Svårare att börja rida?

Som barn fick jag förmånen att skaffa mig världens bästa hobby. Jag red. Eller rättare sagt, jag red, körde, hängde i stallet, pysslade med hästarna och gjorde alla sysslor som hör hästar och stall till. Jag blev hästmänniska, och det gav mig så oändligt mycket. Jag är fortfarande hästmänniska, lägger all min fritid på hästar och dessutom en hel del av min arbetstid. Det är en viktig del av den person jag är nu.

Jag förstår att detta inte är för alla, men jag vet också att det finns många fler än jag som mår bra av att vara hästmänniskor. Därför blir jag bekymrad när jag ser hur mycket svårare det är för barn idag att börja rida. Eller rättare sagt – vilken skillnad det är för barn som har intresserade föräldrar och de som inte har det.

Idag kräver den enklaste ridaktivitet på ridskola ett föräldraengagemang. Dels handlar det om skjuts – de ridskolor som tidigare fanns i tätorterna eller precis intill flyttar ut dit där det inte finns kollektivtrafik eller cykelbanor. Men det finns dessutom en förväntan att föräldrarna ska vara med och engagera sig. Om du tycker att hästar är stora, lömska, luktar illa och allmänt opålitliga är det lätt att lobba för handboll istället.

Jag ser samma sak i privatstallen. Förr kunde du få hänga i ett stall, borsta, hjälpa till med sysslorna, visa dig flitig och pålitlig och arbeta dig till ett förtroende att göra mer och mer.  Idag är det vanligt att personer som söker medryttare till sina ponnyer kräver att en vuxen är med. Det finns stall där personer under 18 inte får vara utan vuxen. Under 18! Jag hade egen lägenhet när jag var 16.

Jag förstår att säkerheten är viktig, och visst, mycket som vi gjorde på 80-talet var kanske inte helt bombsäkert. Men hur ska barnen och ungdomarna få en chans att lära sig säker hästhantering och ansvarstagande om vi inte ger dem chansen att visa vad de går för? Varför anstränga sig om ändå ingen litar på dig? Och hur svårt blir det inte att bli en hästmänniska om du hela tiden måste ha en förälder i hasorna? Ridsporten fostrar ledare säger forskningen. Frågan är om det stämmer i framtiden? Och framför allt – vad kan vi göra för att ge barn som inte har föräldrar som är intresserade chansen att bli de fantastiska hästmänniskor de kanske har potential för?

Mer ljus

För ett par år sedan satte jag upp en ljusslinga under takfoten på vår innergård. Det blev fint! Men ljusslingan höll inte så länge, så jag fick ta ner den. I år köpte jag en annan typ och pillade upp. Pillade var ordet, det var inte så lätt att få upp den, men när jag kom på att jag kunde fästa änden i ett ridspö gick det i alla fall. Jag är nöjd – jag tycker det är så fint med det indirekta ljuset ner på stenväggen.

Ambitioner för kommande år

Grao vilar fortfarande. Det känns som en evighet, men det är faktiskt bara 14 dagar än. Vädret är ju jättetråkigt, det regnar massor hela tiden, så på sitt sätt är det ju lika bra. Då slipper jag vara frustrerad över dåliga träningsmöjligheter.

Jag passar på att fundera lite över kommande år. Tävlingsmässigt är det dressyr som gäller även 2018. Jag planerar att börja i Lätt B, men gå upp i Lätt A under året. Jag räknar med att tävlingsresultaten kommer variera en del även nästa år, men förhoppningen är förstås att han blir bättre och bättre på att bortse från omgivningarna.

Träningsmässigt vill jag fortsätta med lösgjordheten och rakriktningen. Det kommer göra våra skolor bättre. Jag vill även arbeta mer med samlingen och styrkan. Min förhoppning är dessutom att vi ska kunna börja träna byten under nästa år.

Jag kommer fortsätta träna WE, men räknar inte med att starta nästa år heller. Ambitionen är att i slutet av nästa år kunna göra alla hinder i galopp med enkla byten. Jag ska dessutom börja träna grinden med rep och hoppas även kunna hoppa låga hinder uppsuttet innan året är slut. Även bron är ett moment jag ännu inte testat men där jag misstänker att det kan krävas en del arbete. Om allt det sitter och han fungerar bra på tävlingsplatser i dressyr majoriteten av tävlingarna är det dags att börja fundera på start i WE. Här känner jag att små steg som jag är säker på funkar är det viktigaste. Jag hoppas absolut kunna tävla både medelsvår och svår WE på sikt, och lägger hellre en bra grund långsamt än kastar mig ut i lätta klasser för tidigt. Tycker han domarbord är läbbiga är det ju ingenting mot vad som kan vara läbbigt. på en WE-tävling. Dessutom handlar det ju om tre moment, så det är tuffare tävlingsdagar.

Jul-husligt

Igårkväll var jag på julbord med jobbet. Det var mysigt, idrottshallen i Onslunda var riggad och kostenheten hade lagat mat för glatta livet. Vi är ju nästan 800 anställda, så det var uppdelat på två dagar – men mycket folk ändå varje dag.

