Lyxlans

Förra året gick våran lans av. Det var ju en rätt enkel lans, en bit rundstav bara. Nu när den skulle ersättas bestämde jag mig för att vara lite mer ambitiös och göra en lyxlans.

Jag utgick från en rundstav som är 27 mm i diameter. Jag ville ha en rätt lång lans, inom intervallet för vad som är tillåtet för tävling förstås. Ulrik var så smart och pragmatisk att han mätte hur lång lans vi får in i bilen. Maxlängd på tävling är 3 meter, 280 cm får vi in utan att det blir alltför knöligt, så det fick bli längden.

Jag började med att forma rundstaven. Jag märkte ut var jag vill att den ska börja smalna av. Jag mätte inte utan tittade på vad som kändes bra, men det blev ungefär 70 cm från ena änden. Sen började jag hyvla och vrida hyvla och vrida för att få lansen konisk. När jag tyckte den var bra tog jag loss, kände på den, och bestämde att den behövde hyvlas mer.

När jag var nöjd med formen målade jag lansen grön i två strykningar. Att den blev grön berodde till stor del på att jag hade en del grön fönsterfärg över sedan jag målade bommar förra året. Jag bad även Ulrik köpa några träkulor och en kraftig magnet åt mig, han jobbar ju inne i Malmö och kan göra sånt på hemvägen.

På Panduro såldes träkulor med 5 cm i diameter i tvåpack. Det var tur. Jag försökte först hyvla till den ena så den skulle bli platt på ena sidan. Jag lyckades snabbt förstöra den. Då tänkte jag att jag slipar den andra platt istället. Jag tog fram slipmaskinen och svor långa ramsor över att alla maskiner i hela världen är konstruerade för högerhänta människor. Det är rätt pilligt att få fast ett sandpapper på den, och när man dessutom måste göra det med fel hand blir det mycket tålamodskrävande. Efter en avsevärd tid och många osande eder fick jag i alla fall dit ett sandpapper, satte i kontakten och tryckte på startknappen. Det smällde till, proppen gick och det kom ett moln av illaluktande rök ur slipmaskinen…

Jag bestämde mig att kulan dög bra som den var, det får helt enkelt vara lite mellanrum mellan lansen och kulan… Jag plockade fram en sprayburk med guldfärg som jag hade kvar sedan jag gjorde ridbanebokstäver. Jag målade knoppen och toppen av lansen med guldfärgen. När kulan torkat skruvade jag fast den med en lång skruv. Jag avslutade med att limma magneten på kulan.

Resultatet – en grön lans med guldtipp och guldkula, som är väl balanserad, snygg och har en magnet i änden. Magneten gör att jag inte behöver sitta av för att plocka upp ringen – oavsett om den hamnar i tunnan eller på marken.

Vi tränar på

Nu när Otto och Polo är så goda vänner kan vi ju också köra dem tillsammans i släpet. På annandagen utnyttjade vi det och åkte och tränade tillsammans, Otto och Ulrik, Polo och jag. Polo är inte så bra på att stå i släpet och vänta, så vi lastade ur och sadlade båda direkt när vi kom. Sen fick Polo stå tillsammans med mig och vänta medan Otto och Ulrik jobbade. När de var klara gick Otto in och stod i släpet och väntade på att Polo skulle bli klar.

Ulrik och Otto arbetade en hel del med att få till bra galoppfattningar, med god kvalitet i galoppen direkt. Det blev riktigt fint efter ett tag. De jobbade även med en del programlinjer.

