Foderråd i sociala medier

Dagligen ser jag personer som ber om foderråd i sociala medier. Tanken är ju bra, det finns mycket kunskap och många är generösa med att dela med sig. Problemet här är att det kommer att komma två typer av svar – de som glatt berättar vad deras egna hästar äter och säger att det är jättebra, ge samma, och de som försöker ge ett vettigt och nyanserat svar. Tyvärr är ju de vettiga och nyanserade svaren ofta mycket mer komplexa och svårbegripliga än de där som bara säger ett namn på ett foder och gärna en mängd också. Det är så mycket lättare att lyssna på de senare, och om deras hästar mår bra på det så måste det väl vara bra?

Några vanliga missförstånd i de här sammanhangen:

”Jag har ett bra analyserat hö”
Ja, det har du säkert, men vad säger egentligen analysen? Vad ÄR ett bra hö? Och är det som är bra för en bra för en annan? ”Bra” i det här fallet kan vara många olika saker, med ganska stora variationer. För att över huvud taget kunna ge något slags råd behöver du förstås veta värdena i siffror.

”Min häst är så pigg, så energi behövs inte”
Energi i fodret är inte någon slags raketbränsle som du kan portionera  i lagom dos och balansera tills hästen har det temperament och är så energisk som du vill ha den. Energi är det som vi människor ofta kallar ”kalorier”, för hästar mäter man i enheten Joule. För det mesta pratar vi om megajoule, MJ. Hästen behöver en viss mängd energi för att fungera, och ytterligare en del för att kunna arbeta. Får hästen för lite energi blir den mager. Får den för mycket blir den fet.

”Det här fodret fungerar bra på fullblod/ponnyer/kallblod osv”
För det mesta handlar detta om kraftfoder. Kraftfodret är bara toppen på foderstaten. Den stora basen består av grovfodret, och det är näringsinnehållet i det som avgör vad som behöver kompletteras med. Det har väldigt lite med hästens ras eller ens näringsbehov att göra.

”Min häst har en beräknad foderstat men den fungerar inte”
Här kommer det ofta kommentarer om att den är för tjock, för smal, för pigg eller för lat och därför fungerar inte foderstaten. ”En beräknad foderstat” kan innebära olika saker. För att foderstaten ska fungera bör du både veta vad hästen har för behov och vad den får i sig. Sen måste förstås dessa saker balanseras så de stämmer med varandra. Att räkna ut vad maten hästen får innehåller är en bra början. Det är ganska lätt, även om det är viktigt att förstå att analysvärdena inte är exakta, det finns en felmariginal där. Det svåra är förstås att komma fram till vad just denna häst som individ behöver för att fungera optimalt. Det finns olika metoder för att beräkna detta, men eftersom hästarna är individer behöver du även studera din egen häst. Hur fungerar den på det foder den får? Går hästen upp i vikt? Går den ner i vikt? Vad händer om du justerar uppåt eller neråt? Genom att lära känna din häst lär du dig till sist också hur behoven ser ut – sen kommer de förstås förändras om levnadsförutsättningar eller träning ändras. Och det där med för pigg eller för lat – det är inte en utfodringsfråga. Det handlar om hästens grundtemperament i kombination med den träning och utbildning du ger den.

 

Äntligen blött

Efter en vansinnigt lång och utdragen torka har det äntligen hänt – det har regnat! För några dagar sedan kom det en åskskur på 9 mm. Det var bra, men kom ju kanske lite för snabbt för att vara särskilt effektivt. Men igår eftermiddag började det regna, ett långsamt och milt regn, men envist. Det höll på över hela natten, och resulterade i 19 fina millimeter. Samtidigt är det fortfarande varmt, det var ca 16 grader inatt och över 20 idag på dagen. Jag tycker faktiskt redan det ser ut som om gräset i hagarna har vuxit lite. Båda hästarna har passat på att njuta på hästars vis – de har ett fint rullager av lera på kroppen.

Mer träning

Igårkväll var Grao och jag iväg och tränade för andra gången den här veckan – nu var det dressyr för vår vanliga dressyrtränare Olof. Grao har känts riktigt fin sedan förra träningen, även om vi mest bara ridit på stubbarna och inte dressyrat alls. Olof bekräftade detta och tyckte vi hade ett bra utgångsläge för träningen. Dagens stora problem var att den bakre dörren i ridhuset var öppen för luftgenomsläpp. Den har aldrig varit öppen innan! Grao tyckte det var jätteskumt och ville inte gärna gå mot det hörnet.

