Stubbar stubbar stubbar

En stor fördel med att bo där vi bor är att vi har tillåtelse att rida på alla stubbåkrar runt oss. De är evighetslånga och dessutom rejält kuperade. Ett pass på stubbarna blir alltså rätt mycket backträning också. Vissa backar är riktigt branta.

Jag började dagen med att ta ut Grao en sväng på stubbarna. Förra året var första gången han gick på stubb. Han tyckte det var superläskigt när det frasade om fötterna, och allt vi hann göra då var att träna på att gå ut på stubben och skritta en kort sväng utan att få panik. I år verkade frasandet inte vara något problem, men som ni säkert förstår är det ändå lite jobbigt för Grao att gå iväg på ställen där han aldrig har varit, på ett konstigt underlag. De åkrar där det dessutom ligger halmbalar är förstås extra jobbiga. Idag skrittade och travade vi i alla fall nästan fyra kilometer, uteslutande på stubbar. Det går alltså att ta sig så långt och ännu längre bara på stubbar, det är härligt! Jag vågade inte släppa på honom i galopp än, men så fin som han var på slutet känns det ändå inte som om det är långt borta.

Sen var det Xipos tur. Han vet vad stubbar är! Han tyckte uppvärmning var totalt meningslöst, något som mesar hittat på. Han ville galoppera! Nu! Tyvärr råkade min app lägga av efter första 10 minutrarna, så jag fick inget loggat. Lite synd, men inte hela världen. Vi red en runda som var ungefär dubbelt så lång som den Grao gick, också den helt uteslutande på stubbar. Vi galopperade nästan hela tiden, det var bara vid de allra brantaste nedförsluten vi skrittade. Vi varierade galoppen från ganska långsam och samlad till riktigt fort, när Xip själv fick bestämma. Det är rätt härligt att släppa på honom i de branta uppförsbackarna och känna hur fint ryggen jobbar under en.  Vi hade närkontakt med en hare också – riktigt nära. Xipo höll alltså på att trampa på den. Men han upptäckte den i sista stund och hoppade. Tack och lov rakt framåt, och jag hängde med bra. Jag tror haren blev räddast och jag näst räddast. Xipo såg inte riktigt problemet, han hoppade ju.

Jag konstaterade att Xip verkligen har fått god kondition och styrka. Vi red i ca 45 minuter, nästan bara i galopp förutom korta skrittpauser och skritt i början och slutet. Han kändes inte ett dugg trött, trots att en del backar var både långa och branta, och det kändes som att ju tuffare stigningen blev, desto mer tog han i, även på slutet.

Här står vi högst uppe på en kulle. Längst bort, till vänster i bilden, finns vår gård, den närmsta gården på bilden är nog ungefär 1 km fågelvägen från vår gård. Bilderna gör inte de magnifika utsikterna rättvisa, det är sagolikt vackert.

Vilken hetta

Hettan och torkan ställer ju till rätt mycket elände i år. Vi är hittills förskonade från bränder och det ser ut som om vi får det foder vi behöver, så för den delen kan vi i alla fall vara lugna. Det är dåligt med bete i hagarna, men vi har lite hö att stödutfodra med, och hästarna är i fint hull. Men jag lider verkligen med alla dem som ännu inte vet hur de ska kunna mata sina hästar i vinter.

Jag försöker åka ner till stranden så mycket jag hinner, efter jobbet. Vattnet är härligt varmt och skönt, jag uppskattar verkligen att ha en fin sandstrand så nära.

I trädgården ser det rätt tråkigt ut nu. Det enda jag vattnar är växthuset och krukorna på innergården, så det mesta i övrigt är torrt och tråkigt. Dessutom gynnar det här vädret ogräset. Potatisen som vi satte i våras är skördeklar – men även om det finns många potatisar så är alla pyttesmå. Täckodlingen håller fukt, men det kräver ju ändå att det finns någon fukt att hålla.

Blue Hubbarden verkar ändå ha klarat sig hyfsat och vi har ett par riktigt stora på gång. Äpplen har vi också i riklig mängd, och i helgen gjorde vi den första äppelpajen. Blåbär får vi inga alls i år, men det ser ut att kunna bli en del björnbär i alla fall.

