Mer skidåkning – nu i Romme

Efter vår tripp till Åre var vi inte riktigt mätta på skidåkning för säsongen. Vi funderade på lite olika möjligheter till en skidresa light och bestämde oss för att ta en tripp till Romme, utanför Borlänge. När man som vi bor på sydkusten är det aldrig särskilt nära till skidåkning, men det här var i alla fall ett hållbart alternativ, med drygt 8 timmars bilresa i varje riktning. Vi packade bilen på onsdagkvällen och stack iväg direkt när vi slutade jobba på torsdagen. Vi körde till Guldsmedshyttan, någon timme norr om Örebro, där vi övernattade på Bergsgården. På morgonen tog vi på oss skidkläder direkt och körde de sista 1 tim och 20 min till skidanläggningen. Tyvärr regnade det hela första dagen. Trots det var pisterna förvånansvärt ok första timmarna. Efter en god lunch i våffelstugan på toppen åkte vi någon timme till, men då hade snön blivit riktigt tråkig och högg fast skidorna gång på gång. Vi var dyngsura och ville inte riskera felskär och skador, så bestämde oss för att ge upp för dagen. Vi fick på oss torra kläder och åkte in till Borlänge en stund innan vi kunde checka in på Ulfshyttans herrgård, där vi skulle bo två nätter.

När vi vaknade på lördagen vräkte blötsnön ner. Det hade kommit någon decimeter under natten och det kom ytterligare två under dagen. Vi började dagen i skidshopen. Jag har haft problem med att fötterna domnar i mina pjäxor och jag har blivit väldigt trött i fötterna. Jag har ju haft en hel del problem med fötterna, så jag har inte tyckt att det varit jättekonstigt, men ändå rätt jobbigt. Men för att se om jag skulle kunna få lite bättre förutsättningar köpte jag ett par sulor formgjutna efter mina fötter. Ulrik passade också på att köpa ett par. För mina fötter var det verkligen en revolution! Domningarna försvann helt, och jag hade inga smärtor i fötterna alls! Jag tror sulorna var den största orsaken till förbättringen, men jag har också blivit en betydligt bättre skidåkare och spänner inte fötterna lika mycket längre. Det bidrar så klart också, men skillnaden med de nya sulorna var påtaglig.

Även på lördagen åkte vi skidor fram till ungefär klockan 14. Backarna klarade all blötsnö rätt så bra, men man blev rejält blöt, särskilt i rumpan av att hela tiden sätta sig på snö och is i sittliften. Vi bytte om och vilade en stund på rummet, sen åkte vi till Borlänge och åt lavastenskött på Blackstone. Jag är väldigt svag för det, och det är några år sedan sist, så det blev en riktig höjdare. Det var riktigt moddigt och tufft att köra tillbaka i tätt snöfall och bitvis oplogade vägar, men vi tog oss i alla fall tillbaka.

Sista morgonen vaknade vi till strålande sol. Vi åt en snabb frukost och stod i liftkön redan innan liften öppnade. Vi fick en riktigt fin sista halvdag i backarna! Det var ju söndag och det fina vädret gjorde att det vällde in folk och det blev trängre och trängre i backarna. Om man jämför med Åre, särskilt under lågsäsong när vi brukar vara där, så är andelen oerfarna åkare större här och man fick verkligen ha ögonen med sig neråt i backen. Det märktes även i liftköerna, många är inte så rutinerade och det gör att kösystemet inte blir riktigt så effektivt som det skulle kunna vara. Vi fick i alla fall en riktigt fin förmiddag, innan vi var tvungna att sätta oss i bilen för att köra åtta och en halv timme hem igen.

Däremot fick vi verkligen se hur väl ställets genomtänkta logistik fungerar. Romme Alpin har sex stycken effektiva sexstolsliftar – om folk bara lyckas fylla på varje säte effektivt matar de upp skidåkare i en rasande fart. Det stora antalet nedfarter fördelar åkarna väl över de båda bergen som ingår i systemet. Tyngdpunkten ligger på gröna och blå backar, men det finns även en hel del svarta och några röda. Vi fokuserade på de bästa blå och röda, men åkte även svarta, som inte var några större problem ens för en medelmåtta som jag. En trevlig värd tipsade oss om sin favoritslinga, den blå Prästslingan. Den hade trevlig blå lutning i princip hela vägen och inte några direkt flacka partier så där kunde vi få in bra flyt och hyfsad fart hela vägen ner. Vi blev även tipsade om en trevlig backe, jag tror den hette solstinget eller nåt sånt, som var svart/röd, som inte så många hittade. Tyvärr lyckades inte vi heller göra det 😀 Vi tog Götes brant och Velodromen ner istället, vilket var helt ok det med.

