Amatörarkeologi

Jag fick för ett bra tag sen veta att det ska finnas en bevattningsbrunn på vår innergård. När snön smälte på en specifik fläck markerade jag upp den, och sedan grävde jag där och hittade ett rostigt handtag. Sen har det inte blivit så mycket gjort med brunnen, projektet att få iordning den har känts stort och jobbigt och jag har inte varit jättesugen på att ha ett hål mitt på gården. Men torkan som är nu och den dåliga tillväxten i hagarna väckte åter min nyfikenhet på den här brunnen, och jag bestämde mig för att undersöka saken närmre. Först är det en knapp decimeter grus, det är rätt lätt att skrapa undan. Under det är det ytterligare ett ungefär lika tjockt lager, men av packad sand/jord. Det är stenhårt! Men med en planteringsspade går det att likt en arkeolog (som jag tror efter att ha sett diverse filmer 😀 ) skrapa bort jorden bit för bit. Efter ett tag insåg jag att luckan inte är rund utan rektangulär. Och efter ytterligare ett tag kom det upp ett rör! Röret var fullt med grus i mynningen, men när jag grävt bort det insåg jag att det var ”pluggat” med en plastpåse. Den har jag låtit sitta kvar så länge, för att inte få ner en massa skräp i röret.

Röret hade invändiga gängor, så jag tog genast fram vår pump för att kolla anslutningen till den. Om jag delade röret fanns det en anslutning med utvändiga gängor! Grovleken såg rätt ok ut, kunde det vara så lyckosamt att det var någon slags standarddimensioner så det bara var att ansluta?

Nej, sån tur var det inte. På pumpen sitter en koppling som är ca 33 m, troligen en G1 har jag lärt mig, en standardkoppling. Röret är å sin sida ca 40 mm i diameter. Jag behöver få fram ett skjutmått för att få ett mer precist mått. Men min teori nu är att det ska kunna gå att koppla pumpen till röret med rätt adapter, och sen suga upp vatten genom röret. Då behöver jag ju inte ha ett öppet hål på gården, och jag kan troligen göra en någorlunda icke-ful lösning dessutom. Pumpen behöver ju bara vara ansluten när den används.

Nej, sån tur var det inte. På pumpen sitter en koppling som är ca 33 m, troligen en G1 har jag lärt mig, en standardkoppling. Röret är å sin sida ca 40 mm i diameter. Jag behöver få fram ett skjutmått för att få ett mer precist mått. Men min teori nu är att det ska kunna gå att koppla pumpen till röret med rätt adapter, och sen suga upp vatten genom röret. Då behöver jag ju inte ha ett öppet hål på gården, och jag kan troligen göra en någorlunda icke-ful lösning dessutom. Pumpen behöver ju bara vara ansluten när den används.

Men först måste jag frilägga hela brunnslocket och försöka öppna så vi kan titta ner i brunnen och se hur det ser ut, och hur långt ner vattenytan är. Av vad jag har fått höra så ska det vara ganska god tillgång på vatten i brunnen, men det är inte av dricksvattenkvalitet utan bara lämpligt för just bevattning. Jag hoppas att det stämmer, det hade varit lysande att både kunna vattna ridbanan och kanske till och med dra ut lite vatten på en del av betena.

Tomatillo

Tomatillo är en mexikansk potatisväxt, ingen tomat, snarare en avlägsen släkting. I år testade jag att odla dem i växthuset. Tyvärr blev det ingen jätteskörd, men en fem-sex fina frukter kunde jag skörda idag. Tyvärr glömde jag att fota dem, de är jättefina. De har som ett ”pappersskal”, ungefär som physalis. Inuti växer en grön frukt, som är lite hårdare än en tomat när den är mogen. Det vanligaste man gör på tomatillo är salsa verde. Vi bestämde oss för att köra lite enklare än så, vi tog helt enkelt frukterna och hackade dem råa och åt i tacos. Det var lyckat! De är krispiga och har en frisk och lite skarp smak som funkade jättebra i det sammanhanget. Jag tycker just nu att det är rätt synd att skörden inte blev större! Jag får se om jag gör ett nytt försök nästa år.

Framme för skänkeln eller framför skänkeln?

