Fina fönster

Ett av årets planerade renoveringsprojekt var fönsterbyte på hela bostadshuset utom glasverandan och ett gammalt blyinfattat fönster som vi ville ha kvar. Vi började redan i våras med att fundera på vilken typ av fönster vi skulle ha. Fönstren som fanns var hela perspektivfönster från olika tidsåldrar, vi gissar att de har bytts mellan 60- och 80-talen. De var olika och hade också olika mått. Vår ambition var att få ett mer enhetligt och hemtrevligt utseende, samtidigt som vi ville ha en bra funktion. En del av de gamla fönstren hade slagit sig så de inte gick att öppna. Andra var dragiga och i dåligt skick. Jag klippte till kartongbitar som vi klistrade upp på fönstren för att se olika alternativ. För husets ålder, byggt 1886, är flaggpostfönster det mest tidstypiska. Vi testade även med klassiska spröjsade fönster. Vi kom fram till att våra fönster inte är tillräckligt högsmala för att något av de alternativen skulle se bra ut. Vi bestämde oss för enkla sidohängda fönster med mittpost på nedervåningen. På övervåningen är fönstren likadana till utseendet, men för att de ska vara lätta att putsa öppnas de i nederkant och är vändbara.

Vi kontaktade en hel del olika fönsterfirmor och hantverkare, men bestämde oss ganska snabbt för Morupsfönster. Det första vi insåg var att servicen var suverän och de var lätta att kommunicera med, och fönstren var dessutom svensktillverkade. Vi åkte till deras utställningslokal och konstaterade att vi dessutom gillade utseendet också. Efter att ha tittat runt lite beställde vi dessutom till plisséer, dvs ”moderna persienner” och myggnät till en del av fönstren. En smart grej som vi kom på var att plisséerna kan dras både i övre och nedre kanten. Vi valde därför att ha pliséer som insynsskydd i badrummet – då kan vi välja hur mycket utsikt vi vill ha. Samtidigt som vi gjorde beställningen bokades datum för montering in. Vi hade dessutom en gavelspets som behövde bytas, så vi bokade att de skulle göra det vid samma tillfälle. Panelen levererades några veckor innan så vi kunde måla den en gång på marken innan den sattes upp.

Nu är alla fönster på plats och gaveln är bytt – och vi är såååå nöjda!

Lövomat

Intill vår ridbana står fyra stora kastanjer. De ramar in gården fint och ger bra skugga på sommaren. Men så här års är det lite tråkigt att de fäller löv på ridbanan. Vi vill ju inte ha in organiskt material i underlaget, så det blir att räfsa eller dra fram en lövblås och ett gäng långa sladdar. Det är en del jobb oavsett metod man väljer, så när jag fick syn på en lövupptagargrej slog vi till. Vi har testkört den innan, men idag fick den jobba ordentligt för första gången. Den tar inte upp exakt vartenda litet löv, men på det stora hela arbetade den bra. Jag konstaterade att även om det blir rätt många vändor att gå fram och tillbaka så var det ändå en enklare och roligare metod än både räfsa och lövblås.

Dynamik och dragläge

Ett mål med dressyrträningen är att hästen ska vara alert och svara snabbt både framåt och tillbaka. Du vill hitta ett dragläge där hästen kan ligga och vara helt med dig. Ett hjälpmedel för att komma dit är tempoväxlingar. I traditionell dressyr börjar du med ganska små tempoväxlingar. Du ökar litegrann och minskar litegrann. Så småningom kan nyanserna bli något större. I WE tänker vi lite annorlunda. Där är nyanserna större. En galoppökning ska gå fort – med större språng men även med en tydligt högre hastighet. Även åt andra håller är det ytterlighet som gäller – redan i Lätt A krävs en galopp som kan betraktas som samlad för bra resultat och i medelsvår och svår är en samlad galopp i närheten av piruettgalopp nödvändig i teknikmomentet. I speeden krävs dessutom snabba övergångar mellan ökad och samlad galopp och även stillastående.

Jag upplever att de här lite större nyansskillnaderna hjälper mig att hitta dragläget i de små nyanserna – de som gör att hästen känns alert och med på noterna hela tiden. Men för att de stora skillnaderna ska göra nytta måste de ske på rätt sätt. Ökningarna ska vara omedelbara på hjälpen och i uppförsbacke – hästen får inte bli lång i ökningen. Samlingen måste även den vara i uppförsbacke och med energi – det räcker inte med att rida långsamt. Jag försöker för det mesta rida i alla de här nyanserna under ett pass – både de små och de större. Jag märker också att mina ökningar blir bättre ju mer kan samla, och dessutom blir samlingen bättre när vi kan öka bra. Det finns helt tydligt ett samband här.

