Negativ och förenklad – givet framgångskoncept

Vill du bli delad och spridd på sociala medier? Var negativ! Det är ett faktum som bl a tidningen Resumé noterat att negativa inlägg delas betydligt mer än positiva. Helst ska du vara sådär ordentligt onyanserad också 

Det här är ju ett rätt intressant fenomen, och verkligen inget nytt. När jag var liten hördes ofta kritik mot tidningar att ”de skriver bara om elände”. Idag har gemene man ett mycket större inflytande över vad som skrivs, sprids och delas. Uppenbarligen hjälper inte det, något slags kolletivt undermedvetet verkar dras mot och intressera sig mer för det som är dåligt, hemskt och fördjävligt. Någon kanske minns att jag skrev om fördjävligt-spärren för ett tag sedan? Den verkar vara svag eller obefintligt i kollektivet i stort. 

Jag kopplar detta även till den forskning som just nu bedrivs av Maria Fors Brandebo på Försvarshögskolan om destuktivt ledarskap – även om det egentligen är ett helt annat ämne. Hon har konstaterat att en chef måste göra fem positiva saker för att väga upp en enda negativ handling. Vi lägger helt enkelt mycket större vikt vid det negativa även när vi bedömer våra chefer. 

Men är detta ett problem då? Är det inte bra att vi uppmärksammar det som är negativt? Om vi bara blundar för det negativa och trallar på med allt som är bra – hur ska vi då kunna skapa en bättre värld? 

Självklart måste vi på ett konstruktivt sätt ta oss an saker som inte är bra. Men det måste ske med skärpa, analys och eftertanke. Vi kan inte göra det allt för enkelt för oss. Jag tror dessutom att det är viktigt att vi håller koll på vår riktning – och uppmärksammar såväl små framsteg som bakslag. 

Ett problem med att negativitet sprids lättare än positivitet är att det påverkar vår världsbild. Ju mer negativa saker vi ser omkring oss, desto mörkare blid av omvärlden får vi. Och om det negativa dessutom tenderar att spridas mycket lättare kommer vår bild bli att det går utför med det mesta. Den explosion av input vi får från alla håll idag kommer bekräfta detta om och om igen. Det är ju till och med så att negativa saker som är helt påhittade får större tyngd än positiva som är sanna. För sanningen har mycket lite med saken att göra egentligen. 

Vi kör solo

Xipo har tappat en framsko, så han kunde inte följa med Grao till skogen idag. Grao och jag åkte iväg själva och fick en helt fantastiskt fin runda. Det regnade inte ens! Grao trivs väldigt bra att rida ut själv, det är som om det är lättare för honom när han inte har en flock att tänka på? Han går som en klocka och är hur duktig som helst. Idag red vi en ganska lång runda, först stigarna utmed sjön, och hoppade alla stockarna där och klättrade uppför och nerför alla backarna. Sen fortsatte vi en bit på travslingan och sen in i skogen. På de stigar där det ligger löv är det rätt halt, men där det inte är löv gick det bra att trava. Vi gick en lång sträcka genom gles, vacker skog där det inte finns någon stig. Det kryllade av hjortar i skogen idag. Det är en annan rolig sak när man rider ensam – man kommer väldigt nära hjortarna. Grao är inte alls rädd för hjortar, jag tror han också tycker de är fina! Han är mest nyfiken och vill titta. Sen kom vi fram till vår favoritdel av travslingan. Där galopperade vi en sträcka som nog är lite mer än 2 kilometer. Vi hade på det hela arbetsfördelningen att jag valde väg och Grao valde hastighet. Några gånger fick jag säga till honom att vi kunde ta det lugnt, men han har verkligen god kondition och är dessutom säker på foten. Hem red vi en fin stig genom skog med mossa på marken. Det är verkligen härligt att se lite grönt så här i gråa november.

Grao blev rätt svettig, men han kändes väldigt nöjd med rundan (hallå, vi kunde kanske ha galopperat lite mer? /Grao).

Väl hemma lasttränade jag och Amelias ryttare Ferro. Han var lite motvillig till en början, men efter ett tag klev han in och fick havre och massor med beröm. Sen gick han in och ut en fem-sex gånger utan några problem – duktig liten unghäst!

