Fint kvällspass

Grao och jag fick ett riktigt fint ridpass ikväll. Banan var perfekt mjuk och sviktande efter 20 mm regn det senaste dygnet, och blåsten hade avtagit ner till ca 10 m/s i byarna – praktiskt taget vindstilla för våra förhållanden alltså.

Jag började med att jobba med trav-skrittövergångar på serpentin. Jag är jättenoga med allt, vägen, takten, eftergiften, spårningen och förstås själva övergångarna. Det blev ett tjugotal övergångar åt varje håll, ett bra arbete tycker jag! Jag fortsatte sedan med trav på 20-metersvolt, där jag tänjde lite framåt, och arbetade med att rida fram lite större steg med bibehållen takt och spårning.

Galopparbetet bestod av noggranna fattningar från skritt – de blev riktigt bra, vilket gjorde att galoppkvaliteten också blev riktigt bra. Sedan arbetade jag med att få honom att sätta under sig höger bak så som jag vill, framför allt genom att jag ser till att sitta precis rätt över honom. Ulrik hjälpte mig en del med sitsen, det är suveränt att ha ett par ögon på sig som direkt ser när något förändras. En sak som han konstaterade var att jag inte ska trampa ner i stigbygeln när jag flyttar vikten utan snarare tänka att jag sänker knäet. Det kändes direkt när jag fick till det rätt, och han kunde stå och hjälpa mig med att säga till så fort jag hamnade fel. Högergaloppen blev riktigt bra på så sätt, och vänstergaloppen var inte så långt efter.

Jag avslutade med några skänkelvikningar i trav. De blir bättre om jag hela tiden tänker att han ska ta större steg framåt, och ser till att jag alltid har honom framför mig. Skänkelvikningarna är generellt rätt bra, men de är också känsliga för om grunderna är rätt. Om inte allt stämmer går det genast ut över kvaliteten på sidvärtsrörelserna.

Hejdå Atosen

Vi har haft vår Hyundai Atos i sju år ganska exakt. Den har varit en riktig trotjänare, men nu tyckte vi att det var dags att byta ut den. Den är inte den optimala bilen för att pendla 7 mil om dagen på 100 och 110-vägar, och det är just det vi använt den till det senaste året. Även om den inte gått så långt och är i fint skick så är den ändå 15 år gammal, så vi räknade inte att få särskilt mycket pengar för den. Igår kväll lade vi ut en annons på blocket där vi begärde 6500 kr för den. Vi märkte direkt när annonsen publicerades – det ramlade in mail, sms och telefonsamtal i hög hastighet. När annonsen legat ute i två minuter kom det första prutningsförsöket, han ville betala 3500 kr för den. Vi förklarade att vi inte halverar priset vi satt när annonsen bara legat ute i 2 minuter.

Av alla som hörde av sig var det rätt många som kändes helt oseriösa, och sådär 90% av alla ville pruta, utan att ha sett bilen. De flesta ansåg att 5000 var ett bra pris tydligen. Vi funderade lite på vad som hänt om vi istället begärt t ex 8500 kr. Hade de då tyckt att 7000 var rätt pris, utan att ha sett den?

Men flera ville komma och titta, och vi sa att vi är hemma vid 18 – efter det är de välkomna. Vi håller inte bilen åt någon utan den som först tar den får den. När vi kom hem stod det redan en kund på gården, och en kvart senare var bilen såld, utan prutning. Vi satte oss och smsade alla andra som sagt att de ville komma. Det blev ett ganska intensivt dygn, men på det hela taget blev det ändå en bra och smidig affär. Nu hoppas vi att Atosens nya ägare kommer uppskatta den som vi gjort!

Prao i ridhuset

Igår red jag en liten sväng på Amelia. Det är ganska exakt två år sedan jag red henne sist. Hon är ju fortfarande kvar på bete hos en vän till mig, och jag har inte haft möjlighet att låta Ferro träna på att stå ensam i boxen. Därför fick han följa med till ridhuset och gå med lös under tiden. Han gjorde stora ögon när jag satte mig ovanpå Amelia, det var konstigt! Sen tyckte han att det var rätt kul att springa med runt. Jag red Amelia i en kvart ungefär och lät henne gå på lösa tyglar men i alla gångarter. Hon är verkligen fin på hjälperna även om hon inte är så vältränad.

