Mysig midsommardressyr

En av våra grannklubbar, Everlöv, anordnar alltid stora dressyrtävlingar över midsommarhelgen. Tyvärr missade vi när Ferros pappa, Ironman H, vann Lätt A:3an på över 76% i förmiddags, men vi hann se slutet av GP-klassen och hela Intermediare I-küren. GPn vanns av vår tidigare tränare Paulinda Friberg på fina Di Lapponia T – med rätt stor marginal. Tvåa var lusitanon Roberto des Frettes – det är klart jag har ett extra gott öga till bruna lusitanos som går bra i dressyren :-D. Intermediareklassen var jätterolig att titta på. Det var roliga program, bra musikval och fin ridning rakt igenom klassen. Kaxigaste programmet hade nog ändå Eva Fahlbrink, som red till hårdrock, började med byten i vartannat rakt mot domaren och avslutade med ökning – halt. Jag gillade även Linda Rönn Larsson på Cavalér som red byten i vart tredje på böjt spår med en häst som hade jätteskön stil – det kändes som om hästen liksom gick och småvisslade och dansade – tänk Singin in the rain (även om det inte var den musiken). Amalie Egholm Hebsgaard vann klassen – välförtjänt.

I morgon siktar vi på att se GP-küren. Då ska vi köra rätt direkt också – vi hade inte noterat att tävlingarna hade bytt plats sedan tidigare år!

Mammas mat verkar mumsig

Amelia får lite extramat nu, det är ju krävande att laktera – även om hennes hull fortfarande är generöst. När hon gick med Arno tappade hon ju vikt jättesnabbt och det vill vi undvika den här gången. Ferro tycker maten verkar intressant, mamma gillar den ju. Men lite konstigt är det också.

Sadelkammardetaljer

När vi inredde vår sadelkammare letade jag efter plastbackar som jag tyckte var snygga nog och hade ett rimligt pris. Jag hittade inga just då, men nu har jag hittat dessa svarta som jag tycker fungerar bra! Jag har dem i två olika storlekar, i både den låga och den höga hyllan.

Parentes – svintopaketet nere i hörnet glömde jag ta bort – jag har tätat springor under den igenbommade dörren med svinto  – ett bra sätt att hålla mössen ute.

Dessutom har vi satt upp ytterligare några hjälmhängare. Jag gillar att ha hjälmarna hängande så här luftigt istället för att lägga dem på en hylla.

Misslyckat

Idag hade rossaften stått i knappt 4 dygn och det var dags att sila av den. Då ser jag detta. Hela ytan är täckt av mögel. Saften hamnade på gödselstacken (och såg riktigt läcker ut när jag hällde ut den). Då blev det varken flädersaft eller rossaft i år – tur att det ändå finns lite flädersaft kvar i frysen. Men jag hade så sett fram emot att smaka rossaften.

Att backa

Just nu har jag backat rejält med Graos träning. Vi har ju haft en rejäl svacka, en del troligen sadelrelaterat, men möjligtvis inte bara det. Jag har valt att rida väldigt enkla grejer och ha ganska låga krav. Samtidigt är jag rätt noga. Det ska vara lätt men rätt. Idag när jag red funderade jag på detta med att backa i träningen. Jag upplever att jag nuförtiden backar längre tillbaka när något inte fungerar än vad jag gjort när jag var yngre. Jag tror att ett skäl är att jag faktiskt vågar backa långt. Visst kan jag känna mig rätt misslyckad när saker som tidigare fungerat bra inte fungerar, men samtidigt är jag tryggare i att det kommer lösa sig. Jag inser ju också att lösningen inte är att göra samma sak dåligt gång på gång – jag måste backa så långt att jag faktiskt gör saker bra. En annan sak är att jag idag lägger betydligt mycket mer tid på ren grundridning än vad jag gjorde när jag var yngre. Med den första hästen var ju själva framstegen och alla nya grejer vi kunde göra för första gången bevisen på att jag utvecklades som ryttare. Nu gör jag ju inte längre saker för första gången – och jag mäter därför inte framgång riktigt på det sättet. Jag har också insett att nya saker är mycket lättare om man är bra på ”gamla saker” – dvs har bra grunder.

