På studs

I kväll plockade vi upp en styrketräningsövning vi under perioder gjort regelbundet – studshopp på lina. Det är ett superbra sätt att träna upp musklerna i ländparti och bakben. Sätt upp en serie på tre studs på ett voltspår. Vi använder hoppblock, det är ju nödvändigt att i alla fall hinderstöden in mot volten är så låga att linan inte går i. Tre meter brukar vara rätt bra för stora hästar, det ska vara lite kort så de får jobba med bakbenen. När hästen har värmt upp longerar du över studsserien i galopp i ett antal varv. Sen ger du skrittpaus, byter varv och kör andra hållet. Detta är styrketräning som vi gör i intervaller anpassade efter hästens förmåga och styrka. Det bildas en del mjölksyra av de tunga studshoppen så det gäller att inte ta i för mycket.

För Grao var det första gången han gjorde den här övningen, och första gången någonsin han hoppade. Han fick självklart inte göra hela övningen direkt, utan där handlar det om att lära in vad han ska göra stegvis. Med tanke på hur mycket tid jag fick lägga på att bara förmå honom att skritta över en bom trodde jag att det skulle bli svårt. Jag satte upp ett kryss med infångare åt honom och ledde honom över. Inga problem, han lyfte fötterna fint och bara fortsatte gå. Han fick skritta ett par varv till, först med mig över hindret och sedan med mig i mitten av volten. Sedan hoppade vi krysset i både trav och galopp i båda varv. Han tappade fokus någon gång, men stoppade inte och löste situationerna när han kom lite fel bra, ibland genom att gå av stort, ibland genom att lägga in ett travsteg eller trampa om. Jag är verkligen nöjd med honom!

Lasagne med päron och gorgonzola

Den första gången jag åt pastaknyten fyllda med päron och gorgonzola var i Florens. Det blev genast en favorit, och sedan dess har jag alltid beställt det de få gånger jag hittat det på menyn. Därför blev jag så glad när jag insåg att La Prima Classe i Lövestad serverade rätten. Men sist vi var där hade den tagits bort från menyn. Jag fick förklarat för mig att leverantören av pastaknytena hade försämrat dem, så de var inte tillräckligt bra längre. Tråkigt, men samtidigt förstås ett berömvärt kvalitetstecken från restaurangens sida.

Det gjorde att jag började fundera på hur jag skulle kunna tillfredsställa mitt sug efter den här rätten, som dyker upp då och då. Jag hittade recept på pastaknyten, men jag var inte jättesugen på att ställa mig och kavla egen pasta och stå och fylla knyten. Efter ett tags funderande gjorde jag ett försök att göra lasagne med en fyllning inspirerad av knytena. Det blev riktigt gott! Så här gör jag:

Färska lasagneplattor
Päron, konserverade eller färska
Ricotta
Gorgonzola
Valnötter
Någon sås, t ex färdig ostsås eller bechamel

Skiva päronen, om de är färska måste skivorna vara riktigt tunna. Blanda ricotta och gorgonzola, ungefär 50/50

Blanda i päronen och hackade valnötter i röran

Varva röra och lasagneplattor. För att inte riskera att det blir torrt toppar jag med antingen ostsås eller béchamelsås.

In i ugnen 20 min 200 grader, varmluft.

 

Funkar framridningen?

Igår hade tidningen Kentaur en fråga om framridningar på sin facebook där de undrade vad läsarna tyckte borde ändras för att få bättre och lugnare framridningar. Jag svarade såhär:

Jag tycker sällan att de som verkligen rider utgör något problem på framridningen. Problemet är alla som dräller runt och pausar, stannar på spåret för att få benlindor avtagna och så vidare, för att inte tala om medföljande som står i grupp, och pratar med varandra. Jag tycker en jättebra grej skulle vara en ”servicehörna”, en avgränsad liten yta som är det enda stället där du får stanna för att ta av eller på kavaj och andra kläder, ta av benskydd osv. Det ska även bara vara där som personer till fots får befinna sig på framridningen (förutom ev läktare och sånt då). I övrigt funkar det om alla följer normala ridbaneregler, och alltid kastar ett öga bakåt vid plötsliga övergångar nedåt i hastighet.

Då påpekade min vän Johanna att det faktiskt står om detta i TR II, dressyr, det SKA finnas en annan plats än framridningsbanan där du kan fixa med hästen.

Moment 220, 2.2.1: ”Framridningsbanan är till för uppvärmning, inte träning, ledning eller väntande hästar. Överdomaren kan vid behov besluta annorlunda.”

Upplever ni att det alltid finns? Är tydligt? Fungerar? Eller tycker ni som jag att det är vanligt att ryttare på framridningen sitter och dräller ofokuserat på långa tyglar i skritt eller står på olämpliga ställen och klär på och av sig eller hästen?

