Ett litet steg

För snart fem år sedan skrev vi på ett avtal om fiber med Skurups Elverk. I vårt område var det en ovanligt hög andel hushåll som skrev på, och det lät som om hög andel skulle ge förtur. Nä, så var det inte. Bredbandprojektet i kommunen har gått smärtsamt långsamt, och vi hamnade i princip sist. Nu under det senaste året är det tydligen en granne som sätter sig på tvären och vägrar skriva på markavtal. Vad jag förstår så är det hopplöst, förr eller senare kommer det ändå grävas – men det var ju det där med senare. Det ser ut som om förseningen kan bli uppemot ett år till. Eller mer, vår erfarenhet är ju att det hela tiden blir mer. Vi har hört nästa höst ganska många höstar nu. Men nu har vi i alla fall fått en skylt! Det känns lite signifikativt att det på vår skylt står att vi beställt fiber. Inte något om att någon bygger fiber, vilket ju är det vanliga på skyltarna. Vi har dålig internetuppkoppling och dålig TV-mottagning, så vi ser verkligen fram emot att få fiber. Någon gång.

Landrover och maserati

Höstlördag och strålande höstväder innebar att vi packade in hästarna och tog en tvåtimmarstur i Vomb. Det är verkligen vår nya favoritskog, jag tror den har allt! Ulrik konstaterade dessutom att samma sak gäller våra lusitanohästar. De är både landrover och maserati, i samma häst. I Vomb får vi dessutom utnyttja det fullt ut. Det finns jättefina skogsstigar där vi har glädje av sportbilsegenskaperna – accelaration, kurvtagning och körglädje kombinerat med en hel del fart. Vi rider dessutom till och från i obanad mer oländig terräng – där kommer de terränggående egenskaperna fram. Ulrik har ju tidigare haft islandshäst, men han tycker att våra lusar är mer terränggående än den. De tar sig fram i princip över allt!

Här är rundorna som vi red idag och förra veckan. Vi har hittat några favoritstigar i området, men på det hela taget fungerar det alldeles utmärkt att komponera ihop en runda efter önskemål – hur långt, hur fort och vilken typ av terräng. Idag avslutade vi med en lång skrittsträcka utmed sjön – vackert och rejält branta backar så hästarna fick verkligen jobba.

Rakare och starkare

Graos träning går vidare och nu när vi håller alla hovar i marken på ett riktigt organiserat sätt genom hela passen har vi flyttat fokus. Nu ska vi bli rakare och starkare. Gårdagens träning hos Paulinda fick därför fokusera på det och på de två delar jag tycker var våra svaga punkter på förra helgens tävling – uppridning i galopp och travökning i de program där vi inte fick rida lätt.

I höger varv handlar arbetet mycket om att flytta bogpartiet något inåt eftersom han gärna lägger bakdelen inåt. Jag ska leda med höger tumme inåt, men inte ha händerna särskilt långt isär. Armbågen ska hela tiden ligga intill midjan, om jag tar ett ledande tygeltag inåt är det bara handen som rör sig, armbågen sitter kvar. I höger varv ska jag också vara noga med att ha en ställning åt höger.

I vänster varv handlar det mer om att korta upp yttersidan eftersom baken fortfarande gärna går åt höger, och risken finns att han sladdar genom svängarna. Han ska vara vänsterställd, men ha en lite kortare yttersida än han själv är intresserad av.

Det som märks tydligt nu är att det faktiskt är rätt jobbigt för honom att gå rak. Han springer inte alls på som en skållad råtta, utan han kan till och med bli lite seg. I vänster galopp fick jag till och med flera avbrott när jag fick tag på yttersidan, han tyckte det blev tungt och jobbigt. För att jobba upp styrkan ska jag fortsätta att vara noga med rakriktningen förstås, det blir styrketräning så fort han går rätt. Jag behöver inte göra långa pass, bättre med korta där han får arbeta rakt och rätt hela tiden, varvat med skritt på lång tygel.

Galopp/halt fungerade riktigt bra. När jag vänder upp på medellinjen ska jag för det första se till att hålla ett lagom tempo. Sen ska jag titta på C samtidigt som jag leder lite med handen åt galoppsidan, dvs åt höger i höger galopp och åt vänster i vänster galopp för att se till att han inte går på dubbla spår. Efter lite träning blev det hyfsat bra. Om jag gör halter på medellinjen ska de göras efter X så han inte stannar av sig själv när vi närmar oss.