Därför är jag ändå inte så oroad över att just nu rida pass som motsvarar vad jag normalt gör med en treåring – men förstås med större precision och kvalitet. Att befästa grunderna och finslipa dem kommer jag alltid ha nytta av. Mycket av det här jobbet gör jag just nu dessutom i skritt. Jag har ju fortfarande inte en sadel som är perfekt till oss, utan en lånad sadel som fungerar under tiden. Jag har ju tidigare noterat med den andra sadeln att det är i galoppen som han är mest känslig, och skritten minst – så tills jag har min nya sadel väljer jag att jobba mer i skritt och mindre i galopp. En annan fördel med skritten är att det är lätt för mig att hinna med, känna agera och reagera. Jag kan helt enkelt få upp noggrannheten ytterligare ett snäpp i skritt. Jag tänker lite som när jag spelade piano – kunde jag spela stycket helt perfekt riktigt långsamt var det sen inga större problem att ta upp hastigheten till den riktiga. Det är förstås ibland tråkigare att spela eller rida långsamt – men resultatet blir bra.

Mot bättre fötter

Jag har ju haft problem med fötterna bra länge nu – jag har helt enkelt rejält ont i dem hela tiden, och särskilt när jag går. För ett tag sedan konstaterades dock glädjande nog att min osteonekros i lederna som varit besvärlig har gått tillbaka och är nästan borta. Däremot har jag rejäla hälsporrar på båda fötterna. Idag har jag varit och hämtat ut mina sulor som ska hjälpa mig att bli av med dem. För ett par veckor sedan var jag och gjorde avgjutningar av mina fötter för att sulorna ska passa mig perfekt. Nu får jag inte gå utan sulor under sådär ett år – men då ska det bli bra! Jag har även ett par innetofflor med inbyggda sulor. De är förstås inte gjutna efter mig, men jag känner tydlig bättring när jag är noga att ha dem. Jag tar inte många steg utan skor på fötterna nu, något som känns ovant, men jag märker att det hjälper.

Efter att jag hämtat sulorna åkte vi till en butik för arbetskläder. Jag ville ha ett par bättre skor med skyddshätta, framför allt når jag håller lektioner. Jag har svårt att stå still i ridhuset och det sliter rätt hårt på fötterna. Jag hittade ett par Jobi som sulorna passade bra i, så nu ska väl bannemig fötterna bli bra så småningom.

När vi ändå var inne i Malmö med bil passade vi på att fixa ett gäng andra ärenden också. Bland annat köpte vi lite mer inredning till sadelkammaren – vi arbetar med att få den helt perfekta sadelkammaren!

Två bra nyheter

Idag har Grao och jag bestämt oss för en ny sadel! Vi var och provade Erreplus-sadlar hos Sonnys sadelhjälp.  Jag har länge varit nyfiken på de sadlarna och klämt och känt och provsuttit i dem, till exempel på Elmia där jag och Vidilab hade vår monter granne med dem. Då jag dessutom hört från många med lusitano att det är sadlar som fungerar mycket bra för rasen genom att de är gjorda för hästar med korta ryggar och stor rörlighet kändes det som ett intressant alternativ.

När jag kom dit visade det sig att Sonny precis fått in en begagnad sadel, en svart Adelinde,  som han trodde skulle kunna vara något för oss. Vi provade, och det kändes ganska direkt att det var helt rätt. Eller först var jag lite tveksam, det kändes som om mina knän låg uppe på knästödet. Men eftersom knästöden sitter med kardborre var det bara att byta till de mindre stöden – och då satt jag hur bra som helst! Grao verkade också mycket nöjd, och trots att han var spänd för att det var en del att titta på så kändes han inte bromsig och knölig av sadeln, som jag ibland upplevt. Här kunde jag verkligen sitta till i galoppen och få upp honom framför mig utan att vi tappade någon rörelse. Sadeln har lite bredare midja än jag är van vid, men inte så jag upplevde det som ett problem – jag tyckte jag satt bättre och bättre i sadeln ju mer jag vande mig vid den. Att byta sadel är ju alltid en omställning för både häst och ryttare, men här kändes det som om till och med Grao tyckte det var en BRA förändring. Och om han tycker en förändring är bra, då säger det en hel del…

