Fyrfläta

Någonstans läste jag att en fyrfläta i manen håller bättre än en vanlig trefläta. Jag blev sugen på att testa! En vanlig trefläta håller ju ändå rätt bra på Grao, som har mycket och lång man, men alltid kul att testa något nytt. Jag sökte runt på Youtube för att hitta någon film på hur man gör, och hittade ett par. Men jag klarade verkligen inte av att se hur flätan gjordes. Däremot har jag ju sen innan koll på hur man gör en fyrfläta, så jag bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att testa mig fram. Det var faktiskt inte så svårt, principen är ju exakt den samma som för en längsgående vanlig fläta som jag kan göra i sömnen. Men det var så klart betydligt pilligare att hålla reda på fyra tampar man, och att ha lagom spänning på dem alla hela tiden samtidigt som jag tar in mer man. Men jag blev ändå rätt nöjd med resultatet. Jag fick en ojämnhet på ett ställe, men i övrigt blev den helt ok för första försöket. Jag kommer absolut göra fler, och blir förhoppningsvis bättre med träning. Lite gele utmed mankammen gör att jag inte får så mycket spretande strån också, det får jag komma ihåg nästa gång. Jag gör ju inte den här typen till tävling heller, där har jag knoppar, utan det är mest för att få undan manen när jag rider träning eller det är varmt.

Farväl Sixten

För lite mer än fyra år sedan kom en gul katt gående till gården och bestämde sig för att stanna här. Vi brukar skoja om att han kom med sin portfölj varje dag och började jobba, och efter någon månad hade han hörnkontoret. Han fick heta Sixten och blev snabbt en viktig del av vårt hushåll. Nu har vi fått säga farväl till honom. En tumör i magen gjorde att han bara blev fem år gammal.

När Sixten kom till oss hade vi två äldre katter, Maja och Elsa. De var inte jätteglada i slyngeln, men Maja talade om var gränsen gick och rev honom på ena örat i farten. Vi hade en plan för att integrera honom lite mjukt och sakta, och den visade sig fungera bra. Efter hand försvann de äldre katterna och Sixten blev istället ett vuxet stöd för våra nya katter. Sixten var verkligen den snällaste och bussigaste farbror som en kattunge kunde önska sig, och både Ester och våra nuvarande katter Agnes och Märta tyckte väldigt mycket om honom. Han var på alla sätt en snäll katt.

Sixten hade en del otur i livet. Tre gånger blev han ganska ordentligt skadad, och två av dem fick han blodförgiftning. De gångerna är vi säkra på att han blev attackerad av en glada. Den sista gången vet vi inte riktigt vad som hände. Tack vare att han lät oss och veterinären ta hand om honom blev han bra alla gångerna.

Sixten var mycket tillgiven och ville gärna gosa. Han såg oss människor i familjen som den ultimata tryggheten, och han hade ett rätt stort trygghetsbehov. Vi tror att han ibland drömde mardrömmar, men då blev det alltid bättre om man tryckte upp sig mot någon av oss. Allra bäst tyckte Sixten om husse. I de mest otäcka situationerna, som hos veterinären, var det husse som gällde, ingen annan.

En gång har Sixten bott på hotell. Matte och husse skulle resa bort och Sixten fick bo på katthotell. Det var det sämsta han varit med om. Inte alls som att bo hemma! Dåligt, sa Sixten! Han höll sig i det lilla huset hela vistelsen. Han hade varit framme och ätit och gått på lådan när ingen sett, men utöver det tyckte han det var säkrast att gömma sig. Han blev så glad när husse kom och hämtade honom så han fick åka hem igen!

Sixten hade några favoritplatser i huset. Allra mest gillade han den lilla koja som vi fått från vår vän Monica. Vi döpte den till Sixtenska kapellet. Även Sixten själv fick smeknamn av oss. Kände vi oss lite isländska blev det Sixtur Blixtur. Var vi mer romerska blev det Sixtus Blixtus.

Sixten var en duktig jägare, men till skillnad från våra tidigare katter ville han inte visa upp byten. Istället gömde han dem. Det var troligen en rest från den tid när han levde vild. Sina byten fick man hålla för sig själv om man inte ville svälta. Inne i huset älskade han att jaga skuggor. De andra katterna satt helt frågande medan han snurrade runt och försökte fånga en skugga. Solkatter begriper sig alla på, men just skuggorna var Sixtens grej. Han kunde sätta sig på ställen där han visste att det blev bra skuggor och titta uppfodrande på en.