För travökningarna fick jag flera riktigt bra metoder för fortsatt träning. Eftersom vi konstaterade att han ökar bättre under lättridning fick jag börja med det. Då blev fokus att se till att han var reaktiv för skänkeln så fort jag vände in på diagonalen, han ska veta att han ska öka och gärna suga på framåt direkt – och ge en omedelbar och tydlig respons på skänkeln. Först fick jag ge en skänkel i början och en ungefär på mitten, där han börjar svacka. Jag fick hålla ökningen några meter ut på spåret så vi inte bromsade mot väggen, han ska öka tills jag ber honom komma tillbaka, oavsett väg. Ibland gick han över i galopp, då bromsade jag på ytter, och så fort han var nere i trav ökade vi igen – så han lär sig att det går bra att öka utan att byta gångart.

När vi hade bra respons på skänkeln fick jag sitta ner innan och in i travökningen. Så fort jag kände att han inte orkade började jag rida lätt och fortsatte ökningen under lättridning, fortfarande några meter in på spåret. Sen satte jag mig ner och tog tillbaka. Det var en jättebra metod som både hjälper oss att hålla bärigheten längre i ökningarna och tränar kvaliteten på ökningarna.

Tornplundring gav blått mos

I våras gjorde vi ju potatistorn. Idag var det dags att plundra det första, ett med en blå potatis, tyvärr har lappen blekts så den inte går att läsa men jag tror sorten heter antingen Bergerac eller Salad blue. Bergerac klingar mer bekant, men bilderna på Salad blue ser mer ut som mina potatisar, så lite osäkert läge!

Jag öppnade nätet och knuffade omkull övre delen av tornet. Och visst fanns det potatis!

Skörden är inte jättestor, men det fanns ändå en hel del. Jag konstaterade att det var mer potatis ju längre ner i tornet jag kom – jag tror helt enkelt tornet har hållit fukten bättre längre ner. Nästa år får vi blöta tornet ordentligt våning för våning när vi konstruerar det, och kanske vara lite flitigare med vattning än vad vi varit i år. Vi kanske ska varva i lite hästgödsel också?

Potatisarna var i alla fall fina och väldigt rena – och riktigt goda dessutom! Det finns troligen potatis kvar i tornet för minst en måltid till för oss, sen får vi knäcka ett annat torn, med en annan sort.

Vi har tävlings-bootcamp

Grao och jag har inte tävlat på ett år. Helt enkelt för att det känns rätt meningslöst att betala några hundra för att gå in, kasta sig för en blomma och sen bocka i fem minuter. Istället har vi jobbat på hemmaplan med att lyssna på matte och gå fram för skänkeln i alla lägen, och med att inte bocka och så. För en månad sen ungefär kände jag att det var dags att göra ett diagnostiskt test av vår träning. Och då Grao funkar bra med att göra ”likadant” tänkte jag att han skulle få tävla så många gånger på en helg att det blev likadant att tävla. Jag såg att Sydslätten hade en bra tävling den här helgen, där vi kunde rida Lätt B & Lätt A både lördag och söndag.

I fredags åkte vi och red på banan då klubben återigen anordnade öppen bana dagen före tävling. Det är så bra! Jag skrittade länge, och fick ur en hel del spänning ur kroppen med tiden. Sen red vi några linjer ur lördagens program och nöjde oss.

Lördagen började med Lätt B:2. Mitt mål med klassen var 1. ta mig runt 2. inget drama. Vi lyckades bra med det! Jag styrde bara runt och fick låga poäng 56%, men bättre det än explosioner tänkte jag. Därefter Lätt A:3. Målet nu var att känna att jag kan börja rida lite mer inne på banan, men fortfarande lite ljummet tempererat så vi höll oss på mattan. Även det tycker jag gick riktigt bra! Domaren var densamma som i klassen innan och även här blev det låga poäng, ca 58%. Jag var iväg ensam, men det visade sig att en vän hade filmat oss!

Idag red vi först Lätt B:1. Jag blev lite chockad när jag kom in i ridhuset, det var som att gå in i en bastu! Det har ju varit närmare 30 grader, kvavt och sol hela helgen, så inte så konstigt egentligen. Programmet kändes ändå riktigt bra, och när poängen kom bekräftades känslan, 68,9%, bara en enda poäng efter ledaren. Ett av ekipagen efter lade sig först, men det blev en gul rosett! Här är galoppen:

Vi hade bara 40 minuter mellan starterna, så jag hade egentligen inte tänkt att sitta av. Men med tanke på att Grao kändes fin men lite trött bestämde jag mig för att ändå göra det. Jag drack själv lite vatten, promenerade runt litegrann och satt upp när det var knappt 20 min till min start. Jag fortsatte skritta kanske 10 min och gjorde bara några övergångar mellan alla gångarter innan jag red in i collectingring där jag skrittade tills jag fick gå in på banan. Inne på banan red jag på och gjorde ett gäng fattningar för att känna att jag hade honom framme.

