Smart skrivare

Min skrivare har gett upp totalt, och jag har funderat en del på vad jag ska ersätta den med. Det sämsta med bläckstråleskrivare är ju att du behöver köpa nya patroner hela tiden, och förutom att det är rätt miljövidrigt så kostar det en himla massa pengar. För min förra skrivare gick en full uppsättning patroner på nästan 1500 kr, mer än vad många skrivare kostar. Men när jag började titta runt insåg jag att Epson har en bläckstråleskrivarserie som heter Ecotank. Det är ett system där du fyller på bläck i skrivaren från bläckflaskor istället för att använda patroner. En fördel är förstås att du slipper själva patronen. En annan är att allt bläck går åt, du slänger ju inget när du byter utan fyller bara på. Dessutom räcker bläckflaskorna till många fler utskrifter än patroner – 4000 till 6500 sidor räknar de med. En bläckpatron räcker ofta till sådär 800-1000 sidor. Bläckflaskorna kostar dessutom betydligt mindre, jag får en full uppsättning för ca 400 kr.

De första skrivarna med det här systemet som jag hittade var dock rejält dyra, och även om de fick mycket bra recensioner och testresultat var jag inte sugen att lägga 4-5000 kr för en skrivare. Så mycket skriver jag inte ut. Men efter lite letande hittade jag en enklare variant, för knappt 2000 kr. Totalekonomin på den kommer ju bli lysande, och dessutom kan jag skriva ut färgbilder med gott samvete. Jag beställde i torsdags och igårkväll kunde jag hämta och installera den. Flera recensenter hade varnat för att bläckpåfyllningen kunde vara lite kladdig, men det tycker jag inte alls att den var. Bläckflaskorna var smart konstruerade och det var inte alls svårt. Nu återstår att se om den är så bra som jag hoppas på.

Utveckling

Ja, jag tycker nog att jag bytt upp mig en del! De rosa pjäxorna köpte jag som student 1990 eller något sånt. Det var ett par hyrpjäxor från skiduthyrningen vid Tolvmannabacken i Kisa. Då var det jättelyxigt att äga ett par egna! Skidorna jag köpte året efter var 185 cm långa. Jag är 165 cm. Nu hyr jag skidor och uppskattar verkligen bekvämligheten med moderna, kortare carvingskidor.

Nytt jobb

Under våren kommer jag byta jobb. Jag ska börja arbeta på MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som lärare. Det ska bli spännande att ge sig i kast med något som är så annorlunda mot det jag gör nu! Känslan av att göra något som bidrar till att vi och vårt samhälle klarar sig så bra som möjligt vid en krissituation av något slag känns bra – även om det också är överväldigande. Det är verkligen viktiga frågor. Jag kommer gå parallellt på mina båda jobb under april och från och med maj jobbar jag heltid där. Det innebär dessutom att jag kommer dra ner antalet träningar jag håller till ett minimum och att jag inte kommer skriva särskilt mycket i Ridsport längre. Det är förstås tråkiga konsekvenser, men just nu måste jag renodla och fokusera.

Tysk kvalitet

Äntligen har Ferro fått sitt pass – eller I am Ferro som han heter i passet. Det blev ju lösningen när hannoveranerförbundet krävde att hästnamnet skulle börja på samma bokstav som pappans namn och att gårdsnamn/stuterinamn inte fick vara med. Då fick han heta I efter Ironman H, Am efter Amelia och Ferro efter sig själv!

Dessutom fick vi papper på att Amelia numera är registrerad som statspremiesto. Det innebär att Ferro har fem generationer statspremieston på mödernet, utan uppehåll. Det känns gediget och bra! Dessutom vet vi ju att Amelias stostam är erkänt förvärvningssäker, den finns dokumenterad från 1800-talet och har producerat mycket bra hästar. Fördelen med att avla på en så konsoliderad stolinje är förstås att kvaliteten har visat sig stabil.

Tandvård

Xipo och Grao har varit hos Catharina på Svedala veterinärpraktik och fått tandvård idag. Det är verkligen praktiskt att ha två hästar som är så lätthanterade och smidiga att jag kan åka med två i taget. Idag fick jag sällskap av Monica vilket gör det hela roligare – men det är inga problem att hantera båda själv. Grao var skeptisk till att bli stucken och kollad i munnen, men till sist hade han fått tillräckligt med lugnande för att släppa fokus på allt som hände runtomkring. Tur var det, för han hade lite i munnen som behövde fixas – ett vågbett och några vassa kanter och lite tandsten. Catharina konstaterade att han hade ett fint bettläge och såg bra ut där. Jag håller ju förstås koll själv också, men det är mycket lättare att se ordentligt med sederad häst och munstege. Jag fick dessutom känna själv i munnen både före och efter behandling, det är bra att veta hur det ska kännas.

Xipo var väldigt fin i munnen, det var bara någon liten vass kant som behövde slipas på honom.

