På hjälpen

Häromdagen var jag hos Paulinda och tränade. Vi fortsatte bland annat med arbete inför seriebytena. Jag har gjort en obervation som jag delade med Paulinda och som vi sedan arbetade med. Jag hade insett att Grao byter fint på hjälpen – vid tillfällen då han kan förvänta sig en byteshjälp. När han inte väntar sig det fattar han inte alltid vad jag menar. Det här tror jag är ett fenomen som är mycket vanligare än vad vi ryttare vill tro. Hästarna är så villiga att vara till lags och kan ofta gissa vad som förväntas av dem att det funkar ganska bra att rida även om hästarna inte helt och fullt förstår våra hjälper. Jag hör till exempel ofta att ”min häst går inte fram på banan, men ute är det inget problem”. Det är inte alls otänkbart att det kan bero på att hästen faktiskt inte förstår den framåtdrivande hjälpen. I skogen är det mycket mer intuitivt för hästen, och den kan ganska lätt gissa vad som förväntas. Det ger ett sken av att den faktiskt förstår vad ryttaren menar. På en bana, för hästen en yta helt utan hållpunkter och någon slags mening med att göra det ena eller det andra är det svårare för hästen att gissa. Då måste signalsystemet mellan häst och ryttare fungera perfekt.

När det gäller Graos och mitt kommunikationsproblem så skulle jag kunna fortsätta med att rida serier. Då skulle han ganska snart förstå att det kan komma flera byten efter varandra, förvänta sig en byteshjälp och byta på den. I och med att han lyssnar efter hjälpen och byter på den hade vi säkert kunnat få till serier med rätt antal språng med. Men nu när jag insett att kommunikationen inte är glasklar måste jag ju försöka gå till roten med det – sen kommer ju serierna inte vara några problem.

Grao är en väldigt känslig häst, så det handlar förstås inte om att han inte märker byteshjälpen. Snarare handlar det nog om att jag som ryttare sänder en massa ”brus” som han väljer att bortse från, och då kan byteshjälpen råka försvinna i bruset. Han lyssnar bara efter det han förväntar sig, som den kloka häst han är. Det första steget är alltså att jag måste bli ännu mer noga med att renodla min sits och mina hjälper. Jag måste minska bruset. Jag tränar också på att lägga byten på lite mer oväntade ställen. På vår lilla ridbana kan det stressa Grao lite – han vill gärna ligga i rätt galopp när han når spåret, så byter jag till förvänd nära ett hörn blir han orolig. Jag har testat att ligga på kvartslinjerna och byta och det går rätt bra. Jag gör också som vi gör hos Paulinda, rider förvänd genom kortsidan, fortsätter in på diagonalen och byter. Hemma byter jag inte tillbaka utan fortsätter i förvänd. När jag insåg att det ändå blev lite för mycket för hans huvud med alla svängar och byten så testade jag en annan grej. Vi har en grusväg vi brukar skritta av på. Där finns en raksträcka som på väg hem sluttar lite uppåt. Jag red dit och gjorde ett antal byten på den raka vägen. Där har vi mycket mer tid på oss och jag kan rida lugnt och bara vänta innan jag lägger nästa byte. Det funkade riktigt bra! Även det blir ju ”oväntade byten” eftersom jag inte normalt lägger byten på rakt spår när jag rider ut, utan bara inför en sväng. Även det ska det förstås bli ändring på nu.

Bästa midsommartipset

En vän till mig lade upp ett bra tips på Facebook – hon hade testat att skära jordgubbar med äggskivare. Jag tyckte det såg toppen ut, men insåg att man behöver ha en äggskärare – har jag det? Vi äter ju inte så mycket kokt ägg i den här familjen. Men titta vad jag hittade! Jag kan både göra fina skivor och fina klyftor.

Om boskapsmomentet i WE

Med anledning av VM i WE har det sista veckan uppmärksammats att vi i Sverige inte rider alla fyra momenten. Vi avstår att rida det boskapsmoment som ingår i lagtävlingen. Jag tänkte ta tillfället i akt och reda ut några missförstånd runt detta och också redogöra för min syn i frågan.

”Svenskarna åker till VM men kan inte vinna”
Falskt

Det svenska laget åker till VM med ambitionen om att kämpa om placeringar. Det är sant att vi har en nackdel i lagtävlingen i och med att vi nollar ett moment. Individuellt tävlar vi på exakt samma villkor som alla andra, då boskapsmomentet bara ingår i lagtävlingen.

