Fin i pannan

På Equitana köpet jag ju ett pannsmycke som skulle fästas i ett pannband. Det var inte helt lätt att få det på plats, då pinnen som ska gå igenom pannbandet var jättekort och det var svårt att få skruven på baksidan att gänga i som den skulle. Till sist tog jag en stor borr och borrade på baksidan av lädret för att få ner tjockleken. Efter att ha borrat ner rejält såg det i teorin ut som om det skulle funka, men jag fick inte till det. Jag lade undan det hela ett tag, men förra veckan bestämde jag mig för att det var dags att åtgärda. Jag tog smycket och pannbandet och gick till en guldsmed och bad om hjälp. Jag tänkte att han kunde löda fast det eller nåt, vad nu guldsmeder gör. Men han fick skruven att ta direkt och löste problemet på några sekunder! Jag behövde inte ens betala. Nu sitter det som det ska och jag tänker inte ta av det! Frågan är bara om jag får tävla med det – kan det räknas som ”diskret utsmyckning”? Det är ju bra mycket diskretare än många pannband med flera rader av swarowskikristaller…

Äntligen träning igen

Igår var Grao och jag hos Olof och tränade för första gången sedan juni. Vi har ju tränat på flitigt utan hans hjälp, både själva och med hjälp av framför allt Caroline men även av Joao. Olof tyckte vi hade kommit en bit på väg under sommaren, och framför allt tyckte han att Grao har blivit mycket lugnare och stabilare och inte lika orolig. Vi konstaterade att jobbet jag gör nu visserligen gör honom ”tråkigare” men mycket mer ridbar. På sikt ska vi jobba fram ballheten igen, men få den på styrka och inte på spänning, och på kommando och inte efter hans eget huvud.

Dagens pass gick mest ut på att arbeta med eftergift och lösgjordhet i sidorna, även när han spänner till och tittar på något. Vi fick först jobba på volten, där han tittade bort mot parkeringen. Därefter gick vi över till att göra serpentiner över hela banan. Fokus var på att ha honom mellan mina hjälper, inte på vägen. När han tittade till lade jag en volt och flyttade för innerskänkeln innan jag red vidare. När det funkade bra övergick vi till galopp. Fattningarna var lite väl luftiga några gånger, men galoppen var bra. Här fick jag arbeta med att korta och länga, små ändringar och att öka ställningen och böjningen ganska mycket för att sedan räta ut och rida honom rakare.

Som avslutning fick jag länga formen så mycket det gick och lite till. Där menar Olof att den bit som fungerar bra är värdefull, även om han inte riktigt fixar att länga formen så lång och låg som jag önskar – han länger ut halsen men lyckas inte riktigt fylla på bakifrån med påskjut så det blir lite sladdrigt. Det är bara att jobba vidare, så kommer det bli bättre och bättre.

 

Spännande budgivning

Igår auktionerades en av Sveriges största vagnssamlingar ut. Det är Lars Hasselberg som samlat ihop dem, och jag har sett samlingen flera gånger tidigare, där den stått på gården Rangeltorp, en knapp mil från där vi bodde tidigare. Det är faktiskt till och med så att den vagn vi har kommer därifrån, även om just den hade en annan ägare. När jag köpte vår vagn visade Lars mig hela samlingen och undrade om jag inte skulle ha en gigg eller en tidaholmsvagn också. Det var inte så intressant, men däremot blev jag sugen på de små, snabba kappslädar som fanns i samlingen.

Därför bad jag en vän som skulle gå på visningen att titta lite extra på just dem. Efter lite resonerande och kollande kom vi fram till att det var en av dem som var mest intressant – eftersom den var vacker i formen, i hyfsat skick för att vara från tidigt 1800-tal och för att det fanns skaklar till den. Den var värderad till 1500 kr.

