Frodigt

I helgen var det läge att plantera om mina tomatplantor för andra gången. Jag börjar ju med att sätta fröna i ett pluggbrätte med såjord. Så fort de fått karaktärsblad planterar jag dem i fyrkantiga krukor.

När de fyllt krukan med rötter planterar jag om dem en gång till för att ge dem ännu bättre förutsättningar. Förra året hoppade jag över det steget, och det var uppenbart att tomatplantorna då växte långsammare både sista tiden inne och när de väl kom ut i växthuset.Det viktigaste i det här skedet är att ha bra tillväxt under jord, att bygga ett livkraftigt rotsystem. Därför väljer jag att plantera om i höga avskurna mjölkpaket.

Jag har grovt grus i botten. Sen sätter jag ner plantan ända ner i botten och fyller på ny jord ovanpå. Det gör att en bra bit av själkarna, sådär 5-8 cm, hamnar under jord. Tomater funkar ju så att det då bildas rötter från stjälken under jord. Plantan blir alltså mindre ranglig och får ett bättre rotsystem, precis vad jag vill åstadkomma.

Förra året köpte jag en lime som jag har övervintrat i sadelkammaren. För två veckor sedan trodde jag att den var heldöd. Jag pratade med Rickard på Gunnebo Trädgård när jag var där och handlade lite annat. Han var helt säker på att problemet var för lite ljus. Även om den stått i fönstret i sadelkammaren så räcker inte ett österfönster för citrus. Han föreslog att jag skulle ge den ett försök på glasverandan, även om temperaturen där är lite för hög egentligen. Jag ställde den i hörnet mellan söderfönstret och västerfönstret och offrade dessutom tomaternas extraljus och satte den på limen. Och den lever! Den är alldeles full av späda gröna blad nu! Jag hoppas verkligen den hinner sätta frukt i år. Nästa vinter får den övervintra på glasverandan med extraljus. Sommaren får den tillbringa antingen på innergården eller i växthuset, vi får se var det blir bäst.

Inbetning

Igår var vädret strålande. Idag vaknade vi till snö och det blåser kalla vindar, även om solen nu smält bort snön och jobbar på så bra den kan. Våra stora gräshagar är ännu inte riktigt färdiga att släppa hästarna på, det behöver vara varmt några dagar ihållande först tror jag. Xipo och Ferro har lite gräs i sin jättestora vinterhage, så de äter så fort det kommer upp nu. Där flyttar vi även de tillfälliga staketen lite då och då så de sucessivt vänjer sig vid gräset. Am går i en liten gräshage där det inte är många grässtrån kvar, men hon lyckas hitta några i alla fall. Grao däremot går i en hage utan minsta tillstymmelse till gräs. Därför har han fått gå ut och beta en stund i lina lite då och då.

Sixten hjälper gärna till med allt stallarbete. Extra bra är han på allt som involverar snören på ett eller annat sätt. Han hjälper gärna till att longera hästar också, på ett sätt som inte alltid känns helt tryggt. Men i solen igår tog han sig en tupplur i björnbärsbusken när han jobbat klart.

Litegrann från ovan

Vi har inte varit på Sandhammaren och ridit på hela den här vintern, så när vädret för lördagen såg lovande ut frågade jag Josefine om hon ville med dit. Det ville hon! Dessutom följde Björn med tillsammans med sin drönare, resultatet blev två riktigt häftiga filmer, som skulle kunna vara reklamfilmer för Österlen, och en jättesvettig men glad häst. Ok, två svettiga och glada hästar, men Hoppsan hade inte en chans att slå Grao i svettighet… Vi hade dessutom tur med underlaget. Det kan ju variera kraftigt från dag till dag, nu var det sådär perfekt. Josefine konstaterade att ljudet när vi galopperade var som från kokosnötter, ni vet som i Monthy Python and the Holy Grail.

Haren och Darwin

När jag var ung var harar riktiga virrpannor. De sprang i zigzag framför bilen och var de på väg mot diket gick det inte att lita på det, risken att de vände ut på vägen igen var stor. Var det en hare på vägen var det lika bra att stanna och vänta ut den.

Men har ni tänkt på att harar inte är såna längre? De springer liksom mer rakt och förutsägbart över vägen. Kan det vara så att detta är ett tecken på evolutionen? Harar med trafikvett har fått fler chanser att reproducera sig och ”virra runt på vägen-hararna” har inte kunnat överleva i deras nya tuffa automobiliserade värld?

Fantasipriser

Ibland står det ”inga fantasipriser” i köpesannonser och inlägg där folk söker häst. Jag blir alltid så förundrad och lite förbryllad över vad som menas. Ok, jag fattar att de är ute efter en billig häst. Men vad är ett fantasipris? Om du t ex begär 150 000 kr för en oinriden ettårig korsningsponny eller för den delen för en 25 år gammal häst eller en treårig travare som varken är inriden eller startad – ja då är jag med på att det är ett fantasipris, och att det inte är intressant. Men är det verkligen så vanligt? Och hur många säljare tänker att ” jag sätter ett fantasipris, vi får se om någon är dum nog att betala det”?