Soprent

Våra stallgångar är breda och ordentligt räfflade för att inte vara hala. Det gör dem svåra och jobbiga att sopa. På Falsterbo i somras köpte jag därför den här kvasten, som skulle vara effektiv och komma åt i räfflor och hörn. Det stämmer, men den hade en annan svaghet. Borsthuvudet lossnar från skaftet hela tiden.

Förra veckan tog jag tag i saken och försökte först dra fast den hårdare med en aluminiumtråd. Det gick sådär. Då kom Ulrik på att vi kunde använda ett buntband. Då blev den mycket bättre, men inte helt bra – det händer fortfarande att huvudet lossnar men inte alls lika lätt.

Idén med kvasten är lysande. Borsten är långa, så du tar stora ytor med den, och tack vare den swoshiga rörelsen sopar den även ner i räfflorna i golvet och in i hörn. Däremot är den inte bra på vått/tungt, så i spolspiltan använder jag annan kvast.

Spänt var det här

Idag var det skarpt läge för oss. Debut i Lätt B på ett ställe där ingen av oss varit tidigare. För min del är det förstås inte något större problem, det är den andra halvan av ekipaget som har det lite jobbigare med den saken.

Domarbordet var läskigt. Hela kortsidan där domarbordet stod var skum faktiskt. Särskilt från vänster, i höger varv. Det gjorde ju att ritten blev lätt ryckig och oharmonisk, jag hann precis få ordning på allt så var det dags igen. Vi landade precis över 60%, vilket kändes rättvist. Han gjorde faktiskt en del saker rätt fint, även om helhetsintrycket blev sådär.

Förutom den lilla detaljen med att han inte ville gå bakom bokstäverna H och M så skötte han sig ändå bra. Han var lite nervös vid uppsittningen, men kom snabbt till arbetsro på framridningen. Han kastade sig för den läbbiga ridhusporten som öppnades då och då några gånger, men inte heller det var någon stor grej egentligen. Och vi klarade av att ta oss runt programmet med hedern i behåll, även om det bara var några decimaler över 60-strecket, trots att han var ordentligt spänd.

Jag misstänkte ju att det skulle vara så här när vi börjar tävla, Ystad var en mjukstart på hemmaplan liksom. Det är ju en träningssak, och vi har tränat oss igenom liknande och värre saker, så nu får vi helt enkelt se till att träna vidare. Jag är anmäld till ett par Lätt B till under hösten, och jag ser egentligen ingen anledning att gå ner till Lätt C. Ett skäl är förstås att det finns så få lätt C-klasser. Ett annat är att domarbord och andra saker att titta på finns det i alla klasser, och det är där problemen ligger just nu, inte i att springa det ena eller det andra programmet.

Välridna basic-hästar – en bristvara?

En häst som är hållbar, välriden, lösgjord, lydig och uppmärksam och som det går att rida lätta klasser i alla grenar med – det borde inte vara ett så stort problem att hitta. Dit borde ju alla hästar oavsett talang kunna komma. Men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Jag undrar om det är så att de duktiga ryttarna faktiskt inte är så intresserade av att rida de här basic-hästarna. De som inte har jättestor talang för någon gren men är sjyssta och bussiga. Och visst kan jag förstå det, är du duktig vill du förstås rida de där häftiga, spektakulära talangerna som det faktiskt finns en hel del av.

Därför har jag funderat lite. Det första problemet är att det är dyrt att föda upp hästar, och det är i princip lika dyrt oavsett vad du satsar på att få fram (om vi nu pratar om SWB och andra sporthästar av halvblodstyp). Däremot är betalningsviljan för en häst som inte är en talang inte lika hög bland köparna. Dessutom går det lättare att sälja talanger unga, proffsryttarna kan ofta tänka sig att köpa föl eller treåringar. Hobbyryttarna däremot vill gärna att hästen ska vara i alla fall fyra-fem år innan de säljs. Det gör att kostnaden och arbetet för uppfödaren för att ta fram hobbyhästen faktiskt i slutänden blir rätt mycket större än om de får fram en blivande elithäst – som de dessutom kan ta mer betalt för.

Hur löser man då detta? Skulle det kanske fungera att en uppfödare med en gård någonstans i Sverige där marken är billig satsar på avel med egna ston och någon egen hingst av typen robust och hållbar snarare än spektakulär. Egen hingst är förstås för att hålla nere seminkostnaderna. En del veterinärkostnader kommer du förstås inte undan, men naturlig betäckning med egen hingst blir i alla fall billigare än vanlig semin. Hingsten kanske är en äldre, godkänd hingst som blivit omodern?