Lektionens stora fokus låg på att få honom att bära vikt på höger bak. I vänster varv måste jag rida honom relativt rak och aldrig kompromissa med stödet på yttertygeln just nu. Jag måste hela tiden se till att han kliver på fram, och alltid rätta bakifrån, se till att bakbenen driver framåt innan jag gör något annat. I höger varv blir det lite annorlunda, även där är förstås kontakten med ytter viktig, men jag måste samtidigt fånga upp högersidan där med.

Jag fick dessutom en mycket bra och tydlig instruktion som jag inte haft så tydligt formulerad för mig tidigare. Grao är ju mycket kvick, och jag måste vara kvick i hjärnan och ta snabba beslut. Men det innebär inte nödvändigtvis att jag ska vara kvick i hjälpgivningen. Istället ska jag ta snabba beslut men låta dem ta tid att genomföra. Jag ska vara lite seg för att på så sätt även få honom lite långsammare i reaktionen. Dessutom är det förstås lättare att inte överkorrigera om jag tar det lite bit för bit.

Resultatet av lektionen var att vi avslutade med en härlig samlad galopp och en luftig, stark trav med lite kadens – det kändes rätt bra.

Varm WE

Häromkvällen åkte hästarna och jag in till Malmö och hämtade husse på jobbet. Det fanns ingen hästparkering, men de har en helikopterplatta utanför. Då vi inte såg någon helikopter på ingående tog vi den.

Det var 33 grader varmt när jag lastade vid femtiden på kvällen, så hästarna fick åka så nedcabbat som det går – luckorna bak helt nere och fönstren fram öppna. Det verkar inte ha dragit på dem så det varit obehagligt i alla fall – och jag som kört en hel del i bil utan AC vet ju att det ändå hjälper en del om det fläktar lite.

Efter att vi hämtat husse fortsatte vi hem till Julia. Tack och lov kunde vi rida på utebanan. Det var ett tag sedan vi hade en riktig WE-träning nu, och det var kul att se att Grao fungerade mycket bättre på Julias utebana nu än i början av sommaren.

Fokus under passet låg till stor del på noggrannhet. Julia vill att när vi sänker svårighetsgraden måste noggrannheten och perfektionen öka i minst samma proportion. Rider vi t ex parallellslalom i trav ska det vara så nära perfektion som det bara går – det är ju en lätt nivå för oss och då får vi inte nöja oss med ”det där gick väl rätt bra”.

En nyckel till perfektion och precision är att inte rida fort. Grejen är ju att det kräver en del samling för att bli bra – och då måste vi se till att ha den. Efter att ha ridit några riktigt bra vändor i trav i parallellslalomen fick jag göra den med enkla byten. Tack vare noggrannheten i traven kunde vi göra även det helt ok – även om vi förstås tappar kvalitet när svårighetsgraden ökar.

Ett annat hinder vi tränade på var muggflytt med ryggning i slalom. Jag har inte gjort den med bara tre meter mellan käpparna innan, men nu löste vi det efter lite pillande. Nyckeln här är att få första steget helt rätt. När det är så trångt måste första steget vara att ytter bak flyttar in under magen, följt av inner bak, utan att vi egentligen går bakåt. Sen kan vi börja rygga. När vi fick till det första steget gick resten mer eller mindre av farten. Rygga med precision är egentligen inte något Grao har svårt för, men även här finns det förstås mycket att göra för att höja kvaliteten och öka precisionen.

Julia har en trägrind också. Den är en svår nöt för oss. Vi red i alla fall igenom den när Julia höll i grinden, och jag kunde stå en liten stund intill, tillräckligt länge för att nudda grinden. Rör jag den så den flyttar sig så spricker det dock än så länge.

När vi var klara var klockan nästan åtta – och då hade temperaturen precis gått ner under 30 grader. Tur att vi hade välfyllda vattenflaskor med oss.

