En tanke utanför boxen

Efter gårdagens omflyttning av hästar funderade jag lite. I ridhästvärlden och de flesta hästvärldar är det så att hästen har sin bestämda box, som den står i varje natt – i de fall man använder box alltså. Men hur nödvändigt är det egentligen? Skulle det inte kunna vara så att hästarna stod i EN box i stallet, likgiltigt vilken?

I stall med många hästar med olika ägare är det förstås rätt opraktiskt och kan öka smittrisken  – och för medicinerade hästar är det förstås rent olämpligt. Men annars?

För några år sedan var jag i ett stort travstall för att se och lära hur de arbetade med sina ettåringar, från avskiljning till inkörning. Där gick unghästarna i flockar om 12 hästar. De hade en stor hage för flocken och ett stall med 12 boxar. Men hästarna hade inte en egen box. Varje dag ställdes hästarna in i stallet i en lämplig box tills det var fullt. Nästa dag kunde de stå på ett helt annat sätt.

Det där fick mig att fundera lite. Jag gissar att det är mycket viktigare för oss människor att ha ett eget revir än det är det för hästarna. Vad tror ni? Skulle er häst tycka att det var ok att sova i olika boxar varje natt? Och hur är det med er, hur viktigt är det för er att ha hästen i samma box hela tiden.

Nybäddat

Amelias fölning närmar sig, nu är det ungefär nio veckor kvar. I helgen har vi börjat preparera fölbädden. Helst vill jag ha halm i fyrkantbal, helst stora, men små går också bra. Då blir det ju kakor som jag kan packa tätt för att redan från början få en välpackad halmbådd ovanpå torvbädden. Nu har jag en bra halmleverantör som tyvärr bara har rundbalar, så jag får anpassa mig lite.

Jag vill alltså ha en ordentligt packad halmbädd med kompakt halm. Det där med fluffig halm har jag aldrig förstått mig på. Den håller sig ju inte fluffig när 600 kg häst lägger sig ner, det gör bara att det ser ut att vara mycket tjockare än det är. När det ska vara bädd behöver det ju dessutom vara riktigt tjockt.

Jag kom fram till att det enklaste sättet för mig att få till en bra bädd var att fylla en stor bygg-storsäck med halm och dra in den i stallet. Jag började med tre proppfulla säckar ovanpå den befintliga torvbädden som är någonstans mellan 10 och 15 cm hög. Totalt blev det en halvmetertjock bädd – tur vi har bra takhöjd! Det kommer att behövas mycket mer, jag får fylla på mer varje dag tills jag är nöjd med bädden. Jag kommer alltså i fortsättningen bara plocka ut bajset, och sen fylla på tills jag tycker bädden är tillräckligt tjock.

En annan förändring i och med detta är att Grao får flytta ut ur boxen han har haft sedan han kom. Vi har ju en fölbox som är lite större än de andra, har höga galler och ligger för sig själv – en box som var perfekt för honom att ha när han kom ny. Men nu behövs den ju till det som den är tänkt för, så Amelia och han får byta plats. I samband med det valde vi att även byta plats på Xipo och Arno, eftersom vi tror att det är bättre att ha Grao bredvid Arno som han delar hage med. Troligen spelar det ingen roll alls, men det är ju vettigt att ha hästarna placerade så harmoniskt som möjligt. Alla hästarna tyckte det var lite förvirrande med nya boxar, men de fann sig snabbt.

Vårkänslor

Idag blev det en sån där härlig dag med lite sol, inte alltför mycket vind och en doft av vår i luften. Temperaturen låg på fem-sex plusgrader och ridbanan hade inte frusit under natten, så vi red direkt på förmiddagen. Xipo var energisk som tusan, Arno stabil och bussig som vanligt och Grao övade på läxan efter träningen för Olof i veckan, samtidigt som han försökte hålla koll på koltrasten i buskarna intill banan. I trädgården blommar det redan en del, och inne gror det som ska bli sommarens tomatbestånd för fullt.

