En dag i Danmark

En fördel med att bo i Skåne är att det är lätt att åka utomlands. Från oss tar det faktiskt bara 40 minuter tills man är i utlandet, om man tar bilen över bron. Igår gjorde vi en dagsutflykt till Själland, som blev rätt mysig trots otroligt tråkigt väder. I bästa fall var det grått. När det var som värst spöregnade det, och till och från var vi rejält blöta.

Vårt första stopp var Gisselfeld Kloster, ett ställe vi gärna ville se. Dessutom var det julmarknad där. Trots det maximalt dåliga vädret var det rätt mycket folk där – vi funderade på hur mycket det är när vädret är bättre! Julmarknaden påminner på många sätt om en svensk julmarknad, men på vissa andra inte. Det säljs en hel del sprit av olika sorter, och det bjuds även på provsmakning. Vad sägs om lite gin av ”navy strength”?

Inne på slottet var det julpyntat och verkligen fint! Vi brukar inte ha julgran hemma, men nu blev jag riktigt sugen!

Vi gillade dessutom att en hel del av julmarknaden var i de gamla stallbyggnaderna – vi tittade mer på den fina stallinredningen än på det som såldes. Hängarna härunder tror jag har varit till selar.

Något fick vi med oss också – det blev en grönkål på rot! Den ska planteras i den stora järngrytan vid trappen tänker jag.

Sedan åkte vi till Naestved – en stad fylld av graffiti och street art. Vi var hungriga, så det fick bli lite tapas också.

Det blev en mysig dagstur, och till sist blev vi ju torra också, även om det tog ett tag.

WE mot 2040

Jag tillbringar helgen tillsammans med ungefär 40 andra WE-entusiaster på vårt konvent, som hålls vartannat år. Tillsammans diskuterar vi hur vi ska utveckla grenen och arbeta vidare. Det är så stimulerande och alla brinner verkligen för detta, samtalen går heta och goda idéer kläcks och förädlas när så många samlas och kan fokusera så här.

Vi som tillsammans är grenen WE har åstadkommit så mycket på ganska kort tid, det är rätt häftigt att se. Grenen växer fortfarande i ett högt tempo och vi har en bra bit kvar till vi nått vår fulla potential. Men det innebär att vi hela tiden måste ligga steget före och bygga ett system som klarar av en gren som är större än vad den är idag så inte infrastrukturen blir en broms. Det är också ett stort ansvar för oss som är aktiva. Sådant som vi gör nu kommer påverka hur grenen utvecklas och det är nu vi bygger ett fundament för den ridsportgren vi vill ha år 2040. Detta har också varit en viktig del av dagens arbete – att titta på hur vi ska gå framåt för att ha den gren vi önskar år 2040. Det kan verka som en lång period – men tanken med att välja ett år långt fram är att vi ska visualisera hur det ser ut när grenens starka expansionsfas är över och vi har hamnat i någon slags balans – där det fortfarande förstås finns utveckling, men den håller ett mer normalt tempo.

Med på konventet är deltagare från norr till söder, från öster till väster. En del är erfarna och en del är nya. Överallt sjuder samtalen och stämningen är sådär riktigt kreativ och bra som det blir när ett gäng eldsjälar som vill samma sak träffas. Det är fantastiskt att få vara en del av detta och att få uppleva den utveckling som sker i vår gren.

Mästarhästen

Som avslutning på vår tävlingssäsong, som har varit så gles att den knappt kan kallas säsong, red vi klubbmästerskapen i vår hemmaklubb Ystad RK. KM för privathästar gick i Lätt A:1, precis lagom svårighetsgrad för oss. Grao var som vanligt rätt spänd, men nu går det ändå på något sätt att kommunicera med honom även när han är spänd, så vi tar oss ju runt. Det var lite synd dock på t ex skänkelvikningarna som vi brukar vara jättebra på – den första gick rakt mot den otäcka läktaren och blev inte alls bra. Den andra blev lite bättre, men inte super. Däremot satte vi de förvända hur bra som helst, åttor på båda! Vi har börjat med byten, så jag var orolig att han skulle välja att byta – men det gjorde nog att jag höll ihop honom lite mer och red extra noga istället!