Vi fick alldeles för kort tid tillsammans med Sixten, men han har gjort ett stort avtryck här. Vi saknar honom mycket.

En sen jämförelse

Så här års – eller för all del ett par veckor tidigare – brukar jag ju göra en jämförelse av hur vår magnolia vuxit sedan den planterades. Jag ska givetvis göra det i år med! Blomningen är fortfarande ganska svag efter det där året när det bara var enstaka blommor, men den har vuxit och det är i alla fall bättre. Jag ska försöka göra om rundeln runt den i år, rensa upp rejält och ge den lite mer gödsel och omsorg så får vi se om det kan hjälpa den lite.

Otto steppar upp

Den här helgen var det planerat att Grao och jag skulle träna för Astrid. På fredagens morgon var Grao jättehalt när han skulle gå ut. Allt tydde på en hovböld, så jag ringde hovslagaren. Han kom ut på eftermiddagen och konstaterade att det var en böld som verkade vara på väg upp och ut i ena ballen. Jag lade ett våtvarmt omslag och på lördagmorgonen hade bölden spruckit upp. Grao är fortfarande tydligt halt så han fick ett nytt omslag med saltlösning för att dra ur resten.

Det innebar att Otto fick steppa upp och vikariera för kollegan Grao på träningen. En sån träning är ju en bra bit över hans kompetensnivå, men i och med att vi hade en enskild träning så gick det ju bra att anpassa. Ulrik har ridit enkelslalom, parallellslalom och två tunnor med honom innan, men för mig och Otto tillsammans var det helt och hållet premiär.

Vi konstaterade att det är det längsta Otto har åkt under tiden hos oss – men han åker väldigt duktigt. När vi kom fram fanns det väldigt mycket spännande att kolla in, bland annat hästar han inte känner. Han var rätt spänd första tiden och lite rädd för uppsittningspallen. Det är ett ganska tittigt ridhus med väldigt mycket grejer utanför sargen, och så en hel bana uppställd. Otto har ju inte heller varit i ridhus så många gånger, och han är lite skygg för väggar än så länge. Men efter att jag kommit upp och ridit runt ett tag släppte spänningarna och Otto var verkligen jätteduktig. Hinder som enkelslalom, parallellslalom och tre tunnor gjorde han jättebra i trav. Han var också väldigt duktig i klocka i korridor – där vi tränade på att växla mellan att gå fram och rygga och inte rygga hela vägen utan bara några steg och sedan gå fram igen. Muggflytten var lite läbbig, men han gick in fint och gjorde halt. När jag lyfte muggen blev han lite rädd, så jag fortsatte med att bara lyfta och sätta ner på samma pinne.

Otto är väldigt duktig på skänkelvikning och flyttade rätt bra mellan två bommar, även om han tittade en del på bommen han hade framför sig. Även grinden gjorde han bra utan rep – vi var lite långt ifrån men han gjorde momenten bra. Otto är rätt känslig för ljud, och lansen tyckte han var väldigt otäck. Men vi red intill tunnan med lansen i och jag rörde lansen utan att ta upp den. Med lite träning kommer det fungera bra det med.

På det hela var det en riktigt bra vikarieinhopp, vi var rätt trötta och nöjda allihop på hemvägen.

Mer skidåkning – nu i Romme

Efter vår tripp till Åre var vi inte riktigt mätta på skidåkning för säsongen. Vi funderade på lite olika möjligheter till en skidresa light och bestämde oss för att ta en tripp till Romme, utanför Borlänge. När man som vi bor på sydkusten är det aldrig särskilt nära till skidåkning, men det här var i alla fall ett hållbart alternativ, med drygt 8 timmars bilresa i varje riktning. Vi packade bilen på onsdagkvällen och stack iväg direkt när vi slutade jobba på torsdagen. Vi körde till Guldsmedshyttan, någon timme norr om Örebro, där vi övernattade på Bergsgården. På morgonen tog vi på oss skidkläder direkt och körde de sista 1 tim och 20 min till skidanläggningen. Tyvärr regnade det hela första dagen. Trots det var pisterna förvånansvärt ok första timmarna. Efter en god lunch i våffelstugan på toppen åkte vi någon timme till, men då hade snön blivit riktigt tråkig och högg fast skidorna gång på gång. Vi var dyngsura och ville inte riskera felskär och skador, så bestämde oss för att ge upp för dagen. Vi fick på oss torra kläder och åkte in till Borlänge en stund innan vi kunde checka in på Ulfshyttans herrgård, där vi skulle bo två nätter.