Lång färd hem

Under gårdagen körde vi hem igen. Vi körde hela vägen i ett svep, startade vid 8 och var hemma strax före 22 – med ett par korta pauser för att kissa och byta förare, åt gjorde vi i bilen…  Det är långt att köra men samtidigt lite fascinerande att se den varierande naturen som förändrar sig långsamt långsamt. Längst upp är det kalfjäll och fjällbjörk och vackert snölandskap, hemma var det barmark och nollgradigt.

Jag konstaterade för övrigt att jag tidigare varit i alla Sveriges landskap utom två, Lappland och just Härjedalen. Nu kunde jag ju pricka av Härjedalen från listan också. En annan sak som jag kunde pricka av från listan var att se renar på vägen. Jag har förstås sett ren tidigare, men aldrig ”vilda”, dvs tama som går fria. De är verkligen fina och rätt yra, inget trafikvett där inte.

Snabbsväng till Röros

Idag åkte vi skidor en stund på förmiddagen (och jag satte nytt hastighetsrekord, 56,2 km/h!) . Men framåt lunch började det blåsa och var inte alls behagligt, och vi tyckte vi hade åkt rätt mycket under veckan, så vi bestämde oss för att ge oss och göra något annat. Vi kollade runt lite och insåg att vi missat den guidade turen på myskoxhägnet. Däremot fanns norska världsarvsstaden Röros inom rimligt avstånd, ca 75 km bort. Vi åkte helt enkelt dit. Röros är en gruvstad som plundrats och bränts av svenskarna ett flertal gånger. Hela staden består av trähus, många från 1600-talet.

Här är två varianter på tak – den ena tätad med mossa, den andra med näver.

Inne i staden insåg vi att det var något slags jippo på gång. Efter lite efterforskande insåg vi att det är ett jättestort långlopp för hundspann som startar i staden. Om jag förstod det hela rätt är den längsta sträckan 600 km, och den kortare 400 km. Den senare är även nordiskt mästerskap för åttaspann.

Tyvärr var det inga hundspann ute och körde när vi var där, men vi såg massor med hundsläp med hundsläde på taket, och vi såg en hel del slädhundar. Jag kan tänka mig att det är action när de alla kör genom staden i starten!

Jag fingrade även på en fin anorak som jag skulle kunna rida i när det blåser hemma – men bestämde mig för att avstå. Den var lite för lång för att inte ha ridslitsar tyckte jag.

 

Stabilare och snabbare

Idag var det lite klarare och kallare – och utsikten var svindlande vacker uppe på berget. Igår hade jag som mål att åka de röda nerfarterna hela vägen uppifrån och känna mig säker. Det lyckades. Dagens mål var att utnyttja säkerheten jag hittat och åka lite snabbare. I de röda nedfarterna skulle jag känna att jag verkligen åkte och inte bara tog mig ner, i de blåa skulle jag känna att jag kunde stå på och gasa.

Det lyckades! Jag till och med åkte hela vägen på rött och kände att jag kunde gasa här och var. Jag installerade en app som loggar åken, och konstaterade att min maxfart var 46 km/h. Det känns helt ok, men lite till kan jag nog! Vi lunchade på samma ställe som igår, Berggatan 8. Det är ett riktigt bra lunchställe. Igår åt jag isterband och stuvad potatis och Ulrik åt en kantarellsoppa. Idag delade vi en hamburgare, som var supersmaskig. Dessutom är det roligt när de talar om varifrån fjällkon som burgaren är gjord på kommer. Vi har redan planerat att äta lunch där imorgon med, de hade en vegetarisk rotsaksbiff som lät hur god som helst. Ja, maten är en viktig del av semestrandet, så är det!

Till efterrätt unnade vi oss varsin lingonbiskvi – lingon och vit choklad är en god kombination.

