Dumt sagt

I vår vinterhage finns det en avlång remsa, ca 8×70 meter eller något. Vi brukar kalla den ”tarmen”, Den har varit avstängd nu sedan i höstas, men idag bestämde jag mig för att öppna den åt Amelia och Xipo som går i den hagen just nu. Där finns det ju en hel del torrt gräs att gå och plocka med för dem, perfekt sysselsättning och komplement till vårt kraftfulla hö. De gick glatt ut där när jag öppnade imorse, och när jag tittade till dem nu på eftermiddagen utspelade sig följande:

Xipo står vid öppningen, Amelia en bit in.

Xipo: Amelia? Är vi klara här nu så vi kan gå upp till de andra hästarna?
Amelia: Nä
Några minuter senare:
Xipo: Amelia? Måste vi vara här?
Amelia: Jo
Ytterligare en stund senare:
Xipo: Amelia? När är vi klara här?
Amelia: Sen
Det går en stund till.
Xipo: Amelia? Kan vi inte sluta äta torrt gräs och gå upp och stå i leran vid grinden ett tag?
Amelia: Tittar upp och stannar mitt i en tugga.
Xipo: Ok, jag hörde själv hur dumt det lät. Jag går ut här och tuggar på en död brännässla och är tyst.

No way

Jag har så smått börjat titta efter en ny mobil. För mig är bra kamera avgörande när jag väljer. Jag har haft en Huawei Honor 8 ett par år, och den har riktigt bra kamera och dessutom dubbla simkortsplatser. Det är så praktiskt att kunna ha både jobbtelefon och privattelefon i ett! Därför blev jag lite sugen på nian, som har en ännu vassare kamera med zeissoptik – jag vet faktiskt ingen annan mobil som har det.  Men när jag läser om telefonen hittar jag detta:

Tack vare den uppgraderade skönhetsalgoritmen blir dina porträttbilder ännu mer naturliga och imponerande. Honor 9 Lite kan känna igen ansiktskonturer och anletsdrag och sedan anpassa skönhetseffekterna efter om det är en kille eller tjej på bilden.

Där vänder jag i dörren. Varför i hela friden bygger man in funktioner för att förstärka och cementera könsroller och förlegade skönhetsideal?

Nu måste jag hitta ett annat alternativ.

Problemlösning

Efter att vår senaste P&R blev pannkaka har vi ju lite att jobba med när det gäller tävlingsridning. Därför blev jag glad när en grannklubb, Sydslättens RF, aviserade att de hade öppen bana. Jag bokade in en morgontid för att kunna träna i lugn och ro utan andra ekipage i närheten. Han klarar andra hästar bra, men kan ju vara ganska störig för andra som försöker fokusera.

Några dagar innan hörde Caroline av sig – hon var i Sverige och undrade om jag ville rida för henne. Vi bestämde att vi skulle mötas på Sydslätten så kunde hon vara med och hjälpa oss i ett läge när vi verkligen behöver hjälp.

Detta visade sig vara en bra plan. Grao var spänd och tittig, precis som på tävling, så Caroline kunde verkligen se vad som händer och hjälpa oss att hantera det. Först red vi fram i lilla ridhuset och lämnade dörren öppen, som på en vanlig framridning. Han gick fint på volten mot läktaren men tyckte dörren och grejerna som hängde där var otäcka. Därför kunde vi redan där börja med att träna på att gå förbi det otäcka och sen gå ner till den lugna volten och komma tillbaka till god ridning. Detta var en av de viktiga punkterna jag fick med mig från Caroline. När han är spänd ska jag rida bogen in och rida honom framför skänkeln på det sättet – men så fort han sänker huvudet måste jag slappna av och vara tillbaka i den vanliga ridningen. Jag ska inverka för att få ner hans adrenalinnivå och får inte ”krisrida” längre än nödvändigt, då håller jag adrenalinnivån uppe istället. Jag ska även hela tiden hitta tillbaka till en bra, lugn och taktmässig trav mellan varje adrenalinpåslag, så jag lär mig att hitta dit så snabbt som möjligt.

Caroline ville också att jag ska arbeta i ett mellanregister mer. Jag ska alltså hitta en form som ligger mitt emellan uppvärmningsformen där jag länger ut överlinjen och den mer samlade form jag sedan rider i. Väl där ska jag försöka hålla det stabilt och göra alla förändringar små och långsamma, liksom smyga på honom förändringarna. Det gäller för övrigt hela tiden när jag sen rider program. Jag ska försöka göra nyanserna mindre för att få Grao tryggare. Detta känns riktigt ovant för mig. Med Amelia behövde jag hela tiden jobba på att få nyanser, visa ett register och jobba på hennes elasticitet, så jag har ju försökt betona övergångar och sånt med henne. Men det är ju helt logiskt att det inte fungerar på samma sätt med en häst som Grao som är så helt annorlunda.

Efter ett tag gick vi in i stora ridhuset. Där fanns det dressyrstaket, höga bokstäver, blommor, domarbord, ja allt som hör en tävling till. Dessutom fanns det en elektronisk display där det rullade röd text på ena långsidan. Klart suspekt enligt Grao! Det verkade tämligen opålitligt faktiskt.

