Halta hästar

Amelia fick ju en hovböld som veterinären skar upp häromveckan. Jag fick med mig ett slags glasfibergips som jag inte sett innan – men som verkligen var bra! Jag fick instruktionen att bara sätta det om hoven, absolut inte upp över den. Det var lite knepigt, men jag fick till det. Gipset bildade en hård, vattentät kapsel som skyddat hoven bra. Däremot hade gipspluggen som jag satt under bandaget tryckt lite, så hon har ömmat något. Idag var hovslagaren här och hjälpte mig ta bort glasfibergipset och pluggen. Hoven såg jättebra ut under, så förhoppningsvis är hon bra inom några dagar nu. Jag ska absolut försöka köpa glasfibergipset så jag har några rullar hemma, perfekt vid hovböldsvård.

Skälet till att jag hade ut hovslagaren var att även Ferro har haltat och sett ut att ha en hovböld, på höger bak. Hovslagaren konstaterade att det är en böld, som är på väg ut genom ena ballen. Han tyckte det såg ut som den var på väg att spricka av sig själv, så vi avvaktar bara lite där. Bra besked för båda hästarna!

Tryck och eftergift

 

Från min influensasoffa hinner jag läsa och fundera en hel del. Igår började jag fundera kring begreppet ”tryck” i träning av hästar. Jag såg ett inlägg i en diskussionsgrupp från en person som vill ha lasthjälp av tränare som inte ”använder spö eller tryck alls”. Det fick mina tankar att snurra. För mig är ”att gå undan för tryck” något ganska grundläggande, och har inget alls med våld att göra. Den unga hästen lär sig att flytta sig åt sidan när man ber, och trycket kan vara lätt fysiskt eller bara någon slags energi, dvs jag behöver inte alltid nudda hästen för att anlägga tryck. Jag ser det nog också som en typ av mentalt tryck när jag ber hästen gå in i släpet, eller över huvud taget när jag visar vad jag vill. I det här fallet verkade det handla om att hon inte ville ha ”tryck” i grimman eller bakifrån, av en lina. Dvs det handlade om fysiskt tryck. I min värld är ett lätt fysiskt tryck följt av en eftergift en grundhjälp och inte alls frågan om övervåld. Det är ju även så ridningen fungerar.  Personen i fråga var mycket noga med att hon inte ville ha frågor eller diskussion om detta med tryck, så jag kunde inte fråga heller.

Det jag undrar över är om vi lägger olika saker i begreppet ”tryck”, eller om det faktiskt är så att det finns metoder att träna hästar helt utan tryck. Klickerträning skulle ju t ex kunna vara en sådan metod, där du helt och hållet fokuserar på att berömma önskvärda handlingar. Men samtidigt har jag svårt att se hur träning utan någon slags tryck blir effektiv. Det är ju genom tryck och eftergift – naturligvis utan våld – som jag visar vad jag vill. Jag är rätt säker på att Grao hade blivit väldigt förvirrad och osäker om jag lät honom gissa vad jag ville och inte gav några ledtrådar förrän jag berömde att han gjorde rätt. En häst som Arno hade det nog inte bekymrat alls, men det känns ändå inte särskilt effektivt. 

Jag landar i att vi troligen inte menar samma sak med begreppet tryck, och här finns det ju naturligtvis en ganska lång skala. Jag har inga problem med att putta hästen på baken eller hålla emot i grimman om det följs av eftergift så fort hästen gör rätt. För mig handlar det om att vara tydlig utan att vara våldsam.

Vackert

Även idag ligger jag och hostar och snörvlar – och vädret är vackert. Jag tror Ulrik får en jättefin tur i skogen! Själv är jag hemma, men gick ut för att titta till Grao och Ferro i hagen nyss. Det är några minus och strålande sol, och alla hästar såg nöjda ut. Jag tog ett par bilder med mobilen för att i alla fall kunna titta på det fina från soffan 😀

Sjukt

Jag har gått och varit lite småförkyld under ett par veckor. Inte särskilt allvarligt, men nyst en del och så. Men i onsdags kväll brakade det loss totalt. Halsen tjocknade och temperaturen steg. Nu ligger jag med diverse influensasymptom och gör minsta möjliga. Men igår när solen sken in genom fönstren bestämde jag mig för att försöka ta en strandpromenad för att se vad lite frisk luft skulle göra. Jag orkade inte särskilt mycket, men det var verkligen fint att komma ut i sol en liten stund. Monica och hennes fina hundar var också med.

Att tävla lusitano

Då och då får jag frågan om hur det är att tävla en ”udda hästras” i dressyr. Jag kan förstå frågan, vi är ännu inte så många som tävlar lusitano i Sverige, även om det hela tiden blir fler. Men internationellt sett är lusitanon i allra högsta grad en dressyrhäst. På OS i Rio var elva av de deltagande hästarna lusitano, långt fler än SWB. På den internationella dressyrrankingen ligger lusitanon på sjunde plats, SWB på nionde. Tidigare har det ju varit mest portugiser och sydamerikaner som ridit lusitano, men fler och fler toppryttare från andra länder får upp ögonen för rasen. Kyra Kyrklund har haft lusitanos i träning under ett bra tag, och nu har även Andreas Helgstrand köpt tre stycken.

Därmed inte sagt att det är same same att rida och tävla lusitano som dressyravlade halvblodshästar av sporttyp, oavsett avelsförbund. De europeiska avelsförbunden har haft samarbete under hela tiden som sporthästar varit avelsmål. I Portugal har man avlat lusitanos med sluten stambok långt längre. Det gör att de är lite annorlunda att rida, med andra styrkor och svagheter. Det gör också att när de gör saker lika korrekt som halvbloden så ser det ändå lite annorlunda ut. Där tycker jag att det finns en utveckling i domarkåren – de blir bättre på att bedöma kvalitéer och inte bara titta på om ritten passar in i ramen. Men även där finns förstås undantag, men jag hoppas att de blir färre och färre. En bra sak för den utvecklingen är ju att domarna får se bra lusitanos i de högsta klasserna. Här i Sverige har vi ju Roberto des Frettes som går Grand Prix, och internationellt gick härom veckan den första lusitanon över 80%-gränsen i GP kür.

För oss som tävlar iberiska hästar i Sverige finns en jättetrevlig facebookgrupp, Iberiska hästar i sporten. Där kan vi peppa varandra och se vilka fler som tävlar iberiska hästar. Det är inspirerande på alla plan!

Samverkan för hästvälfärd

Under den här helgen har jag varit på Svenska Ridsportförbundets tävlingskonferens. Tillsammans med drygt 100 ideellt arbetande eldsjälar och dessutom ett gäng anställda som också brinner för ridsporten har vi tittat på hur vägen framåt för vår sport ser ut. Jag säger vår sport, för även om det handlar om många olika grenar med olika karaktär och företräden så var det tydligt under helgen att vi är enade i väldigt mycket – och att vi behöver vara enade och samarbeta för att nå de mål vi siktar mot.

Ett av de allra viktigaste arbetsområdena fick glädjande nog ett mycket stort utrymme. Vi pratade mycket om vår samarbetspartner hästen och hur vi säkerställer att alla hästar i sporten mår bra. Hur får vi ett flocklevande, gräsätande bytesdjur med stark flyktinstinkt att fungera som idrottsatlet – utan att tumma på hästens naturliga behov? Hur utformar vi en sport som är rättvis och juste utan att det går ut över ena delen av ekipaget? Hur värnar vi hästen i alla lägen?

Det har verkligen varit inspirerande att lyssna på kunniga experter och höra diskussioner om möjliga förändringar i de olika disciplinerna för att ytterligare stärka hästens rätt. Det finns en del att göra både nationellt och internationellt – och det känns som om det arbetet är på bra väg. Några steg har redan tagits, men fler är på gång. På ridsportförbundets webbplats har allt om hästvälfärd och sport på hästens villkor samlats på ett ställe.

En annan viktig fråga som framför allt behandlades under dag två är barns och ungdomars ridning och tävling. För mig har ridsporten betytt massor. Utan ridsporten hade jag varit en helt annan person, jag har svårt att föreställa mig vem. En sak som bekymrar mig mycket är en sak som jag skrev om här för ett drygt år sedan: Det faktum att ridsporten har blivit mer svårtillgänglig för de barn och ungdomar som inte har intresserade föräldrar. Att rida och tävla är en ekonomisk fråga till stor del, men idag handlar det också mycket om att ha vuxenstöd. Det har blivit en minst lika avgörande faktor för om du får tillträde till ridsporten eller inte. Det bekymrar mig!

Vi pratade även en del om inkludering och att många unga, både tjejer och killar, men kanske särskilt killar, inte vill identifiera sig som hästmänniskor. ”Vi kanske ska rannsaka vårt beteende och inte vara så defensiva och ibland aggressiva mot omvärlden” var en synpunkt som luftades. Jag förstår tanken, men jag vänder mig också emot den. Vi är en stor sport, och problemet är inte att vi försvarar oss när vi blir angripna. Problemet är ATT vi blir angripna! Jag kan förstå att det ser ut som om vi slåss med näbbar och klor utåt – men på det hela taget är det ändå en sund reaktion. Vi kräver att bli tagna på allvar. Vi kräver att få den respekt vi förtjänar. Vi förtjänar att få vara de vi är och inte låtsas vara något annat. När vi har det tror jag inte längre det ses som jobbigt att helt eller delvis identifiera sig med oss.

Lättnad

Idag har Amelia varit hos veterinären och fått hjälp med sin hovböld. Den hade mognat upp nu, så efter lite lätt sedering kunde veterinären skära upp bölden. Nu blir det boxvila och bandage några dagar.

Amelia åkte ensam till kliniken och Ferro stannade hemma med sina polare Xipo och Grao som han nu delar hage med de dagar någon av oss är hemma. Det var alltså första gången jag åkte ifrån dem, och det var första gången de gick själva utan att ha Amelia i hagen intill. Killarna klarade det hur bra som helst, de äldre tog sitt ansvar och var duktiga barnvakter. Min granne åkte upp och tittade till dem en vända för att hålla mig lugn.  Amelia var lite bekymrad först, och hon gnäggade rätt mycket när hon väntade i en box på kliniken. Nu står hon ensam inne med lite hö och det går hur bra som helst. Det är skönt att veta att det funkar.

Mer träning

Igårkväll var det åter dags för träning, den här gången för min vanliga tränare Olof. Den fina trenden håller i sig och allt blir bättre och bättre. Vi jobbade mest med galoppen den här gången. Både förvänd galopp och att samla ihop galoppen riktigt mycket fungerade toppen. Att samla har han en hel del talang för, men styrkan har inte funnits riktigt. Men nu börjar han orka bättre, och jag kunde samla ihop honom riktigt bra, fick upp manken och fronten och kortade underlinjen. Det gör att vi nog borde kunna börja jobba med galopp-skrittövergångarna nu, läget är det rätta för att få dem bra när han går så här.

Ett viktigt fokus är förstås att få honom mer och mer rakriktad och liksidig. Vi konstaterade att i vänster varv är det traditionell innerskänkel-yttertygel som gäller, men i höger varv måste jag jobba lite tvärt om. Eller likadant om man så vill – jag ska jobba med att samla på högertygeln även om den är inåt, använda vänstertygeln reglerande och placera bogen rätt med vänster skänkel. När det funkar skiftar jag mjukt över. Då får jag honom att höja/länga överlinjen och korta underlinjen. Annars är risken att han bara pyser ut åt sidan.

Hovrapport

Hovslagaren fick inte upp någon böld, men Am har en reaktion så han tror att den kan sitta lite djupare. Hon har fått ett hovböldsbandage  – så nu hoppas vi att det värker ut en böld snabbt. Hovslagaren och jag har kontakt dagligen, planen är att han ska komma tillbaka torsdag och titta om inget hänt innan dess.