Rörelser och grundridning

Mitt arbete på dressyrbanan består till ungefär 90% av enkla saker som övergångar, omställningar, tempoväxlingar och så vidare. Arbetet syftar till att öka grundkvaliteten. Ibland kan jag även använda olika rörelser med samma syfte. Det kan vara skänkelvikningar eller skolor till exempel. Men mer och mer upplever jag nog att jag inte använder t ex en öppna som ett verktyg, utan mer för att kolla av att jag nått önskat resultat med min grundridning. Dvs om hästen är lösgjord, svarar för hjälperna och balanserad ska jag också kunna rida en bra öppna. Kan jag inte det får jag backa tillbaka och arbeta med det som fattas, inte göra en ny, dålig öppna för att ”öva på att göra öppna”. Samma med t ex förvänd galopp. Jag rider några förvända galopper nästan varje pass, om jag känner att vi har förutsättningarna för att göra det bra. Jag provar inte och försöker igen till det lyckas.

Men om jag tänker på hur jag ridit tidigare har det inte alltid varit så. Då har jag nog mer ”tränat på saker”. Och självklart blir det hela tiden en växelverkan. Genom att göra övergångar mellan galopp och skritt tränar jag förstås på dem, och får dem bättre. Jag tränar dessutom andra saker, t ex bakbensstyrka. Men samtidigt måste jag först ha förutsättningarna för att kunna göra det bra. Har jag inte det tycker jag inte längre att det känns konstruktivt att försöka fler gånger.

För att återknyta till resonemanget om övningar som försvunnit ur de lätta dressyrprogrammen så kan jag tycka att det är synd att många inte tränar på t ex skänkelvikning i skritt och framdelsvändning eftersom de inte längre ingår i programmen. Men även där är själva rörelserna dessutom en kontroll av att grundridningen finns. Du måste kunna manövrera din häst på en någorlunda detaljnivå. Om jag inte kan göra en framdelsvändning börjar jag fundera på vad det är som brister, varför går det inte? Sen är det förstås så att ska jag tävla och momentet ingår måste jag dessutom träna på att förfina mitt sätt att visa upp momentet. Den finputsen kanske inte är lika nödvändig?

Skänkelvikning i skritt, liksom öppna och sluta i skritt är för mig naturliga förberedelser för att göra samma övningar i trav. Inlärningen av själva momentet är lättast att göra i skritt när häst och ryttare hänger med, både fysiskt och mentalt. När det sitter och hästen är väl grundriden och mogen för nivån brukar det inte vara några bekymmer att göra rörelserna i trav. Sedan, om jag tävlar där momenten ingår, får jag förstås lägga lite extra tid på hur jag visar upp rörelsen. Men för mig är det inte den huvudsakliga träningen. Det är lite finputs bara. Den huvudsakliga träningen på den nivån är att fortsätta jobba med god grundridning, öka bärigheten, öka förutsättningarna för att sen kunna göra ännu svårare rörelser, t ex halvpiruetter och piruetter. När förutsättningarna känns bra kan jag testa och se  – fungerar det?

Sen är ju olika saker olika svåra för olika hästar förstås. Jag vet när jag red Amelia och Hugo parallellt och satt och kämpade med halvpiruetter på Amelia, något som var jättesvårt, så bad tränaren mig att försöka göra samma sak med Hugo. Han var mycket yngre, och framför allt mycket mindre utbildad, så jag trodde jag hörde fel först. Men hon bad mig i alla fall prova, och på honom var det hur enkelt som helst! Tränaren sa att hon ju såg att han hade alla bitar för just det på plats och att hon därför ville att jag skulle testa. Inte för att jag skulle rida piruetter på tävling med honom, men för att det var nyttigt för mig i arbetet med Amelia att känna hur det kändes när det var lätt.

Mer om svårigheter i lätta dressyrprogram

Med anledning av en diskussion i en grupp där jag är med har jag återigen reflekterat över det här med lätta dressyrprogram och vad de bör innehålla. Det är verkligen ingen lätt fråga, och tittar du på en genomsnittlig Lätt B finns det en otroligt stor spännvidd bland hästar, ryttare, ekipage och sätt att genomföra programmet på. Här finns riktigt unga hästar med duktiga ryttare på ryggen, här finns äldre välutbildade hästar som lär upp oerfarna ryttare, och här finns ekipage som tillsammans jobbar hårt för att bli bättre och bättre.