För några år sedan skrev jag en artikel i Ridsport där jag använde begreppet ”framför skänkeln”. Jag fick en hel del kommentarer som gick ut på att jag hade skrivit fel. Hästen kan vara framme för skänkeln eller gå fram för skänkeln. Att säga att den är framför skänkeln är fel, hästen är där den är liksom.

Jag hävdar ändå bestämt att hästen kan vara ”framför skänkeln”. Det handlar om den där känslan som du får när det känns som om du sitter på bakbenen, som hästen driver framåt med och större delen av hästen är framför dig, framför din skänkel. Just att det är skänkeln som hästen är framför och inte handen, bäckenet eller bålen har förstås att göra med att den här känslan till att börja med kräver att hästen är framme för skänkeln, dvs att den har en respons på din skänkelhjälp.

Det är ju där som det hela måste börja. Hästen ska ha rätt respons för alla hjälper, och responsen ska vara omedelbar. Du som ryttare måste kunna renodla dina hjälper och ge en i taget, dels för att hästen verkligen ska förstå hjälpen, men också för att du ska kunna se att responsen för den enskilda hjälpen är precis den du önskar. När hästen är framme för skänkeln får du en omedelbar respons framåt när du ger en skänkelhjälp. Men att den responsen finns där betyder inte att du automatiskt har hästen framför skänkeln. Det kan vara så att den har en respons framåt men energin rinner ut i spring eller hästen faller framåt och hamnar på bogarna. Energin måste samlas upp och förvaltas.

Här börjar det bli lite knepigt. Ett vanligt missförstånd är att du måste driva och förhålla samtidigt. Driva för att få energi bakifrån och förhålla för att samla upp den. Samtidigt förstår ju var och en som tänker efter att detta blir knas. Om du först har renodlat hjälperna och responsen för dem så hästen går fram när du driver och bromsar när du förhåller blir det kortslutning om du ber om båda sakerna samtidigt. Här börjar det alltså krävas lite finlir. Om du rider som en av mina tidigare tränare har som mantra – hand utan skänkel, skänkel utan hand – blir hjälperna tydliga för hästen. Men du behöver samtidigt fånga upp energin och få den att hamna ner i bakbenen, med lätt framdel framför dig. Det kräver alltså en växelverkan, och jag kommer tillbaka till det där arbetet med att renodla förståelsen och responsen på de enkla hjälperna. Om hästen har en kvick respons på dina hjälper och du samtidigt är så välbalanserad och välorganiserad att du kan ge en hjälp i taget och klarar av att sluta ge hjälpen lika snabbt som hästen reagerar på den – då kan du växla mellan drivning och förhållning ganska kvickt. Detta måste förstås göras med ryttarkänsla och timing, så inte resultatet blir som för nybörjaren som försöker köra bil – du hoppar fram och hästen blir förvirrad.

Ett vanligt fel är att ryttaren fastnar med ”handbromsen i”. Hästen upplever sig bromsad hela tiden, vilket gör att ryttaren upplever att bjudningen är dålig och åtgärdar det genom att driva mer, utan att släppa handbromsen. Med en häst som Grao är den stora faran att man tror att han är framme för skänkeln bara för att han springer.

Med en tittig häst är det extra viktigt att hela tiden ha hästen framme för skänkeln och i förlängningen även framför skänkeln. Det är vanligt att hästen börjar ”stå emot” när den blir spänd. Är den helt framme för skänkeln är det mycket lättare att komma runt det än om den inte är det. Det är ett skäl till att det här är så viktigt för mig just nu, även om det alltid är en viktig grund för hästens dressyrutbildning. Jag kan ha Grao helt ärligt framför skänkeln ena sekunden, sen vänder vi upp mot något han tycker är skumt och då tappar jag honom direkt. Där måste jag jobba med att han i första läget ska vara framme för skänkeln även när han blir spänd, dvs han ska gå fram när jag ber om det helt enkelt. När han gör det får jag fortsätta med att jobba med att han dessutom ska vara framför skänkeln i de lägena.