För i frasen ligger det ju ändå på något sätt en undermening om överpriser är vanliga. Därför väljer köparen att annonsera själv och markera att priset ska vara rimligt – vilket troligen de flesta säljare tycker att det satta priset är. Det känns också som om det betyder att hästar är dyrt, men jag vill inte betala dyrt. Hästar ÄR dyra, jag håller med om det. Sen kan det gå att hitta bra hästar billigt, om man har tur, skicklighet och goda kontakter. Detta beror ju på att hästar är djur som säljaren vill ska ha det bra. Därför är det inte en vara som andra, utan känslor spelar in vid försäljningen och väger ofta tyngre än pengar. Däremot tror jag att i en köpesannons så får formuleringen ”inga fantasipriser” motsatt effekt. Jag hade nog inte svarat på en sån, även om jag hade en häst där hemmet var betydligt viktigare än priset. Just genom att med uttrycket insinuera att ”jag vet vad hästar är värda, men alla andra verkar inte veta det” signaleras en attityd som i alla fall skulle få mig att dra öronen åt mig.

Integrationsplan

Minns ni katten som dök upp i vårt stall? Vi försökte ju hitta hans ägare, och när det inte gick försökte vi hitta en ny ägare åt honom. Ni kanske till och med undrar hur det har gått?

Då vi inte hittade något nytt hem åt honom har han blivit kvar. Vi funderade lite på hur det ska funka med våra tidigare katter, som milt sagt inte är överförtjusta. Efter det har vi lagt upp en integrationsplan.

Första steget var att se till att han har det bra i stallet, med mat och sovplats. Vi bedömde att det inte går att släppa in honom till de andra katterna direkt, så vi fick göra det bästa av det. Vi bestämde att vi får ha det så här några veckor. Då får katterna en chans att vänja sig mer vid varandra, utan att Maja och Elsa känner att han inkräktar alltför mycket.

I april planerar vi att ta honom till veterinären, göra en hälsokontroll, kastrera, vaccinera och id-märka. Efter det får han komma in i huset. Då hoppas vi att katterna i alla fall ska klara av att tolerera varandra. Jag får troligen ägna mig lite åt Maja, som är den som kommer bli mest svartsjuk.

När vi bestämde att han ska bo kvar fick vi ju ge honom ett namn också. Efter att ha inventerat tänkbara kattnamn kom vi fram till att han heter Sixten. Det passar bra, han springer jättefort ibland, Sixten-blixten!

Det bådar inte gott

De första åren här jobbade jag hårt med att plocka mördarsniglar. De fanns överallt och förstörde många av mina odlingar. Under torkåret 2018 försvann de i princip helt, och även 2019 var nästan helt fritt från sniglar. Tyvärr tror jag att den milda vintern har gett dem en möjlighet att komma tillbaka igen. Idag var ridbanan full av små små sniglar, jag har haft ihjäl ett femtiotal! Jag vågar inte tänka på hur många det är på ställen där de inte syns lika bra, de är än så länge bara ett par-tre centimeter långa.

Föra och följa

Att rida är lite som att dansa. Samspelet och harmonin är viktiga faktorer som gör dansen eller ridturen angenäm eller till och med helt fantastisk. Precis som i dansen är det en som för och en som följer – ryttaren för och hästen följer. I ett ekipage där båda för blir samspelet svårt och dansen blir oharmonisk. I ett ekipage där ingen för blir det kaos och ingen dans alls. Att den ena för och den andra följer betyder inte att den ena är överordnad den andra. Dansen ska vara precis lika trevlig för båda de inblandade. När ett danspar eller ett ekipage hittat varandra går förandet och följandet osynligt och flytande harmoniskt.

När jag rider är det dessutom så att förandet inte är helt absolut. Särskilt när vi rider ut så går det impulser åt båda håll. Jag är den som för på så sätt att jag ser till att vi håller oss på den väg jag har planerat och att vi håller ett tempo som är lämpligt för underlaget och förutsättningarna. Men ibland är det inte alls särskilt klart vem av oss som tagit initiativ till en galopp till exempel. Vi bestämmer lite tillsammans liksom. Visst är det fantastiskt att det går att ha ett så sublimt signalsystem mellan två individer av helt olika arter?

Impulsköp

Jag råkade impulsköpa en 660-liters soptunna på fyra hjul. Nu kan vi köpa mycket havre i taget 😀 På vår förra gård hade vi förresten en trasig frysbox som havrelår. Det funkade alldeles utmärkt. I sidofacket hade vi mineraler, och havre i stora lådan. Helt musfritt och det gick bra att skriva foderstater och annat på boxen med whiteboardpennor. Fördelen med den här är att den är flyttbar – praktiskt i vårt foderrum där vi försöker ha allt flyttbart – på hjul eller på pall så vi kan flytta med palldragare. Men det kan vara så att jag kommer behöva en pall för att nå ner till botten…