Uppfödaren har i alla fall ett antal ston och får årgångar med ett gäng hästar i samma ålder. De delas upp i grupp efter kön och går sedan på lösdrift i stora, kuperade hagar där de kan röra sig mycket och bli starka. Foder och vatten sprids ut över stora arealer så de måste röra sig. Hästarna hanteras men inte så mycket mer – min uppfattning är att med klok och konsekvent hantering behövs inte jättestora mängder för att unghästarna ska bli vettiga – och här är vi ju ute efter att hålla nere kostnader, dvs minska arbetet.

Hobbyryttarna vill inte bara ha inridna hästar, de vill ha en häst som är väl riden och stabil. Börjar du rida in hästen på hösten som tvååring eller våren som treåring tar det rätt lång tid att komma dit. Min fundering är om du istället kan låta hästarna gå kvar på lösdriften hela året då de är tre. Förutsättningen är ju att de rör sig mycket, gärna i backar så de kan bli starka och hållbara. På våren när de är fyra flyttar de till en duktig ryttare som rider in och ger dem en god grundutbildning. Hästarna ska ju vara utvalda för stabilt och trevligt psyke och vilja att arbeta snarare än att de kan springa snyggt och hoppa högt, så på ett år borde de då vara stabila, trevliga och väl grundridna femåringar, som både kan hoppa enklare banor och gå lättare dressyrprogram.

Det här systemet skulle inte skapa billiga hästar. Men det kanske skulle skapa hästar som en stor marknad efterfrågar? Den sista frågan är om den marknaden kan tänka sig att betala för det som de verkligen vill ha och har nytta av istället för talang?

Högsta- och lägstanivåer

Grao går alltid bäst i ridhus, och helst i ridhus som han har varit i innan och känner till. Hemma på vår utebana har han stenkoll på allt. En tunna som har flyttats, en katt som smyger eller en flock småfåglar som sitter i buskarna, allt får honom spänd och ofokuserad. För att inte tala om blåst, och det har vi gott om här. Det enda som inte berör honom är faktiskt trafiken på vägen utanför, gott det!

Det kan vara lite frustrerande emellanåt. Jag åker iväg och rider en lektion och han går som en klocka. Jag kommer hem och klarar inte av att rida utmed spåret. Men härom dagen slog det mig ändå vilken stor skillnad det har blivit även hemma, när han är spänd. Ok, vi kan inte alltid rida rakt och snyggt och framför allt spänner han till ordentligt till och från. Men jag insåg att det vi gör hemma är ju att höja vår lägstanivå, sakta men säkert. På lektionerna kan vi arbeta med att höja högstanivån, men det här arbetet med att få en bättre lägstanivå är ju egentligen minst lika viktigt. Särskilt om man börjar på en så låg lägstanivå som vi gjort!

Från att vara i princip omöjlig att påverka när han spänt till har vi gått till ett läge där jag i alla fall har något att säga till om. Och numera kan jag ofta distrahera honom genom att t ex lägga en volt när jag känner att det är på gång. Jag kan även rida i alla gångarter förbi det läbbiga, även om vägen och formen kanske inte är de prydligaste just då. Men vi kommer tillbaka till avspänning och spänst, och det går fortare och fortare.

Inför förra tävlingen sa Ulrik något i stil med ”ni kan få vad som helst mellan 48 och 72 procent”. Och det kändes väldigt sant. Jag visste att vår lägstanivå var låg. Men också att vi hade en hyfsad högstanivå. Nu var ju alla förutsättningar så bra att vi kunde ligga nära vår högstanivå. Men så kommer det ju inte alltid vara, och då är det inte jättekul att ha en lägstanivå på typ 50%. Kan vi höja upp den en bit så är det ju väldigt värdefullt för oss, där vi är nu. Jag får helt enkelt lägga vissa pass på det, och sedan arbeta för att komma vidare utbildningsmässigt och kvalitetsmässigt på de pass där det fungerar. Idag har jag till exempel haft ett jättefint pass hemma på vår bana – så det går ju där med, även om vi inte ligger uppe på högstanivån och pressar.

Jättegod äppelkaka

Idag var vi sugna på äppelkaka, och vi ville gärna testa något nytt. Efter lite sökande hittade Ulrik ett recept på hemmets veckotidning som jag gjorde – och oj så god den blev! Vi åt den med glass till, men den funkar garanterat med vaniljsås eller grädde också. Den är rätt söt, så det gäller att inte snåla med äpplena. Jag delar med mig av receptet här – mest för att inte råka ut för det som hänt mig tidigare, att nätrecept som jag använt avpubliceras.

Först gör man en kolatopping:
150 g smör
2 dl råströsocker
2 msk ljus sirap
½ dl vispgrädde
3 dl havregryn
2 dl vetemjöl
½ tsk salt

Smält smöret. Blanda i råsocker, sirap och vispgrädde och koka upp. Blanda i övriga ingredienser.

Skala, kärna ur och klyfta ca 6 äpplen och lägg i en smord form, ca 20 cm i diameter. Häll över toppingen och grädda i 200 grader i ca 20 minuter.