Igår under eftermiddagen var det fortfarande inga bud på den, så jag lade ett. Auktionen skulle avslutas strax efter 19, och fortfarande kl 18 var jag den enda budgivaren. Jag var ju beredd att betala betydligt mer än de 350 kr som jag budat, men började hoppas att jag faktiskt skulle få den billigt. Jag satt på Malmöfestivalen och följde det hela från mobilen lite sporadiskt till en början. En kvart innan avslut tog plötsligt budgivningen fart. Jag var med upp till 1100, men sen började jag tveka. Det var ju 80 mil tur och retur för mig att hämta släden också…  Den gick för 1400, och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag var en mes som inte hängde med högre eller om det är rätt skönt att slippa köra närmare 12 timmar med släp på lördag. Det hade onekligen varit ett intressant projekt att renovera upp den till bruksskick så nära originalet som möjligt. Men å andra sidan – hur ofta kan vi åka släde i Skåne?

Lokal mat

 

Idag har vi lagat massor av mat i den här:

Det är en kombinerad rök och grill som Ulrik fick i födelsedagspresent. Vi har använt den en hel del i sommar, och då den är lämplig för tillagning av stora mängder har vi passat på att fylla frysen inför vintern.

Idag har vi rökt 8 portioner revbensspjäll, 11 portioner kalkonfilé och 10 portioner lax. Smaken blir som ett mellanting mellan rökt och grillat på indirekt värme under lång tid. Tidigare har vi även rökt t ex två hela kycklingar och olika delar av fläskkött, inklusive en stor fläskstek.

Det vi inte äter upp direkt, det vill säga det mesta, portionsförpackar vi och lägger i frysen. Det kommer vi ha mycket glädje av under framför allt vardagskvällarna i vinter, men med rätt tillbehör kan vi ju dessutom använda det i matlådor. Jag tänker till exempel göra storkok av risotto framöver, det kommer funka perfekt ihop med vad som av det rök-grillade. En annan kvällsfavorit är att göra wraps. Ett tortillabröd, generöst med grönsaker, kött eller fisk och så en kall sås på det.

Vi handlar rätt mycket mat lokalt, från olika gårdsbutiker. Det stora kalkonbröstet kommer till exempel från Toftebo kalkon, som ligger här i närheten. Det råkade slinka med när vi var där och handlade till den korg med lokalproducerade varor som vi gav bort som present igår.

Det var en rolig present att plocka ihop! Förutom det rökta ”kalkonfläsket”  fanns det must från Sövde, öl från Hönsinge, bröd från Svarte, chilisalt från Little Gardens och grönsaker och blommor från vår egen trädgård.

I övrigt i helgen har vi förstås ridit, men vi har också legat och läst i vår grotta, en annan av Ulriks presenter som vi verkligen uppskattar mycket.

Snart återhämtade

Det var en tuff helg på många sätt föra helgen. Vi körde 12 timmar upp till Uppsala med Xipo i släpet för att Ulrik skulle tävla riksmästerskapen i WE. Tyvärr gick tävlandet inte särskilt bra. Xipo råkade få tungan över bettet vilket förstås gjorde att resultatet blev det sämsta någonsin för dem. Han blev åtta av nio i den medelsvåra klassenDet är rätt tufft när sådant händer vid årets viktigaste tävling. Ulrik har diskuterat händelsen med sin tränare Olof och de har kommit fram till lite olika strategier för att undvika att detta händer igen. Klassen vanns av Louise von Heideken, som alltså blev riksmästare i medelsvår klass för seniorer. Svårklassmästare blev Johanna Nygren, vi gratulerar förstås!

Om vi släpper de tråkiga delarna och detaljer som själva tävlingsmomentet så fick vi ändå en rätt bra utflykt. Vår plan var att starta vid sjutiden på fredagsmorgonen. 7.40 rullade vi iväg. Även om vi hade ägnat hela torsdagkvällen åt packning och förberedelser så var det lite mer att göra än vi tänkt innan vi kunde åka. Ungefär halv två var vi framme i Mantorp, hos Sissi Lilja. Där fick Xipo sträcka på benen i en hage medan vi åkte till Sjögestad Motell och åt lunch. När jag bodde i Östergötland var det ett ganska slitet och daterat ställe. Nu har tiden hunnit ikapp och det är istället retro. Det är dessutom renoverat med bibehållen 60-talsstil, och även menyn är trendigt tidsenlig. Vi åt alltså schnitzel, gröna ärtor, kulpotatis och en riktigt god gräddsås som serverades i snipa.