De mauretanska malvorna som tidigare år funnits i överflöd är bara några stycken i år, och de är en halvmeter höga istället för en och en halv till två. Jag ska ta tillvara fröna och se till att det kommer nya frön i rabatten till nästa år.

Av rönnbären att döma kommer det i alla fall bli en mild vinter, det finns verkligen inte mycket rönnbär heller.

I morgon planerar jag att åka och rida öppen bana i Trolleholm med Grao. Först sa prognosen regn, och det kändes ok. Nu är den ändrad till uppehåll och 34 plusgrader.

 

Roadtripp – sista etapperna

En körig vecka och en varm och intensiv helg har gjort att jag hamnat på efterkälken här! Jag sammanfattar helt enkelt våra sista roadtripdagar i ett enda inlägg så jag kommer ikapp.

Från Karlovy Vary åkte vi en bit österut för att sedan vända norrut. Dagens mål var Rzepin, en liten stad i Polen, ett delmål på väg till Szczecin i Polen. När vi svängde norrut körde vi in i Tyskland igen, och körde på tyska sidan gränsen ända till Frankfurt am Oder, som ligger i höjd med Rzepin.

Vägen var backig och vacker, med mycket utsikt. På grund av vägarbeten svängde vi in på rätt små vägar, och lagom till lunch var vi i Glashütte – Tysklands klockcentrum. Det är en ganska liten by, som är helt dominerad av klocktillverkare och klockförsäljare. Den här vackra fabriksbyggnaden från 20-talet är bara ett exempel.

Vi åt en god lunch på ett kafé och gick sedan en promenad och tittade på klockfabrikerna. En av de större hade en öppen entré med utställning och luftkonditionering. Tyvärr missade vi dock möjligheten att gå på guidad tur i fabriken – synd, för vi var rätt nyfikna på hur mycket som görs hantverksmässigt och hur mycket som görs industriellt på en exklusivare klocka.

Vi fortsatte på mindre vägar och kom till sist fram till Rzepin. Där visade det sig att hela torget och omkringliggande gator var helt uppgrävda. Och stan var inte större än att det var i princip hela stan.

Hotellet såg inte heller jättefräscht ut från utsidan.

Men när vi kom in blev vi rejält förvånade. Där var allt nyrenoverat och jättefint! Utsikten var däremot rätt trist.

I byn fanns det två restauranger, en pizzeria och den på vårt hotell. Vi tog en kort promenad till pizzerian på ungefär den enda gatan som gick att gå på, och bestämde oss sedan för att det fick bli hotellrestaurangen. Vi hade ju ätit en rejäl lunch, så vi bestämde oss för att äta polska piroger till kvällsmat, det brukar vara gott! De här var helt ok, inte de bästa vi ätit, men inte dåliga heller.

Nästa dags etapp var en av de kortare – knappt 20 mil. Det gjorde att vi kom fram till hotellet i Szczecin vid lunchtid. Hotellet var fyrstjärnigt och centralt – med parkeringsplats på innergården, hiss och AC. Inte minst det sista uppskattade vi mycket efter att ha bott på många varma hotellrum. Vi gick ut på stan och åt lunch i ett stånd – polska piroger igen. De här var stekta och riktigt goda! Vi letade även upp ett glasställe där vi tidigare ätit god glass och tog efterrätt där.

Efter att ha promenerat ett bra tag och spanat restauranger för kvällen bestämde jag att vi skulle äta i en av restaurangerna vid torget. Det var jag som bestämde, för jag fyllde år! Vi tog ett glas vin på en annan uteservering först. Det visade sig vara helt rätt val av restaurang, maten var verkligen supergod.

Jag åt teryakivingar till förrätt, glömde fota när de kom in, men som ni ser åts de med god aptit. Det var dessutom en rätt rejäl portion för en förrätt…

Min huvudrätt var oxfilé på ost- och potatismos med en peppar- och svampsås till.

Även detta var fantastiskt gott, och mycket! Trots att vi var jättemätta ville vi ha efterrätt, och creme bruléen med jordgubbar på gjorde oss verkligen inte besvikna.

Dagen efter, på fredagen, hade vi båtbiljetter hem – från Swinoutije till Ystad. Den sju timmar långa båtresan på en tråkig båt gick trots allt rätt bra. Vädret var fint, så ett tag satt vi ute, resten av tiden fanns det såna där bra flygplansfåtöljer där vi kunde sitta och läsa. Däremot var nog lunchen det sämsta vi ätit på hela resan. Och under resten av året. Tur vi hade fått en riktigt bra hotellfrukost innan!