Bra för den late

Vi har haft en pytteliten sophink i vårt kök. Dessutom har den hängt på en metallställning, så det har inte funkat att trycka ner saker för att packa. Men nu har vi hittat en bra lösning! Vi köpte en sophink som komprimerar soporna. Konstruktionen är enkel, man slänger i sopor, stänger locket och trycker ihop den så långt det går. Sen låter man locket vara stängt och hinken i hoptryckt läge till nästa gång man slänger något. Då öppnar man genom att dra i handtaget, hinken expanderar till full storlek. Efter du slängt i de nya soporna trycker man ihop igen. Jag räknar med att vi får i ungefär tre gånger så mycket i en soppåse som innan. Det innebär framför allt att vi inte behöver gå ut till soptunnan lika ofta, men också förstås att tunnan inte blir lika full och att det går åt färre påsar. Däremot betalar vi ju för vikt, så där gör det inte så stor skillnad.

Snopet

I morgon var planen att Grao och jag skulle åka till Mantorp, för att tävla under helgen. Men igår fick jag ont i halsen, så idag blev jag tvungen att ställa in. Så himla trist.

Med fokus på fokus

Efter tandläkarbesöket fick Grao elva dagars vila – en vecka för han var behandlad i munnen och sen ett par extra dagar för att jag nös lite väl mycket – något som troligen handlade om pollen för efter ett par allergitabletter gick det över. Jag tror dessutom att det var ganska bra för honom. Han har inte haft någon längre sammanhållen vila sedan vi var i Åre i början av året och han har tränat bra och gått mycket. Men i söndags var det ändå hög tid att sätta igång igen. Nästa helg ska vi iväg på meeting, så vi måste ju vara i form då! Första passet lät jag honom springa av sig lite på lina innan jag satt upp och sen checkade jag av att han fortfarande var inriden. Det var han. Igår åkte vi till Vomb efter jobbet och red en härlig kvällstur på 11 km, varav ca 3 km galopp. Hästarna tappar ju ingen kondition på en så kort vila och de tyckte det var skönt att få röra på sig ordentligt.

Idag och imorgon är planen korta dressyrpass med fokus på fokus. Just fokus är ju Graos stora svaghet när vi tävlar, och ofta när vi rider utan att tävla också. Han har fullt upp med att hålla reda på saker som inte har med vår ridning att göra egentligen, och då blir det inte särskilt bra. Den andra punkten jag hade planerat att vara noga med idag är att hela tiden ha honom framme för skänkeln. De båda sakerna hänger ganska intimt ihop, men det betyder inte att det är precis samma sak. När han tappar fokus är han sällan framme för skänkeln. Är han däremot framme för skänkeln finns det en bättre ridbarhet även om han tappar fokus. Men han är inte heller helt självklart framför skänkeln hela tiden han har fokus. Med en häst som är energisk och har mycket energi framåt är det lätt att lura sig att tro att det är så, men börjar man skrapa på ytan kommer sanningen fram. Därför behöver vi jobba även med det, för är han framme på skänkeln kommer han gå bättre när han inte har fokus och riktigt riktigt bra när han har fokus. Ett moment när detta blir extra tydligt är travökningarna. Att vi har svårt att få till dem bra är ett tydligt tecken på att han faktiskt inte är helt ärligt framme.

Grao var jätteduktig under dagens pass, både på att ha fokus fast det faktiskt var en del störningsmoment runt banan, och på att vara framme för skänkeln. Allt är inte perfekt, men det var definitivt så bra att jag kunde välja att avsluta redan efter 30 minuter. Jag kommer troligen göra ungefär samma imorgon, och sen får han vila på torsdag. På fredag kommer jag rida ett pass när tävlingsbanorna är öppna på kvällen, och sen är det två klasser lördag och söndag, och rätt så lång resa på det. Vi kommer garanterat vara trötta efter helgen!

När jag skrittade av utmed hagen där Xipo och Ferro gick tyckte Ferro att det var lite festligt att springa lite i hagen och se om han fick fart på Grao. Det hade han fått om inte jag hade påmint Grao om det där med fokus… Ferro däremot visade först upp en trav som gör vilken dressyrryttare som helst grön av avund. Sen övergick han till luftakrobatik som antagligen hade gjort samma dressyrryttare bara grön. Men det är ju bra att han rastar sig själv eller nåt.

