Arbetsam ordförståelse

Att språket utvecklas är naturligt, spännande och ofta roligt. Nya generationer formar vårt språk och gör det mer tidsanpassat. Ett ord som jag uppfattat har ändrat betydelse på ett intressant sätt under de sista åren är ordet arbetssam. För mig betyder det mödosamt, jobbigt. Därför blev jag förvånad när jag började se hästannonser där hästarna beskrevs som arbetsamma. Det kändes ju inte helt positivt, men sammanhanget tydde på en annan betydelse. Här betyder det arbetsvillig, glad i att arbeta. Det blev lite jobbigt i min hjärna, det är ju så gott som motsatser.

När jag undersöker detta vidare inser jag att den dubbla betydelsen inte alls är ny. Redan 1544 finns alltså båda betydelserna dokumenterade. Exemplen på SO i länken är ju rätt slående: En sån arbetsam unge! är exemplet för betydelsen ”kräver arbete, besvärlig, jobbig”. Men i exemplet Myran är ett arbetsamt djur menas istället att myran är flitig och bra på att arbeta. Här gäller det verkligen att sammanhanget ger klarhet i betydelsen!

Vet ni några fler uttryck som kan ha så olika betydelse? Tipsa gärna, sånt här är riktigt intressant tycker jag.

Kärt återseende

Idag har min bonustränare Caroline varit här. Hon bor ju mest i Spanien och det blir inte så ofta, och nu var det extremt länge sedan. På sitt sätt är det lite kul också, hon ser ju utveckling över tid väldigt tydligt på det sättet.  Hon hade två spontana reaktioner när hon såg Grao – den första var att han musklat sig massor och blivit så snygg – särskilt rumpan tyckte hon var riktigt välmusklad nu. Det andra var att han blivit så lugn. Han stod stilla och avslappnat när vi pratade, och kunde börja arbeta mycket mer avspänt än tidigare.

Sen har vi ju en del att jobba på också. Grao skyggar fortfarande en del, särskilt i högervarv.

–Det är för att du kan rama in honom bättre i vänstervarvet, konstaterade Caroline. Där har han inte samma utrymme. Men i höger tappar du honom lite mer, då får han en annan möjlighet att skygga. Vi fick träna genom att ligga på en volt intill grejerna han skyggade för, i högervarv. Innan vi närmade oss fick jag flytta honom sidvärts för innner skänkel, med bra kontakt i ytter tygel. När han sedan börjar skygga ska jag först se till att ha konstant kontakt med ytter tygel. Tar jag i båda finns det risk att han stannar, så det ska jag undvika. När jag fått igenom yttertygeln driver jag med innerskänkeln. Det var svårt, men när jag fick till det kunde jag rida på det spår jag valde, med honom ställd och böjd som jag ville.

Direkt efter måste jag själv se till att komma rätt i sitsen. Kommer jag rätt så kommer han rätt – och ju snabbare vi kommer dit desto bättre.

–Och tycker du att han hänger någonstans, kolla först om det verkligen är han som hänger och inte du som håller innan du försöker korrigera.

Jag fick göra fattningar ur en låg form i skritt. På så sätt kom ryggen med rätt från början, och han fick goda förutsättningar. Slutligen samlade vi lite i både galopp och trav – även där ska jag trycka på lite när han är relativt låg i formen.

 

Lusitanon strax före SWB

I den senaste rankingen av rasförbund i dressyr toppar KWPN och hannoveraner inte helt otippat. Jag tycker ju att det är lite extra roligt att lusitanon tar en åttondeplats, precis före SWB som ligger på niondeplatsen. Det händer ju då och då att jag får höra att jag har en ”uddaras” i dressyrtävlingssammanhang. Och det är ju sant att de iberiska hästarna är av en annan typ än de olika stamböckerna för ”europeiska sporthästar”. De har en annan morfologi och ett lite annorlunda rörelsemönster. Dessutom har lusitanon en stängd stambok till skillnad från halvblodsstamböckerna – bara i den här rankinglistan finns det flera fadershingstar som förekommer i flera av stamböckerna. Men de har egenskaper som gör dem väl lämpade som dressyrhästar. Jag tänker då framför allt på förmågan till samling, men även arbetsviljan, förmågan att lära och det mjuka men uttrycksfulla rörelsemönstret är också goda egenskaper hos rasen.

Därför tycker jag att det är extra intressant att några europeiska avelsförbund har fått upp ögonen för de här egenskaperna. KWPN har öppnat möjligheten för bra lusitanoston att få godkända avkommor med KWPN-hingstar, och Oldenburgförbundet har godkänt en lusitanohingst. Jag tycker att det är intressant med det här tankesättet för att utveckla och förnya avelsarbetet med dressyrhästar. Jag tror lusitanoblodet har en hel del att bidra med där. Det ska bli intressant att se vad som händer om ett antal generationer, om någon låter lusitanoblod bli en naturlig inblandning – precis som vi tidigare gjort med fullblod och även anglo.