Polo och jag arbetade bland annat med att rida diagonaler utan att byta galopp. Polo var lite kvick med att byta, och självklart är det jätteduktigt, han VET ju och GÖR. Och framför allt är han väldigt känslig och gör precis vad min kropp säger till honom att göra. Det var för övrigt väldigt tydligt ett tidigare pass i helgen. Jag skulle bara rida i galopp förbi tunnan med lansen. Varje gång jag passerade tunnan bytte han galopp, jättefina rena byten, samma ställe varje gång. Ulrik tittade på mig och sa ”det är jättetydligt vad som händer, du aktar dig för lansen och då byter han”. Minsann, var det inte precis så det var! Jag red så nära lansen att min kropp instinktivt flyttade sig, och då bytte han. Naturligtvis var det samma här, det är min kropp som signalerar bytet. Jag fick först rida linjen som i Lätt B:2, med galopp in på diagonalen, avbrott till trav och ny fattning till andra galoppen. Sen fick jag även rida linjen med bibehållen galopp och fortsätta i förvänd. Det blev väldigt tydligt, att bara jag kan hålla ordning på min kropp så har Polo inga problem med att hålla ordning på sin.

Vi arbetade även en del med diagonalslutor. Även där är det tydligt att nyckeln är min kroppskontroll. Slutan åt höger var riktigt fin, men åt vänster går det lätt i baklås. Resultatet blir en tvär och snabb skänkelvikning, i bästa fall motställd. Nyckeln är att jobba stegvis, forma på volt, behålla formen i en öppna, flytta några steg i diagonalsluta, sen rakt fram i öppna och så vidare. Precis samma jobb som jag tidigare gjort med Grao.

Idag jobbade vi vidare hemma på vår bana. Jag valde att lägga hela fokuset på förvänd galopp och slutor. För förvänd galopp tog jag upp en gammal favoritövning – en tiometersvolt i rättvänd galopp på kortsidan. På öppna delen går jag sedan ut på stora mittvolten i förvänd. Efter ett halvt varv på stora mittvolten lägger jag en ny tiometersvolt utåt, mot den andra kortsidan. Med Grao har jag kunnat stretcha och jobba lite med galoppen för att förbättra kvaliteten, samla på de små volterna och länga sprången lite i den förvända halvvolten. För Polos del behöver jag förstås göra det enklare, han är ju betydligt yngre. Jag låg några varv på den lilla volten. När den kändes bra var jag noga med att sitta helt kvar i böjningen, men förflytta honom ut på det stora förvända spåret. Till min glädje fungerade det riktigt bra i båda varven! Övningen hjälper mig att sitta kvar och sitta rätt genom den förvända delen, och Polo lärde sig fort att han fick vända in på den rättvända volten efter ett halvt varv.

Skolorna arbetade jag med som på lektionen, men jag lade allra mest tid på att göra dem i skritt. När det kändes bra övergick jag till trav mitt i övningen och bara fortsatte på samma sätt. Vänsterslutan är fortfarande svår, men jag fick några bra steg i trav då och då – och jag lyckades med att inte vara girig. Jag nöjde mig med ett par steg och fokuserade mer på att kunna avbryta diagonalslutan genom att rida rakt fram i öppna, med bibehållen böjning.

Äntligen gräs

Här har gräset verkligen tagit fart sista tiden. Temperaturen har legat rätt högt, tyvärr har det kommit lite för lite regn men än så länge har det inte fått så stora konsekvenser. Vi hoppas att det kommer en del regn de närmaste veckorna också. Våra hästar går ju i två olika hagar. Otto och Polo har haft lite gräs i hagen under en längre tid. För en vecka sedan öppnade jag upp en liten bit till, med lite mer gräs. När de gått där några dagar öppnade vi upp till hela skogen. Där har det ju tidigare inte funnits särskilt mycket gräs, men nu när träden är borta kommer det en hel del där. De får fortfarande jobba lite för gräset, det finns lite här och där. Hagen är dessutom rejält stor. Igår fick vi hämta dem allra längst ner, vilket innebar en promenad på drygt 1,6 km. Polo och Otto gär gärna ner i skogen, men kommer då och då upp till änden närmast gården, där de andra hästarna och vattnet är. I morse gick Otto ner direkt när jag släppte ut honom. När Polo kom var han precis på väg att svänga ner utom synhåll några hundra meter bort. Polo galopperade efter och tog svängen balanserat och fint.