Skåpfynd

Nästa vecka ska Grao och jag iväg på äventyr tillsammans med Josefine och Hoppsan. Vi ska åka på meeting, och Grao ska få lifta med Hoppsan i hennes släp. Det innebär att mattarna måste packa smart, så jag plockade fram mitt gamla tävlingsskåp. Jag använde det flitigt i mitt förra släp, men sedan vi köpte det här släpet 2011 har jag knappt använt det alls. Man kan säga att skåpet behövde en dusch. Tur vi har spolspilta!

I skåpet låg det dessutom ett kul fynd, Hästmagazinet nr 4 2011. Artikeln jag hade med där handlade om att rida på stranden, och bilderna jag tagit var från en strandritt med ett gäng kompisar från Ryttarfiket. Så kul att se och läsa igen!

Sista semesterprojektet

Semesterns sista projekt råkade räcka lite längre än själva semestern gjorde. Men nu, en vecka senare, är det klart! Jag skrev ju tidigare om att vi ville byta färg på porten på baksidan. Tanken är ju att vi ska byta färg på alla portarna och på de övre gavelfälten på huset. Därför var vi rätt petiga med färgval, bara det tog ju ett tag. Sen bestämde vi att inte bara måla porten på baksidan i år. Skulle vi måla var det roligare att måla alla portarna. Tyvärr var det inte målarväder varje dag, men jag lyckades hinna lägga två nästan heldagar innan semestern tog slut för att måla två strykningar av den gröna färgen.

Planen var sen att måla all metall med hammarlack de första kvällarna i veckan. Det satte vädret stopp för. Jag började med att maskera upp alla portar. Det är svårt att maskera efter hand, eftersom jag har latexhandskar när jag målar. Just såna handskar är jättedåliga att ha när man hanterar tejp. Dessutom är risken stor att man kladdar mer än nödvändigt, så det bästa är att maska allt för att sen måla allt. Jag använder den bättre typen av maskeringstep, den som är blå. Den klarar att sitta lite längre än den vanliga vita. Däremot klarar den inte regn och blåst visade det sig. Vädret svängde nämligen när jag hade maskat upp allt och det började blåsa och regna.

Det var inte mycket annat att göra än att maska om. Jag gjorde första strykningen en blåsig men inte stormig kväll. Det är inte optimalt att måla med en seg färg som hammarlack när det blåser. Att måla metall är ju lite speciellt dessutom, materialet suger ju ingenting. Det gäller att få precis lagom tjock färg utstruken jämnt över ytan. När jag gjorde andra strykningen var det soligt och mindre vind. Tyvärr var det trips överallt. Trips är obehagligt när man fikar. När man målar med oljebaserad färg och helst inte ska klia sig är de outhärdliga! Men motivationen att äntligen bli klar var stark. Vi är jättenöjda med innergårdens nya utseende – gården har ändrat karaktär och vi tycker den känns mjukare och hemtrevligare. Det ska bli spännande att se hur det blir när även resten är målat – men det blir nästa år.

Målartrix

Bland det tråkigaste med målning är att tvätta penslar. Jag vill dessutom alltid använda bra penslar och då måste de ju rengöras ordentligt så de går att använda många gånger. För att minska på antalet gånger jag rengör penslarna har jag kommit på ett knep. Jag har nästan alltid vinylhandskar på mig när jag målar. När jag ska pausa, för lunch eller för dagen, tar jag penseln med stråna mitt i handen. Sen drar jag av vinylhandsken så den hamnar ut och in över penseln. Lite tejp runt skaftet, så klarar den sig tills det är dags för nästa strykning, tills jag ätit lunch eller druckit kaffe eller varför jag nu har pausat. När jag är helt klar måste jag förstås rengöra penseln på riktigt, men det är skönt att inte behöva ha penslar stående i burkar som man kan välta. Dessutom funkar det bättre att börja måla med en pensel som inte är genomblöt av vatten eller lacknafta.

Årets stockroskollektion

Det är alltid spännande att se vad det blir av stockrosorna. Det är ju inte alls säkert att det blir samma färger år från år. Den starkt rosa har jag inte haft tidigare år till exempel – och jag har alltså inte sått nya utan de frösår sig själva. Mina fyllda vinröda verkar dock inte komma alls i år, vi får se om den färgen har slutat här eller om den kommer igen.