Efter avklarade åk gick vi och simmade och bastade – jag har upptäckt att träningsvärken blir lindrigare om jag simmar efter skidåkningen.

Rörelser och grundridning

Mitt arbete på dressyrbanan består till ungefär 90% av enkla saker som övergångar, omställningar, tempoväxlingar och så vidare. Arbetet syftar till att öka grundkvaliteten. Ibland kan jag även använda olika rörelser med samma syfte. Det kan vara skänkelvikningar eller skolor till exempel. Men mer och mer upplever jag nog att jag inte använder t ex en öppna som ett verktyg, utan mer för att kolla av att jag nått önskat resultat med min grundridning. Dvs om hästen är lösgjord, svarar för hjälperna och balanserad ska jag också kunna rida en bra öppna. Kan jag inte det får jag backa tillbaka och arbeta med det som fattas, inte göra en ny, dålig öppna för att ”öva på att göra öppna”. Samma med t ex förvänd galopp. Jag rider några förvända galopper nästan varje pass, om jag känner att vi har förutsättningarna för att göra det bra. Jag provar inte och försöker igen till det lyckas.

Men om jag tänker på hur jag ridit tidigare har det inte alltid varit så. Då har jag nog mer ”tränat på saker”. Och självklart blir det hela tiden en växelverkan. Genom att göra övergångar mellan galopp och skritt tränar jag förstås på dem, och får dem bättre. Jag tränar dessutom andra saker, t ex bakbensstyrka. Men samtidigt måste jag först ha förutsättningarna för att kunna göra det bra. Har jag inte det tycker jag inte längre att det känns konstruktivt att försöka fler gånger.

För att återknyta till resonemanget om övningar som försvunnit ur de lätta dressyrprogrammen så kan jag tycka att det är synd att många inte tränar på t ex skänkelvikning i skritt och framdelsvändning eftersom de inte längre ingår i programmen. Men även där är själva rörelserna dessutom en kontroll av att grundridningen finns. Du måste kunna manövrera din häst på en någorlunda detaljnivå. Om jag inte kan göra en framdelsvändning börjar jag fundera på vad det är som brister, varför går det inte? Sen är det förstås så att ska jag tävla och momentet ingår måste jag dessutom träna på att förfina mitt sätt att visa upp momentet. Den finputsen kanske inte är lika nödvändig?

Skänkelvikning i skritt, liksom öppna och sluta i skritt är för mig naturliga förberedelser för att göra samma övningar i trav. Inlärningen av själva momentet är lättast att göra i skritt när häst och ryttare hänger med, både fysiskt och mentalt. När det sitter och hästen är väl grundriden och mogen för nivån brukar det inte vara några bekymmer att göra rörelserna i trav. Sedan, om jag tävlar där momenten ingår, får jag förstås lägga lite extra tid på hur jag visar upp rörelsen. Men för mig är det inte den huvudsakliga träningen. Det är lite finputs bara. Den huvudsakliga träningen på den nivån är att fortsätta jobba med god grundridning, öka bärigheten, öka förutsättningarna för att sen kunna göra ännu svårare rörelser, t ex halvpiruetter och piruetter. När förutsättningarna känns bra kan jag testa och se  – fungerar det?

Sen är ju olika saker olika svåra för olika hästar förstås. Jag vet när jag red Amelia och Hugo parallellt och satt och kämpade med halvpiruetter på Amelia, något som var jättesvårt, så bad tränaren mig att försöka göra samma sak med Hugo. Han var mycket yngre, och framför allt mycket mindre utbildad, så jag trodde jag hörde fel först. Men hon bad mig i alla fall prova, och på honom var det hur enkelt som helst! Tränaren sa att hon ju såg att han hade alla bitar för just det på plats och att hon därför ville att jag skulle testa. Inte för att jag skulle rida piruetter på tävling med honom, men för att det var nyttigt för mig i arbetet med Amelia att känna hur det kändes när det var lätt.