Snygga spetsar

Vårt hus har en putsad huskropp med gavelspetsar av trä – en hustyp som är väldigt vanlig här i Skåne. Våra gavelspetsar har varit i stort behov av ommålning, och nu har det blivit av. Det är egentligen en gavelspets på huset och en på vår trelänga som blivit ommålade. Den andra spetsen på huset, den åt söder, kommer bytas helt om några veckor. Vi tyckte den bruna färgen som var innan var rätt tråkig, så vi bytte till samma gröngrå färg som vi har på dörrarna på innergården och även baksidan av stall och foderrum. Färgåtergivningen på bilderna luras lite, motljuset på bilden på det vita huset gör färgen lite blåare än den är. Den nedre bilden är nog lite mer rättvisande. Vi är jättenöjda!

Ihopsläpp

Precis som med hästar har vi planerat ett bra ihopsläpp av Sixten och Agnes. Agnes fick först bo några dagar i vårt gästrum för att bara vänja sig vid flytten och lära känna en liten yta och bli trygg där. Tanken var att vi skulle ha dörren stängd helt till henne första dagarna, men då det var soligt och solen ligger på där funkade inte det, det blev för varmt. Så redan på fredagen, dagen efter hon kom, monterade jag kompostgaller och satte för dörren. Jag hade planerat att göra det längre fram, men det fick bli lite tidigare. Sixten och Agnes upptäckte rätt snart varandra och hälsade på varandra genom gallret. Båda var väldigt nyfikna på den andra.

Agnes fick vara kvar i gästrummet till tisdag kväll. Då hade hon blivit hemtam och sällskaplig med mig när jag var i rummet, så vi kände att hon var mogen att få vara i hela huset. Sixten och Agnes hälsade nästan direkt på varandra och sen började de busa. Ibland sprang Agnes efter Sixten. Ibland var det Sixten som jagade Agnes. De brottades och hade jätteroligt. Sen somnade Sixten på soffan och Agnes under soffan. Agnes är verkligen snabb – kolla på det korta klippet. Hon springer först, man hinner knappt se henne.

Vi har ännu inte riktigt koll på vart Agnes tar vägen, hon lägger sig och somnar på de mest märkliga ställen och hon är ju inte så stor. Men hon kommer fram då och då och verkar trivas. Sixten får ju gå ut också, men det får inte Agnes.

Välkommen Agnes Cecilia

Idag har en ny familjemedlem flyttat in – kattungen Agnes Cecilia. Hon fick dubbelnamn eftersom hennes mamma heter Ester Blenda, men hon kommer kallas Agnes. Det första hon fick göra var att åka till veterinären och bli veterinärbesiktad, vaccinerad och chippad. Hon var så duktig och skötte sig exemplariskt. Hon är 16 veckor gammal, och väger redan 2 kg.

Sen fick hon flytta in i vårt gästrum. Hon får bo där några dagar och vänja sig vid oss och vid huset innan hon får gå ut i resten av huset och träffa Sixten. Sen kommer hon få vara innekatt ett bra tag innan vi börjar träna henne på att gå ut. Vi hoppas verkligen Agnes ska trivas med oss och med Sixten.

Mer galopparbete

I helgen har Grao och jag varit och tränat igen. Vi fortsätter ha fokus på galopparbetet, med byten och piruetter och nu även galoppslutor. Bytena åt höger kan fortfarande vara lite knepiga – ibland byter han ett före bak. Jag måste vara noga att inte låsa höger fram för honom. Jag ska dessutom se till att ha rumpan lite åt vänster i bytet samtidigt som jag fokuserar på att ha min vänstra axel ordentligt tillbakaförd så den inte ramlar fram. Jag fick träna en hel del på att rida förvänd vänstergalopp och i det göra en högeröppna. Det är svårt, men effektfullt för rakriktning och underlättar i bytet. Piruetterna blir bara bättre och bättre, Grao har verkligen lätt för rörelser som kräver samling. Galoppen är dessutom hans bästa gångart. Galoppslutor har vi tidigare inte testat särskilt systematiskt. Grao har ju lätt för att gå åt sidan, så den delen är inga problem. För att hålla böjningen genom skolorna fick jag rida tiometersvolt, direkt in i diagonalsluta fram till medellinjen, sen öppna utmed medellinjen, halv tiometersvolt ut till spåret, ny diagonalsluta osv. Det gymnastiserar verkligen igenom hela hästen och jag kan fokusera på att hålla samma böjning genom hela övningen och aldrig räta ut.

Bordshalt

Efter idogt tränande varje ridpass i några veckor börjar vi nå resultat med bordet. Även om Grao tycker många saker är jobbiga så är han ändå rätt läraktig. Han tycker fortfarande att kannan är läskig, men för varje gång vi gör hindret blir det lite mer ”som vanligt”. Som vanligt är det bästa enligt Grao. Det där med att hästar vill ha omväxling för att må bra mentalt tycker jag är rejält överskattat. Omväxlande ridning är bra för att det ger en mångsidig träning, men de allra flesta hästar är ju vanedjur och gillar att göra samma som igår och i förrgår. Med en häst som Grao blir det extra tydligt.

