Vinterhygge

Jag har varit i Danmark och jobbat ett par dagar – jag och en kollega fick förmånen att vara med på en kriskommunikationskurs våra danska kolleger i Beredskabsstyrelsen håller. Det var verkligen intressant att se hur de jobbar, och nu har vi fått massor med inspiration och tankar om vad vi kan utveckla i våra kurser. Dessutom fick vi en mysig strandpromenad.

På vägen hem behövde jag av logisktiska skäl hänga i Köpenhamn ett tag. Det är ju inte helt fel ändå, Köpenhamn är en supertrevlig stad, särskilt så här innan jul. Vi har ju tidigare ibland gått in på Tivolis julmarknad, som verkligen är bra. Men med ganska kort tid och utan sällskap valde jag bort det den här gången – inträdet kändes lite väl onödigt högt nu när danska kronan är så dyr. Det är inte heller särskilt nödvändigt att gå in – hela centrala Köpenhamn bjuder på hygge så det räcker. Jag tog en Irish coffee på en uteservering på Kongens Nytorv. Det var ju en hel del minusgrader, men en värmedyna på stolen och infravärme under parasollen var det riktigt mysigt. På flera ställen finns det mindre julmarknader, med mat, dryck och hantverk. Jag gillade de rödvita glashjärtanen, men de kändes inte särskilt kattsäkra. Även mönsterkavlarna var roliga, men det enda jag köpte med mig hem var några liter Faxe Kondi.

Luuuuuugn och fin

I helgen blev det WE-träning igen, den här gången för Idamaria Johansson. Jag har inte tränat för henne innan, men det var verkligen bra! Jag hade redan innan bestämt att fokus för helgen var att hitta ett lugn på banan, mellan och i hindren. Mitt vinterprojekt i år är att kunna galoppera lugnt och långsamt, med mindre samling och tryck, men fortfarande med en bra galopp. Som det är nu är risken ganska stor att vi tappar galoppen och antingen rullar över i trav eller får en fyrtaktig galopp när vi försöker rida på det sättet. Under de här två dagarna har vi jobbat mycket med att hitta precis den där rätta, lugna galoppen. Idamaria konstaterade ju rätt snabbt att det inte bara är Grao som är skurken här. Även jag hamnar lätt i ett läge där jag jagar upp mig, och rider lite för aktivt och intensivt och vi börjar trissa upp varandra. Jag konstaterade att det ändå är jag som är den vuxna i ekipaget, så jag måste verkligen jobba med mig själv så jag bidrar till en god utveckling här.

Vi började med att rida ett par hinder i taget, men med stora volter emellan för att hitta ett lugn och en bra galopp innan jag gick in i varje hinder. Jag ska tänka på att ha handen lite längre fram på tygeln och ge eftergifter så jag inte sitter och bromsar hela tiden, men samtidigt ska inte tempot öka. Jag ska också se till att huvudet inte blir för lågt, särskilt när jag rider in mot byten. I bytena har jag en tendens att lätta i sadeln. Genom att tänka på att huvudet ska upp och rumpan ner och fokusera på linjen får jag bättre förutsättningar för byten. Jag ska också vara noga med att Grao inte svänger före mig. Han vet ju vad han ska göra och tar lätt saken i egna hovar. Det leder inte riktigt till lugn det heller. Jag ska fokusera på att sitta still, hålla mig lugn och stötta upp honom genom svängarna med ytterskänkeln. I högersvängar behöver jag vara med lite bättre med axlarna, i vänstersvängar ska jag istället fokusera på att sitta mitt över. Just nu är det bättre att vi tappar galoppen och får några travsteg ibland än att vi snurrar upp oss mer och mer. Det är något jag måste acceptera i dagsläget, precis som jag accepterar något travsteg i övergångarna från galopp till skritt just nu – eftersom de har en tendens att bli lite väl stoppiga annars.

Filmen nedan är hela banan, men jag har klippt bort delar där jag lagt volter och hittat tillbaka till lugnet – mest för att filmen blev rätt lång och långsam annars 😀 Det är långt ifrån perfekt, men jag är jättenöjd med att vi kom så pass långt med att just hitta lugn och att vi faktiskt på det här sättet rider in i varje hinder utan hjärtat i halsgropen. Vi kan också göra alla ståstilla- eller långsamhinder på banan långsamt, det är bra! Nu ska vi fortsätta jobba på det här sättet hela vintern.

