WEldigt bra helg

Veckorna rullar på hur fort som helst nu. Den här helgen hade Ulrik och jag en heldagsclinic i WE tillsammans på Skönabäck. Det är en fin anläggning och arrangemanget var proffsigt – det är helt suveränt med såna arrangörer så vi kan fokusera på vår uppgift – att ge deltagarna så mycket vi kan med sig hem efter dagen.

Vi började med två parallella teoripass. De som var helt nya för grenen fick en introduktion av mig, och sedan gick vi ner i manegen och gick igenom de hinder vi skulle rida under dagen. Det kom massor med frågor, det är ett bra tecken på nyfikenhet och intresse, och gör samtidigt teoripasset intressantare. Ulrik satt kvar i kafeterian med dem som tidigare ridit en del WE och gick igenom teori kring att rida en bana. Han hade några olika exempel på banor på olika nivåer som de diskuterade utifrån.

Därefter åt vi en smörgåslunch och första gruppen fick chans att hämta och rida fram sina hästar. Därefter följde fyra grupplektioner där Ulrik drillade ekipagen lite extra i grinden samtidigt som jag tränade dem på lans, tjur, två tunnor, muggflytt och parallellslalom. Till sist fick alla rida en bana och känna på hur det är att rida ett antal hinder i rad.

Under sista lektionen åkte Ulrik och hämtade våra hästar, så vi också fick känna på banan. Det var som vanligt en bra och genomtänkt bana tyckte jag, och både Grao och Xip var riktigt duktiga. Det är ju inte så ofta vi verkligen tar oss tid att bygga en hel bana och rida den, så kul för oss också!

På söndagen tog vi en skogsritt i Vomb igen – vår vanliga helgritual. Vi red ytterligare en helt ny runda på övervägande nya stigar, lika fina som de vi känner till sedan innan. Det är jättelyxigt att faktiskt kunna galoppera i bredd på en stig genom skogen – och det fungerar på flera ställen här. Vi använder våra skogsturer till att träna kondition och styrka – vi klättrar gärna ganska branta backar och rider på bra i galopp under ganska långa ridpass. Det är ett perfekt komplement till träningen vi gör på banan under veckorna.

När vi kom hem röjde vi ordentligt i vårt stora garage – det är snart dags att ställa in sportbilen för säsongen. Nu finns det i alla fall plats för den.

Mer träning

Grao och jag har just nu fler tränare än någonsin. Igår var det Olof som tränade oss, och vi fortsatte med samma fokus som vi hade i helgen – rakriktning och byten.

När det gäller rakriktningen tycker jag att vi kom vidare en bit. Det handlar inte bara om att spåra längre, utan nu jobbar vi ganska seriöst med att få upp hela hästen under mig, jämt och med lika mycket vikt på båda bak. I vänster varv fick jag rida ”klassiskt” med inner skänkel mot ytter tygel – men genom att höja den högra, yttre tygeln en del och samtidigt låta vänstertygeln droppa fick jag efter ett tag en ganska anmärkningsvärd effekt. Grao kom upp jättefint i formen på yttertygeln och det kändes som om hela bogpartiet lyftes och bakbenen marcherade stabilt på, mitt under mig. I höger varv jobbade jag efter samma princip, men anpassat efter varvet – vilket gjorde att det blir mer jämt ridet på båda sidor då, men fortfarande var det en viss höjdskillnad på händerna.

Olof tyckte det var toppen att Grao bytte såpass okomplicerat, även om vi inte fick till jättemånga rena byten den här gången. Han hade väntat sig mycket mer drama! Vi fick flera gånger byte bak först, vilket ju ändå är ”bättre dåligt” och det är ju helt enkelt så att det är jag som måste få in tekniken bra för att det ska funka. När jag gör rätt så blir det bra. Jag fick jobba med att ha bra galopp i uppförsbacke in i bytet, och att försöka sitta still och hålla galoppkvaliteten genom bytesförsöket, så jag bara kan försöka igen om det misslyckas.