Små steg mot stillastående

Nudging, eller puffning på svenska, är ett begrepp i tiden. Tanken om att påverka beteenden genom små ”knuffar” i rätt riktning fick ekonomipriset till Nobels minne 2017. Tekniken att med små medel göra det lätt att göra rätt har bland annat används under coronapandemin. Exempel på det är streck i golvet där man ska stå för att hålla avstånd till andra och min favorit – västtrafiks tygpåsar avsedda att sätta på sätet bredvid en för att ingen annan ska sätta sig där. På flygplatsen i Amsterdam finns ett annat exempel – i pissoarerna finns en målad fluga – som visat sig öka träffsäkerheten markant.

Men vad har det här med Graos och min träning att göra? Jo, jag har ju insett att jag också måste göra det lätt för Grao att göra rätt – i små små steg. Efter vår träningshelg i början av augusti kom jag fram till att jag måste ta itu med hindret Bord. Det är ju ett hinder som finns från de allra lättaste klasserna och vid första anblicken inte är särskilt svårt. Men att det är lätt för många innebär inte att det är lätt för Grao. Jag bestämde mig för att göra som med grinden – jag ställer fram hindret på banan vartenda ridpass och nöter tills det funkar. För att underlätta förhöjde jag bordet så kannan, som jag alltså ska lyfta, hamnade ganska högt upp.

Det visade sig rätt snabbt att jag underskattat problemen med hindret. Grao blev rädd för kannan när jag lyfte den och allt blev alldeles för svårt. Det var dags att backa tillbaka rejält och sedan sakta sakta börja nudga oss mot ett resultat.

De senaste ridpassen har jag haft bara tunnan, som jag använder som bord, mitt på ridbanan. Då och då har jag ridit in och gjort halt bredvid tunnan. Först gjorde jag absolt bara det – red in, gjorde halt, stod stilla en stund och sen red jag iväg. Ibland red jag förbi tunnan, nära, men utan att göra halt. Jag vill undvika att Grao börjar bromsa redan på väg fram, så han måste träna på att både gå fram och förbi och att stanna. Båda delarna ska vara lika bekvämt. Jag börjar i skritt, fortsätter i trav och lägger allra mest tid på att rida i samlad, långsam och mycket kontrollerad galopp – med möjlighet att kunna trycka på ett eller två språng framåt om jag känner motstånd.

När halten bredvid tunnan kändes lätt och jag kunde välja att stå en kort eller lång stund lade jag till nästa moment. Jag lutade mig framåt med överlivet. Redan där ökade spänningen tydligt. Ibland visade det sig genom att han kastade åt sidan, men för det mesta bara genom att han började trampa med fötterna eller att jag kände att hela hästen var spänd och beredd på flykt. Trampade han om gjorde jag bara en ny halt och stod still en stund. Kändes det bra lutade jag mig framåt lite och reste mig igen.

Efter en del träning började även detta funka bra. Nästa steg är att föra högerhanden neråt, mot bogen. Jag har ju fortfarande inget att lyfta, utan i det här läget handlar det bara om att han ska vänja sig vid rörelsen. Vid varje halt böjer jag mig fram olika antal gånger. När hindret så småningom genomförs som det ska kommer jag ju böja mig ner två gånger – en för att hämta kannan på bordet, och en för att ställa tillbaka den. Kannan ska höjas över axelhöjd för godkänt hinder. I speed höjer man kannan över axeln utan att resa upp överlivet, så på sikt kommer vi behöva träna det med.

Där någonstans är vi nu. För det mesta går det bra att jag lutar mig framåt, och ibland kan jag även klappa med högerhanden på bogen. Det är inte alltid vi klarar av att stå helt still men de lyckade gångerna blir fler och fler. Jag kommer skynda väldigt långsamt och verkligen befästa det här innan jag går vidare. Vi fortsätter att blanda halter där jag sitter still med halter där jag böjer mig framåt och med att bara rida förbi. Vi gör även andra halter bredvid bordet, till exempel sitter jag alltid av där. På sikt kommer jag förstås behöva lägga till kannan – och då kommer jag först jobba med att hantera den bredvid honom på olika sätt när jag står på marken. Sedan kommer jag behöva en medhjälpare som kan räcka mig kannan – och ta den ifrån mig. Sakta sakta kommer vi närma oss målet – att kunna utföra hindret Bord på tävling.

Märkligt nog har jag, som normalt är en person med ganska lite tålamod, absolut inga problem med att göra det här arbetet. När jag rider är mitt tålamod inte alls dåligt utan jag kan lägga nästan hur många repetitioner som helst på något för att uppnå det jag vill – och jag kan peta med detaljer i en evighet.

Diplomerade

Grao och jag har fått rosett och diplom på posten! Det är ju inte direkt så att vi inte har jobbat för det, men ändå. Rosetten hamnar förstås i rosettsamlingen, diplomet får nog en plats i sadelkammaren. Distansryttare på distans har verkligen varit en rolig sommarutmaning för oss. Sannolikheten att vi skulle starta en vanlig distansritt är ju ungefär noll, men på det här sättet fick vi nosa på grenen och samtidigt lägga upp det precis så som det passar oss. Dessutom är jag glad att vi fixade utmaningen trots att jag opererade foten under peroden och det dessutom var djurskyddsområde och tillträde förbjudet i vår vanliga ridskog under halva tiden.