Övergångar och utvärdering

Jag använder appen Equilab relativt flitigt. Jag tycker det är rätt intressant att se hur min uppfattning av ett ridpass stämmer med de objektiva fakta som appen samlar in. Särskilt intressant tycker jag uppgifterna om gångart, övergångar och vilket varv jag rider i är.

När det gäller gångart finns det dokumenterat på tre olika sätt. Två är uppdelade på tid – dels får jag reda på hur mycket tid jag ridit totalt i varje gångart under ett pass och dels får jag en tidslinje över passet som har färgmarkeringar för gångarterna. Den tredje är en karta med sträckan jag ridit, med olika färg för gångarterna på samma sätt.

En intressant reflektion som jag gjort när jag jämför dessa diagram är att det är lätt att överskatta hur mycket tid jag har travat och framför allt galopperat. Har jag däremot ridit ut och kan titta på sträckan tycker jag att bilden stämmer bra med min upplevelse. Det är kanske inte jättekonstigt. Om jag har skrittat, travat och galopperat lika långa sträckor på ett pass har jag ju lagt betydligt mer tid i skritt än i galopp, eftersom galoppen tar mig samma sträcka mycket fortare. Även på ridbanan är det förstås så, även om det är svårare att se på ett diagram. Detta har fått mig att inse att vi troligen har lättare att uppfatta sträckan vi tar oss fram än vilken tid den tar.

Diagrammet som visar gångarter genom passet gillar jag nog särskilt mycket. Det här ovan är från ett pass med Arno från i våras – ett ganska vanligt pass anpassat för en fyraåring.  Jag inser att jag sällan rider särskilt länge i samma gångart – undantaget ett längre pass i skritt i början och slutet. Det blir med andra ord ganska ”randigt”, och varje rand markerar ju förstås en övergång. Dels är ju övergångarna i sig stärkande, så bara det är förstås bra. Sen gillar jag att hela tiden stämma av att jag verkligen kan byta gångart på ett bra och balanserat sätt. Har jag kvar samma lösgjordhet om jag byter gångart? Kan jag fortsätta i en rörelse men i en annan gångart? Kan jag göra rena övergångar som är i balans? Upplever jag att det är lätt för hästen att gå från en gångart till en annan eller behöver han anstränga sig eller ändra på något?

Det är faktiskt inte heller så stor skillnad på om jag rider en yngre häst som Arno eller en äldre som Grao – men jag har förstås betydligt högre krav på kvalitet och jobbar en hel del tuffare med en äldre häst än en yngre.

 

 

 

Fölfrossa igen

Idag hade jag med kameran när jag hälsade på Amelia och Ferro – det var ett tag sedan jag fotade honom nu. Ferro utvecklas finfint tycker jag. Nu är det mesta av fölpälsen borta och det har kommit fram en vacker mörkbrun färg. Han är lite överbyggd just nu, men det är ju helt normalt. De går i en hage som sluttar rejält. Ferro är säker på fötterna och har musklat på sig ordentligt.

Godaste sommarpotatissalladen

Häromdagen hittade vi ett jättegott recept på ljummen potatissallad på Toftebo kalkons webbplats. Vi har redan gjort den två gånger, den funkar jättebra till det mesta faktiskt.

Skär små delikatesspotatisar av någon sort i tjocka skivor. Ringla över lite olja. Rosta i ugnen i 10 minuter på 250 grader.

Häll på generöst med sparris skuren i bitar och blanda. Rosta i 10 minuter till.

Blanda potatis och sparris med färsk spenat och en vinaigrette gjord på olja, pressad citron eller lime, honung, salt och peppar (vi använde rörsocker ist för honung, funkade bra det med).

Morgonträning

När det är så här varmt är det rätt skönt att komma upp tidigt på morgonen och rida, och precis så gjorde vi idag. Vi valde dock lite olika träning – jag red ut ett varv på stubbarna och Ulrik höll sig på ridbanan.

 

Grao och jag fick en härlig runda på ca 5 kilometer. Han var mycket mer tillfreds ute på stubbarna idag och vi kunde trava en hel del och även galoppera lite. Tyvärr finns det ju inga höjdkurvor på den här kartan, men det är ordentliga backar på sina ställen.  Jag är riktigt nöjd med det här passet, trots att han fick en härdsmälta när vi kom hem till ridbanan – för att gödselplocken låg ner. Antagligen hade han gått och skärpt sig så länge att det bara brast för honom när han väl var hemma.