Äppelblondies

Nu har vi haft frost, men vi hade några få äpplen kvar. Jag kollade runt efter recept och hittade detta, som såg lovande ut. Blondies är alltså brownies utan choklad. Jag gjorde dem utan valnötter, men nästa gång ska jag nog testa att göra utan äpplen men med valnötter – det kan bli riktigt bra det med.

  • 170 g smör, smält
  • 3,5 dl muscovadosocker
  • 3,5 dl strösocker
  • 3 ägg
  • 3 tsk vaniljsocker
  • 1 tsk kanel
  • 1 tsk salt
  • 3 tsk bakpulver
  • 7 dl vetemjöl
  • 360 g äpple, skuret i bitar
  • 2,5 dl valnötter (kan uteslutas)

Gör så här:

  1. Sätt ugnen på 180 grader.
  2. Blanda smör, muscovadosocker och strösocker.
  3. Addera ägg, vaniljsocker, kanel, salt och bakpulver. Blanda väl.
  4. Lägg i mjöl och blanda.
  5. Lägg i äppelbitarna och valnötter och blanda väl.
  6. Häll smeten i en smord ugnsform.
  7. Baka i ugn i ca 40 minuter. Håll koll så kakan inte blir för torr – den ska vara något kladdig.
  8. Låt svalna och servera med glass eller vaniljsås.

Bytt är bytt

Grao och jag har haft en mycket intensiv helg. Vi har varit på utflykt till Ölmstad, i närheten av Gränna. Jag skulle vara med på en träff med ett gäng WE-ryttare där och eftersom en tränare som jag varit nyfiken på sedan jag såg honom träna delar av det tyska landslaget i WE var där och hade träningar fick Grao följa med.

Grao fick åka före frukost på lördagen, kl 5.30 gick han förvånat in i släpet och upptäckte att det hängde frukost därinne. Han fick äta i bilen! I ärlighetens namn gjorde matte detsamma. Vi pausade dessutom för lite fika på vägen.

På lördagens träningspass stämde vi av var vi är och vad vi har för bekymmer. Jag berättade att Grao är svagare i höger och tränaren höll med. Jag fick jobba en hel del med att få honom att verkligen gå undan för höger skänkel, och jag fick med mig att jag ska arbeta tre gånger så mycket med höger bak som med vänster – dvs rider jag t ex en vänstersluta i 10 sekunder ska jag rida högerslutan i 30 sek för att på så sätt stärka upp den svagare sidan. På söndagen uppfattade vi båda Grao som jämnare, om än inte jämn. När han är så kan jag ändra förhållandena till 1:2 eller till och med 1:1,5. Jag tror han var jämnare av två anledningar – dels hade jag fått en bättre reaktion på högerskänkeln under lördagen och dels var han mindre spänd. Han blir alltid mer slingrig och sned när han är spänd, och lördagen var ju ändå första dagen på nytt ställe. På söndagen var det ju likadant!

I galoppen fick jag först jobba på att samla galoppen ordentligt och fick lite tips på hur jag kan bygga styrka och på sikt öka samlingen ytterligare. Sedan tog tränaren resolut itu med det där jag skjutit på ett tag – byten. Jag fick prova en gång först, vilket nästan fick tränaren att bryta ihop. Jag red alldeles för tyskt! Det var så fel! Problemet var att jag höll i den nya innertygeln och hindrade därmed nya inner fram att”hoppa förbi” det andra frambenet för att komma över i andra galoppen. Jag fick göra om och blockera gamla innerbogen samtidigt som jag gav den nya innerbogen frihet – och se! Ett fint byte! Vi jobbade på rätt intensivt med många byten på olika linjer, diagonal, halvt igenom, kort diagonal och serpentiner. Intensiviteten gjorde att jag inte dröjde kvar mentalt de gånger bytet inte blev bra, utan var tvungen att direkt fokusera om på att göra nästa bra. På söndagen testade vi igen, och visst blev några byten orena men på det hela var jag verkligen jättenöjd! Vi gjorde ett tiotal rena byten och några få orena. Jag fick med mig att jag ska göra 10 rena byten varje träningspass. De orena ska jag inte räkna, utan bara hoppa över. Från en av mina vänner på läktaren fick jag sedan höra två bra saker som jag ska ha med mig i det fortsatta arbetet: 1. När jag byter från vänster till höger flyttar jag vikten till höger – i bytet åt andra hållet sitter jag still. Det är troligen en viktig orsak till att jag får fler orena byten åt det hållet. Dessutom sa hon att vi oftast var efter fram när det var orent – även det är ju en bra sak när det gäller bytesinlärning. Att veta det gör mig något mindre nervös för att träna och försöka.