Gräsläget för Xipo och Grao har varit tråkigare. De går i vår grusade rasthage där det i princip inte finns något alls. I torsdags gjorde jag i ordning en ruta på ca 50×50 meter till dem i en av gräshagarna. De fick gå ut någon timme där – det är mark med väldigt effektivt bete, ca 10 cm högt och tätt. Gradvis har vi längt tiden de går där, men de får först gå i rasthagen och äta hö. Xipo tycker det är urdåligt, och ställer sig vid bortre grinden och väntar på att bli flyttad. Gradvis kommer tiden ökas upp till halvdagar, för att sedan bli heldagar på gräs.

Nackfläta

Både Polo och Grao har ju mycket man. Graos är tjockare, Polos är längre. Dessutom har Polo rejält med pannlugg. Det gör att det lätt blir en hel del rufs bakom öronen, där pannluggen övergår till man. Manen hamnar lite överallt runt öronen. Ett sätt att lösa det är ju att klippa lite i nacken, bakom öronen. Då blir det tydligare vad som är lugg och vad som är man, och grimma och träns får ett tydligt ställe att vara. Men jag tycker det är rätt stora nackdelar med den lösningen. Det är inte särskilt snyggt, och man måste hålla efter precis hela tiden för att inte få opraktisk och missklädsam stubb mellan öronen. På Polo har jag därför testat en ny lösning. Jag har helt enkelt gjort en fläta i nacken, av den första lilla biten av manen. Det gör i alla fall att det blir en tydligare avgränsning mellan man och lugg, och jag tycker grimman och tränset ligger rätt bra också.

Lite materiell lycka

Jag har under en längre tid varit på jakt efter nya ridstövlar både till tävling och till vardag. I höstas bestämde jag mig för att slå på stort och måttbeställa och designa ett par egna. Jag valde till sist Amazona Sueca, och eftersom de hade ett bra erbjudande om man beställde två par så gjorde jag det. Jag hade just då ingen planerad resa till Stockholm, så jag bokade en måttnings-session via zoom. Ulrik och jag gjorde först en mätning enligt de instruktioner och filmer vi fick. Sen gjorde vi en till via zoom och jämförde måtten. Det var rätt skönt att ha den hjälpen, det är ju rätt mycket som står på spel. Sen har jag väntat. Och sen väntat lite till. Men nu äntligen kom mitt paket! Jag var rätt nervös när jag packade upp och körde i fötterna i stövlarna. Tänk om de inte passar? Men det gjorde de, alldeles utmärkt! Och jag är fortfarande nöjd med de val jag gjorde i höstas. Tävlingsstövlarna är bordeauxfärgade i blankt skinn, med en rak brougerand över tån. Vardagsstövlarna är av vaxat läder i ljust brunt, med ljusbruna läderdetaljer och polospänne. Tänk, då visste jag ju inte ens jag skulle ha en häst som heter polo 😀 . Båda paren har snörning fram. Det valde jag för att kunna ha tjockare byxor och strumpor på vintern, då kan jag bara släppa lite på snörningen. Till vardags snörar man förstås inte, utan använder dragkedjan. Nu ska jag rida in stövlarna, men eftersom de är måttade känns det inte alls särskilt jobbigt. De passar ju redan. Jag valde dessutom att göra vardagsstövlarna en halv cm kortare i skaftet, för att de ska vara lite bekvämare från början. Jag måttade även foten i dem med en formgjuten sula för att ha riktigt bra komfort till vardags. Tävlingsstövlarna får vänta lite, men snart hoppas jag att Polo och jag ska kunna känna oss för på tävlingsbanorna också.

Grao på G

Förra veckan var Grao på återbesök hos sin veterinär och equiterapeut. Han fick springa på lina, vilket visade sig vara riktigt skojigt. Men utöver lite bock och brall sprang han rent och fint, han verkar läka bra efter operationen. Vänster bakben är fortfarande något svagare, men det tyckte de inte var något konstigt, utan helt normalt. Vi fick alltså klartecken att ta nästa steg i vårt rehabprogram – vi får så smått börja galoppera.

