Mardrömmen kolik

Grao har genomlevt några tuffa dygn. I söndags visade han koliksymptom. Han hade magljud och bajsade men mådde klart dåligt, så vi ringde ut jourveterinär. Hon konstaterade också bra magljud, och normal doft och funktion från magsäcken och inga direkta problem rektalt, men ändå kolik. Han fick två sorters kramplösande och sondades med paraffinolja och vatten. Jag var så imponerad av honom när veterinären förde ner sonden genom näsan, utan att han fått lugnande. Hon ville inte ge det, för det skulle försvåra för oss att ha koll på hur han mådde. Kanyler är han däremot inte så glad i, han är svårstucken intramuskulärt, och det blir förstås än svårare att hitta ett blodkärl på honom, men även det löste den duktiga veterinären. När hon åkte sent på kvällen såg han ut att vara på bra bättringsväg. Vi promenerade honom 10-15 minuter varje timme fram till 2, sedan en gång kl 4 och en gång kl 6. Jag longerade även ett par gånger och lite trav verkade hjälpa magen så han kunde bajsa. Men klockan 6 tyckte vi att han såg lite hängig ut och framåt åttatiden kom det nya kolikkramper. Jag ringde direkt veterinären igen, och han fick mer av samma behandling. Jag skulle egentligen ha åkt till Stockholm för att jobba på morgonen, men jag lyckades organisera om med hjälp av goda kolleger och fick tåget ombokat till eftermiddagen.

När det var dags för mig att åka hade han varit stabil några timmar, men vi visste ju att den kritiska tidpunkten var när effekten på den kramplösande behandlingen släppte – det var då de nya kolikkramperna kom på morgonen. Ulrik fick alltså hålla stenkoll på honom under hela kvällen och på egen hand utföra de nattliga promenaderna en natt till. Nu har det gått ytterligare ett dygn och läget har varit stabilt. Han är dock inte uppe på full matranson än. Nu längtar jag hem för att själv få vara hos honom, även om jag vet att han är i goda händer.

Medalj till Matilda och Xipo

Idag har Matilda gjort sin tävlingsdebut i WE. Hon har ju tränat lite WE med honom här hemma med oss under sommaren, och Ulrik frågade henne om hon ville testa att rida det första Skånska mästerskapen i WE, som skulle avgöras i Lätt A, precis den nivå Matilda har tränat på. Det ville hon, så under de senaste veckorna har Ulrik drillat henne i teknik och jag har hjälpt till att titta på dressyrprogrammet.

Tävlingen hölls i Hässleholm, men med en starttid strax innan kl 14 för dressyren hade vi ändå en bekväm morgon. Tyvärr hålls ju tävlingarna nu utan publik och varje ryttare får bara ha med sig en medhjälpare, så Ulrik fick stanna hemma och ha koll via den utmärkta onlinerapporteringen. Josefine och Hoppsan var också med och vi hade en toppendag, med fint väder, duktiga ryttare och hästar och bra fikabröd. Matilda och Xipo skötte sig båda alldeles extra utmärkt och red tre jämna ritter med en tredjeplats i dressyren, en femteplats i tekniken och en fjärdeplats i speeden. Det räckte till en tredjeplats både i klassen och i distriktsmästerskapen! Hon fick jättefina rosetter och ännu finare vinglas i pris. Xipo fick morötter!

Grattis till både Matilda och Xipo!

Ooooops

Idag skulle jag få min sadel kollad, jag har ju tyckt att det är något som stör/begränsar Grao i samlingen ett tag. Jag ville vara säker på att det inte var sadeln och eventuellt justera den lite.

Tyvärr konstaterade vi snabbt att ja, sadeln begränsar honom, men inte som jag trodde genom att vara trång fram utan genom att trycka bak. Jag fick prova några andra sadlar och kände en tydlig skillnad när ländryggen inte fick tryck på sig. Min gissning är att han under de senaste månadernas arbete med mer samling har musklat sig i ländryggen, just där sadeln slutar, och det är därför den trycker där nu. Jag upplevde inte alls att det var så här för ett tag sedan, men det har förstås kommit smygande.

Så jag råkade beställa en ny sadel, en Amerigo dressage HC Pinerolo. Modellen är tydligen helt jätteny. Sadeln jag provade var inte perfekt för mig, men med en helt måttad sadel ska det också lösas förstås. Framför allt är det knästöden som var för stora, ett vanligt problem för mig. Det är ju lätt åtgärdat när man köper ny sadel, och jag beställde dessutom såna knästöd som man sätter med kardborre, så de är lätta att både flytta och byta ut.

Nu måste jag bara hitta en vettig lösning i åtta veckor, tills den nya sadeln kommer. Och förstås sälja min fina Erreplus Adelinde.