Vi fick även träna på att länga steglängden i traven, och jag fick bra tips att ta med hem för hur jag bäst lägger upp mina träningspass. Jag gillade också att tränaren frågade t ex ”vad tycker du om tempot nu” eller ”är det något du skulle vilja förändra just nu” – för att få mig att själv analysera och tänka efter hur jag ville ha det. Sen kunde vi resonera om han höll med eller inte utifrån mitt svar – och det var inte ett förhör utan ett sätt att se dels om vi hade samma målbild och samma bild om vad som är lagom just nu – och som sagt ett sätt att få mig att aktivt tänka på vad jag gör och inte bara följa instruktioner.

Hoppitano

Grao och jag har börjat hoppa små stockar i skogen, sådär upp till 40-50 cm. Och han gör det jättebra! Än så länge travar jag mot, han hoppar av fint och mjukt och med fin teknik och landar i galopp. Okej, han kanske hoppar lite högre än han behöver ibland, men det är fina och mjuka hopp. Han kanske har lyssnat på Amelia som hävdar att hindret bara anger önskad lägstanivå på språnget?

Snart får jag ta mig i kragen och hoppa lite på banan med honom också.

Finns det näring i höstbetet?

Våra hästar går fortfarande ute dygnet runt. Vi har ställt in dem någon enstaka natt då och då när vädret är dåligt, men på det hela taget sover de fortfarande ute. Våra hagar är rätt nedbetade så vi har gett grovfoder i hagen under flera veckor. Men hur är det med gräset så här på hösten, finns det verkligen någon näring i det fortfarande?

Frågan om när det är dags att stalla upp har många aspekter i sig – och mycket handlar ju om vad som fungerar bra i det enskilda fallet. Djurskyddslagen säger att hästar får gå ute dygnet runt utan skydd för väder och vind så länge betestillväxt sker. Det innebär att det inte finns något specifikt datum för när hästarna måste stallas in eller ha tillgång på lösdrift, det varierar stort mellan norra och södra Sverige – och från år till år.  Här i sydkåne är det inte ovanligt att det är grästillväxt så sent som i november.

Gräs slutar att växa när jordtemperaturen går ner under 5 grader. I praktiken innebär det att lufttemperaturen kan gå ner under 5 grader kortare perioder eftersom jorden reagerar långsammare – men är temperaturen ofta under 5 grader kommer även jordtemperaturen sjunka ner under. 

Gräs behöver även sol och vatten för att växa. Under högsommaren är det ofta bristen på nederbörd som begränsar betestillväxten. Betet blir mindre produktivt och samma yta som kunde försörja många hästar under vår och försommar räcker till ett mindre antal hästar. Ofta kommer det en regnperiod under hösten. Det gör att betet återigen kan skjuta fart och volymen kan öka. 

I ett bete som växer kraftigt ökar även näringsinnehållet, framför allt proteinet. En tumregel är att bete är som mest produktivt när det är ca 15 cm långt. Då når solen ner i botten på gräset och den goda tillväxten gör att gräset även har högt näringsinnehåll. Höstbetet är för det mesta inte lika kraftigt som det tidiga vårbetet, men under perioder med riklig nederbörd följt av sol och värme kan det närma sig samma nivåer. 

Även sockerhalten i gräset kan variera en hel del under hösten, särskilt om temperatursvängningarna är stora. Den som har en häst som ligger inom riskzonen för fång bör vara särskilt försiktig under den perioden, speciellt om det blir frostnätter. 

Den första frosten är för övrigt något för alla hästägare att vara lite försiktiga med, eftersom det kan finnas en förhöjd kolikrisk för hästar som äter frostnupet gräs. Detta gäller framför allt om de äter på fastande mage. Om du vill släppa ut hästarna i gräshage när det fortfarande är frost är det bra att först fodra hö, så de är mätta när de går ut. Torrt, gammalt gräs är inte heller lika känsligt för frost som färskt gräs är. 