På det hela taget var vi rätt imponerade av skidanläggningen. Den är väldigt genomtänkt, effektiv och trevlig. Man får mycket skidåkning på kort tid, och alla som jobbar där är supertrevliga. Vi provade inte så många restauranger, men priserna var överkomliga och kvaliteten god. Vi slapp den där känslan av att bli mjölkad på överpriser överallt som man lätt upplever på skidorter annars. Vi trivdes jättebra i Romme och räknar med att komma tillbaka. Det är ett perfekt ställe för dem som vill ha effektiv åkning och variation i pistade backar. Vill man åka offpist är det däremot inte rätt ställe, det finns inga möjligheter till det.

Semmelsockerkaka

Det är fettisdagen och vi hade inga släta bullar hemma. Jag improviserade ihop en semmelsockerkaka istället!

130 g smör
3 ägg
2 dl socker
100 g mandelmassa
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
kardemumma

Smält smöret och pensla formen. Bröa formen, jag använder mannagryn. Vispa ägg och socker poröst. Tillsätt mjöl, bakpulver, mandelmassa , kardemumma och det smälta smöret. Grädda i sockerkaksform ca 40 min i 175 grader.

När kakan svalnat, skär av toppen. Gröp ur en ränna ur sockerkakan. Blanda en fyllning:

150 g mandelmassa
inkråmet från sockerkakan
en skvätt grädde

Fyll rännan med fyllningen. Spritsa vispad grädde ovanpå och lägg på toppen.

Fina skiddagar

De senaste veckorna har jag åkt väldigt mycket tåg. Först åkte jag upp till Sandö och jobbade en vecka. Därefter tog jag tåg vidare till Åre, där Ulrik mötte upp med nattåget från Malmö. På lördagen när jag kom var det storm i Åre, och jag tillbringade kvällen på hotellet framför brasan. Morgonen efter hade det kommit nästan 30 cm nysnö. Det tog något dygn innan allt hade blivit pistat, men det gjorde ju att vi fick jättefint underlag i backarna. De sista två dagarna hade vi dessutom sol, relativt vindstilla och ganska kallt, mellan -14 och -24 grader. Båda de dagarna var gondolen till toppen dessutom öppen, så vi kunde njuta av den svindlande utsikten. Vecka 6 är en jättebra vecka tycker vi, det brukar vara bra skidåkning och det är inte så mycket folk. Vi började med att åka med bästa skidcoachen Daniel från Åre Sportshop. Vi har ju åkt med honom tidigare och vet att det alltid är toppenbra. Ulrik valde i år att åka skidor största delen av tiden – men han och Daniel var ivåg och åkte offpist med brädan några timmar också. För Ulrik var det nästan nytt – han har åkt skidor en hel del men det är över 20 år sedan. Efter det har han åkt bräda och också en del telemark. Det gjorde att vi kunde åka bättre tillsammans, och dessutom åkte vi på ganska samma nivå. Det senare inser jag ju kommer ändras, Ulriks utvecklingskurva är mycket brantare än min, så han kommer snart gå om.

Tekakor med havre

Bakmanin på Olsgård håller i sig! Idag har jag experimenterat fram jättegoda tekakor med havre i, det blir verkligen en lördagslyxfrukost!

5 dl havregryn
6 dl mjölk
150 g smör
50 g jäst
en skvätt ljummet vatten
1 tsk salt
2 msk brödsirap
vetemjöl

Blanda havregryn och mjölk och låt stå över natten. Lös upp jästen med lite ljummet vatten. Smält smöret och blanda i havreblandningen, värm den något. Blanda med jästen, tillsätt salt och brödsirap. Knåda i mjöl tills det blir en lagom kladdig deg. (Jag mäter aldrig hur mycket mjöl jag har, utan tar lite i taget tills jag är nöjd med degen).

Jäs ca 40 min

Rulla bollar som sedan kavlas ut. Jag väger bollarna så de blir lika stora. Nagga med gaffel, jäs på plåt ca 15 min.

Grädda i 220 grader i ca 12 minuter.