”Genom ställningstagandet att inte rida boskapsmomentet sätter det svenska laget sig i en sämre position”
Sant

Genom vårt ställningstagande mot boskapsmomentet har vi ett sämre utgångsläge i lagtävlingen. Det påverkar inte de individuella resultaten

”I Sverige är WE annorlunda än i alla andra länder då de rider fyra moment istället för tre”
Falskt

Det allra vanligaste är att WE-tävlingar innehåller de tre momenten dressyr, teknik och speed. Inte ens i Portugal är det särskilt vanligt med boskapsmoment på tävlingarna.

”Det är svensk djurskyddslagstiftning som gör att vi inte kan rida boskapsmomentet”
Falskt

I Sverige ligger WE under Svenska Ridsportförbundet. Svenska Ridsportförbundet ligger under FEI, Federation Equestre Internationale. Där är inte tävlingsridning på boskap tillåtet. Här blir det lite knepigt eftersom grenen WE ligger under en annan internationell organisation, WAWE. Det betyder inte att SvRF kan bortse från FEIs regler i den grenen.

”I Sverige tror vi att det är skadligt för korna att bli drivna av hästar”
Falskt

Det finns ingen uppfattning om att det är negativt för kor att bli drivna av hästar. Tvärt om tycker nog många att det är en bra metod, även om den inte har någon stark tradition i Sverige. Däremot finns det andra aspekter av momentet som gör det knepigt, mer om det senare.

”Det är bara Sverige som är jobbiga och sätter sig på tvären”
Falskt

Det finns en internationell opinion för att ta bort eller separera boskapsmomentet från WE-tävlingar. Det skulle göra WE-tävlingarna mer rättvisa och ge bättre förutsättningar att genomföra ett boskapsmoment med sjyssta villkor även för ungdjuren.

Hur går boskapsmomentet till?

Skissen ovan visar hur banan ser ut. I fältet till vänster befinner sig en flock ungdjur. De är numrerade eller uppmärkta på annat sätt. Varje ryttare har blivit lottad en viss individ som de ska skilja ut ur flocken och driva in i fållan till höger. Resten av flocken måste stanna bakom linjen som avgränsar banan. Hela laget är inne på banan, men bara ryttaren vars tur det är får rida till vänster om linjen. De andra får hjälpa till i området mellan linjen och fållan. Ryttaren har tre minuter på sig att skilja ut djuret ur flocken och in i fållan med alla fyra ben.

Vad är då problemet med boskapsmomentet

Vid de stora mästerskapen har klasserna blivit allt större i och med att fler och fler länder upptäcker grenen och blir medlemmar i WAWE. Varje lag måste ju in på banan tre eller fyra gånger, så varje lagmedlem får driva en gång. Det gör att en klass kan ta en hel dag. På en ridbana finns ingen naturlig skugga och ungdjuren är alltså ute på banan under lång tid. En veterinär övervakar besättningen och är det varmt avbryts tävlingen för att djuren ska kunna kylas med vatten. Det är ju bra, men gör också att det tar ännu längre tid. Veterinären kan också avbryta om de bedömer att djuren mår dåligt. Det är bra för djuren, men naturligtvis ett problem för att få ett rättvist och bra tävlingsmoment. Vanan och skickligheten hos ryttarna varierar, och man ska inte glömma att på ett mästerskap blir det en hel del tävlingsnerv också. De flesta driver på ett bra och sjysst sätt men det finns undantag. Tävlingsmässigt handlar momentet givetvis om skicklighet och samarbete, men också en hel del om tur. Djuren lottas och de är olika svåra att driva, så där gäller det att ha tur med lottningen. Det gäller också att ha tur med var i flocken din tilldelade kalv befinner sig när startsignalen går. Den positionen har stor betydelse för hur lång tid det tar att skilja ut den och fösa den mot fållan.

WE är en gren som redan med tre moment kräver stor ridskicklighet och mångsidighet hos häst och ryttare. De allra flesta tävlingar avgörs redan idag i tre moment. Jag anser att de momenten räcker gott och väl för att avgöra vem som är skickligast. Så är det ju redan individuellt och det borde räcka även för lagen.