Vinterfrisyrer

Nu har Grao och Xipo fått sina vinterfrisyrer. Vi tycker att det är roligt att vara lite lekfull, så som vanligt har de fått monogram på rumpan. Grao fick sitt stiliserade GD, samma som förra året, och Xipo fick förstås ett X.

En bal i boxen

Årets hösilage är näringsrikt och fint. De höga värdena beror ju på att det är skördat i ett tidigt växtskede, vilket gör att grässtråna är bladrika och mjuka. Det gör hösilaget ganska snabbätet. För att hästarna inte ska stå utan grovfoder får de halm, som hålls fräscht i sitt nät. En bal passar perfekt i nätet och räcker tre-fem dagar. Det känns bra att komma in i stallet på morgonen för att morgonfodra och höra att hästarna redan står och småtuggar.

Nöjd men rosettlös

Idag har Grao och jag gått upp tidigt och ätit frukost i bilen. Vi har tävlat i Fjälkestad, som ligger galet långt bort. Skälet till att vi åker galet långt bort för att tävla trots att vi bor i Skåne är att seniorcupens andra omgång låg där.

Jag valde att rida en Lätt A:1 som förklass, för att ge Grao en chans att se banan innan lagklassen. Det var det som gjorde att det blev frukost i bilen. Grao ville först inte gå in i släpet i ottan, för det var något konstigt längst fram. När han väl kommit in insåg han att det var frukosten. Då var det ändå rätt bra konstaterade han.

När vi gick in på banan för första klassen var Grao rätt tveksam till hela domarkortsidan. Han var inte alls särskilt sugen på att utforska den, och tyvärr hann vi inte heller göra det särskilt mycket innan vi fick startsignal. Men på något sätt lyckades han ändå titta, undersöka och springa program samtidigt. Det blev lite bromsigt och krokigt på ett par linjer som var mot kortsidan, men vi har alltså gått från att inte kunna passera X till att få sexor på några moment på grund av spänningen. Det är jag definitivt jättenöjd med!

Andra klassen var tre timmar senare, så jag fick dricka lite kaffe, äta några medhavda bullar och vänta ett tag. Framridningen till första klassen kändes helt perfekt, och eftersom det var såpass lång tid mellan starterna tänkte jag helt enkelt köra exakt samma upplägg en gång till. Normalt kortar jag ju gärna andra framridningen lite, men då är det kortare tid emellan klasserna.

När jag hade ridit fram i ca 20 minuter och allt kändes bra fick jag reda på att de flyttat fram starten för min klass, där jag startade först, med en halvtimme. Det var alltså inte 20 minuter kvar till min start utan 50 minuter. Att sitta av och pausa framridningen kändes inte som ett bra alternativ med en häst som Grao, och skritta på lång tygel är ju inte helt lyckat det heller. Jag valde att fortsätta jobba honom lågintensivt för att göra det bästa av situationen.

Jag tycker Grao hanterade situationen bra, även om jag kände mig som om jag gav honom rätt osjyssta förutsättningar. Känslan i programmet var snäppet bättre än i första klassen, och poängen blev också något högre. Däremot verkar domaren verkligen inte ha gillat min musik, jag fick dagens lägsta poäng på musiken! (ihop med några andra). Totalt fick vi 65,5% och utan att ha räknat exakt ser det ut som om jag hade ca 66-67% med musiken borträknad. Det är jag förstås jättenöjd med!

Jag är också nöjd med att knopparna jag gjorde kvällen innan var helt felfria under hela dagen. Däremot får Grao ett intressant rufs när jag drar ur dem…

Fågelrikt

Jag har haft en intensiv arbetsvecka, där jag har hållit kurs i Stockholm. Det är så skönt att komma hem till gården och alla djuren! Idag började vi med att åka och köpa färskt bröd och ha en härlig helgfrukost. Sedan var planen att åka till Vomb och få en riktigt härlig ridtur i skogen. Synd bara att det regnade så mycket. Vi kollade prognosen och bestämde oss för att sikta på att vara i Vomb strax efter 12 istället, då skulle det vara uppehålll några timmar. Vår plan visade sig fungera utmärkt. Vi fick inget regn på oss på hela ridturen, förutom allt som dråsade ner från träden när man red under grenarna då. Däremot började det regna ganska ordentligt nästan exakt när vi hade lastat in hästarna och var klara.

En bit in på ridturen fick vi se något mäktigt. Två kritvita ägretthägrar lyfte precis framför oss! Det är ju en fågelart som tidigare varit mycket sällsynt i Sverige, men som har blivit vanligare de senaste åren. De är ändå fortfarande rätt ovanliga att se, och jag har troligen bara sett en vid ett tillfälle innan, för ett år sedan ungefär. Jag skriver troligen, eftersom det då var en ganska osäker bestämning på mycket långt håll. Den här gången fanns det inget osäkert alls, vi såg dem nära och tydligt.