Efter arbetet fick de gå ut i hagen, som vi precis hade utökat en del. Det fanns massor med gott gräs där!

Hänga i släpet

Inom hästvärlden finns det många olika kulturer och synsätt. En sak som det finns olika syn på är att låta hästen stå i släpet under tiden det står still. En del vill lasta ur så fort det går och lasta i sista stund. Andra har inte så bråttom, men tycker inte att hästen ska behöva stå i släpet i onödan. Jag, som har tävlat dressyr i så många år, ofta på tävlingar där det inte finns möjlighet till uppstallning, är van vid att hästen kan bli stående under längre tid i släpet och tycker inte att det är något konstigt med det.

Är förhållandena dåliga får jag ju försöka lösa det förstås – en gång hade jag nästan fem timmar mellan starterna och det var 30 grader varmt. Då letade jag rätt på en stallplats en bit från tävlingsplatsen där jag kunde ställa hästen mellan klasserna. Det händer även att jag lastar av och skrittar en sväng om det blir lång tid, men jag går inte och leder hästen huvuddelen av tiden utan den får stå i sitt släp med lite matsäck.

Naturligtvis måste hästen vara bekväm med att stå i släpet för att det ska funka. Det är för det mesta en träningsfråga. Med de yngre hästarna tränar jag genom att låta dem stå en stund innan jag lastar av och ibland väntar jag även en stund innan vi kör iväg efter att vi är klara. Jag tycker det är bra kunskap för hästarna att kunna stå still i släpet även när det står still, det är användbart vid t ex broöppningar och vägarbeten också. Våra hästar är vana vid att åka tillsammans på träning i princip varje vecka, och då får de stå i släpet och vänta på varandra. De står lugnt och stilla och avslappnat, och jag uppfattar släpet som en trygg plats för dem. Vi har ju dessutom möjligheter att variera hur vi öppnar efter väder och förutsättningar. På bilden har vi båda framdörrarna öppna i låst läge, så släpet blir helt öppet framtill. Det går även att bara öppna den på den sidan där hästen står eller på den andra sidan. Även bakdörrarna går ju att variera. Har vi lastat ur en häst har vi ofta dörren bakom hästen som är kvar stängd, men är det varmt får den andra vara öppen.

Hur ser ni på detta? Tycker ni att det är ok att låta hästen stå i släpet en längre tid – och hur lång tid är ”en längre tid”? Var går gränsen?

Tävling med blandade skurar

Dagens tävling kan väl sammanfattas som en intressant tillställning som kan sättas på erfarenhetskontot. Vi åkte till den helt nya klubben och tävlingsarrangören Droomstable, som ligger  utanför Oxie. Det var deras första tävling, och alla var härligt trevliga och välkomnande. Jag visste att de hade långt ridhus och hade räknat med collectingring eftersom jag red två program på kort bana. Tyvärr var det inte så, utan all framridning var utomhus. Våra förutsättningar där var inte toppen. Det blåste rejält, runt 20 m/s i byarna, och Grao är ju rätt känslig för blåst. Dessutom var det en hel del grejer att titta på runt en relativt liten framridningsbana. Trots det tycker jag ändå att det gick hyfsat att rida fram. Jag kunde inte riktigt rida på men vi uppförde oss anständigt och kunde gå i olika gångarter åt olika håll.

Lite så fungerade det i Lätt B:1 också. Vi uppförde oss någorlunda, men det blev inte så mycket tryck – vilket i sin tur resulterade i att ritten blev rätt ostadig och vinglig. Det var en hel del grejer i ridhuset han tittade på, men jag kunde rida förbi och komma vidare även om han avvek något, eller  bromasade lite. Jag var ändå rätt nöjd, vi fick 62,8% vilket jag tycker är anständigt och ritten var inte märkvärdig men inte heller något att skämmas för.