Höstfix i sommarsol

Helgen har verkligen varit fantastisk, med 22-23 grader och strålande sol. Hästarna går fortfarande ute dygnet runt och gräset växer fortfarande ordentligt. Trots det har vi ägnat söndagsförmiddagen åt en del höstfix. Jag började med att röja ur växthuset för vintern. Det är bara kiwin och vinrankan som är kvar där över vintern, och jag plockade bort allt annat. Det blev en hel del tomater i varierande mognadsgrad – de får ligga inne och mogna efter hand. Jag brukar ha hemodlade tomater åtminstone november ut, och det ser ut att kunna bli så i år med. Dessutom fanns det några paprikor som också får ligga inne och mogna klart. Jag fick hjälp och sällskap av en rödhake ett tag och var glad att inte någon av katterna kom och ville hjälpa till just då.

Jag har även plockat in en del blommor för övervintring i sadelkammaren. Det är framför allt fuchsior och pelargoner i år. Jag tycker änglatrumpeterna har varit rätt tråkiga i år, så jag kommer bara spara tre eller fyra till nästa år tror jag. Dessutom kommer jag spara malvan, den brukar övervintra fint. Jag testade även att gräva upp en paprikaplanta och en tomatplanta som jag satte i krukor och placerade i sadelkammaren. Det ska bli spännande att se om jag kan få tidigare skörd nästa år på det sättet.

Vi fick även hem 10 storbalar hösilage. Jag såg en råtta i foderrummet häromdagen, så vi ställde dem så det blev gångar för katterna emellan – en kattlabyrint helt enkelt! Vi vet att åtminstone Maja tar råttor, så vi hoppas hon kan nypa den här också. Möss är trist, men råttor är etter värre tycker jag.

Hästarna fick provsmaka direkt. Även om de går ute så räcker inte gräset helt till dem nu, vi får stödutfodra en del. Alla hästar tyckte det smakade toppen.

Halkigt

Idag har Ulrik och jag varit och kört halkbana, något jag inte gjort sedan jag tog körkort på 80-talet. Däremot har jag ju kört rätt mycket bil sedan dess, och en hel del i vinterväglag, så det var en helt annan grej nu än då. Dessutom har ju tekniken förändrats mycket sedan dess. En viktig del idag var till exempel att lära sig känna och förstå hur ABS-bromsar fungerar.

Vi började med ett kort teoripass, och gick sedan i en sal för mer praktisk teori. Där fick vi bland annat sitta i en bil som vändes på sidan och helt upp och ner. Det var rätt läskigt att hänga upp och ner i bilen, men det gav en förståelse för hur säkerhetsbältet bäst ska sitta för att fungera bra. Vi fick även sitta i en ”bil” som ”krockade”. I 7 km i timmen. Trots den låga farten var det ett rejält ryck i säkerhetsbältet. Jag fick prova att sitta både fram och bak, och det var intressant att känna hur stor skillnad det faktiskt var. Smällen kändes inte alls lika hemsk fram som den gjorde bak.

Sedan körde vi ut på själva halkbanan. Vi har ju två bilar, och funderade mycket på vilken vi skulle ta. Passaten är från 2011 och har fyrhjulsdrift, antisladd, antispinn och såna säkerhetssystem. Den har vi dessutom haft sen den var ny, så den har vi kört rätt mycket med. Sedan en månad tillbaka ungefär är vår andrabil en Ford Ka, årsmodell 2010. Vi kom fram till att vi skulle ta den, för att lära känna den bättre och för att vi tyckte det var bättre att träna på en bil som inte hjälpte till lika mycket själv.

Första övningen var att bromsa i halka i 40 km/h. Kan visade sig vara duktig på det, vi fick en bromssträcka på ca 15 meter. Trafikläraren stoppade oss och kollade vad vi hade för däck. När vi köpte bilen satt det dubbfria vinterdäck, såna man får köra året om med, på den. Vår tanke är att köra tills de är slut, sen byta till vanliga sommar- och vinterdäck. Men det var helt klart så att de däcken gav oss ett bra utgångsläge vid halka, betydligt bättre än de som hade sommardäck på. Vi fick öka till 50 km/h. De som hade längst bromssträcka då låg upp runt 70 meter. Vi stannade på 22-23 meter.

Sen fick vi testa att bromsa och väja för hinder. Vi lade oss i en hastighet som trafikläraren bestämde, sen skulle vi bromsa och väja när hindret, som bestod av gula mjuka stolpar, hoppade upp ur vägen. Det var mycket tydligt att hastigheten gjorde stor skillnad. Under 45 km/h hade vi inga större problem att undvika att krocka. Över blev det betydligt svårare.

