Tävling med blandade skurar

Dagens tävling kan väl sammanfattas som en intressant tillställning som kan sättas på erfarenhetskontot. Vi åkte till den helt nya klubben och tävlingsarrangören Droomstable, som ligger  utanför Oxie. Det var deras första tävling, och alla var härligt trevliga och välkomnande. Jag visste att de hade långt ridhus och hade räknat med collectingring eftersom jag red två program på kort bana. Tyvärr var det inte så, utan all framridning var utomhus. Våra förutsättningar där var inte toppen. Det blåste rejält, runt 20 m/s i byarna, och Grao är ju rätt känslig för blåst. Dessutom var det en hel del grejer att titta på runt en relativt liten framridningsbana. Trots det tycker jag ändå att det gick hyfsat att rida fram. Jag kunde inte riktigt rida på men vi uppförde oss anständigt och kunde gå i olika gångarter åt olika håll.

Lite så fungerade det i Lätt B:1 också. Vi uppförde oss någorlunda, men det blev inte så mycket tryck – vilket i sin tur resulterade i att ritten blev rätt ostadig och vinglig. Det var en hel del grejer i ridhuset han tittade på, men jag kunde rida förbi och komma vidare även om han avvek något, eller  bromasade lite. Jag var ändå rätt nöjd, vi fick 62,8% vilket jag tycker är anständigt och ritten var inte märkvärdig men inte heller något att skämmas för.

I Lätt A-klassen tänkte jag trycka på lite till, så som jag kunde göra i slutet av Lätt B. När jag skulle sitta upp för den klassen började det regna. Regnet ökade kraftigt och när jag började framridningen var det stormbyar med regn som bitvis i alla fall kände som hagel. Det var sådär. Men sen sprack det upp, en bred och vacker regnbåge visade sig och regnet upphörde, även om blåsten fortsatte. Steg för steg kändes Grao finare och finare, och 10 min innan min start kändes allt riktigt bra.

När vi gick ner till ridhuset spände han till rätt rejält för alla grejer som det blåste i, och vi red in med en hel del spänning i kroppen. Eftersom han tittat en del på domarbordet i förra klassen la jag ett par åttvolter uppe vid domaren med nosen rakt mot domarbordet. Det är ett bra sätt att få rida mot domaren utan att det tar all den tid som går åt om man ska rida hela medellinjen fram. Jag fick startsignal och vände ner mot A-kortsidan. Men nej, han ville verkligen inte gå mot den! Jag vet inte riktigt varför, men vi konstaterade att det var en del grejer som flyttats där sedan klassen innan. Dessutom låg solen lite annorlunda. Det är detaljer, men Grao har tyvärr öga för detaljer. Jag trodde ett tag att jag inte ens skulle kunna starta, Det var stört omöjligt för mig att galoppera mot kortsidan. Det slutade med att jag gjorde en fuling, en tvär sväng strax före kortsidan och lurade upp honom på medellinjen för att komma igång. Men helt klart hade Graos hjärna gått i baklås totalt. Vi hade ingen kommunikation och han skyggade rejält för precis allt. Jag kämpade mig igenom travprogrammet, på ett ganska ograciöst sätt. När det var dags för galopp mot kortsidan avbröt jag och vinkade ut mig. Domaren frågade om jag ville trava några varv innan jag gick ut och jag tackade så mycket. Det var exakt vad jag ville, jag behövde få upp någon slags kommunikation igen. Vi lyckades ta några varv i trav, lättridning där jag kunde länga ut formen lite, så vi avslutade ändå ok tycker jag.

Självklart är ett sånt här bakslag en besvikelse. Men det finns ändå bra saker som jag kan ta med mig från detta. Sista delen av LB, från galoppen och framåt var inte alls dum. Där låg vi på 6,5 och 7 rakt igenom, och vi låg inte i närheten av vad vi kan när allt funkar. Framridningen till Lätt An är också något att komma ihåg. Trots dåliga förutsättningar fick vi till det riktigt bra. Det kommer säkert komma fler såna här tävlingar, men jag hoppas att de blir färre och färre ju mer jag kommer ut.

Fin i håret

Grao och jag ska tävla. Jag testade en flätning som det cirkulerade en bild på för någon vecka sedan. Han har lite för kort och tjock man för att det ska bli perfekt, men rätt fint blev det nog i alla fall.