De 10 000 övergångarnas tid

Vår yngling Orgulho, Otto, blir allt äldre och duktigare. Han var rätt tunn över ryggen när vi började rida honom, men han har gradvis musklat sig mer och mer och har nu en ganska fin rygg. Nu behöver han muskla sig lite mer över rumpan. Det sammanfaller med att jag tycker det är dags att börja rida mer övergångar. Han har nu blivit rätt stabil i form, takt och tempo så det är ju nästa steg. Jag rider mycket övergångar i de flesta utbildningsstadier, men i det här läget känns det extra viktigt. Nu kommer fokus i övergångarna ligga på mjukhet och flyt, och givetvis bra respons på hjälperna. Otto är redan väldigt känslig för hjälperna, men övergångarna hjälper ju till att finstämma det ännu mer. På sikt kommer även övergångarna stärka bakdelen och hjälpa honom att lägga mer vikt bak. Jag vill även ha en mjuk, bärig rygg och mjuka sidor genom övergångarna. Många övergångar behövs det, så nu går vi in i de 10 000 övergångarnas tid.

Tävla nära

Jag har haft ytterligare några veckor med jobbresor och sparsamt med ridande på vardagarna. Trots det valde vi att anmäla till Skönabäcks tvåmomentstävling förra lördagen. Det är ju extremt lyxigt att kunna tävla bara 10 minuter hemifrån, och tävlingen var väldigt trevlig och välordnad. Det är så kul med alla nya arrangörer i vår gren. Som parentes kan jag nämna att vi har haft två digitala arrangörsträffar i år, båda med ungefär 70 deltagare. Det är fantastiskt bra! Den här tävlingen blev dessutom en av de första där tävlingssystemet Equipe kunde användas fullt ut för WE. Toppen!

Tävlingsmässigt blev det inte en lysande prestation – men jag är ändå inte särskilt missnöjd. Det var vår andra tvåmoments Msv A, och den första vi tog oss runt med godkänt resultat. Förra gången, i våras, vågade ju inte Grao gå igenom den massiva trägrinden och vi blev uteslutna i tekniken – men gjorde en helt ok speed. Den här gången fick vi godkända resultat, 61,5% i tekniken och godkänd speed. Det stora bekymret var rejält med överskottsenergi, vilket gjorde det hela rätt svårmanövrerat. Grao tyckte grinden var väldigt läskig, och den var med både framåt och bakåt, så där blev det tyvärr två fyror i tekniken och vi tappade rätt mycket tid i speeden. Vi gjorde ändå de svåra hindren rätt bra, och förutom en jättedålig enkelslalom där vi helt enkelt red in utan att ha kontroll, vilket förstås inte slutar särskilt bra, så hade vi rena byten rakt igenom. I speeden hade jag lite för långa tyglar efter sidvärtsbommen när vi red mot tjur och lämna lans, så jag missade ringen och missade sedan nedsättningen av lansen och fick lägga en volt – det kostar massor med tid!

Man kan ju fundera på hur smart det är att tävla när jag inte har möjlighet att rida ordentligt i veckorna – Grao är ju en häst som behöver ganska hög grad av arbete/rörelse för att funka bra. Men samtidigt vill jag ju just nu bygga tävlingserfarenhet, och när det då finns bra tävlingar nära är det synd att inte rida dem. Det är ju en balansgång, men ett godkänt resultat bygger ändå erfarenhet, så jag tror jag gjorde rätt val den här gången trots allt.

Bilden är tagen av BRP Photography – kolla gärna in alla bilder från tävlingen här.

Intensiv-WE

Under förra helgen hade vi intensiv WE-träning för Julia, fyra pass på två dar. Hästen var pigg och matte var sliten, båda delarna orsakade av att matte jobbat mycket (vilket gjort att hästen jobbat lite). Det var alltså rätt så spänt, tittigt och studsigt, men det är i alla fall helt klart att vi båda lärt oss att hantera den situationen bättre och bättre. Ja, vi har ju haft en del träning på det genom åren… Vi tog oss igenom alla hinder hyfsat anständigt ändå. Vi tappade något byte här och var, och ibland var vi inte i synk med vår kommunikation, men det funkade. Parallelllslalomen stod på ena kortsidan, upptryckt mot den läbbigaste änden av riduset, men vi satte den riktigt bra flera gånger. Sista passet red vi bana, och i speeden tappade jag ena tygeln när jag red från tre tunnor till hämta lans, med en 180-graderssväng. Jag tog svängen med kontakt bara i yttertygeln, tog lansen, missade iofs ringen men höll ändå en rak linje, satte lansen och hann fånga upp tygeln på de ca 10 meterna mellan tunnan och första pinnen i parallellslalom. Det är förstås jättedåligt att tappa en tygel så, men jag är ändå nöjd hur bra vi räddade upp det.

