Bikram dressyr

Bikram Yoga har ni kanske hört talas om, när man utövar yoga i ett varmt rum, som en bastu ungefär. Yogamänniskorna ska dock inte inbilla sig att det är de som kommit på konceptet. Dressyrryttare har utövat motsvarande under sommarhalvåret så länge det funnits ridhus.

Vi var alltså iväg och tränade idag. Det var inte så illa som det kan vara, men visst är det varmt och kvavt i ridhuset, och jag kan lova att man inte blir svalare av att rida Grao. Inte ens fartvindarna hjälper.

Fokus på lektionen är att undvika att häst välter vänster. Han har nämligen börjat göra det, om jag är ofin nog att be honom gå på en bestämd linje i vänster varv, vänsterställd. Vi konstaterade att det är lite märkligt att en av Sveriges mest skänkelkänsliga hästar helt plötsligt blir totalt döv för skänkeln. Det kändes i alla fall bra att få hjälp med hur jag ska reda ut det hela, och på slutet gick vi riktigt bra i vänster varv, utan att välta.

Galoppen tyckte Olof dessutom hade blivit mycket bättre. Nu kan han få galoppera som lite beröm ibland, tyckte han. Grao tyckte det var en utmärkt idé.

Ridlägerplanering

Vårt sommarridläger närmar sig med stormsteg, och jag håller på och försöker få ihop alla praktiska detaljer. Vi har 10 ekipage som ska rida två pass per dag i olika discipliner, efter önskemål. De ska sova, hästarna ska sova, och alla ska ha mat. Vår gård räcker inte riktigt till utan vi hyr in oss lite hos grannarna också. Det ska bli så himla roligt, nu hoppas vi bara att vädret blir precis lagom varmt och utan nederbörd under de här dagarna!

Jag använder ett facebookevenemang för att administrera och informera. De som vill komma och hälsa på, hänga vid ridbanan ett tag och prata hästar och träning är också välkomna förstås.

Dräktig

Igår var vi och ultraljudade Am på 25e dygnet. På dygn 17 såg det ut att vara en tvillingdräktighet – och i så fall en enäggs eftersom hon bara hade släppt ett ägg. Därför valde vi att ultraljuda igen, bara en vecka senare. Och nu syntes bara ett foster. För att vara säkra på att inget annat gömmer sig och att allt är som det ska kommer vi göra ett nytt ul om en och en halv vecka igen. Jag har ju dessutom varit med om en del tidiga resorbationer, så det känns bra att ha koll.

Träning av unga hästar

Jag hamnade härom dagen i en diskussion om träning av unga hästar med en person som har sina erfarenheter och referensramar i en annan hästvärld än min, hon är distansryttare och har araber. Dessutom bor hon inte i Sverige.

Hon blev förvånad när jag sa att Arno nu ska gå mycket i skogen för att bygga styrka och kondition. I hennes värld är det tidigt att rida in en treåring, och framför allt är det väldigt tidigt att träna en treåring. I min värld är det ju inget konstigt alls. Jag blev istället förvånad över hennes beskrivningar av 6-7-åriga araber som ännu inte är inridna. Just det tyckte i och för sig min vän var onödigt sent, men det sätter onekligen perspektiv på saker.

Diskussionen gällde framför allt träning för hållbarhet. Jag resonerar som så att tidig lätt träning under tiden hästen växer är positivt. Sedan ska träningen trappas upp, långsamt. Hon menade i stället att i de kretsar hon hänger tänker man att hästen ska belastas minimalt när den växer. Först när den är färdigvuxen ska den utsättas för träning.

Arno blev ju inkörd som tvååring och gick en del i vagn förra sommaren. Sedan fick han en vila och reds in under våren som treåring. Nu bor han en månad uppe på åsen nära oss. Där ska han ridas ut i backar och skog för att stärka sig och bygga kondition är min plan.

Det handlar alltså inte om att bygga styrka för galoppiruetter och kondition för att gå distanstävling. Det handlar om att bygga styrka att gå upp och ner för backar och att orka bli riden i ett pass på 45 min. Så småningom ska även galoppflåset byggas upp, men där är vi ju inte nu.
Min bild av hästens utbildningsgång är att den ska bygga kondition tidigt. Innan den är inriden ska den röra sig så mycket som möjligt i hagen. Direkt efter inridning ska den långsamt byggas upp till en bra grundkondition som sedan är bas under hela livet. Jag upplever att den får bättre hållbarhet och lättare att återgå till kondition om den får bygga en grundkondition som ung – dvs om hästen i äldre dagar blir skadad och stående tappar den mindre och återhämtar sig snabbare när den har en bra grund.
När hästen är precis inriden är det jobbigt för den att bli riden. Första passen är det lagom med 15-20 minuter, sen är de för trötta både kroppsligt och mentalt för att ta in något. Under inridningen ligger ju mycket fokus på just inlärning.
Nu har Arno grunderna i ridning klart för sig. Nu behöver han inte lära sig nya saker förrän han är stark nog och har kondition nog för att åter kunna fokusera på nyinlärning. Han ska gå kravlöst rakt fram i skogen, lära sig gå fram i terräng och hitta en naturlig bjudning. Jag tycker det är lagom med tre pass i veckan, ungefär varannan dag. Passen ska successivt öka i längd, till upp mot 45-60 minuter, kanske ännu något längre om det är mycket skritt. Självklart måste man med en så ung häst vara lyhörd för de individuella förutsättningarna.