Det klartecknet har varit efterlängtat av oss båda. Igångsättningen har inte direkt gått på räls. Snarare har jag faktiskt varit rätt förtvivlad. När vi började med skrittarbete fick vi ett stort problem – Grao blev totalt istadig. Han ville emellanåt inte gå alls. Jag hoppade av, ledde ett tag, hoppade upp, och så höll vi på så. När bromsen lossade kändes han jättefin, men det var de där evinnerliga stoppen. Samma sak hände även på ridbanan. Vi kämpade på några veckor, och kom till den dag då vi fick lägga in någon minut trav. Traven blev en helt annan sak. Han travade jättefint, sviktigt, genom hela kroppen – utom när han försökte finta mig och dra iväg i full fart. Vi växlade alltså mellan att inte gå alls och att försöka undvika fullt ös och bocksprång. Jag kan lova att det är väldigt lätt att tappa allt självförtroende som ryttare som man någonsin haft i det läget.

Som tur är har jag kloka människor runt mig, som kunde peka på att jag faktiskt hanterat Graos spänningar genom att låta honom galoppera av sig regelbundet. Nu har ju inte det gått att göra på nästan ett år – då är det ändå kanske inte så konstigt att det inte går helt problemfritt. Men det var ändå väldigt skönt att få ytterligare bekräftelse på att det inte är fysisk smärta som ställer till det för honom.

Men nu har vi alltså fått börja galoppera – och det känns faktiskt som om det kommer lösa sig så småningom. Första galopperna tog jag i hagen – och jag fick hålla mig i. Sen har jag fortsatt med att galoppera på en stor oval på ridbanan, och även om han tycker jag är tråkig när jag begränsar galopperna till en minut i varje varv så känns det riktigt bra. Det har också gjort att traven är sådär fin nästan hela tiden, och även skritten är betydligt bättre. Det låser sig inte så ofta, och han försöker inte heller dra iväg, gå i passage eller galoppera på stället av frustration. Vi kan sitta och arbeta med övergångar och halter i skritt och trav, och vi ökar på galoppen successivt. Så småningom kommer vi även kunna göra volter och sidvärtsrörelser förstås. För att stärka upp det lite svagare benet rider jag dessutom just nu med en neoprenboot på det benet. Det är inte så mycket vikt i den att det blir styrketräning, utan funktionen är snarare att den ”påminner” honom om det benet hela tiden, vilket gör att han tar i lite mer med det än med det andra. Det är ju ungefär samma funktion som med kinesiotejpen, som vi fortsätter med. Dessutom gör vi regelbundet hans rehabövningar på stallgången, men vi har minskat frekvensen till några gånger i veckan istället för en till två gånger dagligen.

Härlig landslagshelg

Årets internationella mästerskap i WE är ett junior- och young rider-EM. Det går i Frankrike i augusti, och vi har flera svenska ungdomar som jobbar flitigt för att ta sig dit. I helgen har vi haft träningsläger med dem och några seniorer på ÅB Horse Event i Tollarp. Ryttarna blev drillade av Charlotte Haid Bondergaard i dressyr och av Julia Wittsell i teknik. Vi började med att rida en träningstävling på lördagen. Charlotte gav feedback på ryttarnas dressyrprogram på förmiddagen och på eftermiddagen gjorde Julia samma sak på en teknikbana med en hel del svårigheter på internationell nivå. Ryttarna klarade svårigheterna finfint! De här ritterna låg sedan till grund för det som ekipagen fick träna på under varsin dressyrlektion på söndagen och tekniklektion måndag förmiddag. Vi avslutade med lunch – ryttarna har alla rätt långt att köra hem.

Jag tycker helgen verkligen har varit givande på alla sätt. Jag har fått se duktiga ekipage som jobbat hårt och som lyckats höja nivån minst ett snäpp. Särskilt roligt var det att se Charlotte jobba med dem i dressyren. Jag har inte tidigare sett henne undervisa, men hon imponerade verkligen. Hennes engagemang är verkligen helhjärtat och hon har ett utmärlt öga för vad var och en behöver för att komma vidare. Med ryttare som dessutom är lyhörda och öppna för instruktion är det roligt att se vad som kan hända på en timme. Julia har jag ju däremot sett hålla träningar i många år, och dessutom har jag tränat en hel del själv för henne. Det kombinerat med hennes egen långa erfarenhet av internationellt tävlande gör att hon har mycket att ge ryttarna.