Efter ungefär en timme lastade vi igen och körde till Uppsala via Katrineholm och Strängnäs. Xipo installerades på Uppsala Ponnyklubb och vi installerade oss på Hotell Fyrislund. Xipo fick nog det större hotellrummet.

Notera även den fina placeringen av sänglampan, mitt på ena långsidan. Ytterväggen gick kant i kant med fotänden på sängen, så den enda fria ytan var den knappa halvmeter som Ulrik och väskan står på här på bilden. Vädret var kanon och utsikt hade vi med.

Vi frågade på hotellet om ett bra ställe och äta på och fick en vägbeskrivning till Max eftersom Subway i huset var stängt för kvällen. Ulrik nöjde sig inte utan letade med hjälp av tripadvisor upp en liten iransk/persisk kvarterskrog där vi åt riktigt gott – jag testade en gryta med kyckling, valnötter och granatäpple.

Uppsala Ponnyklubb hade verkligen mobiliserat för fullt för denna WE-helg. Förutom riksmästerskapsklasserna fanns det öppna klasser och en juniorpokal att slåss om. Vi tyckte det var kul att träffa och umgås alla WE-entusiaster runt om i Sverige som vi känner mer eller mindre väl, men bara träffar vid sådana här tillfällen. Inför söndagen hotade väderleksrapporten med 14 mm regn, och klasserna gick utomhus. Tack och lov ändrade det sig, så det blev bara någon enstaka millimeter under dagen. Desto mer kom det när vi körde hem senare på kvällen.

Vi hade planerat att övernatta hos Sissi på vägen hem, men då vi kom iväg i vettig tid, strax efter 16, bestämde vi oss för att köra hela vägen hem. Det var förstås lite tufft, men vi tyckte alla att det var skönt att komma hem och få sova i egen säng respektive box.

Jag fotade inte särskilt mycket, men här kommer i alla fall några bilder på Ulrik och några av våra vänner.

Hästen måste ta i lite

Hästar, ridning och dressyr är nog de tre vanligaste samtalsämnena hemma hos oss. Vi tycker att det är intressant att vända och vrida på saker och ting. När det gäller ridning och dressyr diskuterar vi till exempel vad som är bra, hur det ser ut,  och hur det bra uppstår. En sak som vi har diskuterat en hel del på sistone är framåtbjudning, att hästen driver på från bakbenen, spänst, ”tryck”. Eller som Ulrik uttryckte det: Hästen måste ta i lite.  Det är något som vi tycker är nödvändigt för att det ska uppstå dressyr ur ridning. Dressyr handlar om att hästen ska utföra rörelser på ett mer och mer atletiskt vis, med en harmonisk kraft i rörelsen.

Jag gillar egentligen det engelska begreppet ”impulsion” bäst, och jag hittar ingen riktigt bra svensk motsvarighet.  Enligt ordboken betyder det framåtdrift, men det har också en färgning av ordet impuls.

