När korv och mos blir en festmåltid

Förra helgen öppnade vi Horses & Cats en kväll för några inbjudna gäster. Vi bjöd på pubmat, bangers & mash. Att bjuda gäster på korv och mos är kanske inte den vanligaste festmåltiden, men med rätt råvaror blir det kalas!

Vi hade ett fint utbud av korvar från Grafmans Goda. Till det serverade vi potatismos gjort på vår favoritpotatis Andean Sunside och lite olika tillbehör som ketchup (Sinclairs chipotleketchup är en hit!) senap, chilisylt och chutneys. Till ”pudding” serverade vi saffranspannkaka med hemkokt björnbärssylt. Vi hade dessutom en dryckesmeny med närproducerat öl, must och cider. Nåja, cidern var faktisk brittisk, jag vet ingen lokal producent som gör riktigt torr cider. Om någon vet någon tar jag gärna emot tips!

Måste hästen lämna komfortzonen?

Vi lever i en tid då det finns mycket nytänkande och kritiskt granskande av hur vi hanterar våra hästar. Det finns en tradition inom hästsporten att förlita sig på negativ förstärkning mer än positiv. Det är toppen att saker och ting ifrågasätts och vi arbetar med vårt förhållningssätt och vår relation till våra hästar. Hästarna är våra vänner, arbetskamrater och partners och självklart ska vi behandla dem sjysst och rättvist.

Men det finns en skillnad mellan att vara rättvis och behandla sin häst som en vän och att aldrig begära att den ska lämna sin komfortzon. Jag hör allt som oftast hästägare som inte vill tvinga sina hästar att göra saker. Jag förstår tanken, men jag tycker inte att hästarna ska slippa göra allt som de inte vill göra. Ett exempel som jag precis läst om och som dessutom är aktuellt för oss just nu handlar om avvänjning av föl. När jag var yngre var det inte ovanligt att föl avvandes så tidigt som vid fyra månaders ålder, men sex månader ansågs vara det normala för de flesta. Idag har detta ifrågasatts och många förespråkar naturlig avvänjning. Det innebär att stoet själv säger ifrån när fölet ska sluta dia. Oftast inträffar det i slutet av nästa dräktighet, när fölet är 9-10 månader gammalt. Detta är inte så konstigt om stoet är dräktigt igen, men i de fall där hon inte är det blir det ofta ingen naturlig avvänjning. Stoet har helt enkelt inget incitament att säga ifrån och tiden går. Exemplen jag läste om var ett år och fyra månader respektive två år och diade fortfarande. Jag kan se stora nackdelar med att avvänja för tidigt, innan fölet är tillräckligt tryggt för att klara av det. Men jag har svårt att tro att avvänjning vid den åldern är enklare än när de är 8-9 månader. Tvärt om antagligen, ”fölet”, dvs unghästen, har inte behövt gå utanför sin komfortzon tidigare, och då blir det jobbigt att göra det vid den åldern. Vi börjar avvänjningen mjukt vid ungefär sex månaders ålder med att fölet får stå ensam, i sin vanliga och trygga box en stund. Först får stoet vara intill, efter ett tag hamnar hon i en annan box en bit bort. Detta är klart utanför fölets komfortzon! Men ganska snart upptäcker de att det inte är så farligt. Då förlänger vi tiden, och efter några veckor får fölet stå ensamt hela natten. Sen gör vi så ett bra tag – fölet står ensamt under natten och på morgonen äter stoet och fölet frukost ihop, för att sedan gå ut ihop. Sista steget innan total avvänjning är att fölet och stoet även går i olika hagar, men fölet får dia en gång om dagen. Redan här försöker vi grundlägga att man som häst ibland måste gå utanför sin komfortzon, men det är inte farligt att göra det. Vi gör förutsättningarna så positiva som möjligt.