Men helgens allra största lärdom handlar om min rumpa. Repgrinden bestod av blå infångare med blanka knoppar. Blå! sa Grao. Det är skumt! Men Julia noterade något helt annat: Du spänner skinkan! ropade hon. Du måste sitta på hela rumpan och slappna av i den. Javisst var det så! Varje gång jag närmade mig grinden efter det gav jag rumpan order att relaxa – och det funkade verkligen superbra! Nu måste jag träna in att det inte bara är min andning som måste vara mindful i grinden utan även min rumpa.

Dagen efter stormen

Grao har vilat i två veckor nu – först var han hos tandläkaren och sen har jag varit iväg och jobbat. Jag kom hem igårkväll, mitt under stormen Babet. De tgick ju inga tåg hem, men tack och lov lyckades jag i alla fall ta mig till Lund, där Ulrik kunde hämta mig.

Idag är det dagen efter stormen – det verkar inte ha skett någon större skada här, men nere vid kusten har vattnet tryckt på rejält, på sina ställen har marken spolats bort. Vatten har stor kraft! Då det forftarande blåste en del och duggregnade bestämde jag att Grao fick fortsätta sin vila en dag till. Istället valde jag att klippa honom. Han får ju inte så himla mycket vinterpäls egentligen, men han svettas väldigt mycket, så jag brukar klippa honom en gång på hösten. Ibland klipper jag en gång till under vintern, men oftast räcker det med en gång.

Jag har ju ofta klippt hans initialer GD på rumpan, och bestämde mig för att göra det i år igen, men jag hade kommit på en förbättring i metoden. Jag tejpade ihop några remsor byggtejp, sån där med skyddspapper på baksidan, och ritade upp och klippte ut bokstäverna helt i tejp. Det var en jättebra grej! Det innebar ju att jag kunde tejpa upp bokstäverna väldigt stadigt på rumpan när jag sprejade med haloween-hårfärg för att få ett mönster att klippa efter.

Tacosås

I år har jag valt att bara ha fyra tomatplantor i krukor på innergården istället för att fylla växthuset med tomater. Även det visade sig ge en viss överproduktion. Jag har tidigare gjort en omgång tomatsås till pizza och köttfärssås och lagt i frysen. Idag gjorde jag för första gången egen tacosås, även den för att lägga i frysen. Det blev tre rätt små portioner – tacosås har ju dålig hållbarhet i kylen så jag ville göra byttor som är lagom för oss två till en måltid bara. Vi får se om jag uppskattat mängden rätt.

Jag började som jag brukar göra när jag gör tomatsås av olika sorter – jag halverade tomaterna, tog bort den hårda grejen där stjälken suttit och körde dem i ugnen ca 20 min på 175 grader. Jag tycker det är enklare än att skålla tomaterna och det blir lätt att ta av skalen med en gaffel. Under tiden tomaterna står i ugnen hackade jag en rödlök, tre klyftor vitlök och en chili och fräste i olja. När jag skalat tomaterna häller jag i dem i kastrullen med lök och chili. Jag kokar upp och smaksätter – för tacosåsen med en tesked chipotlepasta, lite tomatpuré, torkad koriander, spiskummin och paprikapulver. Jag smakar av med lite muskovadosocker och vinäger. Därefter mixar jag till lagom konsistens (jag gör den inte helt slät, men inga stora bitar) och kokar ihop, ca 15-20 minuter.

Dressyrbedömning och AI – en perfekt lösning?

Det är ingen tvekan om att det är toksvårt att döma dressyr för en människa. En artikel i Hippson uppmärsammade detta nyligen. Förutom att det går fort är det komplext. Det är massor med olika faktorer som påverkar och allt detta ska domaren samtidigt ta in och göra en bedömning av. Dessutom finns det inte några helt tydliga och vedertagna bedömningskriterier. Det finns beskrivningar av hur rörelserna idealt ska utföras, och det finns dokumenterat vad som ska ses som allvarliga fel. Men det finns ingen nedbrytning av bedömningen, och det finns inte heller särskilt mycket vägledning för bedömning i lättare klasser. Jag har försökt få fram någon slags beskrivning av vad som är eftersträvansvärt i de lättare klasserna men inte lyckats.