När du ska börja stödutfodra hästarna som går på bete beror på lite olika saker. Är det betesbrist? Dvs är mängden bete för liten för antalet hästar i hagen? Då behövs extra grovfoder. Är betet näringsfattigt? Det är ofta fallet när gräset är högt, gulaktigt och förvuxet. Då behöver hästarna också extra foder för att inte tappa hull. Dessutom kan det vara bra att börja fodra med vinterns grovfoder de sista två-tre veckorna på betessäsongen för att få en bra invänjning. Ett alternativ är att låta hästarna beta på dagen och komma in och äta grovfoder på natten, det ger en mjukare övergång. 

För vår del börjar det nog dra ihop sig för permanent installning snart. Här är det inte temperaturen som är problemet utan helt enkelt att vi vill att hästarna ska komma in och torka upp om det regnar mycket.

Utedebut

Grao och jag bestämde oss för att levla upp lite tävlingsmässigt. Eller ja, jag bokade och han genomförde är väl en rättvis beskrivning av det hela. Vi anmälde oss nämligen till en utomhustävling. För andra hästar är det kanske ingen big deal, men Grao tycker ridhus är bra, särskilt om de är sparsamt inredda. Han gillar den avskalade inredningsstilen mest, helt klart. Dessutom insåg jag när ryttarmeddelandet kom att det var inridning utifrån banan. Inte heller det är ju någon stor grej för de flesta – men jag upplever att Grao funkar bättre om han får se banan ur rätt perspektiv så att säga innan start. Jag bestämde mig för att jag inte ska göra någon grej av detta, utan vi testar och ser och drar eventuella slutsatser efter vi ridit istället för före.

Det var en fin men dimmig morgon! Vi skulle till Sösdala så det var en bit att åka, men tack vare att jag flätat kvällen innan blev det inte så himla tidigt ändå. Graos flätor sitter verkligen bra, det är inga problem att låta dem vara över natten. Någon fördel ska man väl ha av 40 cm lång och tjock man?

Väl framme var det strålande fint väder, och det fanns dessutom en jättestor släpkärra full med morötter till alla tävlande.

När jag lastade ur Grao var han lugn och nöjd och sa att han kan alla nya grejer. Faktiskt! Han fortsatte vara lugn och fin under uppsittningen, det är verkligen ett stort framsteg. Sen blev han i och för sig lite skeptisk när vi skulle gå ut på framridningsbanan. Han kan visserligen alla nya grejer, men att det står hinderstöd vid sidan av banan är väl ändå lite överdrivet?

Ännu mer skeptisk blev han när vi gick ner på tävlingsbanan, och det var en rejält spänd häst som jag styrde upp på medellinjen i första klassen, en Lätt A:3. Spändheten höll i sig, men en stor förändring mot förra hösten är att det ändå går att rida. Vi fick en del missar och ridningen kändes inte lika mjuk och harmonisk som vanligt, men vi kom runt. Vi fick 61,4%, klart godkänt tycker jag!

Andra klassen var även det en Lätt A:3, men en rosettklass, dvs inga placeringar. Alla över 60% fick rosett och alla över 64% fick rosett och plakett. Mitt mål var att komma runt på samma sätt som förra klassen eller bättre, och att inte ha några missar. Det var väl ungefär så det blev – han var fortfarande spänd och dessutom kanske lite trött, temperaturen hade gått upp en bra bit över 20 grader och solen gassade på rätt bra nere på banan som låg som i en gryta. Men vi tog oss igenom en gång till, och vi fick bara en uppenbar miss – skritten som var rakt mot ett hinderförråd som Grao tyckte var väldigt skumt blev rejält krokig och spänd. Han tyckte det var direkt korkat att skritta rakt mot det läbbiga förrådet. Vi landade på 63,86%, dvs en ynka poäng från att få både rosett och plakett!