Smidig fålla

Jag fortsätter att utveckla vår WE-hinderpark med hinder som i första hand är enkla och smidiga att hantera, bygga med och bygga undan. Dessutom ska de vara hyfsat oömma och kunna stå utomhus så vi inte behöver bära dem så långt. Det nyaste tillskottet är en fålla. Jag valde att göra den tiokantig för att få en så rund känsla som möjligt. Den är alltså gjord av 10 papperskorgar från IKEA, för 19 kr styck. Mellan papperskorgarna hade jag tänkt ha rundstav av lite grövre dimension, men det var dels svårt att få tag på i bra längder, dels blev det väldigt dyrt. I stället valde jag budgetalternativet, PVC-rör, 12 mm i diameter. Rundstavar hade blivit både stabilare och snyggare, men samtidigt betydligt tyngre att bära och mindre vädertåligt, förutom då det höga priset. Rören kostade 20 kr styck, så hela fållan landade på precis under 400 kr. Rören är 3 meter långa och fållan får en diameter på ca 8 meter. Jag kommer troligen köpa en uppsättning rör till för att kunna göra en mindre fålla, med ca 6 m i diameter med samma papperskorgar.

Jag räknade ut vinklarna i en tiohörning och mätte omkretsen på papperskorgarna, längst ner mot botten. Utifrån det räknade jag ut hur långt jag skulle ha mellan hålen för pinnarna. Det är förstås mycket enklare att mäta avståndet än att mäta vinkeln när man borrar. Jag hade ett borr på 12 mm till min glädje! Rören sågade jag av i rätt längd med en fogsvans och spraymålade svarta. Eller svartflammiga kanske är mer med sanningen överensstämmande, men flammigt är också en färg.

Även om vinklarna är uträknade och stämmer någorlunda är det lite pilligt att sätta upp fållan så den får rätt form. väggarna i papperskorgarna är ju inte tillräckligt tjocka för att pinnarna ska hamna i en fast vinkel, utan det går att vinkla dem en hel del. Därför är ett snöre i rätt längd för cirkelradien till hörnen en bra sak att ha. Jag har satt distansisolatorer i ändarna så jag kan köra ner den som sitter i mitten av cirkeln i marken och sen gå utmed cirkelns omkrets med den andra. Papperskorgarna ställs alltså ut på ett rörs avstånd mellan varandra på omkretsen. Sista sidan lämnas öppen, så det går åt 9 pinnar totalt. Är jag riktigt ambitiös sätter jag in ett runt bord i mitten också.

Coolt material

Jag är ju lite svag för innovativa grejer och material. För ett år sedan såg jag att Le Mieux hade tagit fram ett schabrak i självkylande material och blev väldigt nyfiken. Jag försökte beställa ett i hoppmodell, men det hann ta slut och kom aldrig tillbaka. Däremot fanns de i dressyrmodell, men då jag har fler dressyrschabrak än hoppschabrak avstod jag. För en vecka sedan upptäckte jag att de reade de självkylande dressyrschabraken. Då kunde jag inte motstå utan beställde ett. Materialet ska alltså bli kylande när det blir fuktigt av svett. Jag försökte känna lite under schabraket när jag red, men tyckte inte jag kände något. Däremot är ju Grao inte så glad i att man gör sånt, så jag kunde inte känna så noga. Men när jag sadlade av såg jag att han var mindre svettig under schabraket än utanför! Jag kände på schabraket, och absolut, det kändes svalt. Det är förstås inte en jättestark kylande effekt, men jag är ju nöjd med om det är mindre svettigt än ett vanligt. Jag tycker dessutom att det är snyggt och det har en ventilerad kanal i ryggen – bara det är ju bra.

VM närmar sig

Efter fyra år utan några internationella mästerskap i WE kan vi äntligen se fram emot ett VM i franska Les Herbiers 20-23 juli. Idag har laget blivit officiellt, och vilket lag vi har! Det är fyra ryttare som rider föredömligt mjukt, fint och harmoniskt. Dessutom har vi två reserver som definitivt hör hemma i de större sammanhangen även de. Två av ryttarna, Julia Wittsell på Hercules och Astrid Hedman på Fandi, har sin bas i Portugal. Där kan de träna och tävla med de bästa WE-ryttarna i världen till vardags. Idamaria Johansson och Hoxi är regerande svenska mästare och dessutom totalsegrare i München i maj i år. Åsa Cidh Lundberg och Algarve tog SM-silvret förra året och har gjort riktigt bra internationella resultat, bland annat i Tjeckien där de blev tvåa totalt. Therese Edlund och Aragorn och Mia Säwe på Akropolis är kompetenta reserver – Therese har haft en väldigt stark utvecklingskurva sista året och Mia är en fantastisk ryttare med flera svårklasshästar, där Akropolis är den bästa.

Det är verkligen roligt att jobba med de här ryttarna. De har allihop en så sund inställning till hästarna och ridningen, riktiga föredömen i hästvärlden. Dessutom är de ett bra lag som alltid stöttar varandra. De klarar både av att prestera individuellt och att vara starka lagmedlemmar – samtidigt. Det ska bli så roligt att åka till Frankrike tillsammans med dem, och jag vet att de har ett så starkt stöd i hela den svenska WE-världen.