Däremot tycker han inte att det är hans värdigaste ögonblick och det är lite taskigt att hala fram kameran då. Hos veterinären får man alltid med sig värdefull kunskap. Det jag har med mig från dagens besök är att en peang är bra att ha i bilen, för då kan du ta bort löv ur fläkten om det börjar låta jobbigt där.

När hästarna fått lugnande får de alltid ljummen mash med mycket vatten i när de vaknar till. Xipo visade sig vara helt inkompetent på hur man äter mash. Han tror man ska lapa.

Pensévattenfall – så här gör jag

För två år sedan gjorde jag ett vattenfall av penséer på vår ena trappa. I år bestämde jag mig för att upprepa detta. Redan för en vecka sedan köpte jag 48 penséer, men vädret har varit så dåligt sedan dess så jag har dröjt med att fixa dem. Idag var det sol och minusgrader på morgonen, men jag bestämde mig för att det var dags. Jag fick börja med att skrapa bort frusen mossa från trappen, det hade helt klart varit lättare en annan dag!

Därefter hämtade jag en bit svart odlingsduk och mätte upp. För att kunna klippa rakt började jag med att dra bort en tråd ur duken för att få en tydlig markering av trådrakt.

Sen placerade jag den mellan två krukor, den övre liggande och den nedre stående. Lite stenar inne i den övre hjälper till att hålla duken på plats.

Sedan är det dags för nål och tråd. Jag använder en stor och grov stoppnål och en ganska tunn jutetråd.

Jag klipper inte av tråden utan låter nystanet stå överst undertiden jag syr. Sen tråcklar jag löst mellan kanterna hela vägen så jag får en ränna av duk.

Här någonstans börjar jag fundera på vad jag håller på med. Är det verkligen nödvändigt att vara så krånglig? Vad är det för fel på vanliga krukor egentligen? Det här ser ju inte klokt ut. Den känslan sitter i under tiden jag fyller på jord i rännan, skopa för skopa, försiktigt för att få den på rätt plats.

När jorden är på plats fäster jag ändarna på tråden och går och hämtar penséerna. Nu börjar projektet redan kännas roligare igen. Försiktigt stuvar jag ner blommorna i jorden och låter tråden hjälpa till att hålla dem på plats. Jag vill ha det ganska tätt redan från början, men penséerna är dessutom rätt duktiga på att sprida sig. Jag köper penséer av riktigt god kvalitet från Gunnebo handelsträdgård, det har visat sig vara det bästa tidigare.

Klart! Nu är det bara att vänta på att penséerna rotar sig ordentligt och börjar växa så vattenfallet svämmar över! Det ska regna en del i veckan som kommer, och det är bra – bara det inte blir häftiga skyfall innan allt har satt sig.

En början

Ute är det regn och storm på ingång, men inne är våren på väg. Mina tomatplantor har grott fint och nu är de omplanterade också. Jag har dessutom precis sått petunior och lite sallad. Petunior har jag aldrig sått innan, de är ju inte så dyra att köpa – men jag hittade några riktigt fina sorter så jag bestämde mig för att testa. Men jag har nog aldrig sett så små frön! Vallmofrön var gigantiska jämfört med dem. De är ljusgroende, så jag hoppas att jag inte råkade peta ner dem för långt i jorden. Jag vet knappt om jag lyckades få ut frön i pluggarna i pluggboxen ens. Nu får jag vänta och se bara.

Plågade fötter

Idag har jag varit och köpt ett par egna slalompjäxor för att inte behöva hyra. Det var plågsammare än jag hade föreställt mig! Att prova ut ett par som passade gick rätt smidigt. Killen som äger affären är skicklig och efter att ha tittat på mina fötter och hur jag står plockade han fram några par som borde funka. Där vägdes även min åkstil och åkförmåga (taffligt och något fortare än jag fixar) in. Jag fick även en del tips om hur jag tar av och på pjäxor, superbra! De han trodde mest på var också de jag tyckte satt bäst, så jag bestämde mig för dem. Där trodde jag allt var klappat och klart, dags att betala och åka hem. Men nej, så fel jag hade. Pjäxorna värmdes upp till 70 grader, och sen fick jag sätta på mig dem. Säljaren spände fast dem. Hårt. Skithårt. Så hårt det gick. Sen skulle jag gå runt i dem – i 30 minuter. Efter 3 minuter trodde jag att jag skulle dö.

Jag överlevde ändå, mycket tack vare att jag fick några pauser där de övre spännena lossades. Jag svettades, plågades, bet ihop och gick och drack vattnet jag erbjöds under tiden. Nu hoppas jag att jag har ett par pjäxor som passar mig helt perfekt framöver!

Vårmorgon

Kontrasten till hur det var för exakt ett år sedan kan inte vara större. Då hade vi ju metervis med snö.

Nu har vi istället haft en vecka med riktiga vårkänslor och temperaturer upp över 10 grader flera gånger. I trädgården har det börjat blomma så smått.

Inne växer tomatplantorna för fullt, och jag köpte lite tulpaner till köksbordet. Jag testar knepet med att ha potatismjöl i vattnet som jag lärde mig häromdagen – jag hoppas att det gör att de står lite längre.