Caroline och jag var överens om att det inte var så viktigt att rida program – det var bättre att använda tiden till att hitta metoder att hantera tävlingssituationen i sig. Det är inte i programmen problemen sitter. Den röda, rullande texten fungerade utmärkt som störmoment. Han var inte alls glad åt att gå nära den! Eftersom Grao går bättre i vänster varv för tillfället bestämde vi att jag alltid ska börja i vänster varv. Jag ska absolut inte skritta innan jag går in, och jag ska försöka rida i trav med honom framför mig från början på banan. Jag kan gärna börja där han känner sig lugnare och sedan smyga mig mot det otäcka, och hålla tummarna för att jag får tillräckligt med tid. Även om jag ska ha en beredskap för att få fram honom när han står emot får det inte speglas i min kropp, för det känner han direkt. Jag måste träna på att rida avspänt men vara skärpt och beredd mentalt samtidigt. Så fort vi kommer förbi det han spänner för måste jag föregå med gott exempel och slappna av.

Oavsett vad vi tränar på hemma så ska jag på tävling bara ha två fokus – fram för skänkeln och åt sidan för skänkeln om han spänner till. Jag ska dessutom sänka händerna när han spänner till, för han vill gärna dra upp nacken vilket ökar adrenalinet samtidigt som det gör honom mindre påverkbar. Målsättningen nu ska vara på nivån ”ta mig runt programmet”, så jag ska inte försöka rida för höga poäng. Får jag dubbla spår eller andra saker som drar ner poängen ska jag inte bry mig om det i dagsläget.

Både Grao och jag var riktigt rejält trötta efter den här genomköraren. Det var verkligen väl använd tid! Även om en liten bit av mig vill visa Caroline hur duktiga vi blivit sedan hon såg oss sist var ju det här mycket mer konstruktivt och användbart 🙂 Rida under optimala förhållanden vet jag att vi kan. Nu måste vi lära oss att göra bra ifrån oss oavsett förhållanden.

 

Kakor kräsna kissar dissar

I veckan fick jag ett nyhetsbrev från Firstvet med ett enkelt recept på kattkakor. Det gick ut på att man tog ut kakor med pepparkaksformar ur tunt skivad blodpudding och torkade i ugnen. Jag tyckte det var värt att testa. Det tyckte inte katterna. Jag borde ha bakat människokakor istället.

Trendigt gör det själv-tips

Vill du haka på trenden med härligt höpanerade stövlar? Det är lätt att fixa looken själv. Börja med att gå ut i den leriga hagen. Gå sedan direkt in i foderrummet där du inte har sopat så noga. Särskilt bra blir det i år när höet är lite extra torrt och smuligt efter den torra sommaren. Klart!

Glad häst

För ett tag sedan efterlyste jag en medryttare till Amelia. Det kom ju en hovböld himla olägligt i vägen, men nu har Amelia fått en egen tjej som bara kommer till stallet för hennes skull. Amelia är nöjd!

Det är många saker som hon är nöjd med nu faktiskt. Ferro är nu helt avvand och hennes juver har gått ner i storlek, det är skönt! I tisdags fick hon skor. Civiliserade hästar har skor, så det är förstås bra det med. Idag när hon blivit borstad och riden fick hon dessutom det yttersta tecknet på riktig civilisation – ett täcke. Hon är så glad i att rulla sig, så täcket är främst till för att hålla henne lite renare. Att det sen gör att hon slipper bli blöt om ryggen tycker hon är ett stort plus. Att bli riden igen var också jättebra! Först hade hon rätt mycket spring i benen, men hon är lyhörd och lydig. Nu ska hon bli riden regelbundet igen, det blir toppen för henne.

Motigt

Vår fyrhjuling är på verkstad och vi har därför inte kunnat sladda banan på någon vecka. Vi gillar verkligen inte att ha det så, och det finns ju en lösning – att låta gräsklipparen vikariera för fyrhjulingen. Jag satte på batteriladdaren på gräsklipparen i god tid för att kunna sladda i dagsljus igår. Ett bekymmer är att vår sladd är för tung för gräsklipparen, men vi har ju en gammal som är lättare. Den hade blivit övervuxen av gräs, men med lite jobb fick jag upp den och fixade till den lite provisoriskt så den skulle kunna funka.

Gräsklipparen startade snällt och jag körde ut på ridbanan och hängde på sladden. Efter några varv blev jag avbruten och fick stanna. När jag sen skulle starta ville inte gräsklipparen det. Jag kollade bensinnivån, och den var bra. Men när jag tittade på gräsklipparen såg jag att den lutade märkligt. Jag gick runt och insåg varför – ena bakhjulet var helt platt. Jag hade en tid att passa, men jag tänkte snabbt och sprang runt gården till garaget och hämtade en ”däck på burk”. Jag kopplade in den och skulle precis börja spruta när röret går av. Rakt av, i plasten. Det går inte att laga. Ok, det funkar ju inte då. Jag går runt till garaget och hämtar en handpump för att pumpa upp däcket. Det går inte heller. Däcket är nog så trasigt att det inte håller luften ens en liten stund. Tiden tickar på och jag inser att jag verkligen inte vill ha en gräsklippare stående mitt på ridbanan vintertid. Jag försöker putta gräsklipparen, men det är helt omöjligt. Jag tittar lite igen och konstaterar att även om bensinnivån är bra så står ju gräsklipparen och lutar, så bensinen är inte fördelad över hela tanken. En rask promenad till garaget igen – yes, det fanns en dunk med bensin där. Tillbaka, tanka upp och motorn startar!