Ryttarnas dagar är fulla av att rida, titta på varandra, prata om ridning och dessutom ta väldigt väl hand om sina hästar. Omsorgen om hästen står i centrum hela tiden. De här ryttarna kände inte varandra alls när året började. De unga ryttarna har träffats en gång tidigare – seniorerna däremot har ju varit i samma lag ett tag. När vi skildes åt var de ett sammansvetsat gäng, som har en hel del planer för gemensamma aktiviteter framåt. Det är verkligen en fröjd att se.

WE-helg för Polo

I helgen har Polo varit och tränat WE båda dagarna. Första dagen åkte han som ensam häst. Andra dagen hade han med sin kompis Otto. Han blev lite fundersam över att Otto var på andra sidan av väggen i släpet, men när vi väl kom iväg åkte han bra. Han har varit lite stampig och skrapig, framför allt innan vi kommer iväg, och så även nu i helgen. Urlastningen går bra nu, han tycker ju det är lite skumt att kliva ner baklänges men gör det på kommando. Även lastningen går fint, men han vill gärna ha en hussehand på rumpan.

Träningarna hölls på ÅB Horse event i Tollarp, med superduktiga Idamaria Johansson som tränare. Det fanns rätt många olika hinder framme, så Polo fick verkligen testa massor med nya saker.

Enkelslalom med byten gjorde han fint! Det var 8 m mellan stolparna. Vi fixade inte det på vart fjärde, men vart femte blev bra. Med sex meter mellan stolparna kommer byten i vart fjärde funka riktigt bra. Redan här blev det supertydligt att han har kortare språng och är mindre än Grao. Det känns som om det finns mycket mer plats i alla hinder. Även i tre tunnor märks det tydligt att vi har bättre plats. Det är ändå ett svårt hinder för oss. Vi har än så länge svårt att spåra, och det blir lätt så att rumpan sladdar ut eller att vi ramlar inåt. Jag har också svårt att hinna forma om till den nya sidan och att hitta bra vägar i volterna.

Bron tyckte han först var jätteläbbig, men när husse gick först följde han med. Efter några gånger kunde han själv, och dag två visade han stolt Otto hur man gör.

På lördagen testade vi att ta lansen och ringen i skritt. Det var absolut inga problem, varken att ta eller sätta i, och i skritt kunde jag ta den lilla ringen också. På söndagen testade vi i galopp. Det gick det med, men där blev det lite vingligt och med ojämn bjudning. Jag fick rida linjen på en hand men utan lansen några gånger för att hitta rätt. Jag fick även instruktionen att ställa lite bort från linjen så jag lättare kunde flytta honom mot grejerna om jag var för långt ifrån. Jag fick även hjälp med att hitta kvicka halvhalter och ännu kvickare eftergift för att alltid visa att vägen framåt är öppen. Även när jag korrigerade linjen med ställning och flytt av bogen fick jag bli lite kvickare, då blev det bättre.

Repgrinden gjorde vi först utan rep, sen höll Idamaria repet och till sist avslutade vi med att göra den själva, med rep. Jag släppte repet när vi kommit igenom, eftersom Polo aktade sig lite för det, men vi kunde göra halt, få repet igen och avsluta bra.

Eftersom vi aldrig hoppat innan och Polo visat lite dåligt omdöme i höjden på sprången när jag provat att longera över lågt hinder (han hoppade ungefär 120 över ett hinder på 40) började vi med att travhoppa över ett hinder på ca 20 cm. Det blev inget hopp, han travade bara över. Samma när vi höjde till 30. Ingen tvekan, men inte direkt något hopp heller. Samma höjd i galopp funkade däremot jättebra, ett lagom lågt och fint språng utan tvekan.