 

Roadtripp etapp 4

Efter att ha ätit frukost på ett kafé i Eltville körde vi vidare – nu rakt österut. Vi började med att köra ca 15 mil på autobahn, bland annat förbi Frankfurt am Main. För mig är den staden mest en flygplats – och det var lite roligt att vi körde på motorvägen när ett stort flygplan rullade över oss. Jag har ju flera gånger suttit i flygplan som kört just den sträckan över motorvägen, men aldrig sett det från motorvägshållet. Det är faktiskt rätt mäktigt!

Efter ett tag svängde vi av för att åter köra mindre vägar. När vi är ute och kör så här kör vi relativt lite på autobahn. Vi kan ta en bit på 10-15 mil någon gång då och då för att förflytta oss lite effektivare en bit, men sen svänger vi av igen. Det är ju mycket mer sannolikt att stöta på roliga grejer på det sättet. Precis när vi kört av den här gången hittade jag till exempel en choklad-outlet. Vi stannade och köpte några lyxiga praliner.

Dagens lunchstopp blev i medeltida universitetsstaden Bamberg. Rådhuset ligger mitt i ån. Jag tror Ulrik fick resans absolut bästa lunch i hans smak här – en långbakad grisskuldra med ett stort ben i. Köttet såg jättefint och mört ut, och till det fick han någon slags potatisknödel – som en kokt pomme duchesse ungefär. Vi gjorde ett lite längre stopp och promenerade en dryg timme efter maten i den fina äldre delen av staden.

Målet för etappen var Karlovy Vary i Tjeckien, eller Karlsbad som kanske är det mer kända tyska namnet på staden. Här hade vi bokat ett centralt hotell för två nätter, så dag fem på vår resa var alltså helt resefri. I en stad där det finns en hel del att se är det en stor fördel förstås, vi kan ströva runt i lugn och ro.

Karlovy Vary är en gammal kurort, uppbyggd kring de varma källor med naturligt kolsyrat minrealvatten som finns där. Centralt i staden är de fem kolonnaderna från olika tider. Hela staden är dessutom full av springbrunnar där du kan hämta vatten från källorna för att dricka. Det gäller bara att vara försiktig – vattnet håller över 60 grader! Överallt gick folk och sippade vatten ur de karaktäristska porslinsbägare som är speciella för staden. Traditionellt ska de vara platta till formen, ovala eller rektangulära, och ha ett sugrör i porslin. Sugröret gör att du kan gå och dricka på en gång, utan att spilla. Precis som folk gjort i hundratals år går fortfarande horder av människor på gatorna och sippar varmt mineralvatten ur dessa porslinsbägare (som är extremt kitschiga, vi lyckades faktiskt inte hitta någon vi kunde tänka oss att köpa…)

Stadens storhetstid var under slutet av 1800-talet och fram till första världskriget – trevligt för en jugendnörd som jag!

Denna skulptur är helt gjord av sand! Jag blev dock lite upprörd när jag såg ett litet barn sitta och gräva i fundamentet – och mamman stod och fotograferade.

Vi var inne på ett museum där stadens historia presenterades på ett intressant sätt. Särskilt kul tyckte vi att det var att få veta mer om kurortens framväxt och de olika behandlingar som erbjudits här under tiderna. Dåtidens läkekonst och kommersiella intressen har gått hand i hand i århundraden kan vi konstatera.

På muséet fanns det dessutom en utställning kurerad av tjeckiske jugendkonstnären Alphonse Muchas barnbarn. Hon hade samlat en hel del av sin morfars konst och visat hans mångsidighet. Mucha är ju en av mina favoriter (jag sa att jag var jugend-nörd va?) så den delen var förstås också kul att se. Dessutom hittade jag dessa flaskor i den lokala matvaruaffären. Jag köpte ett par – helt och hållet för flaskornas skull förstås! Jag hoppas att det är gott.

I staden såg vi dessutom något vi aldrig sett förr – en bitcoin-bankomat! Vi funderade lite på nyttan med en sån, och Ulrik konstaterade efter ett tag: Man skulle nog kunna kalla den för ”pengatvättmaskin” också.