1. The act of impelling or the condition of being impelled: ”I do not move unless it be under the impulsion of a third party” (Samuel Beckett).
2. An impelling force; a thrust.
3. Motion produced by an impelling force; momentum.
4. A wish or urge from within; an impulse.
För mig blir bilden av ”impulsion” hästen som driver på med bakbenen som svar för en lätt, nästan elektrisk drivning. Det är en tanke framåt som har sitt ursprung i ryttarens hjärna och som förflyttar sig omedelbart och utan motstånd till hästens bakben. Energin fångas mjukt upp av ryttaren som till synes omärkligt kanaliserar den uppåt, som samling, eller framåt, som längning.
Detta kräver ju att det finns en kraft, en energi, en spänning. Och ju svårare saker du vill göra, desto mer av den varan måste det finnas. Det går att rida utan impulsion, men det går inte att rida dressyr utan.
Med Grao arbetar jag lite motsägelsefullt just nu på att ta ner energin, få bort spänningarna. Jag vill ha ett utgångsläge där energin finns men han kan slappna av. Detta handlar ju framför allt om mental avspänning, men den yttrar sig även som fysiska spänningar. Han går och tittar efter katten, och när katten dyker upp hoppar han till, eller spänner till och trampar på stället eller gör något annat energiskt med kroppen. Istället ska han mentalt fokusera på arbetet, mig och mina hjälper. Det är jag som ska ge impulserna, inte omvärlden. Och jag måste förstås också träna honom så reaktionen blir den önskade. Fysisk spänning och mental avspänning måste samverka.
För att få ett konstruktivt och bra tryck i hästen krävs dessutom styrka. Detta måste byggas upp systematiskt under lång tid. Allteftersom styrkan finns flyttas tyngdpunkten bakåt och graden av ”impulsion” ökar. Min plan framöver är alltså att först fokusera på lugn och mentalt fokus på mig och på arbete. Sedan jobbar vi upp en styrka och ökar trycket efter hand. För att göra det måste jag förstås be hästen att ta i lite. Dressyr handlar om att hästen ska vara atletisk, och det kräver tid, systematik – och lite tryck.

Varför dressyren?

Ibland funderar jag på varför det är just dressyren som blivit föremål för de diskussioner som blossar upp runt varje större tävling just nu.

Jag hoppas att ni kan läsa detta för vad det är – en undran över bakomliggande orsaker och inte ett blogginlägg med skygglappar och ensidigt försvar för den gren jag själv utövar och brinner för. Jag gillar verkligen den här grenen för att den är så svår och komplex, så krävande och givande. Men jag är inte främmande för att titta på den utifrån, att ifrågasätta och vrida och vända på det vi gör, varför och vilka effekter det får. Men det är inte det jag skriver om den här gången.

Men jag kan ändå inte ibland låta bli att undra. Varför är det just dressyren som är så förhatlig i vissa ögon? Svaret är knappast att det är där och bara där det finns missförhållanden. De värsta avarterna inom distansritt är ju bara ett fruktansvärt exempel. Och jo, visst finns det många som försöker förändra och förbättra där. Men visst känns det ibland som om allmänheten inte riktigt orkar uppröras  – i alla fall inte i den proportion som skulle behövas. Även inom andra grenar och inriktningar finns det god och dålig hästhållning, god och dålig ridning. Jag tänker inte ta upp några exempel, för det här handlar inte heller om att peka finger på andra.

Jag kommer inte upp med några jättebra teorier om varför det är dressyren som hamnar i stormen heller. En fundering jag ibland får är om det finns några krafter som vill ha bort dressyren från kartan – dvs som internationell tävlingsgren och OS-gren. Men jag har inte tillräckligt livlig fantasi för att se vilka intressen det kan vara.

En annan teori är att Catharina Svala, som jag hörde föreläsa för några år sedan, faktiskt är något på spåren när hon funderar över om ridsport provocerar blott och bart genom sin överklassbakgrund. Ryttare, vita staket, kavajer och frackar signalerar överklass, medan till exempel trav har sitt ursprung bland drängar som tävlade till kyrkan – och därför inte är samma klassmarkör.

Den teorin förklarar ju i så fall varför just dressyren är kritiserad. Dressyr är väl den ridsportgren som allra mest signalerar överklass. Strikt klädkod, strikt uppförandekod som du måste känna till för att vara inkluderad. Och så dessa adels-efternamn i resultatlistorna. Visst gillar vi att läsa om ridskoleryttaren som genom slit och begåvning nådde eliten, men det kanske ändå är så att de ses som undantagen, som sagorna som finns bara för att vi inte ska sluta drömma?

Det faktum att det är en bedömningssport hjälper naturligtvis inte till heller. Alltid där det görs en bedömning går det att misstänka jäv eller partiskhet. Att de som är ”inne” i kretsen döms upp, och andra döms ner.

Kan det vara det som gör att det är dressyren som kritiseras? Eller finns det något helt annat som ligger bakom, något som jag inte ser?