Tyvärr behövdes ena kardborren på sadeln bytas ut. Det gör att jag inte kunde få med mig sadeln direkt, men det blir ju ändå en betydligt kortare väntan än om jag hade beställt en ny sadel.

På vägen hem fick jag ett meddelande från Arnos nya hem. Hans matte hälsar att han sköter sig alldeles utmärkt, och att de lär känna varandra allt mer vilket gör att de utvecklas ihop. Arno gnäggar och möter henne när hon kommer till stallet och själv längtar hon till stallet varje dag för att få vara med honom. Sådant värmer verkligen att höra! Både Ulrik och jag är jätteglada över att han verkar ha hittat ett så bra hem och att han och hans nya matte gillar varandra så mycket.

Lång tradition

I helgen var Ulrik och jag i Göteborg och träffade mina gamla kompisar från Linköpings Akademiska Ridklubb, där vi alla var medlemmar under 90-talet. Det är en rolig och lång tradition, vi har faktiskt träffats varje år sedan 1996, för det mesta just helgen före midsommar. Det innebär att vi i år träffades för 22a året i rad – är inte det lite imponerande?

Jag har förstås inte lyckats vara med alla gångerna, förra året fick vi till exempel avstå. Men jag skulle tro att jag i alla fall varit med ungefär 15 gånger, och det är verkligen roligt att hålla kontakt med alla som jag hade så roligt tillsammans med då, på 90-talet.

Vi brukar träffas till lunch, umgås och kanske hitta på några aktiviteter under eftermiddagen, äta en god middag, prata en massa, väcka upp gamla minnen t ex genom att titta i våra ytterst ambitiösa tidningar Equitatus från tiden då det begav sig, nuförtiden lägga oss betydligt tidigare än förr och sedan avsluta med frukost på söndagen. Det är bara några få som bor kvar i Linköping, så varje år bestämmer vi var vi ska träffas nästa gång och vem som alltså blir värd. På så sätt flyttar träffen runt geografiskt också.

Doftande rossaft

Idag hade jag tänkt göra flädersaft och rossaft, men flädern hade visst blommat över. Rosor fanns det i alla fall gott om, så jag fick satsa fullt ut på det. Jag har aldrig gjort rossaft innan, så det ska bli riktigt spännande att se resultatet.

Principen är densamma som flädersaft. Jag kokar upp 2 l vatten med 1,5 l socker. När det kokat upp tillsätter jag en matsked citronsyra.

Jag plockade 50 rosor av olika sorter. Jag försökte ta rätt mycket av de vita och blåröda eftersom de doftar så gott och så mycket. Sen fyllde jag ut med stora röda.

Rosorna plockade jag bladen av och sköljde noga. Det skulle bli ungefär två liter enligt receptet, jag är rätt säker på att jag hade över tre… Sedan varvade jag rosblad och tvättade, skivade citroner (5 st) i en hink och slog över sockerlagen. Nu ska det stå och dra i 3-4 dagar, så lagom till midsommar har vi rossaft och förhoppningsvis också material till goda drinkar – jag blev tipsad om att rossaft och gin är gott!

 

 

Vilken gjord är bäst?

Jag letar ju som bekant sadel, och då dyker förstås frågan om bra gjord upp också. Till Amelia hade jag Le Tixerant, som hon verkade vara väldigt nöjd med.  Jag tyckte också om den, förutom att jag tycker kvaliteten är för dålig för det höga priset. När jag häromdagen var införbi Ridersport i Båstad fingrade jag lite på den här från Stübben, som jag redan tidigare funderat på. Är det någon som har provat den? Det är ju rätt dyr – är den värd pengarna?