Mindre adrenalin – mer styrka

Dressyrarbetet tillsammans med Grao fortsätter i en ganska positiv anda. Jag upplever att vissa saker som tidigare inte har varit så svårt för honom har blivit det nu, och på träningen igår diskuterade vi vad som har hänt. Olof tyckte inte alls att det var något konstigt, han menade att vi höjt oss en nivå, och nu är Grao nybörjare på den nivån istället för avancerad på den förra. Han har inte riktigt styrkan att gå där jag vill, och då blir det ibland jobbigt och allt ramlar isär.

Tidigare har jag ju inte upplevt brist i styrka, men troligen beror det på att han haft en tendens att gå på en väldig massa fart och adrenalin. Det har gjort att han till synes fixat ganska svåra saker. Nu är han lugnare, mer rakriktad och mer ridbar. Det kräver en helt annan styrka att gå så, och den finns inte riktigt där än. Han försöker, men ibland blir det för jobbigt och då protesterar han. En annan taktik när matte sitter på den jobbiga högersidan är att göra en liten bock så matte kastas upp i luften. Sedan fångar man henne elegant på den bekvämare vänstersidan.

Jag fick också instruktionen att alltid alltid rätta framåt när han drar ojämnt. Börjar jag greja och lossa hamnar han bakom min drivning och vi är helt fel på det. En fördel här är att även om han inte springer som en tok längre så är han väldigt responsiv för drivning. Jag behöver inte göra mycket för att få honom att gå framåt. Det gäller bara för mig att hålla bettet stilla där framme där jag vill ha det, helst ett par centimeter längre fram än komfortzonen, och mjukt fånga upp honom där.

Däremot i högergaloppen fick jag hålla en ganska kort ram, för att inte tappa ut honom och få glapp i högertygeln. Jag ska hålla lika i båda tyglarna, men eftersom det är höger han försöker skapa glapp i måste jag vara extra noga med den. Flyter han inåt är det bättre att jag rättar det med en båge när jag fått tag i honom än att jag försöker kompensera genom att flytta sidvärts. Genom att på så sätt fånga upp jetmotorn som finns i hans bakben fick jag till sist in bakbenen fint under mig. Vi får helt enkelt hålla på så här ett tag, så kommer nog styrkan också och vi kan bli avancerade och erfarna även på det här trappsteget.

Pressarna går

Vi har haft några dagar med högsommarvärme, och höskörden är i full gång. Det är skönt att se att det kommer in en omgång till nu, det behövs! Jag skulle dessutom gissa att det är hyfsat bra värden i det som skördas nu. När jag ser mig omkring ser jag ett ganska bladigt grovfoder som skördas i ett relativt tidigt växtstadium – vilket inte ger några jätteskördar men det brukar blir bra näringsvärden i det som blir.

En intressant sak som jag observerat häromkring och som jag aldrig sett förut är att en del verkar ha klämt in en extraskörd. Direkt efter skörden i månadsskiftet juli-augusti sådde de in på en ytbearbetad stubb. Det är en ganska vanlig metod häromkring, de plöjer inte inför varje sådd. Nu, två månader senare, skördar de, balar och plastar, plöjer och sår den riktiga höstsådden. Jag är inte riktigt säker på vad de sått, eftersom den aldrig fick gå i ax. En gissning är till exempel havre, som växer snabbt och blir rätt bladigt i tidigt stadium. Utöver det skördas förstås alla tillgängliga vallar en gång till.

 

Vi springer noga

Idag har Grao och jag tränat WE. Vi jobbade vidare med några läskiga hinder, dvs sidvärts över bom, repgrind och lans. Det går framåt med allihop! Sidvärts klarar vi med bommen under magen helt undan för vänster skänkel nu. För höger får vi börja bakom bommen och sen kliva fram över den. Repgrinden fungerar klockrent fram till sista ryggningen. Jag har valt att inte göra den alls just nu, utan går igenom grinden och hänger upp repet på fel stolpe och avslutar där. Vi kommer kunna lägga på ryggningen med, men bättre att ta det lugnt och ett steg i taget med Grao. Lansen går också bättre och bättre. Nu kan vi ta den i skritt, rida runt med den och sätta tillbaka. Vi fortsätter med det några gånger till innan vi går över till trav, samma där, bättre att ta det lugnt och säkert.