Anna-Lisas gifflar

När jag var ung hade jag en granne som hette Anna-Lisa. Jag hängde en hel del hos henne, och under en period hade jag en häst som bodde på deras gård. Det var förresten vintern/våren 1986 och jag glömmer aldrig hur jag den våren hängde i hennes kök, åt våfflor och en mängd andra saker hon bakade och lyssnade på nyheter på radio – först om mordet på Olof Palme och sen om Tjernobyl. Förutom våfflor, som Anna-Lisa hade massor med olika recept på (som hon gärna testade på mig) så gjorde Anna-Lisa himmelskt goda gifflar. Jag fick receptet av henne och de var under flera år mitt paradnummer också. Tyvärr lyckades jag tappa bort receptet någon gång i 20-årsåldern, och jag har då och då funderat på det och önskat att jag kunde hitta det igen. För ett par veckor sedan gjorde jag ett försök och beskrev gifflarna i gruppen Alla vi som gillar hembakat och frågade efter recept. I flödet fick jag förslag på att degen är en karlsbaderdeg – vilket stämmer precis med min minnesbild. Men den jättegoda fyllningen då? Jodå, plötsligt kommer det ett foto på ett handskrivet recept – på Anna-Lisas gifflar! Jag höll på att trilla baklänges, och i mitt huvud fick jag handstilen till att precis se ut som på mitt recept. Jag började undra om det var SAMMA Anna-Lisa. Efter lite diskussion med receptlämnaren kom vi fram till att det inte var det, men det var ju ett så roligt sammanträffande! Jag har bakat gifflarna och fyllningen är exakt rätt! Degen känns också rätt, men jag har för mig att det var ägg i gifflarna från min ungdom, precis som i karlsbaderdeg. Det var det inte i det här receptet. Jag ska testa att baka med ägg också, och skriver till det i receptet nedan – men de jag har bakat är utan ägg och de blev sagolikt goda, så äggen är knappast nödvändiga. Receptet jag fick var på en väldigt liten sats – det blev totalt 16 gifflar. Det behöver alltså dubblas eller tredubblas för att det ska bli en rimlig mängd gifflar att lägga i frysen. Precis som det recept jag minns är instruktionerna i receptet knapphändiga. Jag kompletterar dem här med hur jag gör, så mitt recept blir mer komplett. Jag har också omvandlat en del mått för att göra det enkare.

Deg:
2,5 dl grädde
100 g smör
25 g jäst
0,5 dl socker
1 ägg
lite salt
0,5 kg mjöl

Smält smöret och blanda i grädden till fingervarmt degspad. (när jag dubblar receptet kommer jag ta hälften grädde hälften mjölk tror jag) Rör ut jästen i degspadet, tillsätt ägg, socker och salt. Knåda ner mjölet lite i taget – mjölmängden anpassas så det blir en lagom kladdig deg.

Jäs degen i 45 min. Gör under tiden fyllning:

2 msk smör
3 msk socker (tror det var florsocker i orginalet, men vanligt funkar bra)
75 g mald mandel
1 äggula

Ingredienserna blandas, jag använder elvisp på långsammaste läget.

När degen jäst klart, dela den i stora bullar. En sats blir två bullar, dubbel sats fyra osv. Kavla ut bullen till en cirkel, ca 30 cm i diameter. Skär cirkeln i åttondelar, och klicka en klick fyllning på bredaste delen av varje triangel. Rulla trianglarna från basen mot toppen till gifflar, böj giffeln lätt. Placera gifflarna på plåt och låt jäsa ca 20 min. Pensla med uppvispat ägg.

Varmt vatten bäst i hästens vattenbalja

För att helt säkert ta död på alla myter om att det är bättre att fylla hästarnas vattenbalja med kallt vatten istället för varmt gjorde jag idag ett experiment. Jag hällde upp 4 liter vatten i två hinkar. Den ena var kallvatten från kranen, den andra varmvatten från kranen. Sedan ställde jag ut båda hinkarna. Klockan var då 13.30 och utetemperaturen -5 grader.

Som man tydligt kan se i grafen frös det kalla vattnet drygt en timme före det varma. Det är också uppenbart att vattnet inte har något minne – vattnet som varit varmt följer samma kylningskurva som det som inte varit varmt när det når samma temperatur. Tiden man vinner är alltså tiden det tar för det varma vattnet att bli kallt. Med större volymer än 4 liter kommer man vinna ännu mer tid än i det här experimentet. På grafen kan man i och för sig se en marginellt högre fryshastighet för det varma vattnet i slutet – men det är lätt förklarat med att solen gått ner och utomhustemperaturen sjunkit något vid det laget.

Fryser verkligen varmt vatten snabbare än kallt?