Nu tycker kanske vän av ordning att jag är ologisk. Jag hävdar att jag vill debattera dressyr, men samtidigt ser det ju ut som om jag inte tål att dressyren debatteras.

Ja, jag vill att vi diskuterar dressyr. Men vi måste skilja på sak och person. Vi måste vara konstruktiva, öppna, nyfikna och kanske inte så förbannat tvärsäkra eller snarstuckna? Och jag är uppriktigt nyfiken över varför det just är dressyren som väcker så starka känslor.

 

När man snubblar över något bra

Vi var hungriga. Vi var av någon outgrundlig anledning i Billinge. Där hittade vi ett matställe som hette Sara och såg rätt nedgånget ut. Men på skylten bland pizza och sånt stod det även ”iransk mat”. Vi blev nyfikna och gick in. Där såg det ut så här:

Vi granskade menyn och frågade oss fram om den iranska maten. Vi bestämde oss för en risrätt med kyckling och myntayoghurt och en auberginegryta med lamm.

Det var gott. Verkligen jättegott! Jag gillade särskilt den där risrätten, som jag tyvärr inte minns namnet på. Den innehöll saffran och var lite som en huvudrätts-saffranspannkaka.

Bra människor – och någon enstaka mindre bra

Idag när jag red Grao blev jag irriterad på folk som inte tänker sig för. Vår ridbana ligger intill en mindre väg. Där kör lastbilar, traktorer, tröskor, betesupptagare, epatraktorer, cyklar, ja i princip alla fordon du kan tänka dig. Våra hästar har inga problem med det. De är vana. Men idag när jag red på banan kom det en bil från varje håll. Jag var fokuserad på ridningen, så jag vet inte exakt vad som hände, men jag uppfattade det som om de båda två körde ganska fort i förhållande till vägens storlek. I vilket fall så lägger sig den ena på tutan, och släpper inte. Den tutar hela vägen förbi ridbanan. Min häst är trafiksäker, men inte idiotsäker. Han har helt enkelt inte träffat tillräckligt många idioter för att bli van. Han blir alltså skrämd och kastar sig. Det tar ett bra tag innan jag har kontroll på honom och situationen igen. Sen blir han rädd för varenda bil som kommer förbi under ett tag, och jag får sitta och rida långsamt och noggrant tills jag känner att det hela ger med sig och han kan gå utan att bry sig om bilarna. Tack och lov löste det sig på någon halvtimme, men jag ska erkänna att jag var både arg och irriterad på bilen som passerade. Samtidigt så vet ju jag inte exakt vad som hände. Han kanske hade en väldigt god anledning att hänga sig på tutan? Jag inser ju att inte alla människor förstår att det är rätt korkat att göra det några meter ifrån en häst, särskilt som vi ju har lite buskar mellan vägen och ridbanan. Fast jag kan nog tycka att det ändå är rätt ouppmärksamt på omgivningen att inte se hästens reaktion…  Det är ju bara att inse – det går inte att idiotsäkra världen. Jag har en känslig häst, och jag får istället träna både hästen och mig på att hantera idiotgrejerna på ett så säkert sätt som möjligt.

De allra flesta människor är dock omtänksamma och välvilliga. Det fick vi särskilt erfara igår. Vi var borta över dagen när grannen ringde. Undertråden i vår hage, där hästarna gick, hade gått av. Med hjälp av instruktioner om var elaggregatet fanns mm lagade han tråden åt oss. Mycket hjälpsamt, uppmärksamt och snällt, vi är så glada över så bra grannar! I morse upptäckte jag dessutom en lapp på den dörr som vi inte använder till vardags. En annan person, som vi inte känner, hade cyklat förbi och sett den trasiga undertråden. Hon hade bemödat sig om att stanna, gå upp till gården och när hon inte hittade oss skriva en lapp för att uppmärksamma oss på att tråden var av. Jag sa väl att de flesta människor är fantastiska?

I det här fallet var det trots allt ingen akut fara för hästarna. De har respekt för elstaketet och så länge en tråd är hel går de inte ut. Men det känns ändå så bra att veta att folk här ställer upp för varandra.