Innan jag åkte bakade jag saffransknutar och kokade knäck, så Ulrik också skulle kunna ha något gott på kvällen. (Nä, för att jag var sugen.) Jag har köpt en termometer och för första gången använde jag den när jag gjorde knäcken. Enligt de recept jag hittade ska knäck ha en temperatur på 122-125 grader, kola som är hård men lite mjuk i mitten ska ligga på 140-145 grader. Jag kokade knäcken till 130 grader. Jag tycker konsistensen blev perfekt, men jag vill egentligen ha lite mer karamelliserad smak, och då får jag ju ta att de blir lite hårdare. Nästa år testar jag nog med 135-140 grader sådär och ser hur det blir.

Min saffranspannkaka

Saffranspannkaka är en favorit hos oss, och idag passade jag på att bjuda mina icke-gotländska arbetskamrater på denna delikatess. Recepten på saffranspannkaka är många och olika – ingredienserna är alltid samma men proportionerna varierar. Tyvärr har jag blivit av med mitt favoritrecept, så jag håller på och experimenterar mig fram till den perfekta balansen, och tycker nog jag har hittat rätt nu. Jag använder färdig risgrynsgröt som bas. Däremot fick jag koka egen björnbärssylt. Det är hopplöst att få tag på både salmbärssylt och björnbärssylt i affärerna – men tack och lov hade jag frysen full med egenodlade björnbär.

Så här gjorde jag den här gången:

2 kuvert saffran
4 dl vispgrädde
3 dl mjölk
6 ägg
1 kg risgrynsgröt
hackad mandel

Blanda allt, grädda i 180 grader tills den är klar. Den här blev stor och tjock, så det tog lite drygt 50 min.

Mer advent

Idag är det ju första advent, och jag har gjort i alla fall adventspyntat litegrann. Hyacinter vill jag ha, om inte annat så för doften. I år nöjde jag mig med fem stycken till öppna spisen, men jag valde en rejält stor och kraftig sort.

På dörren vill jag ha en krans också. Den här är gjord uteslutande av material jag plockat runt vår ridbana.

Det tar sig i brinnande busken

Förra året köpte ju jag en ljusslinga till magnolian på innergården – och konstaterade att den hade lite att växa i. Redan i år känns det som om magnolian vuxit rejält och jag fick börja hushålla med ljusslingan efter halva. Förra året fick jag istället försöka använda så mycket som möjligt. Nu har vi i alla fall fint ljus på innergården igen.

Förra året:

I år från samma vinkel, men lite mörkare:

 

Vikten av att länga ut formen på den iberiska hästen

Dressage Today har mycket bra artiklar, även sådana som riktar sig till oss som rider dressyr på iberiska hästar. Den här artikeln känner jag dock är tillämplig oavsett ras – men precis som de skriver är det kanske extra viktigt för oss som har hästar som har lätt för samling och som trivs i den lite kortare formen. Jag tycker att jag får mycket mer ryggverkan om jag arbetar med att länga ut formen och sen samla ur det – även om jag har en häst som har stor egen talang för samling.

Ni som följt min och Graos träning vet att det där med att stretcha ut överlinjen, länga ut halsen framåt och arbeta med egen balans är något vi arbetat med ända från början. Det har inte varit ett lätt arbete, men nu tycker jag att det börjar ge riktigt bra resultat – det var inte minst vår sista lektion innan vilan ett bevis för. Det har varit ett långsiktigt arbete, där jag för något år sedan var glad om jag kunde länga ut formen några centimeter. Idag kan jag mer, men det är ännu inte klart.

För några år sedan infördes ju olika typer av längningar av formen i framför allt Lätt A-programmen. Även om de är väldigt svåra att rida, och ännu svårare att bedöma, är det en bra signal till ryttarna tycker jag. Detta måste funka, även på en tävlingsplats med nerver och allt.

I artikeln nämns även serpentiner och att flytta sidvärts utåt på båge. Det är något jag arbetat mycket med, och kommer lägga ännu mer tid på. Precis som de äsger är de böjda spåren bra för att länga ut formen med bibehållen kontakt på ytter och för att etablera samverkan mellan inner skänkel och ytter tygel. Serpentiner är också en övning som förekommer flitigt i de lättare dressyrprogrammen, och de är både avslöjande och utbildande. Jag rider gärna serpentinerna som de är i Lätt C:2, med skrittsteg i övergångarna – även på hästar som är mer utbildade än så. Fungerar de bra och hästen kan böja lika åt båda håll och göra balanserade övergångar till skritt och sen trav igen med god takt och jämn form – då är förutsättningarna för fortsatt arbete goda. Sen kan jag variera serpentinerna med t ex volter i bågarna, minska i bågen och länga några steg rakt över medellinjen, bibehålla traven men trampa till några steg när jag passerar medellinjen och så vidare.