När vi vaknade på lördagen vräkte blötsnön ner. Det hade kommit någon decimeter under natten och det kom ytterligare två under dagen. Vi började dagen i skidshopen. Jag har haft problem med att fötterna domnar i mina pjäxor och jag har blivit väldigt trött i fötterna. Jag har ju haft en hel del problem med fötterna, så jag har inte tyckt att det varit jättekonstigt, men ändå rätt jobbigt. Men för att se om jag skulle kunna få lite bättre förutsättningar köpte jag ett par sulor formgjutna efter mina fötter. Ulrik passade också på att köpa ett par. För mina fötter var det verkligen en revolution! Domningarna försvann helt, och jag hade inga smärtor i fötterna alls! Jag tror sulorna var den största orsaken till förbättringen, men jag har också blivit en betydligt bättre skidåkare och spänner inte fötterna lika mycket längre. Det bidrar så klart också, men skillnaden med de nya sulorna var påtaglig.

Även på lördagen åkte vi skidor fram till ungefär klockan 14. Backarna klarade all blötsnö rätt så bra, men man blev rejält blöt, särskilt i rumpan av att hela tiden sätta sig på snö och is i sittliften. Vi bytte om och vilade en stund på rummet, sen åkte vi till Borlänge och åt lavastenskött på Blackstone. Jag är väldigt svag för det, och det är några år sedan sist, så det blev en riktig höjdare. Det var riktigt moddigt och tufft att köra tillbaka i tätt snöfall och bitvis oplogade vägar, men vi tog oss i alla fall tillbaka.

Sista morgonen vaknade vi till strålande sol. Vi åt en snabb frukost och stod i liftkön redan innan liften öppnade. Vi fick en riktigt fin sista halvdag i backarna! Det var ju söndag och det fina vädret gjorde att det vällde in folk och det blev trängre och trängre i backarna. Om man jämför med Åre, särskilt under lågsäsong när vi brukar vara där, så är andelen oerfarna åkare större här och man fick verkligen ha ögonen med sig neråt i backen. Det märktes även i liftköerna, många är inte så rutinerade och det gör att kösystemet inte blir riktigt så effektivt som det skulle kunna vara. Vi fick i alla fall en riktigt fin förmiddag, innan vi var tvungna att sätta oss i bilen för att köra åtta och en halv timme hem igen.

Däremot fick vi verkligen se hur väl ställets genomtänkta logistik fungerar. Romme Alpin har sex stycken effektiva sexstolsliftar – om folk bara lyckas fylla på varje säte effektivt matar de upp skidåkare i en rasande fart. Det stora antalet nedfarter fördelar åkarna väl över de båda bergen som ingår i systemet. Tyngdpunkten ligger på gröna och blå backar, men det finns även en hel del svarta och några röda. Vi fokuserade på de bästa blå och röda, men åkte även svarta, som inte var några större problem ens för en medelmåtta som jag. En trevlig värd tipsade oss om sin favoritslinga, den blå Prästslingan. Den hade trevlig blå lutning i princip hela vägen och inte några direkt flacka partier så där kunde vi få in bra flyt och hyfsad fart hela vägen ner. Vi blev även tipsade om en trevlig backe, jag tror den hette solstinget eller nåt sånt, som var svart/röd, som inte så många hittade. Tyvärr lyckades inte vi heller göra det 😀 Vi tog Götes brant och Velodromen ner istället, vilket var helt ok det med.