I två tunnor jobbade jag mest i trav, vi avslutade bara med en gång i galopp innan vi slutade. Målet var att göra så lika volter som möjligt. Där är det ju en fördel att rida på nysladdad bana. Jag red dem gång på gång och försökte följa mina egna spår hela tiden. Det är verkligen nyttigt! Jag fotade efter jag tog bort tunnorna, men volterna syns ju ändå tydligt. Springa noga är bra, och WE är en utmärkt gren för att bli bättre på att springa noga.

Flugfälla

Vi har invaderats av fruktflugor, och det verkar som om det hänt på rätt många ställen i år. Nu har jag inte några vindruvor inne längre, utan hämtar bara i växthuset och äter upp direkt. Men trots det var det lite mycket ett tag, så jag gjorde en flugfälla.

Det är en glasburk med lite äpplen och vatten i botten och en pappersstrut med ett litet hål i spetsen fasttejpad i öppningen. Enkelt och funkar riktigt bra! Jag skulle gissa att lite rödvin i burken skulle vara ännu bättre.

Servicedag

Idag har flera av oss på gården fått service av olika slag. För min del handlade det tyvärr om tandläkaren igen. Min tand har mått bra och varit smärtfri en vecka, men i fredags började den göra ont. Under helgen blev det värre och värre, så jag hängde på telefonen och ringde tandläkaren direkt när de öppnade i morse. Jag fick en akuttid ett par timmar senare, och var helt säker på att nu var det kört, nu skulle det bli rotfyllning. Men nej. Tanden var fortfarande i hyfsat skick. Det som troligen har hänt är att jag har legat och spänt käken och pressat tanden på något konstigt sätt i sömnen. Det kan man klara ett tag, men tanden blir mer och mer irriterad och efter ett tag gör det ont. Tandläkaren slipade både den tanden och lite på den motsatta tanden också, och jag fick testa att jag kunde föra underkäken i sidled med tänderna mot varandra utan alltför mycket motstånd. Dessutom behandlade han några tandhalsar som var bara – jag har troligen borstat lite för intensivt kring den lagade tanden… Så nu är det bara att hålla tummarna igen och hoppas att det funkar den här gången.

Precis när jag kom hem kom hovslagaren in på gården. Grao hade tappat en sko, så han fick slå på en ny. Jag kan ju slå på tappskor, men det är så skönt när hovslagaren gör det och jag slipper.

Ferro och Amelia fick ett besök av Ulrik och mig på kvällen. Det var dags för Ferros andra Axilur-avmaskning. Ferro svalde maskmedlet duktigt, men sen var han skeptisk mot både äpplen och hästkarameller. Men efter en stund kom han på att de fortfarande var goda trots den konstiga smaken i munnen. Vi passade på att pyssla lite med Amelia och Ferro när de var inne. Amelia var inte alls sugen på att gå ut i hagen igen när vi var klara. Hon spanade om det inte fanns en hästtransport hon kunde gå in i så de fick komma hem någon gång. Vi förklarade att hon får campa i två veckor till, trots att hon hävdade att campingsäsongen var över.

Jag såg även den här fina lövgrodan hemma. Den är fridlyst men det finns en rätt stabil stam i södra Skåne numera. Från artdatabanken: Lövgrodan finns i södra Skåne och är för sin reproduktion beroende av små permanenta småvatten utan fisk. De viktigaste biotoperna är naturbetesmarker med en mosaik av öppen gräsmark, träd, buskage och dungar. 

Vi bor precis i det ganska begränsade området i södra Skåne där lövgrodan finns, och vår gård har permanenta småvatten utan fisk och naturbetesmarker – helt perfekt för lövgrodan alltså!

Att göra sadelaffärer

Nu har både Ulrik och jag bytt dressyrsadlar. Jag är ju nöjd med min Erreplus, och han har precis fått hem sin Equipe. Vi hade båda tur och hittade det vi ville ha begagnat – men det är ju inte helt enkelt att göra affärer med begagnade sadlar.