En fråga som har väckts på sistone är om AI skulle kunna helt eller till viss del ersätta domarna i tävlingsdressyren. Bland annat har det skrivits en kandidatuppsats på ämnet, även den behandlad i en artikel i Hippson. Dressyrfolket och domarna är tämligen positiva till tanken. Det är nog om inte annat ett resultat av att man ser svårigheterna i dressyrbedömning och vi vill gärna hitta bättre och mer objektiva bedömningsformer.

Vad skulle då AI kunna göra? Här känner jag att jag vill börja med att göra en skillnad på AI, Artificiell intelligens, och maskinbedömning. AI innebär att en dator lär sig hur bedömning går till genom att studera en stor mängd bedömningar. AI tittar alltså på bedömning av mänskliga domare, i väldigt stor mängd, och drar slutsatser utifrån det och tillämpar sedan slutsatserna. Med maskinbedömning menar jag istället att människan matar in olika saker som datorn kan mäta och därmed göra en objektiv bedömning av.

Det som händer när AI lär sig av mänskliga domare är ju att döma likadant som människorna gör. Erfarenheter inom andra områden visar att AI väldigt fort plockar upp fördomar, förenklade resonemang och förutfattade meningar – och kan även accelerera dem. Det har till exempel visat sig att AI som lär sig av diskussioner av människor ganska snabbt blir starkt polariserade, ofta rasistiska och fördömande. I fallet med dressyrbedömning får man ju hoppas att underlaget inte bara är stort utan även av hög kvalitet. Men det kommer ändå vara så att AI härmar den mänskliga bedömningen, utan att lägga några värderingar i VAD de bedömer. Det kan alltså bli så att t ex svarta hästar döms högt eftersom det ofta är så att svarta hästar får höga poäng, att AI plockar upp vissa rörelsemönster som favoriseras. Det kan till och med vara så att om holländarna dominerar dressyren döms ryttare med orange krage på fracken upp rent generellt. Det här leder inte till en mer objektiv bedömning, tvärt om.

Maskinbedömning, å andra sidan, blir ju helt objektivt. Maskinen mäter, analyserar och sätter en poäng utifrån vad den faktiskt registrerar. Nackdelen är ju att det som bedöms på något sätt behöver kunna mätas och jämföras. Det finns förstås saker där detta kan funka – t ex takt. Det går att få fram, helt objektivt, hur hästens takt ser ut och förändras under programmet. Här behövs en omfattande mänsklig analys av vad vi FAKTISKT efterssträvar, och det måste omvandlas med matematisk precision. Problemet här är förstås att hästar och ekipage är olika. Därför går det inte att modellera fram ett ideal som alla ska efterlikna exakt, utan man måste hitta vad som är eftersträvansvärt och hur det kan yttra sig hos olika individer.

Men vad ska vi göra då? Hur ska vi få en mer objektiv bedömning i dressyr? Kan vi kanske kombinera lite olika tekniker med mänsklig bedömning för att göra domarnas jobb lättare och bedömningarna mer objektiva? Jag menar att oavsett hur vi går framåt bör vi börja med att göra ordentliga och djupa analyser av exakt vad vi vill ha. Vad är det vi eftersträvar, och hur kan det definieras? Går det att bryta ner i bitar? Vad är kärnan i det vi eftersöker och hur ser det ut hos hästar med olika exteriör och rörelsemönster? Här kanske vi skulle kunna ta hjälp av AI för att hitta vad det är vi egentligen menar med våra bedömningar? Även maskinbedömning kan troligen hjälpa oss att förstå VAD vi bedömer och på vilket sätt.

Slutligen måste domarnas jobb göras enklare. Genom att bryta ner bedömningen skulle det kanske gå att dela upp den så olika domare bedömer olika saker. Det är ju något som görs i en del andra bedömningssporter. Sen skulle digitala verktyg också kunna underlätta domarens jobb. Vissa delar kanske kan bedömas helt maskinellt, vissa delar kan en välinstruerad AI bedöma. Vissa delar kanske vi behöver mänsklig bedömning för? Jag vet inte vilken väg som är den bästa framåt – men jag tror verkligen vi måste börja i pudelns kärna – vad är det vi bedömer och vad är det vi eftersträvar? Innan vi vet det kommer maskinerna inte kunna göra ett bra jobb – och även de mänskliga domarna skulle vara mycket hjälpta av det.