I Lätt A-klassen tänkte jag trycka på lite till, så som jag kunde göra i slutet av Lätt B. När jag skulle sitta upp för den klassen började det regna. Regnet ökade kraftigt och när jag började framridningen var det stormbyar med regn som bitvis i alla fall kände som hagel. Det var sådär. Men sen sprack det upp, en bred och vacker regnbåge visade sig och regnet upphörde, även om blåsten fortsatte. Steg för steg kändes Grao finare och finare, och 10 min innan min start kändes allt riktigt bra.

När vi gick ner till ridhuset spände han till rätt rejält för alla grejer som det blåste i, och vi red in med en hel del spänning i kroppen. Eftersom han tittat en del på domarbordet i förra klassen la jag ett par åttvolter uppe vid domaren med nosen rakt mot domarbordet. Det är ett bra sätt att få rida mot domaren utan att det tar all den tid som går åt om man ska rida hela medellinjen fram. Jag fick startsignal och vände ner mot A-kortsidan. Men nej, han ville verkligen inte gå mot den! Jag vet inte riktigt varför, men vi konstaterade att det var en del grejer som flyttats där sedan klassen innan. Dessutom låg solen lite annorlunda. Det är detaljer, men Grao har tyvärr öga för detaljer. Jag trodde ett tag att jag inte ens skulle kunna starta, Det var stört omöjligt för mig att galoppera mot kortsidan. Det slutade med att jag gjorde en fuling, en tvär sväng strax före kortsidan och lurade upp honom på medellinjen för att komma igång. Men helt klart hade Graos hjärna gått i baklås totalt. Vi hade ingen kommunikation och han skyggade rejält för precis allt. Jag kämpade mig igenom travprogrammet, på ett ganska ograciöst sätt. När det var dags för galopp mot kortsidan avbröt jag och vinkade ut mig. Domaren frågade om jag ville trava några varv innan jag gick ut och jag tackade så mycket. Det var exakt vad jag ville, jag behövde få upp någon slags kommunikation igen. Vi lyckades ta några varv i trav, lättridning där jag kunde länga ut formen lite, så vi avslutade ändå ok tycker jag.

Självklart är ett sånt här bakslag en besvikelse. Men det finns ändå bra saker som jag kan ta med mig från detta. Sista delen av LB, från galoppen och framåt var inte alls dum. Där låg vi på 6,5 och 7 rakt igenom, och vi låg inte i närheten av vad vi kan när allt funkar. Framridningen till Lätt An är också något att komma ihåg. Trots dåliga förutsättningar fick vi till det riktigt bra. Det kommer säkert komma fler såna här tävlingar, men jag hoppas att de blir färre och färre ju mer jag kommer ut.

Fin i håret

Grao och jag ska tävla. Jag testade en flätning som det cirkulerade en bild på för någon vecka sedan. Han har lite för kort och tjock man för att det ska bli perfekt, men rätt fint blev det nog i alla fall.

Mindre adrenalin – mer styrka

Dressyrarbetet tillsammans med Grao fortsätter i en ganska positiv anda. Jag upplever att vissa saker som tidigare inte har varit så svårt för honom har blivit det nu, och på träningen igår diskuterade vi vad som har hänt. Olof tyckte inte alls att det var något konstigt, han menade att vi höjt oss en nivå, och nu är Grao nybörjare på den nivån istället för avancerad på den förra. Han har inte riktigt styrkan att gå där jag vill, och då blir det ibland jobbigt och allt ramlar isär.

Tidigare har jag ju inte upplevt brist i styrka, men troligen beror det på att han haft en tendens att gå på en väldig massa fart och adrenalin. Det har gjort att han till synes fixat ganska svåra saker. Nu är han lugnare, mer rakriktad och mer ridbar. Det kräver en helt annan styrka att gå så, och den finns inte riktigt där än. Han försöker, men ibland blir det för jobbigt och då protesterar han. En annan taktik när matte sitter på den jobbiga högersidan är att göra en liten bock så matte kastas upp i luften. Sedan fångar man henne elegant på den bekvämare vänstersidan.

