Usel publiksport

För två år sedan blev vi sugna på att åka som publik på sydsvenska mästerskapen i beridet bågskytte. Vi lyckades få tag på några gps-koordinater och lite tider och åkte iväg, nästan två timmar bort för att titta. Vi följde koordinaterna och tiderna vi fått, men när vi kom dit var alla iväg därifrån. De skulle ta en lunchpaus på drygt två timmar. Vi valde att åka vidare.

Därför var vi först lite småskeptiska när våra kompisar Björn och Josefine frågade om vi ville åka och titta på samma mästerskap i år. Men vi konstaterade att tävlingarna hölls på Hovdala, vilket gjorde att det kändes mycket mer proffsigt och publikvänligt. Torsdagens tävlingar skulle starta 12, och det passade oss perfekt. Jag kom ju norrifrån med sportbilen och Ulrik kunde lifta med Björn och Josefine dit, så kunde vi titta och sen göra sällskap hem.

Dagen innan frågar Ulrik i facebookeventet om det finns ett detaljerat tidschema men får inget svar. Starttiden kl 12 ligger kvar och det finns en karta där tävlingsområdet är utprickat, bra nog tycker vi.

När jag kommer strax e kl 13 ser jag inga tävlingar någonstans. Jag försöker ringa alla de andra, men mottagningen är så dålig att jag inte får något svar. Efter ett tag får jag ett sms från Ulrik. Det visar sig att tävlingarna var flyttade både när det gäller tid och plats. De hade av en slump råkat hitta till tävlingsplatsen som låg långt bort från slottet, där jag befann mig (och där tävlingarna skulle ha varit enligt kartan). Då var det bara ett par ryttare kvar som skulle rida. De får tag på en arrangör som berättar att tävlingarna startat kl 10 och att alla de tävlande blivit meddelade om detta via messenger. När jag kom var alltså allt över. En annan man som kommit dit till 12 hade inte sett något, eftersom han aldrig hittade till den förflyttade tävlingsbanan, det fanns ingen som helst skyltning.

Beridet bågskytte har egentligen alla förutsättningar att bli en publikmagnet. Det är fart och spänning och det är lätt även för en icke insatt publik att se om de träffar tavlan eller inte. Men på det här sättet blir det ju inte mycket med det. Jag tror det dröjer tills vi försöker titta igen.

Bilden ovan är tagen av Björn Ljungström, visst är han en fantastisk fotograf? Synd bara att han inte fick fler ekipage att fota 😉

Gul bil

Innan Ulrik och jag träffades hade han en gul sportbil. Jag har under åren hört mycket om den, och Ulrik har verkligen saknat sin bil. För någon månad sedan satt jag med en arbetskamrat på lunchen och pratade om sportbilar. Det ledde till att jag fortsatte samtalet med Ulrik och han gjorde en sökning på sportbilar till salu. Han skickar mig en länk på en gul Toyota MR2 som han hittat till salu i Örnsköldsvik.

–Det där är väl en sån som du haft, sa jag.
–Det är den bilen som jag haft, svarade Ulrik.

Nu står den hemma på vår gård 🙂

Det visade sig att bilen inte stod i Örnsköldsvik utan fanns i Stockholm. Dessutom är det tjejen som Ulrik sålde bilen till för 11 år sen som fortfarande är ägare – och som behöver sälja eftersom hon numer bor centralt i Stockholm. Även hon var mycket fäst vid bilen och hon blev glad när hon hörde vem som köpte tillbaka den!

Jag körde hem bilen i veckan som var. Ulrik och några kompisar mötte mig på Hovdala utanför Hässleholm, där vi planerat att titta på beridet bågskytte – mer om det i ett annat inlägg.

Bilen är tvåsitsig och har inget bagageutrymme att tala om. Därbak finns motorn. Bakom stolarna finns några små fack och under det som brukar vara motorhuven finns ett utrymme där det ligger ett litet reservdäck. Jag hade ju lite packning med mig, och även om jag hade försökt minimera den blev det lite trångt när vi var två i bilen. Jag fick helt enkelt ha min ryggsäck i knät. När vi passerar Sjöbo svänger vi in vid Coop för att köpa varsin bit choklad. Inne i affären tänker vi att vi lika gärna kan handla lite mer, det är ju långhelg. Precis när vi betalat och fyllt en papperskasse kommer jag på en sak:
–Var ska vi göra av maten?
Det slutar med att jag får sätta mig på passagerarplatsen och sen får Ulrik lassa på mat + ryggsäck ovanpå mig.

Ulrik körde med sina matchande bilhandskar

Bilen är riktigt kul att köra, även om min start med den inte var så rolig. Det var massor med kristihimmelsfärdstrafik ut ur Stockholm, och jag låg i en timme i gångfart med bland annat stora lastbilar runt mig. Toyotan är riktigt låg, du sitter med i princip raka ben strax över marken, så jag kände mig pytteliten därnere med all jättetrafik omkring mig. Men sen när trafiken lossnat och särskilt när jag kunde köra på lite mindre vägar fick jag uppleva körglädjen – den ligger som ett strykjärn i kurvorna 🙂

Bilen har en hardtop som jag förstås hade på när jag körde från Stockholm, för att få med den hem! Vinterdäcken fick säljaren posta till oss. Nu har vi tagit av hardtopen och ser fram mot en sommar med vind i håret.