Jag är så glad att WE är en del av Svenska Ridsportförbundet. Det har gjort grenen stark med både bredd och topp idag. Tack vare det har många ryttare haft möjlighet att upptäcka den roligaste ridsportgrenen – och jag hoppas att ännu fler får upp ögonen efter sommarens spännande tävlingar. Närmast är det SM i Linköping 2-3 juli, där kommer det finnas möjlighet att se bland annat de sverigebaserade VM-ekipagen.

Inslussning

I helgen fick våra katter Sixten och Agnes Cecilia ytterligare en kollega. Kattungen Märta Louise, som är drygt 12 veckor, flyttade in hos oss. Min kompis Sofia berättade att hon skulle hämta sin nya kattunge, Prinsessan Lilian, och visade bilder på henne och hennes syskon. Det råkade bli så att en av systrarna fick flytta hem till oss också. Flera av kattsyskonen hade kungliga namn, så därför fick vår katt också det. Dessutom ett dubbelnamn, precis som Agnes har.

För att katterna ska få en bra start tillsammans låter vi Märta Louise bo i gästrummet ett tag, precis som Agnes fick när hon flyttade in. Vi har satt kompostgaller för dörren, så katterna kan titta på varandra och vänja sig innan vi släpper ihop dem på riktigt. Alla katterna är nyfikna på varandra, men Märta är fortfarande lite osäker och morrar när hon ser de andra. Vi hoppas att det ska gå över på några dagar.

Fantastisk helg i München

Under kristi himmelsfärdshelgen har Pferd International hållits i München. Det var så härligt att vara tillbaka – tävlingarna har varit inställda eller haft lite annan form under ett par år, och WE har inte varit med. I år åkte jag ner som landslagsledare tillsammans med tre svenska ekipage. De hade lite olika mål – Mia behövde ett VM-kval, Therese debuterade internationellt och Idamaria skulle vässa formen inför VM. Och som de levererade alla tre! Mia satte ett säkert kval, med bra dressyr och teknik och en jättefin speed där hon inte tog några risker utan red effektivt och prydligt. Målet för henne var ju inte att göra en bra tid, men hon visade tydligt att rider man bra blir det också tidseffektivt. Therese visade att hon verkligen är mogen för de stora uppgifterna nu. Även hon gjorde stabila resultat och hamnade även hon i mitten av resultatlistan. Det är verkligen en prestation som debutant. Vi kunde konstatera att även om det internationella tävlingslivet i WE varit mer eller mindre dött under två år så har grenen utvecklats något enormt. Nivån på ekipagen från alla länder har blivit mycket högre under den här tiden.

Men det går inte att komma ifrån – den allra största prestationen i helgen var det Idamaria och Hoxi som stod för. De startade näst sist i dressyren. I ledning låg holländska Margo Timmermans – en dressyrryttare som även tävlar GP med sin häst. Hennes dressyrprogram var verkligen ruggigt bra. Men Idamaria går in och rider ruggigt bra hon med – så bra att hon vinner dressyrklassen. Vinsten i dressyrklassen gjorde att hon startade sist i fredagens teknik. Det ger en viss press. Trea från slutet red fantastiska ryttaren Martina Weteschnik från Österrike. Jag har tidigare år alltid gillat henne och sagt att hon kommer bli riktigt bra. Det stämmer. Hon landade på drygt 74%, det var henne Idamaria skulle slå nu. Tyvärr blev det inte så, Idos procent hamnade på dryga 73%, så hon slutade tvåa i tekniken. Då Martina var trea i dressyren innebar det en total ledning för Ido inför speeden med 2 poäng. Vi konstaterade att det viktigaste inte var att vinna speeden, utan att komma tillräckligt nära Martina för att den ledningen skulle hålla i sig. Det finns några riktigt snabba ekipage, men Martina gjorde en bra speed och gick in på en fjärde plats. Ido var alltså tvungen att bli minst sexa – då skulle de hamna på samma poäng. Även här red Ido som ledare sist. Hon gör en blixtrande fin speed! Tyvärr är den ett par sekunder långsammare än Martinas, men hon blir sexa. Det innebär alltså att de slutade på samma poängresultat. Då är det högst dressyrpoäng som avgör vem som vinner – så Ido tog segern tack vare sin superfina dressyr. Det var så galet spännande!

Att vara på tävlingarna i München är alltid roligt. Det är bra sport i många grenar, WE-tävlingarna är välarrangerade, det finns bra mat och roliga utställare på mässområdet. Men i år var det förstås alldeles extra roligt. Nu ser vi fram emot VM i slutet av juli, och innan det ett SM som också har all potential att bli riktigt bra.