En dag i Danmark

En fördel med att bo i Skåne är att det är lätt att åka utomlands. Från oss tar det faktiskt bara 40 minuter tills man är i utlandet, om man tar bilen över bron. Igår gjorde vi en dagsutflykt till Själland, som blev rätt mysig trots otroligt tråkigt väder. I bästa fall var det grått. När det var som värst spöregnade det, och till och från var vi rejält blöta.

Vårt första stopp var Gisselfeld Kloster, ett ställe vi gärna ville se. Dessutom var det julmarknad där. Trots det maximalt dåliga vädret var det rätt mycket folk där – vi funderade på hur mycket det är när vädret är bättre! Julmarknaden påminner på många sätt om en svensk julmarknad, men på vissa andra inte. Det säljs en hel del sprit av olika sorter, och det bjuds även på provsmakning. Vad sägs om lite gin av ”navy strength”?

Inne på slottet var det julpyntat och verkligen fint! Vi brukar inte ha julgran hemma, men nu blev jag riktigt sugen!

Vi gillade dessutom att en hel del av julmarknaden var i de gamla stallbyggnaderna – vi tittade mer på den fina stallinredningen än på det som såldes. Hängarna härunder tror jag har varit till selar.

Något fick vi med oss också – det blev en grönkål på rot! Den ska planteras i den stora järngrytan vid trappen tänker jag.

Sedan åkte vi till Naestved – en stad fylld av graffiti och street art. Vi var hungriga, så det fick bli lite tapas också.

Det blev en mysig dagstur, och till sist blev vi ju torra också, även om det tog ett tag.

WE mot 2040

Jag tillbringar helgen tillsammans med ungefär 40 andra WE-entusiaster på vårt konvent, som hålls vartannat år. Tillsammans diskuterar vi hur vi ska utveckla grenen och arbeta vidare. Det är så stimulerande och alla brinner verkligen för detta, samtalen går heta och goda idéer kläcks och förädlas när så många samlas och kan fokusera så här.

Vi som tillsammans är grenen WE har åstadkommit så mycket på ganska kort tid, det är rätt häftigt att se. Grenen växer fortfarande i ett högt tempo och vi har en bra bit kvar till vi nått vår fulla potential. Men det innebär att vi hela tiden måste ligga steget före och bygga ett system som klarar av en gren som är större än vad den är idag så inte infrastrukturen blir en broms. Det är också ett stort ansvar för oss som är aktiva. Sådant som vi gör nu kommer påverka hur grenen utvecklas och det är nu vi bygger ett fundament för den ridsportgren vi vill ha år 2040. Detta har också varit en viktig del av dagens arbete – att titta på hur vi ska gå framåt för att ha den gren vi önskar år 2040. Det kan verka som en lång period – men tanken med att välja ett år långt fram är att vi ska visualisera hur det ser ut när grenens starka expansionsfas är över och vi har hamnat i någon slags balans – där det fortfarande förstås finns utveckling, men den håller ett mer normalt tempo.

Med på konventet är deltagare från norr till söder, från öster till väster. En del är erfarna och en del är nya. Överallt sjuder samtalen och stämningen är sådär riktigt kreativ och bra som det blir när ett gäng eldsjälar som vill samma sak träffas. Det är fantastiskt att få vara en del av detta och att få uppleva den utveckling som sker i vår gren.

Mästarhästen

Som avslutning på vår tävlingssäsong, som har varit så gles att den knappt kan kallas säsong, red vi klubbmästerskapen i vår hemmaklubb Ystad RK. KM för privathästar gick i Lätt A:1, precis lagom svårighetsgrad för oss. Grao var som vanligt rätt spänd, men nu går det ändå på något sätt att kommunicera med honom även när han är spänd, så vi tar oss ju runt. Det var lite synd dock på t ex skänkelvikningarna som vi brukar vara jättebra på – den första gick rakt mot den otäcka läktaren och blev inte alls bra. Den andra blev lite bättre, men inte super. Däremot satte vi de förvända hur bra som helst, åttor på båda! Vi har börjat med byten, så jag var orolig att han skulle välja att byta – men det gjorde nog att jag höll ihop honom lite mer och red extra noga istället!