Min sadel var okomplicerad den här gången, jag köpte den av utprovaren/sadelförsäljaren. Det innebar att jag kunde provrida den aktuella sadeln i lugn och ro, med hjälp av utprovaren. Jag betalade för detta förstås, men det var ju inom en vanlig sadelprovning där vi testade vad av det han hade möjlighet att sälja till mig som kunde fungera. Hade inte denna begagnade sadel funkat hade vi provat oss fram till vad som funkade. Jag bokade ju in en liknande provning även hos Equipe, och kom även där fram till vad i deras utbud som skulle fungera för oss. Självklart är det en nackdel att prova sadlar hos märkesförsäljare, man blir ju begränsad till det eller de märken som de säljer. Jag hade därför kollat upp noga vilka märken jag trodde skulle kunna fungera innan. Ulrik gjorde en motsvarande provning hos Equipe och hittade där en sadel som passade både honom och Xipo bra. Han var beredd att beställa en sådan ny, men efter en koll på annonser hittade vi en precis sån som han ville ha begagnad. Det enda problemet var att den fanns i Stockholm.

Först tänkte Ulrik att sadeln kunde skickas med blocketpaketet. Så gjorde han när han sålde sin Röösli, och det funkade bra. Det betyder att köparen betalar sadeln när den hämtar ut den, men pengarna hålls inne av blocketpaketet i 24 timmar. Den tid har alltså köparen på sig att prova och returnera sadeln om den inte är till belåtenhet. Problemet nu var att beloppsgränsen hade sänkts till 10 000. Den aktuella sadeln var alltså för dyr för att skicka på detta sätt. I stället fick säljaren lämna sadeln till en kamrat till Ulrik, som kollade att den stämde med den annonserade sadeln, att den var hel och sadelnumret stämde innan Ulrik swishade pengar till säljaren. Sedan skickade kompisen sadeln till oss . Det blir en helt säker affär för säljaren och tämligen säker även för oss. Ulrik hade inte möjlighet att prova den aktuella sadeln på hästen innan köpet, men han hade i alla fall någon som såg till att det var en sadel av rätt märke och i gott skick.

När jag köpte min begagnade Passier, som Grao hade innan, ville jag prova sadeln. Jag hade ju en i 17,5 och visste att en 17 borde passa bra. En sadel som jag hittade fanns bara någon km från vår WE-tränare. Säljaren kom med sadeln till en träning och jag provade den där. Tyvärr visade den sig vara 16,5 och inte 17, och det blev inte riktigt bra. Jag åkte även till en butik och tittade på en 17-tums, men den tyckte jag var i rätt dåligt skick i förhållande till priset. Dessutom mätte jag kåporna, och de var lite för långa för mig, jag har ju rätt korta ben. Därefter kom det ut en 17-tums på annons ett par mil från mig. Jag började med att be om några grundläggande mått, till exempel längden på kåporna.  De stämde och jag åkte och hämtade sadeln som säljaren lät mig ta hem och prova. Jag lade på den på hästen direkt när jag kom hem, satt upp och red lite i den, konstaterade att den passade och swishade beloppet och bad om ett kvitto på mail. Hade den inte passat var vår överenskommelse att jag skulle ha lämnat tillbaka den dagen efter. Jag uppskattar verkligen att jag fick prova sadeln så.

Jag har även själv skickat iväg en tämligen dyr sadel på vinst och förlust en gång. Då skickade jag den till den aktuella ryttarens tränare, en person som är hyfsat känd i sporten och som jag tänkte borde vara mån om sitt rykte om inte annat. Det funkade utmärkt, hon provade ut sadeln tillsammans med sin elev och sedan skickade de pengarna till mig.

Alla dessa modeller har ju funkat bra, men det är knepigt med sadelaffärer. Det är en dyr vara, som måste passa hästen. Det är en risk både för köpare och säljare, och kan även innebära en del arbete för båda parter. I alla dessa fall har ju ryttaren vetat någorlunda vad de är ute efter, vilket har underlättat. Dessutom har det funnits någon slags grundtillit mellan parterna. Jag tror det underlättar – men samtidigt är det givetvis en risk. Vi har alla läst historier om personer som köpt en fin märkessadel men fått en gammal sliten och trasig på posten. Och alla som ska sälja är förstås rädda för att låna ut en fin sadel och få tillbaka en som är trasig. Är bommen av är ju sadeln helt värdelös. Å andra sidan ska det ju rätt mycket till för att en sadel ska bli så förstörd av en provning, och jag tror nog ändå att de flesta som provar sadlar har förstånd nog att vara rätt försiktiga. De flesta av oss hanterar ju sadlar dagligen utan att de går sönder.

