Husmorsgymnastik

Idag har Amelia fått sträcka lite på benen på ridbanan. Arbete, kul! var hennes reaktion. Det var roligt att sitta på henne igen. Hon blev lite entusiastisk emellanåt, men hon är så väldigt lyhörd och lydig och stabil.

 

Skumt med spökhästar och graliens

Igår var det lite blött på banan, inga pölar och fullt ridbart, men jag ville inte sladda innan det torkat. Därför red jag nästan bara på bortre volten och på spåret, för att inte få en massa spår där löven faller. Idag skulle jag rida i mörkret, med lamporna tända, men Grao tyckte banan var skitläbbig att gå ut på.

–Matte den ser konstig ut! Det är en skum cirkel längst bort! Det måste vara ailens som har landat!

Jamen absolut, det är nog en Gralien som gjort cirkeln, vännen.

Sen kom Xipo  och husse ut, och sen åts de upp av mörkret. Och plötsligt hördes ljud, och mörkret spottade ut Xipo och husse igen. Verkligen skum kväll.

Trots alla märkliga fenomen arbetade Grao riktigt fint, och vi får ju verkligen mycket träning i att rida när han är spänd.

Råttsäkring

Till och från har vi haft råttor i foderrummet. Beståndet minskade rejält när vi fixade en kattlucka, och Maja visade att hon minsann inte backade för råttor, hur rejäla de än var. Hela förra året uppfattade jag det som att vi inte hade några råttor alls, lite möss bara.

Men nu har råttorna kommit tillbaka. Jag har sett minst en, och det är rejäla råttbajsar i foderrummet. Tyvärr har de börjat gå på våra hösilagebalar. En som vi hade kvar över sommaren hade de gjort hål i, den var bara att kasta. De nya har de inte lyckats få hål på, men de har fransat de yttersta plastlagren. Nu har jag dragit ut alla balar och tejpat nederkanten med silvertejp – den borde göra det svårare för dem att göra åverkan på balarna. Dessutom har vi skaffat en råttfälla och en sån där råttskrämma som sitter i eluttaget.

När jag tejpat balarna organiserade jag om dem så det blir otrevligare för råttorna att vara under och runt dem. Ovanpå en av balarna gjorde jag en sovplats till katterna. Nu hoppas jag verkligen att vi inte blir av med fler balar, det är fel år att behöva slänga hästmat!

Resultat av olika slag

Jag är en ganska resultatdriven person. Jag gillar att se att det blir något av det jag gör. Att vara journalist är förstås en rätt bra grej då, i varje nummer av tidningen kan jag se konkreta resultat av mitt arbete. Det innebär förstås också att mitt arbete granskas av andra hela tiden, och att folk har åsikter om det jag gör. Det har jag inte så stora problem med. Ofta är det givande samtal när någon engagerar sig och tycker något – även om det initialt är negativt. Men det finns faktiskt rätt många som hör av sig med positiva åsikter också, det är kul!

De här snabba resultaten är väldigt tillfredsställande, men yrkesmässigt tycker jag att det blir lite tomt om jag inte samtidigt kan arbeta mer långsiktigt, göra saker som ger resultat över tid. De resultaten är sällan lika påtagliga och konkreta, men jag gillar att arbeta strategiskt och bygga upp saker från grunden också. Jag har förmånen att kunna göra båda delarna i mitt yrkesliv, det tycker jag är toppen!

Även på fritiden är det kul att se resultat på kort och lång sikt. Idag har jag bakat 18 korvbröd och 15 hamburgerbröd. Det är konkret och tillfredsställande resultat.

Arbetet med hästarna är mycket mer långsiktigt. Där gäller det att sakta bygga för framtiden. En skrittur på en spänd Grao idag, som ändå gick bra är ett sätt att bygga för framtiden. Särskilt skönt var det att han klarade av tåget så bra, det passerade oss bakifrån när vi red på en väg parallellt med spåret, bara ca 50 ifrån. Sen kom det ett tåg framifrån också, inga problem alls. Arbetet jag gör på ridbanan med fokus på rakriktning är förstås också långsiktigt med långsiktiga mål.

Även arbetet i WE-kommittén handlar om att bygga en bra bas för framtiden. Grenen växer och kommer fortsätta växa – det är nu vi måste se till att förutsättningarna blir så bra som möjligt.

Nyordning i hagarna

Just nu har vi en riktigt stor hage och en mindre hage som vi använder. Xipo och Grao har gått i den mindre och Amelia och Ferro i den större. Men av olika skäl fick det bli tvärt om idag – vilket ju egentligen bara är bra och rättvist.

Xipo och Grao tyckte det var ett kalasbyte. De är inte jättemodiga med att gå ner i skogen, men det fanns ju en hel del gräs i den del som inte är i skogen. Dessutom fick de gå ut först, särskilt Xipo tyckte det var en klar bonus.

Amelia däremot var jättebesviken över att hon skulle gå i den lilla skittråkiga hagen. Utan mat! Jag kom ut med en blå påse och hon sken upp. När hon insåg att det var halm i den såg hon ut som ett barn som fått en godispåse på barnkalas och inser att barnet som har kalaset har föräldrar som är sockermotståndare – och påsen är full med broccoli. Hon kommer ju få lunchhö senare, men Amelia tycker ”senare” är ett skitdåligt begrepp.

Ferro däremot bestämde sig för att göra det bästa av situationen. Ny hage är väl alltid roligt och spännande?

Mörbultad

För nio år sedan bet jag av en tand, rätt långt ner. Det var lite bökigt men efter många om och men och tusenlappar fick tandläkaren på en krona på den. Sen har allt varit frid och fröjd till denna hösten, då tanden har börjat krångla. Det har läckt in bakterier och den har blivit infekterad, och till och från har jag haft ont i den. Nu gick det inte längre, idag fick jag åka akut in till tandläkaren och rycka ut den.

