(Obe)hagligt

Vissa ridpass bör man bara sortera bort och glömma tror jag. Som idag. När jag hade skrittat fram, och Ulrik och Xipo och Grao och jag gjort några coola skänkelvikningar sida vid sida i skritt skulle jag börja trava. Det gick rätt bra i ett par varv. Sen började det  storma och hagla. Den ena i ekipaget tyckte det var äckligt, obehagligt, onödigt och gjorde att allt runt banan blev jätteläskigt. Den andra ekipagehalvan fick fokusera på att sitta kvar och försöka styra. Båda halvorna blev kalla och blöta.

Det innebar att den senare halvan fick se till att den första halvan blev torr, ompysslad och fick rejält med kvällsmat innan den andra halvan själv kunde torka upp och tänka på mat. Det kan verka lite ojämlikt och så, men den första halvan hävdade med emfas att det var den andra halvans idé från början. Han hade kunnat tänka sig stå inne hela kvällen och ta kvällsmaten direkt, sådetså.

Kortträning

Målet med dagens ridpass var bara att rida avspänt och lösgjort. Grao fick jobba hårt igår, så idag ville jag egentligen bara stämma av hjälperna. Jag skrittade lite serpentiner och skänkelvikningar, joggade sedan några varv med relativt lång hals. Han var superfin men lite matt. Jag fattade en galopp åt varje håll och även där gick han fint, precis som jag ville. Då avslutade jag på banan och skrittade av 10 min på grusvägen.

Hela passet blev totalt 25 minuter. Det kändes lite fånigt men samtidigt bra. Han brukar behöva lite tid innan han blir avspänd. Fixar han det så här snabbt är det ju toppen.

Barhalsat

Detta är Graos tredje vinter i Sverige, och han har ännu inte börjat sätta ordentlig vinterpäls. Det är lite mer nu än första året, men det ser fortfarande mest ut som en normal, svensk sommarpäls. Jag har ändå velat lite med klippning, de flesta pass blir han rejält svettig, och även om han torkar hyfsat fort så händer det att jag får lägga på utetäcke innan han torkat helt, och det gillar jag inte. Därför bestämde jag mig för att göra en sån där praktisk halvmesyr – klippa undersidan av halsen och bringan bara. Det är ju inga problem att klippa mer om det skulle behövas.

Eftersom Grao aldrig är klippt tidigare och kan vara rätt skeptisk till nya saker tog jag den lilla trimsaxen till alltihop. Den är smidig och batteridriven och låter inte alls särskilt mycket. Det var absolut inga problem, Grao stod snällt hela klippningen. Den långa manen flätade jag upp i en lös fläta för att slippa hantera den under klippningen.

Vuxenpoäng

På kvällen träning kändes det verkligen som om vi kommit över ett par trösklar. Under större delen av passet behövde jag varken säga till att jag inte ville ha en häst liggandes på innerskänkeln eller bekymra mig för att han hamnade bakom skänkeln. Vi kunde rakrikta, rida fram och fokusera på att komma upp med fronten – det var en härlig känsla.

–Det här är det vuxnaste jag någonsin sett honom galoppera, utbrast Olof. Det är fint beröm det!

Genom att göra halvhalter lite framåt – uppåt, lyfta upp honom lite framför mig, fick jag honom inte bara att sätta under bakbenen rakt under magen utan även att ta bra med vikt på dem. Även traven var riktigt bra, och i slutet kunde jag öka storleken på stegen en hel del. Trots att han var rejält trött var han elektrisk och fin och svarade direkt på små små skänkelhjälper.

När vi kom hem hann jag inte få av yllekoftan tillräckligt fort. Men är man svettig så är man.

Tänt var det här

Så här såg vår magnolia ut med ljus i 2016.

2017 hade den vuxit till detta.

I år funkade inte ljusslingan längre, så jag köpte en annan, med fler lampor i. Tyvärr innebar inte det att den var längre, bara tätare. Jag är inte helt nöjd med placeringen av ljusen därför, utan funderar på att köpa en slinga till och hänga i. Men visst är det roligt att den vuxit så mycket i alla fall!

Övervakad

Ska man övervaka mattes jobb i stallet är det självklart bäst att vara högt upp, så man ser allt utan att flytta på sig. Och täcken är ju bra att ligga på också.

Graos arbetsdag

 

Hej, idag är det jag, Grao, som skriver här! På mattes jobb har de börjat med något som heter Jobba i Tomelilla på instagram. Där berättar alla som jobbar där med olika saker om sina arbetsdagar. Jag tyckte det verkade jätteroligt, och eftersom jag har så intressanta dagar föreslog jag för matte att vi alla som bor här på gården skulle ha ett instagramkonto som hette ”Jobba på Olsgård”. Där kunde jag visa bilder från min spännande vardag och katterna kunde visa bilder från sin jättetråkiga vardag. Matte sa att det var en dålig idé. (hon säger ofta det när jag får bra idéer, jag tror hon bara har dålig fantasi) Hon sa att på instagram måste man fota och jag fotar jättedåligt. (gör jag inte alls, är det inte en fin selfie jag lagt med här?) Dessutom vet jag ingenting om GDPR.

Det där sista är inte heller sant. Det är när man springer med näsan i bringan, och det får man inte, det är förbjudet! Nu ropar matte att jag har rört ihop det. Det är LDR som är att man springer med nosen i bringan. GDPR är en helt annan sak, det handlar om att man inte får lov att fota andra hur som helst. Där kan jag för övrigt avslöja att jag ALDRIG gett matte tillstånd att lägga upp bilder på mig på internet. Har det hjälpt va?

Men då sa matte att jag kunde få låna hennes blogg och berätta om mitt jobb och min arbetsdag. Så det är det jag gör nu! De senaste dagarna har jag fått på mig yllekoftan och så har vi åkt till skogen och jobbat där. Det har varit spännande och roligt! Men idag fick jag på sadeln direkt och vi gick ut på mitt vanliga jobb och jobbade. För er som inte vet det har jag en arbetsplats hemma på gården. Det är rätt praktiskt, pendlingstiden är jättekort, jag går bara ut genom gårdsdörren på stallet och så är jag framme.

Idag började vi att skritta noga. Det gör vi nästan varje arbetspass. Matte är jättepetig med att jag ska ha stöd på yttertygeln och inte luta mig mot innerskänkeln. För att förvirra styr hon fram och tillbaka så inner och ytter byter plats med varandra hela tiden. Jag har ändå blivit ganska bra på detta, men när vi går förbi tunnorna och bommarna fuskar jag lite och lutar mig mot innerskänkeln. Det är faktiskt lite säkrare att passera så, och säkerheten är viktig tycker jag. Matte säger att jag inte borde tycka att grejerna är otäcka, för de är där som vanligt, och jag gillar ju som vanligt. Men matte fattar inte grejen. Tunnorna och bommarna är inte som vanligt. De är NÄSTAN som vanligt. Och det är ju absolut värsta sorten! Annorlunda som LÅTSAS vara som vanligt! Det fattar ju vem som helst som tänker lite att det är väldigt lömskt.

Sen springer vi lite på cirklar och utmed hela jobbet, längs med kanterna, eller så vänder vi på andra linjer kors och tvärs. Förutom vid bommarna aktar jag mig lite vid häckarna. Det är jobbigt, eftersom det är häckar överallt. Men i häckarna finns det fåglar och katter ibland, och katter är faktiskt rovdjur, eller hur? Ibland när jag tar ansvar för oss i ekipaget och håller säkerhetsavstånd lurar matte mig. Hon svänger in på en liten volt, och jag tycker det är jätteskönt att hon fattar att det är farligt och svänger bort från det. Men det är bara lur! Den lilla volten tar slut jättesnabbt, och plötsligt är jag tillbaka vid det läskiga, men ännu närmare. Jag tycker det är fult att luras.

Sen ska vi galoppera. Det är det bästa! Matte säger att jag inte ska lösa problem genom att springa fortare. Men det enda problem jag kan se med att galoppera med matte på ryggen är att det går för långsamt. Och hur ska jag kunna lösa det utan att springa fortare? Vavava? Kan någon svara på det eller? Ibland får jag feeling och galopperar lite kreativt och konstnärligt. Matte är en tråkmåns och säger att jag ska sluta bocka.

Sen fick jag springa lite på tvären. Jag gillar och springa på tvären så länge vi inte gör det mot läskiga grejer. De läskiga grejerna blir liksom ännu läskigare när man kommer på tvären mot dem. Men jag blev lite paff idag när matte lyckades lura mig där med. Hon lät mig börja springa på tvären där det inte var läbbiga saker, och sen sa hon att jag var jätteduktig. Jag höll med henne och tänkte på hur duktig jag verkligen är – och plötsligt var jag förbi de farliga grejerna. Det var verkligen tur att vi klarade oss!

På slutet vill matte att jag ska trava jättelångsamt på långa tyglar. Det är helt sjukt egentligen, på långa tyglar kan man ju faktiskt springa fort, och varför då springa långsamt? Men hon övertalar mig på något sätt med sin rumpa att bara springa långsamt ändå. Jag har faktiskt inte fattat riktigt hur hon gör. Sen skrittar vi lite på lång tygel och sen är det dags för matte att hoppa av. Jag vet att hon är lite fånig med att inte hoppa av förrän jag står med alla benen rakt ner, så jag ställde mig så direkt. Det är trots allt snabbaste sättet att få komma in till sin kvällsmat.

Så har min arbetsdag varit – hur har ni haft det?

Hälsningar
Grao

 

Vildsvinsmöte

Vi bestämde oss att helg betyder att man kan åka till Snogeholm, även om man gjorde det igår också. Det är ändå roligare och faktiskt mindre obehagligt att rida i skogen i regn än på ridbanan – och ridbanan kan vi rida på varje vardagkväll dessutom.

Grao var i början lite ambivalent över det där med placering och ordning på hästarna.
–Matte, jag vill inte vara sist! Det är otäckt att vara sist!
–Ok, då går vi förbi Xipo, blir det bra?
–Ja, det blir bra!
–Men vad tusan, nu blev jag först! Matte, jag vill inte vara först, det är otäckt att vara först!
–Men Grao, ni är bara två. En måste vara först och en måste vara sist där stigen är så här smal.
–Men matte, så smal är den väl inte? Jag kan gå på Xipo?
–Jo, här är den för smal. Sen får ni gå bredvid varandra.
–Bredvid varandra är bäst. Då är Xipo både först och sist. Jag är bredvid.

Vi konstaterade att det bästa är att låta Grao gå sist ett par kilometer, i skritt. Han blir lugnare och lugnare och efter ett tag kan han utan problem gå först. Idag red vi rundan åt andra hållet mot vad vi brukar. Efter någon kilometer är stigen så bred att vi kunde rida i bredd, och då gick det också bra att trava. Ett tag – sen tvärnitade båda hästarna. Inte så konstigt, på stigen ungefär 20 meter framför oss gick det ett vildsvin.
–Matte, ett vilt svin! Det är vilt! Och det är ett svin!
–Jag har sett dem förr, muttrade Xipo. De är konstiga.

Hästarna blev lite spända, men vi tycker ändå att de var duktiga, de kastade sig inte eller tvärvände eller något sådant, de blev bara lite extra vaksamma en stund. Vi fortsatte att trava i bredd ett bra tag, och sedan när stigen blev smalare gick vi ner i skritt och Grao sa morskt att han gärna gick först nu. Efter några minuter såg vi två vildsvin till.

–Förresten, jag tycker nog att Xipo kan gå först nu, sa Grao. Xipo hade inte sett vildsvinen, så han tuffade på förbi oss. Därefter kom det ett gäng hjortar, men det reagerar hästarna knappt på alls.

Sista tredjedelen av rundan gick Grao först, helt avslappnad och han ångade på riktigt fint i skritt på lång tygel. Bara det är en bedrift, skritta på lång tygel har han ju varit för spänd för tidigare, det har helt enkelt inte fungerat. Men nu gick han på skogsstigarna med öronen spetsade och klev ifrån Xipo, som ändå skrittade på i gott tempo han med. Nöjd häst – nöjd matte!

Snogeholm i repris

Idag åkte vi till Snogeholm igen. Vädret var sådär, duggregn, dimmigt och rått – men det var ändå jätteskönt i skogen. Där slipper man ju dessutom blåsten.  Idag fick Grao gå först efter bara någon kilometer, och han var så duktig. Vi skrittade och travade om vartannat och han gick fram fint men höll sig lugn. Vi tog även två korta galopper, den första med Grao först och den andra sida vid sida. Flera ställen var rejält uppbökade av vildsvin sedan förra helgen, men vi såg tack och lov inga.