Bedömningssporter och rekord

Just nu pågår ju VM i dressyr, och jag följer med spänning de fina svenska ritterna. Det är verkligen roligt att se duktiga ryttare från många nationaliteter, och många fina relativt unga hästar dessutom. Dressyren känns som om den är på rätt väg nu!

En helt annan trend inom dressyren är att det under de senare åren blivit mer och mer fokus på rekord. Jag tror det började med Totilas – då började man diskutera världsrekord.  Nu pratas det hela tiden om personliga rekord för varje ekipage i varje klass, hur många som varit över 80% och vad som är världsrekord förstås. Jag tycker det är lite knepigt. Det är klart att du som ryttare tycker det är kul när poängen tickar upp högre än de gjort tidigare. Men samtidigt så är ju inte dressyrresultat något absolut. Det är domare som sitter och bedömer ritten, inte någon objektiv måttstock. Självklart bör domarna vara samstämmiga i bedömningskriterierna, men det blir ändå inte ett absolut resultat på samma sätt som en hundrameterstid eller höjden på ett stavhopp. Det finns ju en del riktigt tydliga exempel på detta, som till exempel den omdiskuterade tävlingen som var i Ryssland, jag tror det var inför OS i Rio. Därifrån rapporterades häpnadsväckande resultat. Men även vid lite mer normalt bedömda tävlingar går det inte att bortse ifrån den mänskliga bedömningsfaktorn.

I andra bedömningssporter, som till exempel gymnastik eller simhopp, har de internationella förbunden tagit ställning. De säger att det inte går att diskutera rekord i deras grenar, just för att de är bedömningsgrenar. Dressyren går alltså åt det motsatta hållet. Samtidigt har jag en känsla av att dressyrens bedömningssystem inte på något sätt är mer objektivt än systemen i de andra sporterna, snarare tvärt om.

Jag är som sagt tveksam till om detta är vettigt, och lite fascinerad över den totala avsaknaden av diskussion och problematisering av detta. Samtidigt kan jag förstås förstå nyttan. Rekorden, liksom de mer lättbegripliga procenten som dressyren alltid räknas med nuförtiden, gör grenen lättare att greppa. Rekorden ställer dessutom prestationerna i proportion – inte bara i förhållande till de andra prestationerna i samma mästerskap utan över tid, mellan mästerskap och andra tävlingar. Och sånt kan ju dressyren behöva. Det är inte helt enkelt för en oinsatt att hänga med, men det blir lite lättare att förstå att ett ekipage gått riktigt bra om de satt ett personligt rekord. Men inom sporten borde vi kanske ändå lyfta diskussionen?

Minivila

Grao fick några dagars vila den här veckan när jag var på Gotland. Han har gått rätt mycket den sista månaden, både fler och längre pass än tidigare, så tre dagars vila kom nog egentligen rätt lagom för honom. Under sommaren har jag tyckt att han varit lite mer spänd dagen efter en vilodag, och att vi har fått jobba lite mer för att komma i träningsläge då. Det märkte jag inte något av alls igår. Jag skulle ha WE-träningar på kvällen, så jag fick stressa lite för att hinna rida efter att jag landat innan jag behövde åka. Men det var det verkligen värt! Grao var mjuk och fin och vi fick ett riktigt fint pass där jag fokuserade på lösgjordhet och samarbete.

Idag fick vi en tuffare start med ett rätt kraftigt störningsmoment i början av passet. Det gjorde att det fanns en underliggande spänning hela tiden, även om vi faktiskt ändå fick till ett rätt fint arbetspass. På det hela jobbade han jättefint, men det märktes att det hela var mer bräckligt, och minsta lilla kunde få honom att tappa fokus. Men jag konstaterade ändå mycket nöjt att jag kunde komma tillbaka till fokus rätt snabbt varje gång.

Vi har anmält till några tävlingar framöver, så nu hoppas jag att vi kan göra likadant om det är spänt på tävlingsbanan – även om jag förstås helst vill minska graden av spänning.