Vi kämpade på i värmen, och för första gången någonsin kände jag att ångan tog helt slut hos Grao! I den avslutande galoppökningen sjönk framdelen ner och jag kände att han sa – förresten jag skiter nog i att öka. Jag valde att inte pressa, vi var färdiga och jag var jättenöjd efter att ha ridit ett stabilt program helt utan missar. Vi landade på 65,1% och blev tvåa i en klass som var så liten att det bara var en placerad.

Ogräs

Jag har lagt en stund i den kvava värmen på att rensa ogräs. Innergården fick sig en skyffling, förhoppningsvis den sista för i år. Sen tog jag itu med en rabatt som mina föräldrar hjälpte oss med att gräva igenom för sex veckor sedan. Det hade hunnit komma en hel del ogräs.

Jag hann ungefär två tredjedelar, jag får försöka ta det sista i veckan som kommer. Sen är planen att fylla den med massor med fina lökar till våren och sen perenner som blommar under sommar och höst. Det är ett västerläge – har ni några förslag på perenner som passar bra med röda rosor (som jag hoppas kommer ta sig bra nu när de har utrymme i rabatten). Jag är sugen på riddarsporrar, men vad mer? Gärna blommor som funkar som snittblommor!

Vår exotiska lund

I sommar har jag fått ett mullbärsträd och ett valnötsträd. Vi planterade dem i närheten av varandra i trädgården – och vips har vi en exotisk lund! Vi får väl se om vi på sikt utvidgar den, man hinner ju knappt in i den förrän man är ute nu!

Ska det vara jobbigt?

Mitt inlägg om nosens position startade en diskussion på Facebook om ridning med kraft och om hur jobbigt det ska vara att rida. Det är så intressant när en diskussion genererar en annan, och det inspirerade mig till ytterligare ett blogginlägg.

Att dressyrridning, som är det vi pratar om här, inte är att åka häst eller bara sitta och glassa är vi nog alla överens om. Att sitta på en häst som rör sig är en ansträngning och jag är helt övertygad om att vi rider bättre om vi är vältränade än om vi är otränade. Både hyfsad kondition, balans och bra core-styrka är bra för ridningen.

Däremot håller jag inte med om att vi rider bättre om vi anstränger oss mer. Jag vill ha ett fungerande signalsystem och ett utbildningssystem där förmågan byggs upp stegvis och med ganska liten fysisk anstränging, för ryttaren förutom då det grundläggande. Jag är helt övertygad om att kroppskontrollen är bättre ju mindre vi behöver fixa, trixa och jobba, och framför allt har en trött ryttare sämre kroppskontroll än en som inte är trött i kroppen av fysisk ansträngning.

Om hästen inte går fram utan konstant drivning vill jag istället försöka hitta orsaken. Är det för att den inte förstår signalsystemet? Svarar den på hjälpen, men svaret är kortvarigt? Har den motstånd i kroppen som måste lösas? Eller är det så att jag som ryttare faktiskt sitter och bromsar samtidigt som jag gasar? Är tempot jag begär kanske forcerat?

Jag har haft en häst som var väldigt jobbig att rida. Förutom att han rörde sig med en hel del spänst och luft kändes det som om vi helt enkelt aldrig kom framåt, och jag fick underhålla drivningen hela tiden. Jag valde då att fokusera på orsaker och grunder och arbetade bit för bit med att få honom mer självgående. Han hade rätt bra bakbensaktion och svarade på skänkeln, men behövde få bättre sammanhang i rörelsen i hela lroppen så han inte hamnade på bogarna så frambenen bromsade bakbenen. Samma sak de gånger jag ridit hästar som inte svarar för skänkeln – då måste jag först befästa hjälpen och kanske backa ganska långt tillbaka i utbildningen. När Grao hade sin värsta duracellturboperiod krävdes en del kondition att hänga med, men å andra sidan kunde du inte lägga någon kraft bakom hjälperna alls så ridningen var inte på något sätt tung.