Tankar om samling

För Grao och mig är det mycket som handlar om samling just nu. Det innebär förstås att jag även funderar på vad samling egentligen är. I TR står det vad målet med samling är, men det finns ingen tydlig beskrivning av samlingen i sig:

Moment 255
Samling

Målet med hästens samling är:
a. att vidareutveckla och förbättra hästens balans och jämvikt, som
har blivit mer eller mindre störd av ryttarens tillkommande vikt.
b. att utveckla och öka hästens förmåga att sänka och engagera sin
bakdel för att främja lätthet och rörlighet i framdelen.
c. att öka hästens ledighet och bärighet i dess rörelse och att göra
den mera angenäm att rida.

Det finns också instruktioner om hur du utvecklar samling, fortsättning från samma moment:
Samling utvecklas genom halvhalter och ridning av skolor.
Samling uppnås och förbättras genom användandet av sits och
skänklar samt uppfångande händer för att engagera bakbenen.
Hästens ledgångar böjs och kommer till eftergift så att bakbenen
kan röra sig framåt under dess kropp.
Bakbenen ska emellertid inte engageras så långt under hästen att
stödbasen förkortas överdrivet eftersom rörelsen då hindras. I
detta fall förlängs och höjs rygglinjen för mycket i förhållande till
benens stödbas, stabiliteten försämras då och hästen får svårt att
finna en korrekt och harmonisk balans.

Balans, rytm och lätthet i utförandet av programmets föreskrivna
rörelser är tecken på att samlingsgraden för klassen är tillräcklig.

Jag tycker att känslan i samlingen är en tydlig indikator på om jag är rätt ute eller inte. I samling känns hästen lätt i fronten och jag har mycket häst framför mig. Känslan är att jag sitter på bakbenen som driver framåt. Jag kan lätt, bara med en tanke, få hästen att omedelbart och mjukt gå fram eller komma tillbaka ännu mer redan i nästa steg. Detta handlar om genomsläpplighet, som jag menar är intimt förknippat med samling, utan genomsläpplighet finns ingen samling. Det faktum att hästen är ”på bakbenen” och har lätt framdel i samling gör också att styrningen blir lätt. Frambenen stoppar inte upp rörelsen runt utan följer bakbenen. En konsekvens av det är att det är lättare att svänga på en hand när hästen är samlad. Ryttaren behöver inte göra så mycket med tyglarna utan kan svänga med kroppen/sitsen och hästen följer med.

Att nå dit är något som kräver en hel del arbete. Det är förstås olika svårt för olika hästar. Amelia var en typisk ”påskjutshäst” bra påskjut men sämre bärighet. Där var vägen till samling väldigt lång. För Grao är det ju annorlunda, han har talang för samling. Trots det är det inte ”bara att göra”. Det krävs mycket träning, dels för att hitta tekniken men framför allt för att samling kräver styrka. Den styrkan måste byggas upp gradvis över tid och där går det inte att hasta. Med en häst med talang är det extra viktigt att inte överpressa, utan att se till att rida där hästens styrka finns och sakta bygga den så hästen blir starkare och starkare. Grao har ju både talang och pannben, så han kan verkligen anstränga sig. Där måste jag sätta gränser och vara den i ekipaget som har omdöme.

Mysig dagsutflykt till grannlandet

En av fördelarna med att bo där vi bor är att vi kan göra en utlandsutflykt över dagen. Danmark är nära och Danmark är mysigt! Nu har det ju tyvärr inte gått att göra såna utflykter på några år, men idag var vi iväg. Danska Lusitanoföreningen hade ett evenemang på en gård på Själland. Det var uppvisningar och saluhästar, bland annat en WE-uppvisning. Det var ett mysigt evenemang där alla var välkomna och kunde visa upp sin häst på sin nivå. Det fanns några utställare och ett matstånd. Tyvärr hade vi för lite danska pengar för att äta där, så vi insåg att vi fick åka någon annanstans där de tog kort för att äta. Vi blev tipsade om Den grönne kylling några kilometer bort. Det var verkligen ett bra tips! Till formatet en snabbmatsrestaurang med riktigt bra och fräsch mat. Väl tillbaka såg vi några ekipage visa WE, pratade med danska WE-föreningen och provsmakade det 20-åriga portvin som såldes i ett stånd. Alltså – sitta och smutta på ett riktigt gott portvin och titta på lusitanos tillsammans med goda vänner en majsöndag – det kan nog knappt bli bättre!