SKM – Samverkan Katt Människa

Vi har ju som jag tidigare skrivit ett bekymmer med råttor i foderrummet. Vi har helt enkelt observerat en hotbild där. En inriktning vi beslutat för att minska HR – Hotet från Råttorna – är att öka kattnärvaron. En ökad kattnärvaro bör vara en förebyggande och avskräckande åtgärd.  Detta bör ske i samverkan – SKM – Samverkan Katt Människa.

Människans sektorsansvar är att se till att det finns tillgängliga kattkarameller på strategiska ställen. Katten ansvarar för sin del – att äta upp karamellerna och därmed befinna sig på den plats där karamellerna är. Maja är helt med på noterna här.

wp-1558965552653.jpg

Maja vet precis var karamellerna finns, och vet inte människan kan hon ta ansvar för att visa. Det ska vara rätt och inte slarvas!

wp-1558965552591.jpg

Vi får utvärdera modellen när karamellerna är slut.

 

Att underlätta för hästen

I morse läste jag en fråga i en hästgrupp som lät ungefär så här, fritt återgivet:

I hoppningen finns det vissa övningar och avstånd som du kan använda för att underlätta för hästen, till exempel femochenhalvan. Finns det motsvarande övningar för att underlätta för hästen i dressyr?

Jag har funderat lite på detta under dagen, och när jag inte hittade tråden igen bestämde jag mig för att det får bli ett blogginlägg.

För det första skulle jag säga att det absolut finns sätt att underlätta för hästen i dressyren, precis som det finns sätt att göra det svårare för hästen att göra rätt. Det är däremot kanske lite svårare än att stega upp rätt avstånd i en kombination. Ansvaret för att underlätta för hästen hamnar på ryttaren och det kräver en hel del känsla och timing att klara av att göra det fullt ut. Jag ska ge ett exempel, vi tar något relativt enkelt – att fatta galopp.

För att få en bra galoppfattning måste du känna att hästen är redo och kommer ha lätt för att göra fattningen. Ryttaren måste förbereda hästen, då blir det lätt att göra en fattning av hög kvalitet. Men hur förbereder du då? Jag kan inte säga HUR du gör, det finns liksom ingen enkel manual. Men du måste se till att hästen är framme för skänkeln, lyhörd och rakriktad.

Sen finns det ju övningar som hjälper dig att förbereda och hitta rätt. Ett väldigt tydligt exempel är ju att lägga en volt innan du går in i en skola. Volten hjälper dig med förberedelserna och rider du volten bra har du goda förutsättningar för öppnan eller slutan.

Ett annat knep är att inte göra för svåra saker. Jag tänker till exempel att hästen ska vara stark, lydig och rakriktad nog för att gå förvänd galopp innan du börjar träna förvänd galopp. Du tränar det alltså inte genom att jobba med förvänd galopp utan förutsättningarna måste finnas innan. Förutsättningarna måste alltså inte bara finnas i stunden utan även på ett större plan. Där tror jag det är viktigt att inte se dressyr som ”grejer hästen lär sig att göra” utan som en utveckling av styrka, rörlighet och bärighet som gör det möjligt för hästen att göra saker.

Jag tror det är här som proffsen skiljer sig från oss amatörer. De har så mycket kunskap, erfarenhet och ridkänsla att de kan ge hästarna riktigt bra förutsättningar för att lyckas. Om de dessutom använder sitt omdöme och inte begär för svåra saker för snabbt kan de ändå få en relativt snabb utveckling, mycket snabbare än för oss som inte har de förmågorna.

Fasan(s)full träning

Grao och jag fortsätter miljöträningen, idag på hemmaplan. Vi jobbade vidare med det vi gjorde på träningen i helgen – med flera fasaner i buskarna runt ridbanan. Fasansfulllt enligt hästen i ekipaget.

Det blev alltså ett rätt kämpigt pass, men samtidigt är det ju ungefär så det blir på en tävling när han spänner till, så jag tror ändå det är rätt nyttigt. En bra sak är ändå att vi faktiskt kan jobba på riktigt trots störmoment, då kan jag även jobba på att få mer fokus på arbetet på sikt.