På det hela taget var vi rätt imponerade av skidanläggningen. Den är väldigt genomtänkt, effektiv och trevlig. Man får mycket skidåkning på kort tid, och alla som jobbar där är supertrevliga. Vi provade inte så många restauranger, men priserna var överkomliga och kvaliteten god. Vi slapp den där känslan av att bli mjölkad på överpriser överallt som man lätt upplever på skidorter annars. Vi trivdes jättebra i Romme och räknar med att komma tillbaka. Det är ett perfekt ställe för dem som vill ha effektiv åkning och variation i pistade backar. Vill man åka offpist är det däremot inte rätt ställe, det finns inga möjligheter till det.

Semmelsockerkaka

Det är fettisdagen och vi hade inga släta bullar hemma. Jag improviserade ihop en semmelsockerkaka istället!

130 g smör
3 ägg
2 dl socker
100 g mandelmassa
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
kardemumma

Smält smöret och pensla formen. Bröa formen, jag använder mannagryn. Vispa ägg och socker poröst. Tillsätt mjöl, bakpulver, mandelmassa , kardemumma och det smälta smöret. Grädda i sockerkaksform ca 40 min i 175 grader.

När kakan svalnat, skär av toppen. Gröp ur en ränna ur sockerkakan. Blanda en fyllning:

150 g mandelmassa
inkråmet från sockerkakan
en skvätt grädde

Fyll rännan med fyllningen. Spritsa vispad grädde ovanpå och lägg på toppen.

Fina skiddagar

De senaste veckorna har jag åkt väldigt mycket tåg. Först åkte jag upp till Sandö och jobbade en vecka. Därefter tog jag tåg vidare till Åre, där Ulrik mötte upp med nattåget från Malmö. På lördagen när jag kom var det storm i Åre, och jag tillbringade kvällen på hotellet framför brasan. Morgonen efter hade det kommit nästan 30 cm nysnö. Det tog något dygn innan allt hade blivit pistat, men det gjorde ju att vi fick jättefint underlag i backarna. De sista två dagarna hade vi dessutom sol, relativt vindstilla och ganska kallt, mellan -14 och -24 grader. Båda de dagarna var gondolen till toppen dessutom öppen, så vi kunde njuta av den svindlande utsikten. Vecka 6 är en jättebra vecka tycker vi, det brukar vara bra skidåkning och det är inte så mycket folk. Vi började med att åka med bästa skidcoachen Daniel från Åre Sportshop. Vi har ju åkt med honom tidigare och vet att det alltid är toppenbra. Ulrik valde i år att åka skidor största delen av tiden – men han och Daniel var ivåg och åkte offpist med brädan några timmar också. För Ulrik var det nästan nytt – han har åkt skidor en hel del men det är över 20 år sedan. Efter det har han åkt bräda och också en del telemark. Det gjorde att vi kunde åka bättre tillsammans, och dessutom åkte vi på ganska samma nivå. Det senare inser jag ju kommer ändras, Ulriks utvecklingskurva är mycket brantare än min, så han kommer snart gå om.

Tekakor med havre

Bakmanin på Olsgård håller i sig! Idag har jag experimenterat fram jättegoda tekakor med havre i, det blir verkligen en lördagslyxfrukost!

5 dl havregryn
6 dl mjölk
150 g smör
50 g jäst
en skvätt ljummet vatten
1 tsk salt
2 msk brödsirap
vetemjöl

Blanda havregryn och mjölk och låt stå över natten. Lös upp jästen med lite ljummet vatten. Smält smöret och blanda i havreblandningen, värm den något. Blanda med jästen, tillsätt salt och brödsirap. Knåda i mjöl tills det blir en lagom kladdig deg. (Jag mäter aldrig hur mycket mjöl jag har, utan tar lite i taget tills jag är nöjd med degen).

Jäs ca 40 min

Rulla bollar som sedan kavlas ut. Jag väger bollarna så de blir lika stora. Nagga med gaffel, jäs på plåt ca 15 min.

Grädda i 220 grader i ca 12 minuter.

Anna-Lisas gifflar

När jag var ung hade jag en granne som hette Anna-Lisa. Jag hängde en hel del hos henne, och under en period hade jag en häst som bodde på deras gård. Det var förresten vintern/våren 1986 och jag glömmer aldrig hur jag den våren hängde i hennes kök, åt våfflor och en mängd andra saker hon bakade och lyssnade på nyheter på radio – först om mordet på Olof Palme och sen om Tjernobyl. Förutom våfflor, som Anna-Lisa hade massor med olika recept på (som hon gärna testade på mig) så gjorde Anna-Lisa himmelskt goda gifflar. Jag fick receptet av henne och de var under flera år mitt paradnummer också. Tyvärr lyckades jag tappa bort receptet någon gång i 20-årsåldern, och jag har då och då funderat på det och önskat att jag kunde hitta det igen. För ett par veckor sedan gjorde jag ett försök och beskrev gifflarna i gruppen Alla vi som gillar hembakat och frågade efter recept. I flödet fick jag förslag på att degen är en karlsbaderdeg – vilket stämmer precis med min minnesbild. Men den jättegoda fyllningen då? Jodå, plötsligt kommer det ett foto på ett handskrivet recept – på Anna-Lisas gifflar! Jag höll på att trilla baklänges, och i mitt huvud fick jag handstilen till att precis se ut som på mitt recept. Jag började undra om det var SAMMA Anna-Lisa. Efter lite diskussion med receptlämnaren kom vi fram till att det inte var det, men det var ju ett så roligt sammanträffande! Jag har bakat gifflarna och fyllningen är exakt rätt! Degen känns också rätt, men jag har för mig att det var ägg i gifflarna från min ungdom, precis som i karlsbaderdeg. Det var det inte i det här receptet. Jag ska testa att baka med ägg också, och skriver till det i receptet nedan – men de jag har bakat är utan ägg och de blev sagolikt goda, så äggen är knappast nödvändiga. Receptet jag fick var på en väldigt liten sats – det blev totalt 16 gifflar. Det behöver alltså dubblas eller tredubblas för att det ska bli en rimlig mängd gifflar att lägga i frysen. Precis som det recept jag minns är instruktionerna i receptet knapphändiga. Jag kompletterar dem här med hur jag gör, så mitt recept blir mer komplett. Jag har också omvandlat en del mått för att göra det enkare.

Deg:
2,5 dl grädde
100 g smör
25 g jäst
0,5 dl socker
1 ägg
lite salt
0,5 kg mjöl

Smält smöret och blanda i grädden till fingervarmt degspad. (när jag dubblar receptet kommer jag ta hälften grädde hälften mjölk tror jag) Rör ut jästen i degspadet, tillsätt ägg, socker och salt. Knåda ner mjölet lite i taget – mjölmängden anpassas så det blir en lagom kladdig deg.

Jäs degen i 45 min. Gör under tiden fyllning:

2 msk smör
3 msk socker (tror det var florsocker i orginalet, men vanligt funkar bra)
75 g mald mandel
1 äggula

Ingredienserna blandas, jag använder elvisp på långsammaste läget.

När degen jäst klart, dela den i stora bullar. En sats blir två bullar, dubbel sats fyra osv. Kavla ut bullen till en cirkel, ca 30 cm i diameter. Skär cirkeln i åttondelar, och klicka en klick fyllning på bredaste delen av varje triangel. Rulla trianglarna från basen mot toppen till gifflar, böj giffeln lätt. Placera gifflarna på plåt och låt jäsa ca 20 min. Pensla med uppvispat ägg.

Varmt vatten bäst i hästens vattenbalja

För att helt säkert ta död på alla myter om att det är bättre att fylla hästarnas vattenbalja med kallt vatten istället för varmt gjorde jag idag ett experiment. Jag hällde upp 4 liter vatten i två hinkar. Den ena var kallvatten från kranen, den andra varmvatten från kranen. Sedan ställde jag ut båda hinkarna. Klockan var då 13.30 och utetemperaturen -5 grader.

Som man tydligt kan se i grafen frös det kalla vattnet drygt en timme före det varma. Det är också uppenbart att vattnet inte har något minne – vattnet som varit varmt följer samma kylningskurva som det som inte varit varmt när det når samma temperatur. Tiden man vinner är alltså tiden det tar för det varma vattnet att bli kallt. Med större volymer än 4 liter kommer man vinna ännu mer tid än i det här experimentet. På grafen kan man i och för sig se en marginellt högre fryshastighet för det varma vattnet i slutet – men det är lätt förklarat med att solen gått ner och utomhustemperaturen sjunkit något vid det laget.