Resultatet blev iaf 66,7% och seger! Så nu är Grao bevisat mästare – något som han själv nog anat länge. Matte är lite mer överraskad.

Förgjort

Igår jobbade jag halvdag. Vädret på eftermiddagen var om inte fint så ändå helt ok, så vi bestämde oss för att åka till Vomb och utnyttja dagsljuset när vi kunde. Tyvärr blev allt lite stressigt och rörigt innan vi kom iväg, men iväg kom vi. Men när vi kom fram och skulle sadla insåg vi att jag hade glömt en liten detalj. Sadelgjordarna. Det var bara att köra hem igen, och den lilla bilturen med hästarna på släp gjorde att vi inte hann rida alls – vi hade bestämt med några kompisar på kvällen. Det var rätt snopet!

Men när vi kom hem lät vi allt vara kvar i släpet, och bar ut sadelgjordarna direkt. I morse åkte vi igen, direkt efter frukost. Dessutom hade vi bestämt träff med Josefine och Hoppsan där. Nu när det är så blött är det svårt att göra annat än att skritta på stigarna som är klädda med gräs. Vi red istället till en bit av travslingan som vi tidigare hittat och verkligen gillat. Den är lite smalare, ordentligt slingrig, går genom väldigt vacker skog och har riktigt bra underlag, lite fastare än på andra ställen av slingan. Där galopperade vi på med tre ganska heta hästar, tjo vad det gick!

På hemvägen skrittade Grao först, för han vill gärna kliva på lite mer i skritten. Han är lite rolig – när vi går i grupp är han lite halvtveksam till att gå först, men så fort de andra kommer lite lite efter så går det hur bra som helst. Det verkar som om han gör stor skillnad på om de är en flock eller bara hästar som råkar vara på rad på en stig liksom.

Prognosen för veckan är november. Det är mycket november i Skåne. Det blir liksom inte något annat än november förrän någongång i mars sådär. I år började dessutom november redan i oktober. Det är bara att ställa sig in på att det är regn, mörker och lera som standard, och vara glad de dagar något annat än november tittar fram.

Lite ljus

Vi har ju varje år sedan vi satte magnolian på innergården haft adventsljus i den – det har varit en fin ljuspunkt på gården när vi kommer hem sena kvällar. I år bestämde jag mig för att den äntligen har vuxit i den trädbelysning som vi fick i bröllopspresent av Ulriks pappa och som vi då hade i den stora blodboken som fanns på vår förra gård. Det innebar ju dessutom att det per definition inte är adventsljus längre – och då är det förstås helt ok att tända när det är mörkt, oavsett vad månaden heter.

Utvecklingen har gått framåt, från detta 2016:

2017:

2018:

Till nu 2019:

Jag tränar proffsigt

Hej, Grao här! Jag tänkte berätta lite för er om alla proffsiga saker jag börjat träna på, det måste ju vara högintressant för alla. Det allra mest proffsiga jag har börjat med är hoppsasteg. De gör man i galopp så man liksom kommer över i andra galoppen. Det är praktiskt för svängarna blir inte så jobbiga och det ser galet proffsigt ut när man får till det.

Den andra saken har ett proffsigt namn, men jag vet inte riktigt om jag är så imponerad? Den heter piruett-galopp. Visst låter det coolt? Grejen är att det bara verkar vara tråkig, långsam, lite småjobbig galopp. Det där ”piruett” säger matte att vi får göra sen, när vi kan den tråkiga långsamma galoppen bra. Jag hoppas det är lika roligt som det låter!