Vi åker hem med ytterligare en erfarenhet i ryggen, en bra erfarenhet. För mig är det lite knepigt att Grao blir bromsig och inte riktigt på hjälperna när han spänner till, tidigare har han ju istället sprungit framåt. Men jag tänker att det försvinner med tiden.

Vikarie igen

Igår var jag träningsvikarie igen – den här gången var det Ulrik som inte hade möjlighet att utnyttja sin träning. Jag hoppade gärna in – jag har inte ridit för hans tränare innan, men jag har tyckt att träningarna sett väldigt bra ut. Tränaren har några fler lusitanos i träning, dessutom – alltid kul när tränaren har lite koll på rasen.

Vi började med att jobba med det som är mitt huvudfokus just nu – rakriktning. Den här tränaren jobbar med precis samma principer och tekniker som jag känner igen från träningarna för Paulinda och Olof, så jag tycker att vi ganska snabbt kom till bra arbete och fick rätt bra resultat. Det handlar ju om att bygga rätt styrka, så rakriktningen löser sig ju inte på en lektion, men det blev ett konstruktivt arbete tycker jag.

Då jag ska tävla på lång bana i helgen passade vi dessutom på att rida programlinjer – jag har ju bara kort bana hemma så det är svårt att få linjerna riktigt bra. Här kom också passets största aha-upplevelse. När jag red linjen skänkelvikning på diagonalen in till x – följ medellinjen – volt upptäckte tränaren att om jag gav en eftergift precis när jag gick ur skänkelvikningen och fortsatte rakt fram fick jag en riktigt fin och rak linje. Dessutom blev formen och spänsten bra in i volten – där jag dock ska passa tempot så det inte går för fort. Vi testade detta några gånger, och det blev bra varje gång. Då testade vi att göra samma på en vanlig uppridning på medellinjen – vänd upp, rid fram och ge en mindre eftergift. Det funkade där med! Nu hoppas jag att det funkar när vi tävlar också.

Ett litet steg

För snart fem år sedan skrev vi på ett avtal om fiber med Skurups Elverk. I vårt område var det en ovanligt hög andel hushåll som skrev på, och det lät som om hög andel skulle ge förtur. Nä, så var det inte. Bredbandprojektet i kommunen har gått smärtsamt långsamt, och vi hamnade i princip sist. Nu under det senaste året är det tydligen en granne som sätter sig på tvären och vägrar skriva på markavtal. Vad jag förstår så är det hopplöst, förr eller senare kommer det ändå grävas – men det var ju det där med senare. Det ser ut som om förseningen kan bli uppemot ett år till. Eller mer, vår erfarenhet är ju att det hela tiden blir mer. Vi har hört nästa höst ganska många höstar nu. Men nu har vi i alla fall fått en skylt! Det känns lite signifikativt att det på vår skylt står att vi beställt fiber. Inte något om att någon bygger fiber, vilket ju är det vanliga på skyltarna. Vi har dålig internetuppkoppling och dålig TV-mottagning, så vi ser verkligen fram emot att få fiber. Någon gång.

Landrover och maserati

Höstlördag och strålande höstväder innebar att vi packade in hästarna och tog en tvåtimmarstur i Vomb. Det är verkligen vår nya favoritskog, jag tror den har allt! Ulrik konstaterade dessutom att samma sak gäller våra lusitanohästar. De är både landrover och maserati, i samma häst. I Vomb får vi dessutom utnyttja det fullt ut. Det finns jättefina skogsstigar där vi har glädje av sportbilsegenskaperna – accelaration, kurvtagning och körglädje kombinerat med en hel del fart. Vi rider dessutom till och från i obanad mer oländig terräng – där kommer de terränggående egenskaperna fram. Ulrik har ju tidigare haft islandshäst, men han tycker att våra lusar är mer terränggående än den. De tar sig fram i princip över allt!

Här är rundorna som vi red idag och förra veckan. Vi har hittat några favoritstigar i området, men på det hela taget fungerar det alldeles utmärkt att komponera ihop en runda efter önskemål – hur långt, hur fort och vilken typ av terräng. Idag avslutade vi med en lång skrittsträcka utmed sjön – vackert och rejält branta backar så hästarna fick verkligen jobba.