Med kylan som råder nu är det många som försöker hitta lösningar för att ha vatten i hagen till hästarna. Ett av de vanligaste sakerna man hör är att man ska fylla med kallt vatten istället för varmt, eftersom varmt vatten fryser snabbare. Det är i och för sig sant under vissa väldigt specifika förhållanden, men i det här sammanhanget vill jag hävda att det inte är något man kan räkna med. Effekten kallas Mpembaeffekten efter en glasstillverkare som undersökte om glassmassam frös snabbare om den var varm från början. Jag har skrivit mer om Mpembaeffekten här. Det är en fascinerande effekt, men den har ingen praktisk betydelse när vi ska ge hästarna vatten. Att fylla en tunna med varmt vatten kommer hålla sig frostfritt längre än att fylla med kallt. Och har det redan frusit så är det självklart lättare att tina isen med varmvatten än med kallvatten. Det är kul att känna till Mpembaeffekten – men man behöver inte tillskriva den magiska egenskaper. För att visa att detta stämmer har jag testat det hela empiriskt.

Lite sent snöstaket

För att undvika drivbildning på ridbanan har vi skaffat ett snöstaket. Det är inte så snyggt så vi tänkte att vi sätter upp det när det ser ut att bli ett behov. Tyvärr insåg vi försent att behovet uppstod häromdagen… Men för att snödrivorna på ridbanan, som nu är ca 80 cm höga, inte ska bli värre satte vi upp staketet nu. Det sitter ca 25-30 meter från ridbanan, österut. Det är ju de östliga vindarna som skapar drivor. Funktionen med staketet är att det ska skapa lä där snön lägger sig, så det inte finns snö kvar som kan lägga sig i lä från häcken på ridbanan. Höjden på staketet avpassas efter var man vill ha drivan, nu tror jag det sitter ungefär så drivan hamnar mitt i rasthagen. Nu får det i alla fall sitta uppe vintern ut. Nästa vinter ska vi nog vara förutseende och sätta upp det när vintern börjar. Det är mycket lättare att sätta upp när det inte blåser om inte annat!

Mål för 2024

Mina målsättningar med Grao och ridningen under nästa år handlar helt och hållet om kvalitetshöjning. Jag vill att vi ska fortsätta göra det vi gör, men bättre. För att nå dit har jag några saker som känns rätt uppenbart för mig att arbeta med just nu. Sen finns det garanterat en massa jag måste göra som inte är lika uppenbart i dagsläget också! Det första uppenbara som jag påbörjat arbetet med under hösten är att kunna rida lugnt och långsamt i galopp utan så mycket tryck. Vi är rätt bra på samling och kan rida långsamt med hög energi. Nu måste vi träna på att även rida långsamt med låg energi. Så småningom vill jag dessutom ha ett energireglage som är mer precist än det jag har idag. Precis som vi kan öka och minska i ett språng vill jag att vi ska kunna reglera energinivåerna och höja eller sänka efter behov. Jag ser inte det som något lätt arbete, men det är helt klart ett mål att sträva efter. En annan uppenbar sak som vi jobbar med och har kommit en bit på vägen är att få bytena mer liksidiga. En viktig nyckel där är att jag numera inte har ont i högerrumpan/högerbenet. Nu måste jag jobba upp min liksidighet som fått sig en rejäl törn av att jag gått i nästan ett år med kosntant ont. Som vanligt kommer det bli mycket dressyrträning och uteritter. Utöver det ska jag jobba med ett par-tre hinder på banan och fokusera på att lugnt kunna gå från hinder till hinder till hinder. Jag kommer även fortsätta att hoppa regelbundet på WE-vis – dvs i dressyrsadel. Även där är fokus på flyt mellan hinder, så jag kommer ha flera hopphinder och/eller WE-hinder på banan och träna på att lugtn kunna ligga och mata hinder på hinder utan att varva upp. Rent tävlingsmässigt skulle det vara riktigt roligt att rida grenens första Lag-SM.

Om jag ska försöka vara lite mer konkret så blir målet tråkigt likt förra årets – men så kan det ju vara ibland. Sen inser jag ju att det som är allra viktigast för mig är att jag och min häst har roligt ihop och trivs med att hitta på saker ihop – så jag lägger faktiskt till det i målet också.

Under 2024 vill jag fortsätta tävla Msv B och Msv A med jämna resultat. Vi ska dessutom fortsätta att ha roligt tillsammans.

Småfåglar

Under alla år vi hade Maja och Elsa ville jag inte mata småfåglar i trädgården. De var båda skickliga fågeljägare, särskilt Elsa, och det kändes inte sjysst att locka hit fåglar som de sedan tog. Men nu har vi ingen fågeljagarkatt längre, så i vinter bestämde jag mig för att ha fågelmat i magnolian, mitt på innergården. Där kan vi dessutom se fåglarna från köksfönstret, det är ju alltid kul!