När vi kom tillbaka till släpet såg vi en jättestor flock stora fåglar på hög höjd. Jag var nästan säker på att det var tranor, och med hjälp av min app för fågelljud, BirdNET, fick jag det bekräftat.

Så här års när det börjar bli mörkare och regnigare och allmänt tråkigare är det så värdefullt att få de här härliga skogsturerna tillsammans med våra hästar. Även idag visade de att det finns både Landrover och Maserati i dem – även om Grao ibland glömmer att stänga av Maseratin när han plockar fram landrovern!

Underlagsvård

Så här års har vi ett extra moment i vår ridbanevård. Vi måste räfsa. Löven bryts ju ner till mull vilket vi förstås inte vill ha i underlaget. Med fyra stora kastanjer nära ridbanan blir det varje höst en hel del löv som måste bort. En sån här dag när det är blött är det räfsa som är bästa redskapet, när det är torrt och mycket löv använder vi även lövblås. Lättast är det när banan är helt slät, oavsett om man räfsar eller blåser.

Frukostfocaccia

Vi har upptäckt att vi har ett bageri bara några kilometer härifrån! Karlsborg Bagaren heter det, och det är verkligen pyttelitet. De har bara öppet lördagmorgnar, och bageriet är ett litet rum fullt med bröd och ett swishnummer.

Vi plockade till oss 10 olika frukostbullar och en focaccia med äpple och purjolök. Det kändes synd att inte smaka på focaccian direkt, så den blev frukost idag. Övrigt bröd åkte i frysen. Det känns verkligen lyxigt att kunna handla färskt bröd på lördagmorgnar som alternativ till mitt eget kalljästa som jag gör vissa helger.

Rida med sitsen

I diskussioner om ridning hör man ofta att ”man ska rida med sitsen”, dvs att det är sitsen som ska inverka och inte tygel och skänkel. Ofta handlar det mer eller mindre uttalat om att det ska vara ”snällare” att inverka med sitsen istället för att sparka med skänklar och dra i tyglar. Jag har lite svårt att köpa det resonemanget. Naturligtvis ska man inte dra i tyglarna och sparka med skänklarna, men det är ju verkligen inte enda sättet att använda de hjälperna.

För mig handlar mycket av ridningen istället om att sitsen ska störa hästen och inverka så lite som möjligt, Jag vill ju ha upp ryggen, och då vill jag att mina sittben ska vara så obemärkta som möjligt för att göra det behagligt för hästen att höja ryggen. Sitsen ska vara neutral, balanserad och stabil. Signalgivningen sker istället till största delen med just tyglar och skänklar. Även där är det allra viktigaste förstås att hitta ett neutralläge dit jag kan återvända hela tiden. Det är nog faktiskt viktigare att lära sig att inte inverka än att inverka. Utifrån det läget är mitt mål att ge så små hjälper som möjligt, samtidigt som de förstås ska vara tydliga för hästen. Jag jobbar förstås med att lägga vikten rätt, så jag inte balanserar hästen fel. Men en stor del av det arbetet handlar om att se till att jag inte blir placerad på yttersidan av hästen. Lyckas jag sitta mitt över hästen hela tiden är jag jättenöjd och har ett bra utgångsläge för små förändringar – som sedan kan gå tillbaka till neutralläget.

För det finns ändå tillfällen där jag använder sitsen och min vikt för hjälpgivning. Det allra tydligaste är nog i sidvärtsrörelserna. Jag insåg ju ganska tidigt att det inte funkade att flytta Grao undan skänkeln. Han är extremt känslig för viktförändringar, och försöker jag flytta sidvärts undan skänkeln får jag istället vikten fel. Däremot flyter han jättefint åt sidan i en skänkelvikning om jag bara förlägger min vikt lite mer åt ena sidan. Detta har även varit en nyckel för oss i skolorna. De fungerar inte alls om jag inte för fram inner höft. Sen räcker ju inte det, utan jag måste kombinera med skänkel- och tygelhjälper för att förtydliga om det är öppna eller sluta jag vill ha.

Ridning är väldigt komplext, och intressant! Mycket handlar om att lära sig att känna och göra instinktivt, men ibland är det lärorikt att försöka att helt sakligt analysera vad man gör och vad det får för konsekvens/effekt. Den lärdomen kan man sen försöka omsätta för att få rätt reaktion i ryggmärgen. Det är verkligen kul att man kan lära så mycket varje ridpass, år efter år efter år.