Vi tog ett glas vin på den här bron över floden, med utsikt över storslagna Grand Hotel Pupp. Vi konstaterade att det storslagna i Grand Hotel lite förtas av namnet Pupp…

Middagen blev blandade tjeckiska rustika specialiteter  – kanske mer Ulriks matsmak än min, men ändå kul att prova på den lokala maten. Till efterrätt åt vi en utmärkt apfelstrudel med glass.

Fin dressyrsadel 17,5 till salu

Den dressyrsadeln jag lånat under en kortare tid är nu till salu. Det är en engelsk sadel av märket Lowatt & Ricketts. Den är relativt kort och ganska vid – den är märkt med W för wide, och när jag mäter och jämför med Wintecs vidder ligger den mellan W och XW. Sitsen är 17,5 tum. Kanalen är bred, det finns flera alternativ för hur du kan sätta stropparna och jag tycker den är i jättefint skick. Prisidé 13 000 kr. Prata med Ingrid Lindholm, som är den som säljer sadeln, hon har telnr 070-375 03 24.

Ridbaneskötsel – torka

För att ridbanan ska vara riktigt bra behövs det fukt i underlaget. På vår förra gård var det inte så problematiskt – ån Lidan rann ju rakt genom gården. Med hjälp av en pump, en del slang och flera seriekopplade spridare vattnade vi banan relativt enkelt.

På den här gården är det svårare. Vi har kommunalt vatten, och oavsett om det är formellt bevattningsförbud eller inte tycker vi inte att det är rätt att använda det för att vattna ridbanan. Då återstår att sköta ridbanan väl och försöka hålla kvar den fukt som finns.

Sanden torkar av kontakt med luft. Alltså vill vi ha banan så kompakt och slät som möjligt, för att minska ytan som det kan avdunsta ifrån. Vi vill inte heller bearbeta materialet mer än nödvändigt, då det förstås också torkar ur.

När man rider rörs det övre lagret upp, exponeras för luft och torkar. Ytan blir ojämn vilket gör att den blir större. Därför vill vi så fort som möjligt efter ridning jämna till igen – samtidigt som vi förstås inte vill bearbeta ytan för mycket. Med hjälp av ett ganska tungt sladdgaller efter fyrhjulingen kan vi jämna ytan kvickt utan att röra runt den särskilt mycket. Det ger en slät yta som är så liten som möjligt.

På det här sättet hålls fukten kvar i underlaget förvånansvärt bra. När det är extrema torkperioder, som den här sommaren, är det förstås ändå oundvikligt att det blir rätt torrt. Även då fyller sladdningen ett par viktiga funktioner. Den första är att den inte tillåter banan att bli djup. Om du alltid börjar med en slät yta och sedan slätar till den direkt efter ridning hinner inte underlaget bli djupt. Den andra är att det förstås är bättre för hästarna att gå på en slät, torr yta än på en knölig torr yta.

Roadtrip etapp tre

Om gårdagen blev rätt tråkig rent resemässig blev dag tre desto bättre. Vi hade bestämt oss för att inte äta frukost på hotellet utan åka iväg tidigt och äta på ett kafé någonstans. Den planen sprack rejält när vi insåg att hotellet inte hade någon personal på plats före kl 9 på söndagar. Det gick alltså inte att checka ut alls innan dess. Kvart i nio blev vi insläppta i receptionen och fick höra att de hade förstärkt hotellfrukost på söndagar – och för hotellgäster kostade den bara 2.50 €. Då bestämde vi oss för att ändå äta frukost på plats, vilket var ett klart bra val!

Dagens första stopp var Warendorf, där vi strosade runt på Landgestüt Warendorf, tittade på de vackra byggnaderna och stallarna och såg en ung hingst bli tränad. Vi gillade verkligen hingsten, han var mjuk och kattlik i sina rörelser, hade fantastiskt fina bakben och rörde sig mjukt och harmoniskt. Det var nog en rätt het häst, men ryttaren red den lugnt, mjukt och konsekvent.