Dressyr är en ekipagesport, och ekipaget består av en häst och en ryttare. Dressyrprogrammet och dressyrdomaren ska förstås ta hänsyn till helheten, det är hela ekipaget som ska bedömas. Bedömningen ska se lika ut oavsett om ryttaren är bättre eller sämre, hästen mer eller mindre talangfull, det är ritten som ekipaget tillsammans presterar som bedöms. Talang, både hos ryttare och häst, spelar alltså en givet positiv roll, det går inte att komma ifrån. Men däremot tycker jag det är synd att alla program blir mer och mer oprecisa. Nej, jag tycker inte vi ska ner på detaljnivån ”klocka halten för att se att den är exakt rätt”. Men jag tycker absolut att vi kan kräva att ryttare på lätt nivå kan göra övergångar vid en specifik bokstav.

Jag tycker även t ex framdelsvändningar, ryggningar ett bestämt antal steg och skänkelvikning i skritt är bra sätt att checka av grundridningen. I diskussionen framfördes det då som argument att det kommer få som effekt att vissa ryttare bara tränar på det, lite som cirkuskonster – och att lätt klass ska handla om grundridning och inte ”trick”. Jag ser absolut risken att ryttarna tränar in exakt vad som behövs för programmet, men som sagt, det kommer alltid finnas ryttare som gör det, och de ryttarna skippar idag t ex sidvärtsrörelser i skritt och framdelsvändningar och sånt, eftersom det inte finns med. Övningar som jag tycker är bra och utbildande. Jag tycker över lag att det faktiskt är grundridning att kunna manövrera sin häst med viss precision – framåt, bakåt och åt sidan. Och jag tycker det är en viktig del av grundridningen att kunna göra en övergång exakt vid en punkt – om vi nöjer oss med att kunna göra den på 5 -10 m när är det svårare att bedöma inverkan ryttaren har. 

Men – och det är en viktig sak – för unghästar får inte noggrannheten gå ut över kvaliteten. Därför tycker jag att vi skulle kunna ha lite olika program med olika karaktär. Både såna som är lämpliga för en unghäst och såna som är lämpliga för lite äldre hästar med mer oerfarna ryttare. Det var ju lite åt det hållet tidigare när det fanns unghästprogram  på t ex Lätt A-nivå med stora, mjuka linjer och få moment, och lite knixigare program fast på samma nivå, som premierade noggrannhet och exakthet i ridningen. 

Detta resonemang leder mig vidare till en annan fundering. Ridningens hönan eller ägget – dvs är rörelserna till för att träna grundridningen eller är grundridningen till för att få till rörelserna? Vilket är verktyget och vilket är resultatet? Mer om det i nästa inlägg.

 

Med kort sikt

Idag var utsikten inte lika fantastisk, sikten var bitvis riktigt kort. Det har snöat en del, och till och från har det blåst en del också. Backarna har varit bra, men framåt eftermiddagen började vissa partier bli lite uppkörda och sladdiga, särskilt där backarna är smalare.

Formen på oss kändes riktigt bra, även om vi kände av gårdagens åkning rätt rejält i låren. Jag åkte några svårare backar än igår, och före lunch åkte jag faktiskt röda nedfarter hela vägen från toppen till stolsliften längst ner. Det kändes så bra att klara det! Men efter några åk i de röda backarna började låren säga ifrån. När jag åker så lugnt och med så mycket kontroll som jag fortfarande vill i de backarna blir det jobbigt för lårmusklerna. Då gick jag över till att åka den långa blå nedfarten som jag började med – och då kände jag att kontrollen och självförtroendet vuxit så jag kunde köra på allt fortare. Härligt! Vi avslutade med några åk där vi blandade svårare och lättare nedfarter, och även idag gav vi oss relativt tidigt på eftermiddagen. Vi var trötta, sikten var dålig och backarna spåriga, så det fick helt enkelt räcka. Vi har fler dagar på oss.

