Bristande framåtbjudning – vad gör man?

För flera år sedan skrev jag ett blogginlägg om framåtbjudning. I förra veckan fick jag ett brev från en ryttare som läst blogginlägget och frågade om jag kunde ge henne lite tankar och idéer om hur hon ska rida sin häst, som av naturen inte har så mycket fart i ridningen. Jag blir så glad när det kommer såna mail! Det är verkligen kul att folk läser mina inlägg, i det här fallet efter ganska många år, och reflekterar över dem. Jag lägger ut mitt svar, lätt modifierat här – jag tänker att det kanske kan vara fler som tycker sånt här är intressant. Ut i grupper och diskutera, och återvänd med era tankar!

Jag ska försöka svara så gott jag kan på dina frågor om hur min syn är, men jag måste börja med att säga att detta inte är mitt expertområde. Jag har alltid valt känsliga, reaktiva och ”pigga” hästar när jag själv kunna välja och min erfarenhet av den typen av hästar är mycket större än av de mer flegmatiskt lagda. 

Men jag har några tankar som kanske kan vara till nytta för dig – du får gärna reagera och reflektera över hur du tänker! För det första är jag rätt noga med att jobbar vi så jobbar vi. Våra hästar har rätt sjyssta arbetsvillkor, men jag vill att de förstår skillnaden på arbete och fritid. Sen är det förstås min sak att lägga ribban rätt – det ska vara möjligt för hästen att fokusera och anstränga sig under det arbetspass jag kräver. Jag skulle med andra ord aldrig acceptera att hästen försöker beta eller ta paus när jag rider, det är ett absolut nej från min sida. 

Den första frågan jag ställer mig är hur väl hästen förstår hjälperna. Jag vet att detta kan vara en provocerande tanke – så klart hästen förstår hjälperna, den är ju inriden! Men jag inser mer och mer ju längre jag håller på med hästar att de är väldigt smarta och angelägna om att göra rätt. Jag tror långt fler hästar än vi tror faktiskt gissar vad som förväntas av dem än verkligen lyssnar på hjälperna. Jag ser det själv på min häst Grao ibland. Han tävlar ju på Msv B-nivå, men ändå upptäcker jag ibland att han inte förstår hjälperna helt, istället är han så smart att han listar ut vad jag vill att han ska göra och gör det. Nu senast är det diagonalslutor som har låst sig för honom. Han gör jättefina slutor utmed långsidan, men förstår inte vad jag vill när jag ber om sluta på en diagonal. Jag jobbar med att befästa hjälperna och rida sluta rakt fram utmed något för att sen fortsätta på en fri linje parallellt med spåret. När det funkar bra försöker jag ändra linjen och ge samma hjälper. Även bytena är perfekt på hjälpen när han förväntar sig ett byte – men påfallande ofta missar han byteshjälpen vid tillfällen när han inte förväntar sig ett byte. Jag tror vi ryttare hela tiden måste jobba med våra grundhjälper, renodla hjälperna en i taget och se till att vara extremt tydliga och befästa inlärningen. Här är det viktigt att jobba med en hjälp i taget – en sak som man också ser rätt ofta är att ryttaren gasar och bromsar samtidigt. Det leder ofta till att hästen inte bjuder framåt – inte så konstigt!

Med en flegmatisk häst tror jag inte heller på att jaga hästen i ett övertempo. Jag tror det är viktigare att hitta ett tempo där hästen är hyfsat bekväm med att arbeta. Sen jobbar man utifrån det så hästen inte upplever sig jagad framåt hela tiden. Sen kan man förstås pressa gränserna lite i taget för att öka lite mer, och så småningom även minska lite, med bibehållen energi och bärighet. Men i början går det inte att rida i ett stort register utan man får börja i ett litet. När jag rider in hästar försöker jag hitta ett tempo där hästen varken ökar eller minskar om jag inte ger några hjälper. Hästen ska lära sig att ligga kvar i det tempot om jag inte gör något. På vissa hästar, som t ex Arno, och vår nuvarande unghäst Otto är det ganska lätt, Där kan vi lägga hästen i lite olika tempon och de klarar ändå av att ligga kvar i tempot. Grao har jag ju fått arbeta mycket med att han inte ska öka och på en del hästar, t ex Hugo som jag hade tidigare, får man jobba på att de inte ska stanna. Med Hugo jobbade jag mycket konsekvent med att ge en hjälp och sen inte ge någon ny förrän tempot gick ner. I början handlade det om att jag var tvungen att driva kanske vart tredje, vart fjärde steg. Så småningom blev det glesare och glesare. På en häst som inte bjuder är det jättestor risk att man börjar driva och driva och driva hela tiden. På en sådan häst anser jag att det är extra viktigt att låta hästen reagera på hjälpen i fred.

Var också observant på din lättridning. Det är så lätt att hamna i en slentriandrivning när man rider lätt och då är det stor risk att hästen väljer att blunda för skänklarna. Jobba hellre i  skritt, då har du kontroll på din sits och dina hjälper . Hästen lär sig lika bra i skritt som i andra gångarter – om inte bättre. 

Jag tror också att det är till stor nytta att försöka se objektivt på sin ridning, att inte alltid tänka bra eller dåligt. Om man renodlar hjälperna, ger en i taget och sen funderar på vad som händer har man ett bra utgångsläge att arbeta vidare ifrån. Till exempel – du driver en gång och sen observerar du vad som händer. Reagerar hästen på drivningen? Verkar det som om hästen förstår vad du vill? Får du en reaktion som ebbar ut snabbt? Kommer reaktionen snabbt eller långsamt efter hjälpen? Svaren på de frågorna avgör hur du ska jobba vidare. 

1 kommentar

  1. Utmärkt genomgång! Ett tillägg från mig: Det finns hästar som lägger i bromsen om du är spänd, inte är följsam i sitsen och / eller klämmer med skänkeln. Hästen lägger i handbromsen ofta i kombination med surande och protester. Om man då klämmer ännu mer för att de ska gå fram hamnar man i en ond spiral …Jag har en sådan häst. Hon kräver en ryttare som är centrerad, i balans och avslappnad. Jag har fått jobba hårt och länge med mig själv ( avsuttet) för att lära mig att rida henne men börjar äntligen kunna njuta av denna häst som har en enorm framåtbjudning när hon rids rätt …

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *