stund sitter jag på Arlanda och utnyttjar deras platser med eluttag för att ladda datorn och telefonen. Dessutom har de fri wifi – det är bra. Flygplatser tenderar ju annars att vara så tråkiga.

Nu håller jag bara tummarna för att Ulrik kan hämta mig på Sturup, så jag kan sova i min egen säng ikväll.