Lastning är något som kan vara rejält förknippat med tvång och kanske till och med våld. För några årtionden sen var det inte alls ovanligt att hästar tvingades in i släp med våld, och det sågs mer eller mindre som det normala sättet att lasta svårlastade hästar. Idag är det tack och lov inte lika accepterat längre. Däremot så stöter jag då och då på personer som vill att hästen ska gå in själv, mer eller mindre på eget initiativ. Det är förstås bra (och det gör våra resvana hästar). Men först måste ju hästen lära sig ATT den ska gå in och att det inte är något farligt. Om du bara står utanför och väntar kommer hästen för det första inte förstå att den ska gå in. För det andra har den inga skäl att göra det. Det innebär att den där stunden när hästen gör rätt, som du vill belöna, aldrig kommer att komma. Här gäller det förstås att hitta metoder för att få hästen att ha förtroende för dig i så hög grad att den går utanför sin komfortzon för att du ber den – och för att den lärt sig att lita på att det du ber om inte är farligt. Om du arbetar på det sättet kommer komfortzonen stretchas och bli större allteftersom. Det som var precis utanför gränsen ena dagen är nästa dag innanför gränsen. När det är befäst är det dags att gå mot gränsen och flytta den lite igen.

Olika hästar har dessutom olika lätt för detta. Arno var rolig på det sättet, han hade i det närmaste oändligt förtroende för oss människor. När vi bad om något han aldrig gjort var hans reaktion för det mesta ”vilken spännande grej!”. Grao är ju som ni säkert förstått raka motsatsen. Allt som är nytt är läbbigt, och han trivs allra bäst när absolut allt är som vanligt och inget nytt händer. Det går säkert att bråka med honom för att få honom att lyda, men det kommer bara göra honom mer osäker. Istället måste jag jobba extra mycket på att få honom att lita på mig och vara noga med att aldrig sätta honom i taskiga situationer. Det jag ber om ska han klara, och han ska ha beröm när han gör det. Det händer att jag får säga till extra tydligt ibland att jag faktiskt vill och begär att han gör något, men bara när jag är helt säker på att han klarar det och det kommer gå bra.

Utan att lämna komfortzonen  för att långsamt stretcha den kommer vi inte få någon utveckling och vi kommer inte kunna göra något av alla de roliga saker som i alla fall jag vill göra tillsammans med min häst. Hästen kommer inte ta dessa initiativ, utan det måste vi människor göra. Med det följer ett ansvar att agera förståndigt, tydligt och rättvist.

Hårdträning

Det har varit minusgrader här några dagar nu, men idag ska det slå om och bli först blåsigt och sedan även regnigt. Därför passade jag på att rida på förmiddagen, medan vädret var fint och soligt, trots att ridbanan fortfarande var frusen. Vi valde att inte salta nu eftersom det ska regna en hel del. Det känns onödigt att häva ut salt i onödan, inte minst för miljöns skull, även om vi ju är väldigt sparsamma med mängderna.

Jag tycker ändå underlaget fungerar alldeles utmärkt att träna på. Fokus under dagens pass var på balans, bärighet, precision och rakriktning. Det är ju sådant som går bra att göra i låga tempon, vilket passar bra på det hårda underlaget. Fast det här passet skilde sig faktiskt inte så mycket från våra andra pass just nu – det är precis de saker vi tränar på annars med. Jag har ju inte heller något behov av att trycka fram Grao i något tempo att tala om, för honom är det viktigare att hitta sin egen balans i lägre tempon.

Trampa vatten

Idag var det riktigt kallt, -6 grader på morgonen och det kröp knappt upp över nollan under dagen. Däremot sken solen och det var riktigt vackert! Jag lånade Xipo och red en rätt lång sväng på stranden. Han fick gå vissa sträckor ute i vattnet, det känns som bra och skonsam träning. Det var nästan inga vågor så han tyckte det var helt ok, och jag tror han plaskar lite extra för att det är kul. Vi varierade djupet en del, mellan upp till skenan och upp en bra bit över framknäna. Det är jättelyxigt att kunna få lite sol mitt på dagen så här i mörka november.

Avtal, köp av tjänster och hästens bästa

Hästar mår bäst av att ha tillgång till vatten i hagen, även på vintern. Det anser nog de allra flesta. Men vems ansvar är det att se till att det är så?

Jag har på sista tiden läst flera som är upprörda över att det inte ingår att personalen ser till att hästarna har tillgång till vatten i hagarna på vintern när det fryser. I flera av fallen har det stått uttryckligen i deras avtal att det inte ingår. Ändå är de upprörda, och många håller med. Självklart ska den som släpper ut se till att hästen har vatten! Det gör man väl för hästens bästa, det är faktiskt rätt elakt och slött att inte göra det.