Dålig planering

Efter skidåkningen bestämde jag mig för att jag ville simma i hotellets pool Jag bytte om till baddräkt på rummet och gick in på badrummet för att hämta ett stort, härligt badlakan att ha om mig – för morgonrock hade jag inte packat med någon. Det stora, härliga badlakanet visade sig varken vara stort eller härligt, det var en liten handduk. Nåja, jag virade den om mig och gick ner en trappa till poolen.

Väl där simmade jag 20 längder, knappt 500 meter. Det var jätteskönt att sträcka ut musklerna i benen i vatten. Efter det tog jag en stund i bastun. När jag var klar ångrade jag verkligen att jag inte tagit med mig några kläder, men det var bara att ta på baddräkten och svepa om mig den lilla handduken. Det var ju ändå bara en trappa upp till rummet, så så farligt var det ju inte, tänkte jag. Men när jag kom till hotellrummet var det låst, och Ulrik var inte där. Han hade gått ut och handlat lite och tagit med den enda nyckeln vi hade! Skulle jag stå med våt baddräkt och minimal handduk i korridoren och vänta? Nä, jag plaskade iväg till receptionen och förklarade mitt dilemma för receptionisten, som fick gå och låsa upp rummet åt mig.

Nästa gång tar jag med mig kläder, den saken är säker.

Från bambi till Stenmark

Det är ganska exakt 10 år sedan jag stod på ett par slalomskidor sist. Då var det mina fina 185 cm långa Head från 1989. De skippade jag nu, och hyrde både pjäxor och skidor. När de var uthämtade tog vi gondolliften upp till toppen och skulle ta oss ner. Jäklar vad osäkert det kändes! Jag började försiktigt, försiktigt och tog en sväng i taget i den blå nedfarten. Tack och lov var det ganska tomt i backen så jag behövde inte bekymra mig om annat än mig själv, mina skidor och backen. Jag tog mig ner, stapplande, försiktigt. Men väl nere insåg vi att vi åkt lite fel och hamnat vid släpliften och inte vid stolsliften som vi tänkt. Nåja, vi åkte upp -men där vi hamnade fanns det bara en väg ner – och den var röd. Jag frågade en skidlärare som stod däruppe och han visade hur vi skulle ta oss ner för att åka så lite rött som möjligt, och hur vi skulle åka för att ta oss till stolliften och till gondolliften. Båda är ju bekvämare och ger lite mer vila än släpliften – och vi hamnar där vi vill när vi kommer upp.

Åken gick bättre och bättre, men det kändes verkligen som om jag tog mig ned, jag åkte liksom inte ned. Vi delade en pasta i Toppstugan till lunch, och sen var det dags för eftermiddagens höjdpunkt – privatlektioner! Ulrik hade varit förutseende nog att inse att vi nog kunde behöva lite hjälp. Jag fick en superbra skidlärare som också var ryttare, så med hjälp av kommandon som ”lätt sits”, ”trampa ner i vänster stigbygel” och ”gör en halvhalt” fick hon mig säkrare och säkrare. Efter en timme åkte jag skidor! Efter lektionen åkte vi upp en sista gång för att ta oss ner backen mot hotellet. Vi testade några lite brantare backar – och det funkade bra. Jag hade kontroll. Vi avslutade dagens skidpass rätt tidigt, vi är båda väldigt möra i benen nu. Då är det skönt att bo på hotell med all tänkbar service, pool och bastu.

Kyla och hetta

Efter en lång lång bilresa är vi framme i Funäsdalen. Vi har åkt genom rejäl kyla, som kallast var termometern nere på -27, men här framme var det ”bara” -19.

Vi började med att äta middag på hotellet  – och gläds åt vilken fantastiskt fin mat de hade här. Vi valde röding med wasabi-rom och rostad lök-consommé. Det var fantastiskt gott! Lite hetta från wasabin harmonierade fint med de övriga milda smakerna. Till efterrätt var det en hjortronssorbet med en blåbärswiskeychokladpralin och en blåbärschokladcurd. Även det var helt sagolikt gott! Och det allra bästa är att vi har bokat halvpension här, så vi kommer få äta den här fina maten på hotellet varje kväll.

Vi är så glada att vi har så bra djur- och gårdsvakter som tar hand om allt därhemma också. I morgon ska vi åka skidor! Det var väldigt länge sedan, men jag ser fram emot det.