Ulrik tränade enhandsridning och det kürprogram han jobbat med att sätta ihop. Tyvärr konstaterade han att det inte riktigt håller för tävling än. Han behöver arbeta lite mer med formen för att det ska bli bra. Han har god precision och gör övningarna korrekt, men kvaliteten räcker inte.

Vi håller tummarna för pappa

Just nu är Ferros pappa, Ironman H, och tävlar unghäst-VM i Ermelo i Holland. Det går riktigt bra, han har gått till femåringarnas final! Tyvärr rapporteras det att ”ingen svensk har gått till final” – det beror på att ryttaren, Yvonne Österholm, tävlar för Finland. Men Ironman H är svenskägd (av min fd tränare och goda vän Anette Christensson), stationerad i Sverige och godkänd i SWB, så nog tycker jag han är svensk alltid!

Avspändhet, god ridbarhet och mycket bra galopp är en sammanfattning av Ironman Hs omdöme. Det gillar vi! Bra galopp har vi ju redan sett att Ferro har, och avspändhet och god ridbarhet är sådant vi eftersträvar hos hästarna uppfödda hos oss. Även Amelia har ju en stor arbetsvilja, som hon verkar nedärva. Vi hoppas att Ferro kommer visa att han fått det från sina föräldrar när han blir äldre.

Nu håller vi tummarna för Ferros pappa i finalen!

Stubbar stubbar stubbar

En stor fördel med att bo där vi bor är att vi har tillåtelse att rida på alla stubbåkrar runt oss. De är evighetslånga och dessutom rejält kuperade. Ett pass på stubbarna blir alltså rätt mycket backträning också. Vissa backar är riktigt branta.

Jag började dagen med att ta ut Grao en sväng på stubbarna. Förra året var första gången han gick på stubb. Han tyckte det var superläskigt när det frasade om fötterna, och allt vi hann göra då var att träna på att gå ut på stubben och skritta en kort sväng utan att få panik. I år verkade frasandet inte vara något problem, men som ni säkert förstår är det ändå lite jobbigt för Grao att gå iväg på ställen där han aldrig har varit, på ett konstigt underlag. De åkrar där det dessutom ligger halmbalar är förstås extra jobbiga. Idag skrittade och travade vi i alla fall nästan fyra kilometer, uteslutande på stubbar. Det går alltså att ta sig så långt och ännu längre bara på stubbar, det är härligt! Jag vågade inte släppa på honom i galopp än, men så fin som han var på slutet känns det ändå inte som om det är långt borta.

Sen var det Xipos tur. Han vet vad stubbar är! Han tyckte uppvärmning var totalt meningslöst, något som mesar hittat på. Han ville galoppera! Nu! Tyvärr råkade min app lägga av efter första 10 minutrarna, så jag fick inget loggat. Lite synd, men inte hela världen. Vi red en runda som var ungefär dubbelt så lång som den Grao gick, också den helt uteslutande på stubbar. Vi galopperade nästan hela tiden, det var bara vid de allra brantaste nedförsluten vi skrittade. Vi varierade galoppen från ganska långsam och samlad till riktigt fort, när Xip själv fick bestämma. Det är rätt härligt att släppa på honom i de branta uppförsbackarna och känna hur fint ryggen jobbar under en.  Vi hade närkontakt med en hare också – riktigt nära. Xipo höll alltså på att trampa på den. Men han upptäckte den i sista stund och hoppade. Tack och lov rakt framåt, och jag hängde med bra. Jag tror haren blev räddast och jag näst räddast. Xipo såg inte riktigt problemet, han hoppade ju.

Jag konstaterade att Xip verkligen har fått god kondition och styrka. Vi red i ca 45 minuter, nästan bara i galopp förutom korta skrittpauser och skritt i början och slutet. Han kändes inte ett dugg trött, trots att en del backar var både långa och branta, och det kändes som att ju tuffare stigningen blev, desto mer tog han i, även på slutet.

Här står vi högst uppe på en kulle. Längst bort, till vänster i bilden, finns vår gård, den närmsta gården på bilden är nog ungefär 1 km fågelvägen från vår gård. Bilderna gör inte de magnifika utsikterna rättvisa, det är sagolikt vackert.