Samma sak var tydlig när vi gick över till kurvtagning. Upp till ca 45 km/h funkade det bra att ta kurvan utan att bromsa. Över det åkte vi rätt av vårt körfält och i flera fall så mycket av så vi hade åkt av vägen om det varit på riktigt. I kurvan fick vi testa några olika tekniker, och den som var absolut bäst (med förutsättningen att man kom för fort in i kurvan då) var att bromsa men inte tvärbromsa och sen styra. Då ökade chanserna att klara kurvan i lite högre hastigheter markant – även om det var glasklart att bästa strategin för att klara kurvan förstås var att gå in i en lägre hastighet.

Dagen resulterade för vår del i fyra konstateranden – som inte är revolutionerande på något sätt.

  • Håll avstånden i trafiken, särskilt när det är risk för halka. Ju längre tid du har på dig att reagera, desto större chans att klara dig.
  • Hastigheten är den näst viktigaste faktorn. Bara ett par-tre kilometer i timmen snabbare gör det rejält mycket svårare att hantera bilen om underlaget släpper. Tio kilometer i timmen gör all skillnad i världen.
  • Däcken är den vikigaste säkerhetsdetaljen på bilen. Det är enorm skillnad på en bil med bra däck och en med dåliga.
  • Körskicklighet kan hjälpa dig i en svår situation, men det säkraste är att använda sitt omdöme och minimera risken för att hamna där.

Här kommer en film från min sista kurvtagning, när jag övat lite olika tekniker och hittat vad som fungerar bäst – då klarar jag av att ta kurvan med en ingångshastighet på 57 km/h.

Min häst trivs inte på ridbanan

Då och då hör jag talas om folk som säger att deras häst inte trivs på ridbanan. Den blir seg, olydig eller allmänt svårriden, vilket enligt dem betyder att den inte gillar att gå där.

Jag köper inte det resonemanget. Hästen är ett vanedjur och hästar gillar att göra samma sak. De blir inte uttråkade av rutiner. Jag tror inte heller att de lägger värderingar om var de jobbar sådär generellt.

Däremot tror jag att det finns hästar som blir frustrerade på banan, eftersom deras ryttare inte förmår att tillräckligt tydligt förklara vad den begär av hästen. Det skapar ett obehag, som hästen alldeles säkert kan koppla ihop med platsen. Ridbanan blir platsen där konflikter uppstår, och det är förstås inte ett trevligt ställe att vara på. Samma ekipage kan fungera bra i skogen, för där är det lättare för hästen att förstå vad den ska göra – och jag tror dessutom att många ryttare krånglar till det mycket mindre när de rider ut. Det är enklare för dem också.

Och det är ju sant – det innebär i praktiken att hästen inte gillar att gå på ridbanan. Men det är inte banan som är problemet,  det är ridningen.

Träning med tävlingsfunderingar

Igårkväll var jag hos Olof och tränade, och det kändes riktigt bra. Vi hade egentligen bara fokus på en sak, se till att Grao är framme för skänkeln hela tiden. Jag behöver ju inte driva för att få honom att gå framåt, men det innebär inte att han är framme för skänkeln. Det låg en vattenmatta vid kanten som dessutom tydligt visade att han inte var framme för skänkeln när han tittar på något och blir spänd – det var bra träning.

Grejen är ju att jag samtidigt måste hålla nere takten och driva fram längre steg. Det är knepigt att få till och först tyckte jag bara att det var apsvårt. Men helt plötsligt var han där och jag kunde bara följa med. Efter ett tag kunde jag dessutom rida i det läget, det var härligt! Det var en vänstervarvsdag, dvs allt gick lättare i vänster varv. Med Grao är det ju inte så att det alltid är ena varvet som är det lättare, det växlar hela tiden. Grundproblemet är ungefär detsamma, men hur det yttrar sig varierar mycket. Men när jag hittat dragläget i vänster varv kunde jag vända över och behålla det någorlunda även i höger. Vi gjorde samma sak i trav med lättridning, nedsutten trav och galopp.

Eftersom tävlingens stora problem var halterna ville jag träna lite på dem också. Olof satt mitt på kortsidan, som en domare, och jag vände upp mot honom. Grao gick inte bakåt, som han gjorde på tävlingen. Men han var inte heller helt mentalt framåt, så vi tränade på att göra halt och behålla honom i framåtläge i halten. Vi började med ganska korta halter för att kunna behålla framåtläget, sen när det funkar kan jag dra ut på dem. ”Han ska vilja trava fram hela tiden” är inställningen jag ska jobba med där.