Jag säger som vanligt inte att det är lätt, att jag gör rätt eller att alla hästar är lika – men jag har en målbild som jag arbetar utifrån, och den är att ryttaren inte ska behöva jobba i varje steg. Jag vill hellre kunna fokusera på att sitta still och följsamt och ge lätta signaler. Visst kan jag vara jättetrött efter ett pass, men jag är mer nöjd när jag inte är det.

Nosen framför lod- jajamensan!

Så här i efterdyningarna av EM ser man en hel del diskussioner i sociala medier, och av någon anledning är det ridningen i dressyren som diskuteras mest. Och en av de mest diskuterade sakerna är nosens position. Nosen måste vara framför lodplanet, annars är ridningen förkastlig. En eller ett par centimeter verkar göra en oändlig skillnad på om hästen misshandlas eller rids väl, i alla fall om man läser vissa diskussioner. Men varför har det blivit så?

En sak som jag tror spelar in är att lodplanet är så påtagligt, det är så lätt att se. Visserligen säger de grannlaga att det är linjen från öga till mungipa som ska granskas men nosryggen är ju en praktiskt rät linje på de flesta hästar sedda rakt från sidan – det blir lätt för en åskådare att avgöra. Den gör läktarridandet enkelt, för att uttrycka det elakt.

Men är det inte viktigt då? Tja, både ja och nej. Hästar har olika exteriör och bär sig olika. En häst som arbetar rätt i tävlingsform har en buren välvd hals framför sig. Jag tycker Carl Hester uttryckte det väl när han sa att gansaschvinkeln ska se ut som ett upponervänt U och inte ett V – hästen ska inte vara knipt i ansättningen mellan huvud och hals. Som ryttare tycker jag att man känner när handen rör sig framåt i samma takt som bettet, hästen behöver inte jaga ikapp bettet men du sitter inte heller och tjuvbromsar hela tiden. Detta är ju inget som du åstadkommer bara med handen utan det är ett resultat av hela ridningen där du har hästen framför dig i uppförsbacke och med god bjudning. Då får den stilla handen en neutral och funktionell kontakt som inte bromsar. Du upplever att den kontakten hänger ihop ända ner i bakbenen.

Att hästen ska arbeta med ryggen är de flesta också överens om, och att ryggen ska vara höjd. Det kräver i sin tur att magmusklerna på hästen i samma moment kortas. Inte heller detta är förstås statiskt, hästen rör sig ju framåt i någon gångart, så det är en dynamisk rörelse där muskler sträcks ut och kortas. Känslan jag vill ha här är att tygeltagen går till bakbenen under ryggraden och inte över – tänk en pilbåge. Strängen ska kortas under bågen så den välvs uppåt. Drar du strängen mot bakänden för högt upp kommer bågen istället gå nedåt. Det innebär att hästens huvudposition är beroende av hur hästen bär sin kropp. I början av ett pass eller i början av hästens utbildning innan hästen fått upp fronten måste huvudet vara lägre än det kan vara i tävlingsposition på en häst som är mer bärig på bakbenen.

Dressyridning är komplext, och här ovan har jag bara skrapat pyttelite på ytan. Att reducera ridning till en geometrisk mätning av nosryggens vinkel gentemot marken tycker jag är att förenkla lite väl mycket. Är hästen knipt i gansaschen eller inte? Arbetar den med magmusklerna? Har ryttaren en konstant bromsande hand eller inte? De tre frågorna ger inte heller ett heltäckande svar, men jag tycker i alla fall att de ger en mer kvalificerad indikation än enkel geometri standardiserad för alla exteriörer.

Körigt

Här har det varit tyst ett tag, jag beklagar det! Jag har haft några intensiva veckor med jobb, hästar och inte minst RM i WE förra helgen. RMet var sportsligt en höjdpunkt, svårklassen hade en riktigt hög nivå. Tävlingen var även EM-kval och vi hade två internationella domare på plats. Det resulterade i inte mindre än sex kvalade ekipage!

Under tiden jag var i Surahammar och tittade på RM red Ulrik en riktig långrunda i vår nya favoritskog – Vomb. Jag såg fram emot att göra honom sällskap denna helg, men tyvärr kraschade jag i en rejäl sommarförkylning med en del feber och blev sängliggande. Nu sitter jag på ett tåg till Stockholm och snörvlar, jag ska jobba där i några dagar. Uppladdningen för Graos och min återkomst till tävlingsbanorna i dressyr nästa helg har alltså blivit allt annat än optimal. Jag hoppas ändå att det ska fungera, mitt enda mål är att vi ska ta oss runt utan större dramatik – vilket vi i och för sig inte alltid har varit jättebäst på.