Det märkliga i detta resonemang är förstås att de blandar ihop vad som är bäst för hästen och vilken tjänst de har köpt, enligt avtal med stallägaren. Som hästägare har du ett ansvar för din häst. Om den ska ha tillgång till vatten i hagen är det din uppgift att se till att den har det. Om du gör det genom att själv åka dit och fixa eller om du köper tjänsten av någon annan spelar ingen roll för hästen. Men det är inte någon annans ansvar. Ingår det inte i den tjänst du köpt får du förstås hitta en lösning. Det är inte ”sunt förnuft” att någon annan fixar det hästägaren själv inte har någon lösning på.

Jag har även sett samma resonemang om försäkringar. Även där handlar det om en tjänst du köper av ett företag. Villkoren finns i försäkringsbrevet, och olika villkor har olika pris. Det betyder att det kan uppstå situationer där det kan vara djurskyddsmässigt rätt beslut att avliva en häst – men du får ändå inte ut några pengar på livförsäkringen. Det handlar om två olika frågor – den första är vad som är bäst för hästen, den andra är vad som ingår i den försäkringslösning som du betalat för.

Kransdags

Så här års är det fint med en krans på dörren tycker jag. Jag har rätt mycket vintergröna växter i trädgården, så jag gör min själv. Jag föredrar murgröna och någon slags nypon som är små och växer i klasar, jag tycker det blir en fin kombination. I år fanns det dessutom några röda rosor som fortfarande blommade så jag testade att binda in dem med. Vi får se om de håller färgen!

 

Fina Snogeholm

Idag åkte vi iväg med Xipo och Grao till Snogeholm för en lång och lugn skogsrunda. Det tog i och för sig ett tag innan Grao tog till sig det där med ”lugn”. Han började med att takta ett par kilometer för att sedan gå över i bocksprång när vi försökte trava. Däremot klarade han hjortarna och highland cattlarna hur bra som helst, det bara kröp lite allmänt under skinnet på honom.

Skogen där är så vacker! Det var fuktigt och rätt kallt, men underlaget var för det mesta jättefint. Vissa sträckor går genom lärkskog, och där var marken alldeles orange av ett lager av barr. Tyvärr har de dock lagt riktigt grovt grus ungefär en kilometer där det tidigare var mjuk och fin sandväg. Jag antar att de planerar att köra skogsmaskiner eller något där och behövde bärighet, men det är verkligen synd för oss som rider.

Efter ungefär halva rundan lät vi Grao prova att gå först. Han var lite tveksam till en början, men sen klev han på, och han blev riktigt avspänd och fin. Vi travade lite med Grao först också. Xipo tyckte det var en usel idé, men Grao hanterade det riktigt fint.

Vi hann tillbaka till bilen innan det blivit helt mörkt, men det var på håret. När vi sadlat av och lastat och satte oss för att köra var det inte mycket ljus kvar.

Husmorsgymnastik

Idag har Amelia fått sträcka lite på benen på ridbanan. Arbete, kul! var hennes reaktion. Det var roligt att sitta på henne igen. Hon blev lite entusiastisk emellanåt, men hon är så väldigt lyhörd och lydig och stabil.

 

Skumt med spökhästar och graliens

Igår var det lite blött på banan, inga pölar och fullt ridbart, men jag ville inte sladda innan det torkat. Därför red jag nästan bara på bortre volten och på spåret, för att inte få en massa spår där löven faller. Idag skulle jag rida i mörkret, med lamporna tända, men Grao tyckte banan var skitläbbig att gå ut på.

–Matte den ser konstig ut! Det är en skum cirkel längst bort! Det måste vara ailens som har landat!

Jamen absolut, det är nog en Gralien som gjort cirkeln, vännen.

Sen kom Xipo  och husse ut, och sen åts de upp av mörkret. Och plötsligt hördes ljud, och mörkret spottade ut Xipo och husse igen. Verkligen skum kväll.

Trots alla märkliga fenomen arbetade Grao riktigt fint, och vi får ju verkligen mycket träning i att rida när han är spänd.