Vi pratade även en del om kommande tävlingsupplägg. Grao är ju rätt spänd rent generellt, och än mer på nya ställen. Nu har vi gjort några tävlingsstarter under hösten, tre tillfällen – sex starter. Spänningen slår verkligen igenom. 
Som jag ser det har jag två vägar att välja nu under resten av säsongen (och i Skåne är det rätt mycket säsong kvar). Det ena är att fortsätta att åka ut och träna på att tävla, få honom mer och mer van vid tävlingssituationen och olika tävlingsplatser. Jag har ju fått honom att vänja sig vid att träna på olika ställen, så det känns ju inte helt omöjligt.
Det andra är att skita i att tävla på ett tag och jobba mer med grundridningen, med hans fokus på mig och uppgiften för att ha ett bättre utgångsläge när vi tävlar. Det är trots allt inte jätteroligt att tävla när omständigheterna är så här. 

Olof och jag kom fram till att det är dumt att befästa ett dåligt mönster på tävling. Det är bättre att träna vidare för att som Olof säger ha lite bättre marginaler när jag tävlar. Han förklarade också för mig varför jag fick bättre resultat förra hösten, helt logiskt egentligen. Då löste Grao ALLT med att springa. Fort. Då kunde jag liksom bara sitta och styra och när han blev rädd sprang han bara lite fortare. (utom när det slog slint helt då, men det ar ju inte varje gång). Nu har jag en större växellåda, ett bättre register och mycket mer att spela på – men det är väldigt känsligt. Det gör det mycket mer svårridet, särskilt i en tävlingssituation. Nu satsar vi på att få upp en lite bättre stabilitet på hemmaplan för att sen försöka ta med den ut på tävling.

Lyxiga pommes frites

I helgen handlade vi ju en stor låda Andean Sunside, vår favoritpotatis. Idag har Ulrik förberett pommes frites på ett par kilo. Han skalar den och skär upp dem i stavar. Sedan lägger han dem i kokande vatten och låter dem koka ca 3 minuter. Därefter får de ånga av i ett durkslag. Detta fyller två syften. Dels får han bort en del stärkelse och dels ångar det bort en del vatten. Det gör att de sedan fungerar att frysa. Vi fryser dem i portionsförpackningar, som vi sedan kan ta upp ur frysen och tillaga klart. Vi tycker de blir bäst i vår varmluftsfritös, mycket godare än köpepommes.

Vi tävlar vidare

Idag tävlade vi i Ystad. Det är ju vår hemmaklubb och Grao har tävlat där förr, men ändå var han väldigt spänd i första klassen. Vi red Lätt A:3 för första gången och jag kan dessutom konstatera att det nog är lite för svårt för oss just nu. Vi klarar  varje grej för sig (förutom att vi fick ett tråkigt omslag i första förvända då), men sammansatt blir det lite för svårt, särskilt när han är så spänd. Vi fick 57.8%, med 3or som lägst och 7,5 som högst – på galoppökningen. Jag fick även kommentarer från domaren att hans galopp är jättefin och att när han slutar spänna sig och vi får till det kommer det bli riktigt bra.

Nästa klass var en lagklass, Lätt B:1. Det gick betydligt bättre, men med tre rejäla missar – han backade i båda halterna och fattade fel galopp en gång – blev inte resultatet särskilt imponerande, 60,5%. Totalpoängen är 280 och vi fick treor på alla missarna, så det var alltså en hel procentenhet ner lite drygt för varje miss + då att det sänker det allmänna intrycket rejält.

Jag är inte så glad åt att han börjat tänka bakåt i halterna. Det gör han ju inte hemma, men då har han inte ett domarbord framför sig heller. Förutom att det drar ner poängen rejält är det ju det första domaren ser, vilket givetvis ger ett väldigt dåligt intryck av oss. Jag får börja med att göra halt mot saker han tycker är läbbigt hemma, och sen fortsätta med att sätta upp ett bord vid C och göra halt som på tävling.

Hur man gör knoppar med småflätor

Sedan jag lade ut bilder på mina knoppar har jag fått många frågor om hur jag gör, så här kommer en beskrivning. Bilderna är tagna på mitten av halsen, men det är precis samma sak som görs från nacken och neråt. Flätmetoden kräver ganska lång man, Graos är nästan på gränsen.

Börja med att fläta en fläta som är 15-20 cm lång. Du ska ha minst 5 cm tofs kvar.

Sedan ska flätan dras upp genom roten. Jag har gjort ett verktyg av ståltråd, det tycker jag är det enklaste att använda. Det finns öglor i plast att köpa, men jag tycker de är mycket sämre eftersom de är så veka.

Dra flätan så hårt att det bildas en snygg knopp och det sticker ut en bit fläta bakom.

Vik över flätan till nästa tofs som ska flätas och fläta in den.

Fortsätt tills manen är slut. Sista knoppen rullas som en vanlig knopp.