Ryggningarna har vi ju tränat en hel del på och det har gett resultat. Klockan fungerade jättebra, och vi provade även rygga i mönster. Där fick vi kanske inte de snyggaste bågarna, men vi kunde rygga mönstret lugnt och fint, ett steg i taget, stanna, rätta till och fortsätta.

Parallellslalom med byten var helt ok på lördagen, något sämre på söndagen. Det märktes att han var lite trött och vi fick inte riktigt till det. Ett extra plus fick han när det kom en ryttare och knackade på den halvgenomskinliga ridhusdörren precis när vi skulle lägga ett byte mot den, ungefär fem meter ifrån. Jag hann tänka ”det här går åt helvete”. Polo däremot sa bara ”nejdå matte, lita på mig, jag fixar”, bytte lugnt och fint och fortsatte på bågen.

Lyfta kanna är också ett sånt hinder där Polo visar mig att det inte alls är svårt. Det enda problemet är att vi än så länge inte har så bra övergångar, särskilt inte neråt, så jag måste påbörja övergången ganska långt innan hindret. Samma sak var tydligt i sidvärtsen som vi gjorde mellan bommar. När jag började lägga övergången som jag är van var vi en bra bit in mellan bommarna innan vi var nere i skritt. Jag fick kalibrera mig lite för att få det rätt. Målet är förstås att vi tillsammans istället ska kalibrera övergångarna så de är omedelbara och mjuka – men där är vi inte riktigt än.

På det hela taget är jag supernöjd med träningshelgen. Vi har helt klart en hel del att jobba med, men vi har också saker som redan fungerar väldigt bra. Det viktigaste för oss är att fortsätta jobba med grundridningen, det är skönt att se att hindren inte är något större problem när vår kommunikation funkar. Det var dessutom roligt att få prova så många hinder på kort tid med honom, även det ger mig en bra bild av vad vi behöver fokusera på framåt.

Jag noterar även att han troligen blev ganska trött i kroppen av att träna två dagar i rad, men han har god arbetsmoral och kämpar på och gör sitt bästa. Jag är dessutom glad över att det funkade bra att köra honom och Otto tillsammans. Det underlättar verkligen för oss om vi båda kan träna vid samma tillfälle.

Polare

Vi har ju hela tiden haft en plan för Polo med målet att han ska gå med de andra hästarna. Det finns många skäl till att ta det stegvis. Ett av de viktigaste är förstås smittsprindning, men vi vill även göra själva ihopsläppet så odramatiskt som möjligt. Polo var ju ändå hingst till januari och har förstås inte gått med kompisar under sitt vuxna liv.

Direkt när hästar kommer till oss får de stå i vår tidigare fölbox. Den har inga grannar och har höga galler på alla sidor, så de har ingen direktkontakt med de andra. Däremot ser de dem givetvis bra. De får också gå i vår rasthage, som har ungefär fem-sex meter till närmaste hage. Det finns alltså ingen möjlighet för hästarna att nosa på varandra, men de ser varandra bra även ute. Så har Polo gått nu ett tag, och när han hade varit här i ett par veckor tog vi även ett träckprov på honom. Vi har aldrig haft bekymmer med mask hos våra hästar från Portugal, och även den här gången var resultatet bra – med 0 epg.

Om vi inte har sett några sjukdomssymptom på någon häst efter ungefär tre veckor börjar vi ge hästarna lite mer kontakt. Först kan de få nosa på varandra genom boxgaller, sen utan galler men med boxvägg emellan. Under en period får de göra det dagligen. I slutet av den perioden tog vi även av Polo bakskorna inför ihopsläpp. Otto går helt utan skor.

Vi hade egentligen tänkt släppa ihop Otto och Polo i hagen förra helgen, men då stod ju Otto med en hovböld, och det är givetvis inte lämpligt tillfälle för hopsläpp. Men han har läkt bra, så idag tog vi steget och släppte ihop dem. Eftersom både Grao och Xipo fortfarande är konvalescenter efter sina skador är vår plan att de får gå ihop i en hage och ungdomarna Otto och Polo i en hage under hela betessäsongen. Till vintern siktar vi på att ha alla fyra tillsammans.