Idag var matte däremot jättetråkig. Hon tyckte vi skulle rida bakvänd galopp. Det går ju bra när vi är i vänster galopp, för då är faktiskt hoppsasteget lite svårt. Men när vi är i höger galopp är det jättestörigt. Det hoppsasteget är jag värstingproffs på och jag är säker på att jag ser lite småtöntig ut när jag fortsätter i bakvänd galopp istället för att göra mitt eleganta hoppsasteg. Jag försöker fixa det när matte inte märker, men ibland är hon lurig och blockerar vänsterbogen. Då är det galet omöjligt att hoppsa!

Jag återkommer i piruettfrågan längre fram, när jag har mer klarhet i den! Vi hörs!

Hästar som testar

Jag har under de senaste dagarna läst flera inlägg i diskussionsgrupper som handlar om hästar som testar. Oftast handlar det om hästar som någon har hanterat under en kortare period och plötsligt börjar det fungera mycket sämre. Då är teorin att det beror på att smekmånaden är över och att hästen börjar testa människan för att se var gränserna går och om det verkligen är nödvändigt att göra som människan säger.

Jag har hört detta sedan jag var liten och det finns nog en period då jag också trodde att det var viktigt att visa hästen att det inte gick att köra med mig hur som helst. Men ju mer jag hållit på hästar och ju mer jag tänker på det, desto orimligare är den här teorin. Varför skulle hästar testa? Vad har de att vinna på det?

Hästar är flocklevande bytesdjur. Jag har insett att det är ett filter du måste ha på allt hästar gör för att kunna förstå något av allt det till synes obegripliga de gör. De är logiska efter hästlogik, inte efter människologik. De reagerar snabbt på vad de förnimmer och har inga planer för nästa år, morgondagen eller ens nästa kvart. De har inga agendor, förutom att överleva, få i sig mat och leva sitt hästliv.

Hästar reagerar därför på sådant som de tycker är skumt, mystiskt och ologiskt. En hantering som de inte förstår är en typisk sak som kan stressa en häst. Ett stressat beteende kan ju vara besvärligt för människan, men det är ju inte till för att göra människans liv jobbigare. Sen kan ju hästar vara jobbiga och göra oönskade saker som att knuffas, stanna och vägra gå och så vidare. Där upplever jag att hästarna inte har fått lära sig att det är ett oönskat beteende, och ibland får de inte heller tydliga andra instruktioner. Även här är ju nyckeln att hästen verkligen förstår det som ju för dem måste vara helt obegripligt – eftersom det inte har med något som är viktigt för dem att göra. Att det här kommer smygande efter ett tag när den nya ägaren/ryttaren/skötaren har hållit på beror troligen på att hästen är vanedjur och först gör ”som den brukar”. Men när incitamenten att göra så inte längre finns ändras beteendet – men testar, det gör inte hästarna. Det vill jag nog bestämt hävda.

Lördagsmys i stallet

Både Grao och Xipo har svettats rejält sista tiden, så idag bestämde vi att de fällt tillräckligt klart för att vi skulle kunna klippa dem. Vi är rätt praktiska av oss när vi klipper, vi klipper bara såpass mycket att det hjälper hästarna att inte svettas så mycket. Ulrik klipper hela halsen och en del under magen.

Jag gör en spårklippning. För Grao var det första gången han blev klippt på riktigt. Första vintern efter att han kom till Sverige hade han en vinterpäls som en normal svensk sommarpäls. Den har gradvis blivit lite tjockare för varje år. Förra året klippte jag en smal remsa på halsen och ner mellan frambenen med vår lilla sladdlösa klippmaskin. I år var det för första gången dags för honom att bli klippt med den stora maskinen. Han var jätteduktig och stod helt still, det var skönt! Jag brukar ju ha ett monogram på rumpan på mina hästar, och det fick Grao med. Han heter ju Grao-Duque, så han fick GD stiliserat och lite Dolce Gabbana-inspirerat.

Jag använder en pappersschablon som jag fäster på rumpan. Sen sprayar jag med hårfärg över.

När jag tagit bort schablonen är det bara att klippa bort den färgade pälsen.

Fler mönster jag klippt och tydligare beskrivning av hur jag för hittar du här.