Det enda jag kan göra är ju att köra tillbaka gräsklipparen in i garaget, på fälgen. Däcket är dött, det måste bytas. Men jag fick i alla fall undan allt och hann faktiskt klart i tid med – även om banan bara blev sladdad till hälften. Jag hoppas fyrhjulingen är lagad till helgen.

Försmak av vår

Även om jag vet at det fortfarande kan vara väldigt långt kvar till våren så njöt jag ändå av solen som tittade fram idag. Soluppgången var, som så ofta här, helt fantastiskt fin!

Under förmiddagen satt jag inne och skrev några timmar, men efter lunch åkte jag och Grao ner till stranden och träffade Monica.

Det är jättelånge sedan vi red på stranden, men Grao hanterade det jättebra ändå. Vi fick till och med beröm av en man som promenerade och som sa till oss att hans häst aldrig skulle acceptera att vara ensam nere på stranden. Vi travade och galopperade på stranden och även i det vatten som är stilla. Grao tittade på vågorna och funderade lite, men han är inte mogen att gå ut riktigt än – i alla fall inte utan sällskap som kan dra.

När jag kom hem såg jag något riktigt häftigt. Det var två örnar som vänslades med varandra i luften, precis över vår ridbana. Jag tittade en stund och sprang sen in för att hämta kameran. Tyvärr hade de förstås hunnit försvinna när jag kom ut med den.

Firstvet

För ett halvår sedan laddade jag hem appen Firstvet för att ha tillgång till videosamtal med veterinär vid behov. I dag blev det premiär. Ferro har kliat sig rejält på halsen, såpass att pälsen försvunnit och det blivit rosa. Jag visade klimärkena och hela hästen i mobilens kamera så veterinären kunde göra en bedömning. Hon tyckte jag skulle leta efter löss. Ofta förekommer löss och pälsätare samtidigt, men i det här fallet ser det inte ut att vara pälsätare utan bara löss. När det är pälsätare ser pälsen ruggig och sliten ut eftersom de biter av stråna. Ferro är fin i pälsen och fin rent allmänt. Vi ska leta noga med lampa och förstoringsglas. Hittar vi löss eller gnetter ska vi försöka fånga dem på tejp eller fota, så vi kan få lusmedel utskrivet. Om vi inte hittar några och han fortsätter klia ska vi återkomma.

Tack och lov verkar inte de andra hästarna ha samma problem, och veterinären sa att det ofta var så att bara de unga hästarna fick. Jag har bara varit med om löss en gång innan – det var en kompis shettis som fick det en vinter. Där klarade sig de stora hästarna också. Shettisen fick vi klippa innan vi använde lusmedel, men så lurvig är ändå inte Ferro tack och lov. Nu hoppas jag att vi löser det här kvickt och alla hästar klarar sig.

Pannkaka

Förberedelserna inför dagens P&R har gått hur bra som helst. I tisdags red jag igenom programmet och det var riktigt riktigt bra. Jag bara satt och tänkte vad vi skulle göra och vi flöt fram. Igår var vi i Snogeholm och Grao var jätteduktig om än lite het – han gick först mer än halva tiden, och han och Xip fick springa ikapp några gånger.

Ändå blev det pannkaka idag. Grao var spänd på framridningen och det var svårt att få något flyt och lugna ner honom när det var så många på liten yta. Sen när jag skulle rida programmet slog det stopp totalt. Han ville absolut inte gå mot läktaren där det satt folk. Dessutom hade klubben skaffat nya dressyrbanebokstäver, klart suspektar. Jag fick ta mina 10 minuter inne på banan som ren miljöträning istället.

Det grämer mig lite att jag inte lyckas ha honom framme för skänkeln i de lägena. Det har blivit så bra på träning nu. När han tittar på något och står emot har jag kunnat göra halt och sedan lugnt flytta honom mot det otäcka steg för steg. Det gick inte alls idag, han kastade sig bakåt och åt sidan och lyssnade inte alls.Vi ska väl ta oss igenom detta med så småningom men just nu är det rätt tråkigt att jag inte kan få med den fina känslan in på en bana. Om tio dagar är det öppen bana på en annan klubb, jag får ta och anmäla där och träna vidare.

Ulrik och Xipo var i alla fall jätteduktiga. De red Msv WE-programmet riktigt bra. Xipo behöver bli lite starkare så de kan höja kvaliteten ytterligare för att få riktiga toppresultat, men det kommer.