Resultatet blev iaf 66,7% och seger! Så nu är Grao bevisat mästare – något som han själv nog anat länge. Matte är lite mer överraskad.

Förgjort

Igår jobbade jag halvdag. Vädret på eftermiddagen var om inte fint så ändå helt ok, så vi bestämde oss för att åka till Vomb och utnyttja dagsljuset när vi kunde. Tyvärr blev allt lite stressigt och rörigt innan vi kom iväg, men iväg kom vi. Men när vi kom fram och skulle sadla insåg vi att jag hade glömt en liten detalj. Sadelgjordarna. Det var bara att köra hem igen, och den lilla bilturen med hästarna på släp gjorde att vi inte hann rida alls – vi hade bestämt med några kompisar på kvällen. Det var rätt snopet!

Men när vi kom hem lät vi allt vara kvar i släpet, och bar ut sadelgjordarna direkt. I morse åkte vi igen, direkt efter frukost. Dessutom hade vi bestämt träff med Josefine och Hoppsan där. Nu när det är så blött är det svårt att göra annat än att skritta på stigarna som är klädda med gräs. Vi red istället till en bit av travslingan som vi tidigare hittat och verkligen gillat. Den är lite smalare, ordentligt slingrig, går genom väldigt vacker skog och har riktigt bra underlag, lite fastare än på andra ställen av slingan. Där galopperade vi på med tre ganska heta hästar, tjo vad det gick!

På hemvägen skrittade Grao först, för han vill gärna kliva på lite mer i skritten. Han är lite rolig – när vi går i grupp är han lite halvtveksam till att gå först, men så fort de andra kommer lite lite efter så går det hur bra som helst. Det verkar som om han gör stor skillnad på om de är en flock eller bara hästar som råkar vara på rad på en stig liksom.

Prognosen för veckan är november. Det är mycket november i Skåne. Det blir liksom inte något annat än november förrän någongång i mars sådär. I år började dessutom november redan i oktober. Det är bara att ställa sig in på att det är regn, mörker och lera som standard, och vara glad de dagar något annat än november tittar fram.

Lite ljus

Vi har ju varje år sedan vi satte magnolian på innergården haft adventsljus i den – det har varit en fin ljuspunkt på gården när vi kommer hem sena kvällar. I år bestämde jag mig för att den äntligen har vuxit i den trädbelysning som vi fick i bröllopspresent av Ulriks pappa och som vi då hade i den stora blodboken som fanns på vår förra gård. Det innebar ju dessutom att det per definition inte är adventsljus längre – och då är det förstås helt ok att tända när det är mörkt, oavsett vad månaden heter.

Utvecklingen har gått framåt, från detta 2016:

2017:

2018:

Till nu 2019:

Jag tränar proffsigt

Hej, Grao här! Jag tänkte berätta lite för er om alla proffsiga saker jag börjat träna på, det måste ju vara högintressant för alla. Det allra mest proffsiga jag har börjat med är hoppsasteg. De gör man i galopp så man liksom kommer över i andra galoppen. Det är praktiskt för svängarna blir inte så jobbiga och det ser galet proffsigt ut när man får till det.

Den andra saken har ett proffsigt namn, men jag vet inte riktigt om jag är så imponerad? Den heter piruett-galopp. Visst låter det coolt? Grejen är att det bara verkar vara tråkig, långsam, lite småjobbig galopp. Det där ”piruett” säger matte att vi får göra sen, när vi kan den tråkiga långsamma galoppen bra. Jag hoppas det är lika roligt som det låter!

Idag var matte däremot jättetråkig. Hon tyckte vi skulle rida bakvänd galopp. Det går ju bra när vi är i vänster galopp, för då är faktiskt hoppsasteget lite svårt. Men när vi är i höger galopp är det jättestörigt. Det hoppsasteget är jag värstingproffs på och jag är säker på att jag ser lite småtöntig ut när jag fortsätter i bakvänd galopp istället för att göra mitt eleganta hoppsasteg. Jag försöker fixa det när matte inte märker, men ibland är hon lurig och blockerar vänsterbogen. Då är det galet omöjligt att hoppsa!

Jag återkommer i piruettfrågan längre fram, när jag har mer klarhet i den! Vi hörs!