Jag tycker det dessutom är intressant att det som är ”sanning” i vissa kretsar ses som tokigt i andra. Jag har ju haft en hel del kontakt med travvärlden. Där ses ovanstående upplägg som extremt långsamt. Där körs hästarna in på hösten när de är ett, de får en grundträning som tvååringar och förväntas vara atleter som treåringar. Det finns givetvis tränare även där som lyckas bättre och sämre – men jag vet ingen som gör jättestora avsteg från deras gängse upplägg över ålder. Däremot tror jag lyhördhet för individen är extremt viktig för att hästen inte ska överarbetas. Jag vet ju att t ex islandshästfolket rider in senare än vad varmblodsfolket gör, men jag kände inte till att man väntade så länge med araber. Jag har en gång i tiden ridit in en fyraårig arab, men jag trodde ju då att det var sent och inte tidigt!

Och det är väl där någonstans jag hamnar i mina tankar. Träning är bra, så länge den inte är skadlig. Så himla komplicerat och okomplicerat på samma gång. Sen finns det olika skolor och system. Min utbildningsskala och mitt system är färgat av den ridhästvärld jag befinner mig i. Där rids hästarna in vid två och ett halvt till tre års ålder och tränas för tävling som fyraåringar, det anses ”normalt”. Sen väntar jag personligen gärna lite längre med den rena tävlingsträningen, jag vill lägga tid och fokus på att just bygga grundkondition i unga år.

Rosornas tid

Nu har blomningen i trädgården verkligen tagit fart. För bara någon vecka sedan hade rosorna och malvorna i rabatten mot stallet bara någon enstaka blomma, nu är de en explosion av färg. Jag är ju lite extra svag just för de mauretanska malvorna.

I övrigt har vi massor med olika rosor. Runt ridbanan är det skära nyponrosor, det doftar fantastiskt gott när vi rider där nu.

Men det finns även andra rosor, den som jag kallar ”Ulriks ros”, en väldoftande mörk ros som heter Midnight blue har ett par blommor, och fler är på väg. En vit som också doftar står fristående i trädgården, och så har vi många olika röda.

Olika fötter

Arnos vuxenfötter

I veckan har hovslagaren varit hos oss. Xipo och Grao fick nya skor runt om, Arno och Amelia blev skodda fram. Amelia rids ju inte särskilt mycket alls, men hon trivs bäst om hon får ha skor fram, så då får hon det. För Arno var det nästanpremiär – han hade lätta travskor på sig runt om när han var på inkörning, men sedan dess har han gått barfota. Nu ska han ju ridas såpass mycket att vi tyckte skor fram var lämpligt. Eventuellt bak också, men hovslagaren tyckte vi kunde börja med fram och så kommer han och slår på bak om vi tycker att det behövs. Arnos hovar har vuxit till sig och blivit vuxna bara på de sista månaderna. Innan har vi tyckt att han har haft jättestora fölhovar, men nu ser de vuxna och fina ut.

Tack och lov har det inte varit lika mycket trassel med hästarnas fötter som det har varit med mina. Det hela började kring nyår. Jag fick då och då ont i trampdynan på vänster fot. Det blev oftare och oftare och ondare och ondare. I slutet av februari hade jag fått nog och gick till vårdcentralen. Läkaren där konstaterade att det var svullet och att det troligtvis fanns en inflammation i foten. Hon tyckte dock inte att det var något att bekymra sig om utan menade att lite ont har man ibland, det är bara och använda foten som vanligt, det kommer gå över av sig själv. Jag kunde bandagera med alsolsprit för att få ner inflammationen om jag ville göra något.

Nä, det blev inte bra av alsolspritsbandage eller av sig själv, men jag var inte särskilt sugen på att gå tillbaka till vårdcentralen. Men i slutet av april blev det bara för mycket. Jag hade jätteont hela tiden och eftersom jag antagligen hade börjat gå konstigt hade jag fått ont på fler ställen, framför allt i andra foten.

Jag bokar till sist en ny tid på vårdcentralen och ber om en annan läkare. Den här läkaren blir rätt bekymrad och skickar mig direkt till röntgen och ger mig en remiss till såväl sjukgymnast som specialistläkare. Röntgen visar diverse fynd – vi kan väl bara konstatera att det är tur att jag inte är häst. Men det är svårt att avgöra vad det egentligen är som orsakar smärtan.

För ungefär två veckor sedan hade jag tid hos specialisten i Malmö. Efter diverse undersökningar hade han lokaliserat problemet till leden till andra tån, den bredvid stortån. Han konstaterade att nerverna inte var inblandade utan det var en osteonekros i leden. Det lät ju sådär, nekros betyder som ni vet död – bendöd alltså. Jag fick inte riktigt klart för mig hur allvarligt det är, men i och med att det inte var särskilt tydligt på röntgen lät det som det ändå fanns hopp. Läkaren föreslog att vi skulle börja med en kortisonspruta. Den gjorde ont. Riktigt jäkla ont faktiskt. Det var även en del bedövning i den, så först kändes foten bara konstig. Sen värkte den i två dagar, men jag kände ju att värken kom uppifrån, där sprutan hade gått in och inte underifrån som jag upplevt det tidigare. Men sen kunde jag plötsligt gå!

Det är inte helt smärtfritt, smärtan kommer då och då, särskilt om jag går lite fortare och skjuter ifrån med trampdynan. Dessutom har jag fortfarande ont i den andra foten. Men det är jättestor skillnad! Nu känns det som om jag kan fungera normalt, och jag behöver inte hela tiden planera allt för att gå så lite som möjligt. Jag hoppas verkligen att effekten kommer vara bestående. Läkaren sa att tre kortisonsprutor i samma led är max vad han vill ge, med fler kan de göra mer skada än nytta.

Gurkfrossa

Det måste verkligen ha varit krut i hästgödseln i år, allt växer så det knakar. Vi skördar sallad för fullt och tomatplantorna i växthuset känns som de växer en decimeter dagligen. De blommar rikligt, än har vi inga mogna tomater, men det närmar sig.

Mest av allt verkar gurkorna trivas. Den högsta plantan är nu över 160 hög och på våra tre plantor är det just nu 9 gurkor som kommer vara ätklara inom den närmsta veckan eller så. Det blir gurka till allt, och kanske lite tsatsiki. De hemmaodlade gurkorna är så goda, de smakar mer gurka helt enkelt.

Ostätaren

Ulrik gillar ost. Mycket. Mest av allt gillar han riktigt lagrad, bra svensk hårdost. I Vara handlade vi naturligtvis på Sivans Ost. När jag flyttade in på kontoret på Norra Skolgatan i Malmö började jag handla åt honom i Lilla Ostaffären. Det finns ju fler ostaffärer i Malmö, men vi gillar den butiken. De har bra ost förstås, och så är de trevliga och hjälpsamma. Det är såpass bra att när jag slutade i Malmö så började Ulrik åka tvärs över stan för att kunna fortsätta handla där.

Idag var han där och handlade. Han ville ha en vällagrad ost, minst 20 månader, gärna mer. Han fick hjälp att hitta en Svecia. Kvinnan i butiken håller fram den och frågar hur stor bit han vill ha. Ulrik svarar att han vill ha hela.

–Aha, säger hon. Jag vet vem du är! Din fru brukade handla ost åt dig här förut va?

Slangar slangar

Tidigare en vanlig syn – silvertejpad slang.

På vår gård går det åt en hel del slang. Till hagarna har vi slang som ligger ute året om, den längsta är drygt 100 meter. Det är mycket slang, tungt att dra och många meter (och en hel del skarvar) där det kan börja läcka. Jag har sedan tidigare haft en förkärlek för 3/4-tumsslang. Det beror på att jag på förra gården vattnade ridbanan med vatten från ån Lidan, som rann genom gården. Med 3/4-tumsslang fick jag ett bra flöde trots rätt många meter att pumpa upp. Jag kunde till och med seriekoppla flera vattenspridare så jag inte behövde springa och flytta dem hela tiden. Bra flöde är ju en fördel även när jag ska fylla vattenbaljor, så jag har fortsatt med tjocka slangar.

Den sista biten till den bortersta hagen måste vi dra över en trafikerad asfaltväg. Det är inte jättemycket trafik, men varje gång vi fyller hinner det köra över några bilar, och ofta någon eller några traktorer och kanske en lastbil också. Det gör att den biten av slangen tagit rätt mycket stryk. Förra året bestämde jag mig för att testa att ha en slang som är lite bättre än standardslangen där, sån som är extraförstärkt. Dock konstaterade jag att om jag skulle ha extraförstärkt 3/4-tum skulle det blir snordyrt. Vi köpte alltså en 1/2-tums förstärkt, och konstaterade att det var mycket bättre! Det blev ju inga hål!

Nu har jag gjort en total genomgång av gårdens slangar. Alla som går till hagarna är utbytta till förstärkta 1/2-tumsslangar. De ska enligt deklarationen klara ner till -30 grader, så det ska inte vara några problem att ha dem ute under vintern också. All 3/4-tumsslang har jag gått igenom och rensat. Jag använder den i första hand till odlingarna nu, den slangen tar jag ju in under vintern. Det blev även en del hel och fin slang över, den hänger upprullad tills den behövs. Alla trasiga slangar ligger i vår skräp-bod. Där kan jag hämta om jag bara behöver en stump. Det ska bli så skönt att kunna vattna utan att det sprutar åt alla håll, och jag tror det går snabbare att fylla vattenkaren utan läckage, trots smalare slang.