Jag insåg också att det är en sån här banvält vi borde ha! Men jag gissar att den är för tung att dra efter fyrhjulingen…

Sedan fortsatte vi söderut på Autobahn, rundade Ruhrområdet och strax efter Bonn körde vi på väg B9 mot Koblenz. Jag visste att jag ville köra vägen utmed Rehn men var inte säker på vad den hette, därför irrade vi lite innan vi kom rätt – men det är alltså B9 mot Koblenz man ska sikta på!

Vägen utmed Rehn är sagolikt vacker! Dessutom är det häftigt att se pråmarna. En del är så långa att de är ledade på mitten, som en ledbuss. En ledpråm! Det finns väldigt få broar över, så på många ställen är det små bilfärjor som fraktar bilar över floden. Vi åkte dock över från den västra till den östra sidan i Koblenz, på en bro.

Efter några mil svängde vi av och körde upp för att åka till Lorelei-klippan. Där var det galet med folk och parkeringsvakter så vi vände. Istället följde vi en skylt vi sett tidigare Dreiburgenblick – vi räknade ut att det borde innebära att man kunde se tre borgar där. Det kunde man! Den på bilden ovan var den häftigaste, den hette Katz. Åt andra hållet fanns det en som hett Maus också. Bakom borgen ser du dessutom själva Lorelei-klippan så vi fick fin utsikt över den också.

Vi såg även ner över stan på andra sidan Rehn – ackompanjerade med äkta tysk umpa umpa  – troligen från ett liveband nere i stan.

Vi körde förbi gulliga men väldigt turistiga Rüdesheim till grannstaden Eltville am Rein, där vi bokat nattens hotell. Eltville är en vinstad – och vi hade bokat ett hotellrum hos några som gör eget vin. Minibaren var extremt välfylld och definitivt inte överprisad – det verkade som om det var samma priser per flaska som i butiken – som ju förstås var stängd eftersom det var söndag. De bjöd på en liten flaska sekt, det var jättegott!

Sedan promenerade vi ner till gamla stan, som var full av vinbutiker och vinprovningar. Vi åt på en tysk restaurang och drack förstås lokala viner. Sedan tog vi en promenad längs floden och sedan upp genom staden igen, och avslutade med varsin liten glass. Jag hittade rosglass – den smakade precis som rosor doftar, det var riktigt läskande. Nu blev jag ännu mer besviken över att min rossaft möglade!

I hela Rehndalen har torn varit det genomgående byggnadstemat – borgar, slott och kyrkor, många med runda torn. Så även inne i staden, men ett och annat torn hade räta vinklar också.

Roadtrip etapp 2

Dag två lämnade vi den vackra trädgården på det kristna konferenscentret efter en god frukost. Vi hann dock inte särskilt långt innan vi stannade första gången.

Bara två mil söder om Breckum ligger Husum – en liten stad där vi insåg att vi stannat och ätit glass en gång innan. Det allra mest fascinerande med staden är ån utan vatten. Efter lite googlande kom jag fram till att det är havsvatten som går in där, och att detta är hur det ser ut när det är ebb.

Det fanns många fina hus också, den här tyckte jag var lite rolig.

Sedan fortsatte vi mot färjan över Elbe – vi tänkte ta den vägen istället för Autobahn förbi Hamburg. Det visade sig vara ett dåligt val. Vi blev fast i färjekö i nästan två timmar. Det gjorde att vi kom fram rätt sent till Tecklenburg, där vi skulle sova över. Utsikten från vårt hotell var rätt storslagen åt båda håll – åt ena hållet såg man dessutom en luftballong och  ett kärnkraftverk i horisonten.

Roadtrip etapp 1

Vi har varit på roadtrip – vi är hemma nu, så vår reseberättelse kommer i efterhand 🙂

Vi började tidigt på morgonen och körde mot öresundsbron. Precis vid sista avfarten innan bron kom vi på att vi glömt ta med oss passen. Vi vände, och konstaterade trött att en dryg timme extra på de vägar vi kör nästan dagligen inte var riktigt vad vi tänkt oss.

Men till sist kom vi i alla fall över broarna, både Öresundsbron och Storabältbron.

Lunchstoppet gjorde vi i danska Middlefart, på Fyn precis innan Lillabältbron.

Det blev en utmärkt lunch, jag åt caesarsallad och Ulrik valde en brunchtallrik. Min mat var god, men såg inte alls lika fantastisk ut som Ulriks!