Rovfåglar

Jag har varit utan dator ett tag – skärmen på min 1 år gamla mac bestämde sig för att lägga av. Nu har jag fått den utbytt – tack och lov på garantin. Det innebär att jag inte har kunnit skriva här (jag orkar inte skriva blogginlägg på telefonen!). Jag har inte heller kunnat hantera bilder från systemkameran. Jag har varit rätt dålig på att fota ett tag, men nu har suget efter att göra det vaknat. När jag nu dessutom kan hantera bilder igen bestämde jag mig för att försöka ta med kameran och fota när tillfälle ges.

Häromdagen jobbade jag hemifrån och tänkte gå ett varv runt gården för att sträcka på benen. Jag tog med kameran med fågelobjektivet på. Det var en lyckträff! På under 10 minuter hade jag fotograferat tre olika arter av rovfåglar. En av arterna var förstås glada, dem ser vi hela tiden här runt vår gård. Den andra var en sparvhök, även den hyfsat vanlig här. Nummer tre blev jag lite förvirrad över. Det var ju en kärrhök av något slag, och jag utgick från att det var en av de vanliga – brun eller blå kärrhök. Men när jag tittade på vingarna blev jag osäker. De är smala och har fyra fingrar, blå och brun kärrhök har fem. Fyra fingrar har däremot den mer ovanliga ängshöken och den ännu ovanligare stäpphöken. Jag fick inte alla ihop det, men bilderna var ju tillräckligt bra för att fråga proffsen. Jag lade upp en fråga i en fågelgrupp och fick snabbt ett svar, det är en stäpphök, en hona 1K – det sista betyder att den är i sitt första vuxna levnadsår. Hade jag inte haft med kameran ut den där promenaden runt gården hade jag aldrig kunnat identifiera den.

Equiterapeutbehandling

Häromdagen fick alla tre hästarna behandling av Mari – Equimari. För Grao var det ingen helt ny bekantskap, han både tränade för henne och fick en behandling på vårt ridläger i början av sommaren. Jag gillade både träningen och Maris behandling och hur hon resonerade kring Grao, så vi bokade hem henne för att titta på alla hästarna.

Xipo fick börja. Han är ju 20 år och halvt pensionerad, så vi förväntade oss att han skulle vara lite stel. Det var han också, men inte mer än man kan förvänta sig under omständigheterna. Mari tyckte dessutom att det var rätt så lätt att arbeta med honom och spänningarna släppte relativt lätt. Det är skönt att höra, det är ju alltid lite jobb med att hålla en äldre häst i form.

Vi upplever ju att Otto är lite oliksidig, med en stelare högersida. Det är inte någon katastrof, och han är duktig på att både fatta rätt galopp i båda varven och han skänkelviker jättebra åt båda håll. Men Mari kände också att högersidan var stel och att det fanns lite låsningar där. Hon funderade på om han dessutom kanske hade sträckt sig lite i hagen. Inte alls omöjligt, han är ju rätt aktiv och det har varit blött och halt ett tag. Det var i alla fall inga katastrofer där heller, och Mari tyckte att hon fick bra resultat med honom.

Grao är ju den som är svårast att arbeta med. Han är spänd och misstänksam mot nya personer och nya situationer. Grao har dessutom en del låsningar ffa i korsbenet. Det kan vara låst på sex olika sätt, och Grao har en låsning där det lutar bakåt utan vridning. Det gör att han har lite karprygg – något han alltid har haft men som Mari tror att vi kan jobba med att i alla fall minska. Grao är ju skeptisk till att lyfta bakbenen, särskilt för personer han inte känner. Jag visade Mari hur jag gjorde och sen jobbade hon med stort tålamod på samma sätt och lyckades lyfta och lossa båda bakbenen. Hon jobbade även en del med att lossa korsrygg och länd på andra sätt. Även nacken jobbade hon en hel del med. Mari konstaterade också att Grao är extremt vältränad, och borde se ut som en broiler med muskler, men det gör han ju inte. Hans muskler bullar helt enkelt inte upp sig på det sättet och det finns några ”tomma” områden. Jag arbetar med att fylla ut dem, men det är inte helt okomplicerat.

Alla hästarna beordrades vila någon dag, Otto över hela helgen. Xipo och Grao kunde med fördel skrittas under helgen. Otto och Grao kommer få göra ett återbesök under hösten, men då får de troligen åka hem till Mari istället för att få hembesök. Vi gillar verkligen Maris sätt att hantera och resonera om hästarna, med stor förståelse för deras olika personligheter och den träningssituation de har.