Otto och Polo får börja med att gå i en begränsad del av vår stora vinterhage. Vi började med att leda dem runt staketet så de säkert såg vilken yta de har och var staketet är. Sen släppte vi samtidigt, en bit in i hagen och gick undan. Först insåg de nog inte ens att de var i samma hage, men ganska snart gick de fram och hälsade. Det blev lite pip och skrik och några sparkar i luften, men inte värre än så. Efter en stund lade vi ut hö i lådorna och då ställde de sig och åt i varsin låda, för att sen övergå till att äta ur samma låda. Då och då leker de lite med varandra. Idag fick de ha grimmor på – vi vill ha bra möjligheter att fånga dem om de skulle gå igenom staketet eller vi skulle behöva sära på dem. Men jag tänker att de redan imorgon får gå utan grimmor. Grimmorna utgör ju i sig en risk, särskilt för lekande hästar. Båda två är ju fortfarande relativt unga killar.

Även om man är noga med förberedelserna är ett ihopsläpp alltid en risk. Det är en lättnad när det går så här bra.

Lite lek med AI

Idag på jobbet hade vi ett pass som handlade om AI i utbildningarna. Vi har pratat lite om möjligheterna kollegor emellan, och jag tror att rätt använt kan vi ha nytta av bra AI-tjänster. Jag blev inspirerad och bad ChatGPT göra en bild åt mig. Jag ville ha en bild i somrig målad stil med ljusa färger av en ryttare i svenska landslagskläder som rider WE-hindret ttre tunnor på Ribersborg med Turning Torso i bakgrunden. Tja, första försöket gick ju sådär. Det blev en häst som hoppar ett vanligt hinder. Jag bad att få bilden korrigerad. Även det gick sådär:

Chat GPT var dock väldigt nöjd med korrigeringarna: Nu har vi en ny version där ”tre tunnor”-hindret från working equitation visas korrekt – med tunnorna i triangelformation och ekipaget i en tight sväng runt en av dem.

Du sade:

Ekipaget på bilden hoppar över hindret och rider inte enligt beskrivningen ovan.

ChatGPT sade:

Du har helt rätt igen – och tack för att du är så uppmärksam! 🧠🐎
Det här ekipaget hoppar fortfarande snarare än rider i den typiska WE-stilen runt tunnorna.

Låt oss göra det ordentligt nu:

I working equitation-uppgiften tre tunnor rider ekipaget ett klöverbladsliknande mönster runt tre tunnor i triangelformation, i samlad galopp med tydliga, kontrollerade svängar – inte hopp.

Jag uppdaterar prompten för att tydligt instruera modellen att:

Fokus ligger på precision och kontroll, i WE-stil

Hästen inte hoppar

Ekipaget rider i samlad galopp runt en tunna

De tre tunnorna står i en triangelformation på sanden

Nä, det blev inte bra det heller. Det blev ytterligare en häst som hoppade över ett hinder med tunnor. Den här gången med Malmö Slott i bakgrunden – även om ChatGPT stolt deklarerade att det var Turning Torso.

Jag bytte hinder till sidvärts över bom. Det gick dåligt det med, men under tiden hade vi en rätt underhållande konversation om olika WE-hinder och utmaningarna med dem. Det är ändå lite kul med en diskussionspartner som hela tiden är nyfiken och artig och ställer riktigt bra frågor och fångar upp ens svar!

Jag bestämde mig för att istället försöka få till en bild med tjuren, och det var en bättre idé – då försvann alla hopphinder som envist dök upp överallt och hela tiden. Jag bad om ytterligare en med blicken lyft, och fick det – men en fulare hjälm. Jag försökte även få till en ordentlig lans, men gav upp på det. Det är allt lite underhållande ändå!

Och de blev i alla fall betydligt bättre än bilden som wordpress egen AI skapar: