Om framåtbjudning

Ofta hör man diskussioner om bristande framåtbjudning, till exempel på tävlingsbanan, vid uteritter, vid ridning på bana eller rent generellt. Precis som jag funderade kring det här med mod, oräddhet och tittighet tror jag att det är viktigt att analysera vilken typ av bristande framåtbjudning det handlar om för att kunna arbeta med problemet på rätt sätt.

När det gäller t ex ridskolehästar hör man ibland att den och den hästen är ”trög”. Även bland privathästar finns det ryttare som beklagar sig över att de driver och driver och driver och ändå händer det inte något. Här handlar det troligtvis om att hästen har blivit döv för skänkeln. Den har helt enkelt blivit driven på så mycket att den inte bryr sig längre. Eventuellt är detta i kombination med att hästen är så van vid att få en massa motstridiga och omedvetna signaler från ryttaren att det enklaste helt enkelt är att slå dövörat till. Det här är för det mesta ett relativt enkelt problem, eftersom det handlar om utbildning. Ryttaren måste lära sig att renodla sina signaler och att hitta en neutral sits att utgå ifrån. Sen gäller det att ge en signal i taget och vara tydlig. Det är inte ovanligt att den här typen av hästar är olika ”pigga” med olika ryttare – en ryttare som är tydlig och konsekvent i sin hjälprivning lyssnar den på, men struntar i ryttaren som inte är tydlig.

En annan typ av bristande framåtbjudning är istadighet. Istadigheten kommer oftast då och då och finns inte där hela tiden. Istadighet kan vara en utbildningsfråga, men det kan också handla om fysiska problem hos hästen. En del hästar blir istadiga när de inte förstår vad du vill. Andra blir det för att de inte är tillräckligt lösgjorda. Istadighet kan även förekomma till exempel vid uteritter, när hästen ser något den är rädd för. Genom konsekvent och tydlig ridning kan du ofta komma igenom istadigheten, även om det kan vara jobbigare och mer arbetskrävande än att ”bara” lära hästen att gå fram för skänkeln.

Sen spelar förstås hästens temperament in. En del är pigga av naturen och löser gärna alla problem genom att springa framåt. Andra har en mer flegmatisk läggning och gillar att ta det lugnt. Hästen som ser framåt som problemlösning kan under perioder tappa bjudningen när den verkligen kommer i arbete. Den som är flegmatisk kan få ökad bjudning när den är lösgjord och stark och arbetet börjar kännas lätt. Grundtemperamentet går förstås inte att ändra på, men känslan av hur hästen är att rida går det att göra rätt mycket åt genom bra ridning.

Sen går ju alla dessa olika faktorer ofta in i varandra. En häst som av naturen är flegmatisk har oftast lättare för att bli skänkeldöv och istadig än den som är pigg. Den pigga hästen kan ha full fart framåt och ändå vara skänkeldöv – den går helt enkelt fort fram i alla lägen och lyssnar inte på skänkeln.

Personligen gillar jag bäst att arbeta med energiska hästar. Jag är själv ganska lugn i min ridning och tycker det är roligare att arbeta med att få en häst att lugna ner sig än att arbeta med att få upp någon slags känslighet/elektricitet. Men även om jag arbetar med elektriska och pigga hästar måste jag vara uppmärksam så jag har hästen framme för skänkeln, lösgjord och att få den att förstå vad jag vill. Det är också viktigt att hålla kraven på en lagom nivå. En ambitiös häst är det lätt att gå för fort fram med, men att bygga styrka tar tid. Den tiden måste det få ta.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *