Snygga spetsar

Vårt hus har en putsad huskropp med gavelspetsar av trä – en hustyp som är väldigt vanlig här i Skåne. Våra gavelspetsar har varit i stort behov av ommålning, och nu har det blivit av. Det är egentligen en gavelspets på huset och en på vår trelänga som blivit ommålade. Den andra spetsen på huset, den åt söder, kommer bytas helt om några veckor. Vi tyckte den bruna färgen som var innan var rätt tråkig, så vi bytte till samma gröngrå färg som vi har på dörrarna på innergården och även baksidan av stall och foderrum. Färgåtergivningen på bilderna luras lite, motljuset på bilden på det vita huset gör färgen lite blåare än den är. Den nedre bilden är nog lite mer rättvisande. Vi är jättenöjda!

Ihopsläpp

Precis som med hästar har vi planerat ett bra ihopsläpp av Sixten och Agnes. Agnes fick först bo några dagar i vårt gästrum för att bara vänja sig vid flytten och lära känna en liten yta och bli trygg där. Tanken var att vi skulle ha dörren stängd helt till henne första dagarna, men då det var soligt och solen ligger på där funkade inte det, det blev för varmt. Så redan på fredagen, dagen efter hon kom, monterade jag kompostgaller och satte för dörren. Jag hade planerat att göra det längre fram, men det fick bli lite tidigare. Sixten och Agnes upptäckte rätt snart varandra och hälsade på varandra genom gallret. Båda var väldigt nyfikna på den andra.

Agnes fick vara kvar i gästrummet till tisdag kväll. Då hade hon blivit hemtam och sällskaplig med mig när jag var i rummet, så vi kände att hon var mogen att få vara i hela huset. Sixten och Agnes hälsade nästan direkt på varandra och sen började de busa. Ibland sprang Agnes efter Sixten. Ibland var det Sixten som jagade Agnes. De brottades och hade jätteroligt. Sen somnade Sixten på soffan och Agnes under soffan. Agnes är verkligen snabb – kolla på det korta klippet. Hon springer först, man hinner knappt se henne.

Vi har ännu inte riktigt koll på vart Agnes tar vägen, hon lägger sig och somnar på de mest märkliga ställen och hon är ju inte så stor. Men hon kommer fram då och då och verkar trivas. Sixten får ju gå ut också, men det får inte Agnes.

Välkommen Agnes Cecilia

Idag har en ny familjemedlem flyttat in – kattungen Agnes Cecilia. Hon fick dubbelnamn eftersom hennes mamma heter Ester Blenda, men hon kommer kallas Agnes. Det första hon fick göra var att åka till veterinären och bli veterinärbesiktad, vaccinerad och chippad. Hon var så duktig och skötte sig exemplariskt. Hon är 16 veckor gammal, och väger redan 2 kg.

Sen fick hon flytta in i vårt gästrum. Hon får bo där några dagar och vänja sig vid oss och vid huset innan hon får gå ut i resten av huset och träffa Sixten. Sen kommer hon få vara innekatt ett bra tag innan vi börjar träna henne på att gå ut. Vi hoppas verkligen Agnes ska trivas med oss och med Sixten.

Mer galopparbete

I helgen har Grao och jag varit och tränat igen. Vi fortsätter ha fokus på galopparbetet, med byten och piruetter och nu även galoppslutor. Bytena åt höger kan fortfarande vara lite knepiga – ibland byter han ett före bak. Jag måste vara noga att inte låsa höger fram för honom. Jag ska dessutom se till att ha rumpan lite åt vänster i bytet samtidigt som jag fokuserar på att ha min vänstra axel ordentligt tillbakaförd så den inte ramlar fram. Jag fick träna en hel del på att rida förvänd vänstergalopp och i det göra en högeröppna. Det är svårt, men effektfullt för rakriktning och underlättar i bytet. Piruetterna blir bara bättre och bättre, Grao har verkligen lätt för rörelser som kräver samling. Galoppen är dessutom hans bästa gångart. Galoppslutor har vi tidigare inte testat särskilt systematiskt. Grao har ju lätt för att gå åt sidan, så den delen är inga problem. För att hålla böjningen genom skolorna fick jag rida tiometersvolt, direkt in i diagonalsluta fram till medellinjen, sen öppna utmed medellinjen, halv tiometersvolt ut till spåret, ny diagonalsluta osv. Det gymnastiserar verkligen igenom hela hästen och jag kan fokusera på att hålla samma böjning genom hela övningen och aldrig räta ut.

Bordshalt

Efter idogt tränande varje ridpass i några veckor börjar vi nå resultat med bordet. Även om Grao tycker många saker är jobbiga så är han ändå rätt läraktig. Han tycker fortfarande att kannan är läskig, men för varje gång vi gör hindret blir det lite mer ”som vanligt”. Som vanligt är det bästa enligt Grao. Det där med att hästar vill ha omväxling för att må bra mentalt tycker jag är rejält överskattat. Omväxlande ridning är bra för att det ger en mångsidig träning, men de allra flesta hästar är ju vanedjur och gillar att göra samma som igår och i förrgår. Med en häst som Grao blir det extra tydligt.

Små steg mot stillastående

Nudging, eller puffning på svenska, är ett begrepp i tiden. Tanken om att påverka beteenden genom små ”knuffar” i rätt riktning fick ekonomipriset till Nobels minne 2017. Tekniken att med små medel göra det lätt att göra rätt har bland annat används under coronapandemin. Exempel på det är streck i golvet där man ska stå för att hålla avstånd till andra och min favorit – västtrafiks tygpåsar avsedda att sätta på sätet bredvid en för att ingen annan ska sätta sig där. På flygplatsen i Amsterdam finns ett annat exempel – i pissoarerna finns en målad fluga – som visat sig öka träffsäkerheten markant.

Men vad har det här med Graos och min träning att göra? Jo, jag har ju insett att jag också måste göra det lätt för Grao att göra rätt – i små små steg. Efter vår träningshelg i början av augusti kom jag fram till att jag måste ta itu med hindret Bord. Det är ju ett hinder som finns från de allra lättaste klasserna och vid första anblicken inte är särskilt svårt. Men att det är lätt för många innebär inte att det är lätt för Grao. Jag bestämde mig för att göra som med grinden – jag ställer fram hindret på banan vartenda ridpass och nöter tills det funkar. För att underlätta förhöjde jag bordet så kannan, som jag alltså ska lyfta, hamnade ganska högt upp.

Det visade sig rätt snabbt att jag underskattat problemen med hindret. Grao blev rädd för kannan när jag lyfte den och allt blev alldeles för svårt. Det var dags att backa tillbaka rejält och sedan sakta sakta börja nudga oss mot ett resultat.

De senaste ridpassen har jag haft bara tunnan, som jag använder som bord, mitt på ridbanan. Då och då har jag ridit in och gjort halt bredvid tunnan. Först gjorde jag absolt bara det – red in, gjorde halt, stod stilla en stund och sen red jag iväg. Ibland red jag förbi tunnan, nära, men utan att göra halt. Jag vill undvika att Grao börjar bromsa redan på väg fram, så han måste träna på att både gå fram och förbi och att stanna. Båda delarna ska vara lika bekvämt. Jag börjar i skritt, fortsätter i trav och lägger allra mest tid på att rida i samlad, långsam och mycket kontrollerad galopp – med möjlighet att kunna trycka på ett eller två språng framåt om jag känner motstånd.

När halten bredvid tunnan kändes lätt och jag kunde välja att stå en kort eller lång stund lade jag till nästa moment. Jag lutade mig framåt med överlivet. Redan där ökade spänningen tydligt. Ibland visade det sig genom att han kastade åt sidan, men för det mesta bara genom att han började trampa med fötterna eller att jag kände att hela hästen var spänd och beredd på flykt. Trampade han om gjorde jag bara en ny halt och stod still en stund. Kändes det bra lutade jag mig framåt lite och reste mig igen.

Efter en del träning började även detta funka bra. Nästa steg är att föra högerhanden neråt, mot bogen. Jag har ju fortfarande inget att lyfta, utan i det här läget handlar det bara om att han ska vänja sig vid rörelsen. Vid varje halt böjer jag mig fram olika antal gånger. När hindret så småningom genomförs som det ska kommer jag ju böja mig ner två gånger – en för att hämta kannan på bordet, och en för att ställa tillbaka den. Kannan ska höjas över axelhöjd för godkänt hinder. I speed höjer man kannan över axeln utan att resa upp överlivet, så på sikt kommer vi behöva träna det med.

Där någonstans är vi nu. För det mesta går det bra att jag lutar mig framåt, och ibland kan jag även klappa med högerhanden på bogen. Det är inte alltid vi klarar av att stå helt still men de lyckade gångerna blir fler och fler. Jag kommer skynda väldigt långsamt och verkligen befästa det här innan jag går vidare. Vi fortsätter att blanda halter där jag sitter still med halter där jag böjer mig framåt och med att bara rida förbi. Vi gör även andra halter bredvid bordet, till exempel sitter jag alltid av där. På sikt kommer jag förstås behöva lägga till kannan – och då kommer jag först jobba med att hantera den bredvid honom på olika sätt när jag står på marken. Sedan kommer jag behöva en medhjälpare som kan räcka mig kannan – och ta den ifrån mig. Sakta sakta kommer vi närma oss målet – att kunna utföra hindret Bord på tävling.

Märkligt nog har jag, som normalt är en person med ganska lite tålamod, absolut inga problem med att göra det här arbetet. När jag rider är mitt tålamod inte alls dåligt utan jag kan lägga nästan hur många repetitioner som helst på något för att uppnå det jag vill – och jag kan peta med detaljer i en evighet.

Diplomerade

Grao och jag har fått rosett och diplom på posten! Det är ju inte direkt så att vi inte har jobbat för det, men ändå. Rosetten hamnar förstås i rosettsamlingen, diplomet får nog en plats i sadelkammaren. Distansryttare på distans har verkligen varit en rolig sommarutmaning för oss. Sannolikheten att vi skulle starta en vanlig distansritt är ju ungefär noll, men på det här sättet fick vi nosa på grenen och samtidigt lägga upp det precis så som det passar oss. Dessutom är jag glad att vi fixade utmaningen trots att jag opererade foten under peroden och det dessutom var djurskyddsområde och tillträde förbjudet i vår vanliga ridskog under halva tiden.

Att ifrågasätta regler

Jag har på sista tiden läst ett flertal inlägg från personer som planerar att starta dressyr för första gången. De har frågor om regler, vilket förstås är helt naturligt när man ska starta en ny disciplin. Men de har också gemensamt att de, utan att ens ha provat att tävla, ifrågasätter regelverk, framför allt gällande tillåten utrustning men även när det gäller annat.

Självklart är det bra att vara kritiskt tänkande, men jag tycker ändå det här är lite märkligt. Jag undrar hur många som börjar med andra idrotter som ifrågasätter regelverket det första de gör? Jag tycker dessutom att SvRF har fått till ett bra system med TR-arbetet under tvåårscykler. Numera finns det en god transparens och bra förutsättningar att påverka – inom systemet. Jag kan absolut se att det finns saker att jobba med, inte minst en större samsyn på utrustningsfrågan mellan grenarna, men jag kan ärligen inte förstå den här viljan att ifrågasätta precis allt och dessutom vilja ha motiveringar till varenda regel. Varför inte prova att tävla enligt reglerna först? Att tävla är ju dessutom frivilligt, så gillar man inte reglerna kan man leta rätt på en annan gren eller välja att bara träna och rida utan att tävla.

Inom WE existerar för övrigt knappt detta fenomen alls. Däremot händer det att folk inte har läst reglerna och vill att vi ska tillåta saker som redan är tillåtna!

Farväl till Elsa

Efter 16 fina år var det dags även för Elsa att få somna in. Eftersom hon hatar att åka bil bad vi veterinären komma hit – man ska inte behöva vara stressad det sista som sker i livet.

Det första som skedde i Elsas liv var att hon föddes i mitt knä. Jag hade gjort en låda till hennes mamma Maja, fint bäddad. Maja tyckte mitt knä var bättre, och efter att ha burit henne till lådan väldigt många gånger lät jag henne ligga kvar i mitt knä. Elsa hade en bror, Emil. Han flyttade hemifrån när han var tolv veckor. Elsa bodde kvar hos mig, men hon var redan från början min systerdotter Rebeccas katt.

Som ung älskade Elsa att busa uppe i mitt stora vardagsrum på övervåningen. Rummet är 74 kvadrat och har en massa bjälkar som hon kunde klättra på och hoppa emellan. Hon kunde få rejäla ryck och fara runt och hoppa flera meter mellan bjälkarna. En gång satt hon på trappräcket och fick syn på sin egen svans. Hon kastade sig efter den och slog en volt runt trappräcket. På något märkligt sätt lyckades hon komma upp och återfå balansen.

I det rummet fanns det också en bäddsoffa i vinkel. Elsa kom på att om hon lade sig på rygg under soffan och liksom sprang med tassarna i soffans botten, med lite hjälp av klorna, så kunde hon glida riktigt fort på rygg. Extra roligt var det att göra så mitt i natten när vi hade ridläger och det var folk som försökte sova i soffan.

När Elsa var några år gammal fick hon en husse. Hon var inte helt övertygad om att det var bra från början. Första helgen Ulrik var hos mig låg hon under soffan på övervåningen i princip hela helgen. Då och då langade hon fram en tass, så vi såg att hon var kvar. Tack och lov insåg hon ganska snart att husse var bra att ha och hon kom att tycka väldigt mycket om honom. Sista åren hjälpe hon honom en hel del med jobbet också – när hans dator var öppen lade hon sig gärna i den och programmerade och ändrade alla inställningar.

Elsa har alltid varit bra på att jaga fåglar. Första åren i Skåne gick hon gärna ut på hustaket från något av fönstren på övervåningen och jagade. Det hände att hon fick med sig fåglar in också. En gång kom hon hem med en kungsfiskare i munnen. Jag vet inte ens om det är lagligt, men vi polisanmälde henne inte och vid det här laget bör det väl vara preskriberat? Hon trivdes verkligen bra på vår gård här i Skåne men själva flytten var jobbig för henne. Hon jamade konstant i sex timmar under resan ner, och det tog några dagar för henne att känna sig hemma i huset.

Elsa har alltid haft sina egenheter och någon slags knäpp humor. Jag fick vara sidekick i hennes humorduo – Elsa och Kajstello. När man gick i trappen sprang hon ofta förbi, runt och körde ut huvudet mellan spjälorna. Att få kli när man stod högt och matte eller husse stod lägre ner i trappen var alldeles extra mysigt. Elsa var dessutom en god konversatör. Hon fattade det där med att man pratade varannan gång och vi kunde föra långa resonemang med henne. Hon gjorde allt väldigt ordentligt – trampade jättelänge innan hon kunde lägga sig och spann högre än någon annan katt. Hon var också lättstartad – en riktig brumulator med klappstart.

Elsa har haft lite olika favoritplatser i huset. En var kökssoffan på vintern. Där kunde hon köra ut huvudet mellan spjälorna och ha öronen inne mellan lamellerna på elementet. En annan är mitt på en nybäddad säng.

Elsa har verkligen förgyllt vårt liv.

Egen ketchup

Just nu har vi ett stort överflöd av tomater. Jag blev sugen på att göra egen ketchup. Jag brukar gärna köpa lite lyxigare varianter när det finns möjlighet, så det kändes lite roligt och spännande att försöka experimentera fram en egen variant. Tyvärr kom jag på i efterhand att det hade varit smart att mäta vad jag hällde i – men nåja, jag vet i alla fall på ett ungefär VAD det är i. Jag letade runt efter lite recept och konstaterade att de skiljer sig åt ganska mycket gällande både tillvägagångssätt och ingredienser. Jag bestämde att det betydde att jag kunde göra precis hur jag ville, så jag har inte följt något recept utan kokat ihop efter eget huvud och egna smaklökar. (och efter vad jag hade hemma)

Jag började med att halvera tomaterna, ta bort den där håra biten vid stjälken och lägga dem i en ugnsfast form. Sen kom jag på att jag skulle ta av min vita blus och ta på mig en tröja och ett förkläde. Sedan körde jag dem i ugnen 175 grader varmluft i 40 minuter. Jag tog ut dem och drog av skalen – det gick lätt med en gaffel.

Sedan fräste jag upp lök, hackad chili och vitlök en generös skvätt rapsolja. I det blandade jag några matskedar chipotlepasta och ungefär lika mycket tomatpuré och lät fräsa en stund. Sedan hällde jag i tomaterna och det tomatspad som blivit i ugnen. Jag kokade upp, sen tog jag av från spisen och mixade slätt. Jag använde stavmixer, det funkade alldeles utmärkt.

Därefter var det dags att smaksätta. Jag hällde i en skvätt ättika, en större skvätt balsamvinäger och några matskedar brunt rörsocker och en liten skvätt liquid smoke eftersom jag gillar den lite rökta smaken. Även chipotlepastan bidrar ju förstås till den. Jag smakade och justerade med lite mer socker och rätt mycket mer balsamvinäger. När jag var nöjd med smaken tog jag av ketchupen från plattan igen och passerade den genom en metallsil. I det här stadiet var det en ganska tunn och relativt slät tomatsås. Den hällde jag tillbaka i grytan och satte på spisen. Där fick den reducera sig till en lagom ketchupkonsistens. Det var intressant att se hur färg och även smak djupnade allt eftersom. Efter ett tag smakade jag av och saltade lite till, hällde i en liten skvätt ättika till och pressade dessutom ner två limeklyftor. När den hade bra konsistens, efter ungefär tre timmar, desinficerade jag glasburkar + lock med kokande vatten och hällde upp ketchupen. Det får nog bli korv och makaroner nu så jag kan smaka den i rätt sammanhang!