Jag snodde i alla fall lite frukt av honom.  Sen tog vi en promenad i staden och konstaterade att den var mysig och lik Ystad! Vi gillar ju vår närmsta stad Ystad mycket, så inget dåligt betyg alls. Den här fölskulpturen gillade vi särskilt mycket:

Sen körde vi vidare genom Jylland mot tyska gränsen. Precis vid gränsen har vi en gång för flera år sedan besökt en ridsportbutik som var riktigt trevlig och välsorterad. Vi kom inte ihåg exakt var den låg, men vi tänkte försöka hitta den.

När vi kommer in i ett område som ser bekant ut säger vi båda ”därinne borde den ligga”. Vi svänger in och hittar den  – med en lapp på dörren. Efter 26 år hade de stängt affären, bara 6 veckor tidigare… Nåja, förhoppningsvis hittar vi fler butiker.

Första övernattningen hade vi bokat i tyska Brecklum. Vi försökte hitta boende i Flensburg, som vi vet är en mysig stad, men tyvärr fanns det inget den natten.

Brecklum visade sig vara en liten och sömnig ort. Vår adress gick ut till en förort, och efter en stund insåg vi att det var den evangelisk-lutherska kursgården vi skulle bo på. Det var vackra byggnader med bibelcitat på alla väggar, och en jättefin trädgård. Det var riktigt fint och mysigt!

Kvällsmaten blev dock inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Istället för en uteservering i Flensburg blev det fish n chips på ett ganska dött torg. Men det var gott och faktiskt inte fel det heller. Jag köpte en liten flaska vin till – trodde jag. Det var snarare någon slags vinbaserad drink – men efter förvåningen konstaterade jag att det var jättegott. Dessutom hette den ju Hugo!

 

Jaget och laget

I idrottsliga sammanhang pratar man ibland om ”laget före jaget”. Jag har funderat en del på den frågan, fast ur samhällsperspektiv. Några exempel:

Jag har sista tiden kört en hel del bil i ganska trafikerade områden. Jag konstaterar att de allra flesta kör på ett sätt som gynnar alla. Blir det kö löser de det på det sätt som gör att trafiken flyter bäst, de parkerar på avsedda platser och så vidare. Men en liten andel väljer istället den lösning som gynnar dem själva bäst, på bekostnad av den totala situationen. Ett exempel är de personer som ska trycka sig fram så långt som möjligt i ytterfil när filer går ihop och det är kö – istället för att smidigt jacka in när tillfälle uppstår. Ett annat tydligt exempel är utanför livsmedelsaffären. Där finns det hur mycket parkeringsplatser som helst, och jag har aldrig varit med om att det varit fullt där. Ändå finns det enstaka personer som stannar precis utanför dörren – och blockerar för alla andra. Det är bättre för dem själva men sämre för helheten.

Ett annat exempel är det där med importprodukter där produktionen är oetisk. Det kan handla om barnarbete, att kemikalier används på ett sätt som är farligt för arbetarna, att arbetsvillkoren suger (och då pratar vi inte om att lönen är några kronor lägre eller arbetsdagen någon timme längre, utan arbetsvillkor som faktiskt förkortar livet på folk). Dessutom är det ofta långa transporter av varor inblandade. De flesta förstår att sånt inte är bra ur ett samhällsperspektiv och undviker att stödja sånt. Men det finns personer som tycker att en hundralapp extra i deras egen plånbok är viktigare än livet på en person på andra sidan jorden.

Det tredje exemplet är från en politisk diskussion jag såg nyligen på Facebook. En person hävdade bestämt att man röstar utifrån vad som ger en själv personliga fördelar, det är så det är och det är så alla gör. Jag och flera andra ställde oss frågande till detta. Min uppfattning har alltid varit att politik handlar om vilket samhälle man vill ha och leva i  – för alla. Jag har inga barn, men jag tycker ändå att du ska ha rätt till föräldraledighet och att barnen ska gå i gratis skola till exempel. Det är bra för alla och jag vill ha ett samhälle som inte bara är bra för mig.

Generellt ogillar jag egentligen uttrycket ”hur skulle det se ut om alla gjorde så”. Människor är individer och alla gör inte likadant. Vi måste få göra olika! Men i de här fallen räcker det faktiskt att relativt få personer sätter jaget före laget. Det påverkar oss alla.