Det visade sig inte vara helt okomplicerat, eftersom kronan lossnade och tanden gick rakt av. Det blev en hel del brytande och bändande innan tandläkaren lyckades rycka upp roten också. Väl ute konstaterade hon i alla fall att vi hade gjort rätt val- det hade troligen inte fungerat att borra upp den och rotfylla om den, som ju var det andra alternativet. Den var helt enkelt i för dåligt skick för det.

Nu sitter jag med en kraftig bedövning i halva ansiktet och upp i näsan.  Den håller på att släppa och jag känner mig mörbultad som en boxare. Jag hoppas verkligen att det här gör att det går över på några dagar nu när det får en chans att läka.

Ferroträning

Vi tycker ju inte att små hästar ska träna direkt, men de ska vara med i vardagshanteringen – och på så sätt lär de sig förstås saker. Ferro har ju gått länge på bete i sommar, och där har han inte blivit särskilt hanterad alls. Nu har han och Amelia flyttat in och det innebär en del nya rutiner för honom.

På morgonen får han på sig en grimma och blir ledd ut till hagen. Han får fortfarande gå efter Amelia, men han lär sig att följa med, stanna och gå undan för tryck. Han får också lära sig att stå still i hagen under tiden grimman tas av – en av de svåraste skillsen med att vara häst tycker han just nu.

På kvällen får han och Amelia stå i varsin box och äta. Vi började med att bara ställa ut Amelia i gången en kort stund, med Ferro kvar i boxen. Sedan fick hon gå in i en annan box en stund, och den stunden har vi successivt förlängt, så nu står de var för sig ända till nattfodringen. Ferro får förutom höet lite lucernpellets. Hans proteinbehov är ju större än för en vuxen häst, och ju mindre han diar, desto mer måste han förstås äta själv.

Första gångerna tyckte Ferro det var lite läskigt att vara själv, och gnäggade förtvivlat. Amelia däremot tyckte nog det var skönt att få äta kvällsmat ifred, så hon brydde sig inte alls. Han har sen gått via irritation över situationen och försök till problemlösning till att acceptera läget. Nu äter han lugnt och verkar tycka att det är helt ok.

Ganska snart kommer vi låta hästarna stå var för sig hela natten. Ferro är ju över sex månader nu, så han är helt klart mogen att bara dia halva dygnet. Vi tycker det är bra att trappa ner diandet mjukt.

Digital skattjakt

Dagens tema blev helt klart ”digital skattjakt”. Vi började med att rida och fixa stallet. Jag jobbade Grao på ridbanan med det som Paulinda skickade med oss från igår. Ulrik skrittade en sväng på Xipo, som ska sättas igång nu. Jag loggade mitt ridpass med Equilab som vanligt, och när jag ridit klart stängde jag av appen och kollade snabbt på våra träningsdata. Sen fixade vi stallet, och när vi gick in insåg jag att jag inte hade telefonen i fickan längre. Jag kollade på de vanliga ställena där jag brukar lägga den, men ingen telefon. Med hjälp av googles android-find-funktion såg vi att den såg ut att vara någonstans på östra sidan av vår gård. Där kunde vi dessutom sätta den i ett läge där den ringer i fem minuter, trots att jag hade den i tyst läge eftersom jag haft den på mig när jag red. Det gjorde att jag lätt hittade den – inrullad i balplast i uthuset där vi lagrar plasten tills den ska slängas. Den måste alltså ha åkt ur fickan när jag vek och rullade ihop balplasten. Utan den digitala hjälpen hade den i princip varit omöjlig att hitta.

Vi hade sedan tidigare planerat att göra en utflykt för att testa geocaching efter ridningen. Vi är ju sådär tio år efter alla andra, men vad tusan, vi var nyfikna och ville testa! Eller som Ulrik sa: det finns tre saker som garanterar att något inte är hett och inne längre: Han gör det, det sänds ett program på P1 om det eller det finns med på kursprogrammet hos något studieförbund. Här konstaterade vi att minst två av tre var uppfyllda – radioprogrammet Ute i P1 handlade om geocaching – bara några dagar efter att vi diskuterat att vi ville testa och laddat hem appen.

Vi fick en jättefin utflykt med en fin promenad i höstskog, och vi hittade tre cacher. På så sätt är ju detta riktigt roligt, vi får tips om ställen att promenera på där vi inte tidigare varit, och så lite skattjakt som extra krydda.

 

Ännu ett kärt återseende

Med Amelia och Hugo tränade jag en del för Paulinda Friberg. Av olika skäl har det inte blivit av med Grao, men idag var vi där! Det blev ett riktigt bra pass med fokus på rakriktning och på att jag måste sitta helt rätt för att få honom att bära vikt på båda bak. Alltså samma sak som Olof och jag har jobbat med men med andra ögon och lite andra metoder. Det kändes som ett utmärkt komplement.

Huvudfokuset låg på att jag hela tiden ska rida med en stadig yttertygel och se till att jag får igenom innerskänkeln. Enkelt och simpelt  – och just nu så svårt att utföra. Innertygeln ska jag däremot använda så lite som möjligt, bara ha en mjuk kontakt. Det är svårt, jag tar gärna till innertygeln som någon slags hävstång när jag driver med inner. Det blir ju helt fel!

Arbetet gav resultat och jag tycker att vi fick till riktigt fina bitar av både trav och galopp i båda varven till sist. Paulinda tyckte att Grao var jättefin, och hon trodde det kommer bli riktigt bra så småningom.