Huvudfokus idag låg på övergångar mellan galopp och skritt. Problemet är egentligen inte själva övergångarna. Fattningarna är hur bra som helst, och övergångarna till skritt är inte helt katastrofala, utan börjar likna anständiga. Problemet just nu är att nedre halvan av ekipaget tycker det är rätt tramsigt att spränga in en massa skritt i galoppen. Vi galopperade ju! Varför förstöra det liksom? Skritten blir alltså långt från avspänd, det blir snarare något spänt taktande. Än så länge tänker jag ju inte alls enkla byten utan vill bara få bra övergångar. Jag kom på att en rätt bra taktik var att gå in på en liten volt, 8-10 m i diameter, i skritten. När han går ordentligt där fattar jag galopp ut ur den lilla volten och ut på en 20-metersvolt. Då lyder jag inte heller Grao när han säger ”nu har jag gått ordentligt flera steg, säkert två eller tre – galoooooooppppp” utan fortsätter i skritt tills vi har skrittat fram till ett bra ställe att fatta på.

Oförtjänta poäng

Ystad Ridklubb, min och Ulriks hemmaklubb sedan två år tillbaka, arrangerar då och då Pay & Ride. Sist vi var där blev det pannkaka av allt. Därför var målet idag att ta mig lite längre än fram till domaren, helst genom hela programmet, Lätt A:1.

Så långt lyckades vi. Men det var verkligen inte bra. Grao var spänd och sprattlig, och även om jag lyckades styra runt så lämnade vår uppvisning mycket övrigt att önska. Jag ser det som att det finns stor förbättringspotential i alla fall. Vi fick ändå poäng. Riktigt mycket faktiskt. Oförtjänt mycket! 65,1% kändes verkligen inte som det speglade vår ritt, jag hade nog satt sådär tio procentenheter lägre om jag hade dömt!

Men jag är ändå glad att jag åkte, och jag tror det kan ha varit nyttig träning. Jag upplevde honom mer framför skänklarna än tidigare, även om han ballar ur lite ibland och är spänd däremellan. Sista uppridningen trasslade och jag la en volt, men sen blev det bra, och han gjorde en riktigt bra och stilla sluthalt, och även mellangaloppen på slutet var riktigt bra tyckte både domaren och jag 🙂 Jag upplevde det dessutom som om han faktiskt blev något mindre spänd under programmets gång.

Vi tränar vidare, och nästa gång ska vi förtjäna 65% på riktigt.

In i väggen

Helg betyder ofta träning – och idag var det träning för Paulinda som stod på schemat. Hon har verkligen tagit sig an oss som ekipage på ett bra sätt tycker jag, Planen idag var att checka av grunderna lite snabbare än tidigare och träna lite mer rörelser. Vi var överens om att det var skolor, förvänd galopp och övergångar galopp – skritt – galopp för att förbereda enkla byten som vi skulle fokusera på.

Att checka av grunderna gick ganska mycket enligt planen. Paulinda konstaterade att han var väldigt fin i traven och galoppen var inte dum den heller. Vi fick lite trassel med höger förvänd galopp då han ville lägga sig på min vänstra skänkel, så där fick vi ”ta ett kvartssamtal” som Paulinda säger – dvs arbeta igenom detta och tala om att det inte är ok att luta sig mot vänsterskänkeln. Det tog en stund och Grao var bitvis lite upprörd. Då gäller det att hålla balansen mellan att driva igenom och ta en paus för att kunna börja om ur ett lugnare läge. När det fungerade bra testade jag vänster förvänd, vilket fungerade bra. Därför gjorde vi bara några få kortsidor i förvänd där.

Därefter var det dags att ta itu med galopp – skritt – galopp. Det kräver ju lugn och balans, och Grao tycker det är jättesvårt. Att fatta galopp från skritt gör han bra, han sänker bakdelen och sitter in i en samlad galopp direkt. Att sedan göra en avsaktning direkt ner till skritt och – framför allt – skritta lugnt och avspänt, det är betydligt svårare. Vi fick rida rakt över ridbanan i galopp och galoppera vinkelrätt in i väggen för att få hjälp med bromsandet. Först samlar jag förstås galoppen så mycket det går, och sen pang – in i väggen – avbrott. Det är alltså samma teknik som jag jobbade med för Astrid för ett tag sedan! För en häst som Grao fungerar det rätt bra, han tappar inte i energi och ramlar på bogarna av stoppet. Däremot är det ändå svårt att få honom att direkt skritta lugnt och avspänt, och ibland fick jag skritta en halv 20-metersvolt innan han skrittade tillräckligt bra för att fatta ny galopp.

Sedan var lektionen nästan slut, men vi hann göra ett par öppna-volt-sluta åt varje håll innan vi avslutade. Öppnorna har blivit reglerbara och bra tycker jag. I volterna finns det risk att han ökar och springer på, så där måste jag fånga upp. Idag fick vi till rätt böjning och tvärning i de svåra slutorna, men han ville inte riktigt slappna av i överlinjen. Då fick jag göra en övergång till skritt i slutan och fortsätta den i skritt. Då var det lättare att få det att fungera. Paulinda tycker att jag ska göra så, och när det fungerar i skritt kan jag gå upp i trav igen.

Ridhuset var ordentligt kvavt, och vi dröp av svett båda två när vi var klara! Det blev en glass till människorna och ett äpple till hästen i affären på väg hem, ett bra stopp tyckte vi alla.