Jag fick också instruktionen att alltid alltid rätta framåt när han drar ojämnt. Börjar jag greja och lossa hamnar han bakom min drivning och vi är helt fel på det. En fördel här är att även om han inte springer som en tok längre så är han väldigt responsiv för drivning. Jag behöver inte göra mycket för att få honom att gå framåt. Det gäller bara för mig att hålla bettet stilla där framme där jag vill ha det, helst ett par centimeter längre fram än komfortzonen, och mjukt fånga upp honom där.

Däremot i högergaloppen fick jag hålla en ganska kort ram, för att inte tappa ut honom och få glapp i högertygeln. Jag ska hålla lika i båda tyglarna, men eftersom det är höger han försöker skapa glapp i måste jag vara extra noga med den. Flyter han inåt är det bättre att jag rättar det med en båge när jag fått tag i honom än att jag försöker kompensera genom att flytta sidvärts. Genom att på så sätt fånga upp jetmotorn som finns i hans bakben fick jag till sist in bakbenen fint under mig. Vi får helt enkelt hålla på så här ett tag, så kommer nog styrkan också och vi kan bli avancerade och erfarna även på det här trappsteget.

Pressarna går

Vi har haft några dagar med högsommarvärme, och höskörden är i full gång. Det är skönt att se att det kommer in en omgång till nu, det behövs! Jag skulle dessutom gissa att det är hyfsat bra värden i det som skördas nu. När jag ser mig omkring ser jag ett ganska bladigt grovfoder som skördas i ett relativt tidigt växtstadium – vilket inte ger några jätteskördar men det brukar blir bra näringsvärden i det som blir.

En intressant sak som jag observerat häromkring och som jag aldrig sett förut är att en del verkar ha klämt in en extraskörd. Direkt efter skörden i månadsskiftet juli-augusti sådde de in på en ytbearbetad stubb. Det är en ganska vanlig metod häromkring, de plöjer inte inför varje sådd. Nu, två månader senare, skördar de, balar och plastar, plöjer och sår den riktiga höstsådden. Jag är inte riktigt säker på vad de sått, eftersom den aldrig fick gå i ax. En gissning är till exempel havre, som växer snabbt och blir rätt bladigt i tidigt stadium. Utöver det skördas förstås alla tillgängliga vallar en gång till.

 

Vi springer noga

Idag har Grao och jag tränat WE. Vi jobbade vidare med några läskiga hinder, dvs sidvärts över bom, repgrind och lans. Det går framåt med allihop! Sidvärts klarar vi med bommen under magen helt undan för vänster skänkel nu. För höger får vi börja bakom bommen och sen kliva fram över den. Repgrinden fungerar klockrent fram till sista ryggningen. Jag har valt att inte göra den alls just nu, utan går igenom grinden och hänger upp repet på fel stolpe och avslutar där. Vi kommer kunna lägga på ryggningen med, men bättre att ta det lugnt och ett steg i taget med Grao. Lansen går också bättre och bättre. Nu kan vi ta den i skritt, rida runt med den och sätta tillbaka. Vi fortsätter med det några gånger till innan vi går över till trav, samma där, bättre att ta det lugnt och säkert.

I två tunnor jobbade jag mest i trav, vi avslutade bara med en gång i galopp innan vi slutade. Målet var att göra så lika volter som möjligt. Där är det ju en fördel att rida på nysladdad bana. Jag red dem gång på gång och försökte följa mina egna spår hela tiden. Det är verkligen nyttigt! Jag fotade efter jag tog bort tunnorna, men volterna syns ju ändå tydligt. Springa noga är bra, och WE är en utmärkt gren för att bli bättre på att springa noga.

Flugfälla

Vi har invaderats av fruktflugor, och det verkar som om det hänt på rätt många ställen i år. Nu har jag inte några vindruvor inne längre, utan hämtar bara i växthuset och äter upp direkt. Men trots det var det lite mycket ett tag, så jag gjorde en flugfälla.

Det är en glasburk med lite äpplen och vatten i botten och en pappersstrut med ett litet hål i spetsen fasttejpad i öppningen. Enkelt och funkar riktigt bra! Jag skulle gissa att lite rödvin i burken skulle vara ännu bättre.