Var smittsmart

Ingen har väl missat de tragiska fallen med den allvarliga neurologiska varianten av virusabort som det skrivits en del om på sistone. Viruset EHV-1, som orsakar virusabort, har även konstaterats på flera andra ställen i Sverige. Att få in smittsamma sjukdomar, som till exempel virusabort eller kvarka, i ett stall är kostsamt, jobbigt och kan få allvarliga konsekvenser. På den aktuella ridskolan i norra Stockholm har ju tre hästar dött hittills. Även ofarliga smittor, som till exempel ringorm, kan vara arbetsamt att bli av med.

Detta är ju ett dilemma då hästsporten idag är mycket mobil. När jag växte upp var det vanligaste att hästarna var kvar på hemmagården, de åkte transport bara i undantagsfall. Idag är vi nog många som åker runt rätt mycket med våra hästar. Vi tränar, tävlar, gör aktiviteter av olika slag och åker till veterinär. Ofta åker vi dessutom till ställen där det finns andra hästar. Därför kan det vara klokt att tänka till lite och skapa vanor i vardagen som i alla fall inte ökar risken för smittspridning. Även när det inte finns smittor i närområdet tycker jag det är bra att tänka på följande:

  • Gå inte in i ett främmande stall om du kan undvika det. Om du måste, försök att byta kläder.
  • Undvik att ta i hästar som inte bor i ditt stall så långt som det går. Att gå fram och klappa en främmande häst på mulen är direkt dumt.
  • När du åker iväg med din häst – se till att den inte går och nosar och gnider sig mot saker. Se till att du så långt det går klarar dig själv utan att behöva ta hjälp av personer från andra stall.
  • Låt inte främmande hästar hälsa på varandra.

Om det finns smittor i närområdet eller till och med i det egna stallet behöver du naturligtvis vara mycket mer rigorös än så. Vid minsta lilla misstanke – stanna hemma och var noga med hygienen.

Häst lämplig för WE

Jag ser allt oftare att det i hästannonser står att hästen är lämplig som WE-häst. Ibland har den startat eller i alla fall tränat WE. Ibland är motiveringen att den är helt orädd för nya saker. Men vad är egentligen en bra WE-häst? Vilka egenskaper gör en häst särskilt lämpad för WE?

För det första anser jag att de flesta hästar har ganska goda förutsättningar att bli ”bra WE-hästar”. Det är helt enkelt så att WE kräver mångsidighet och en stor mängd egenskaper – en del till och med motstridiga. Det gör att de allra flesta hästar har egenskaper som gör dem lämpade för WE – och ofta även andra egenskaper som ni som ekipage behöver lägga en del arbete på. Det var roligt att se variationen på hästar som deltog på VM i München i våras. I det svenska laget hade vi en lusitano som är ponny, en lusitano som är liten häst och en kallblodstravare. Bland ekipagen på toppnivå i Sverige finns det dessutom flera svenska halvblod. Från andra nationer deltog hästar av många olika sorter. Minst var en engelsk c-ponny, störst var en häst på 180 från Danmark. De tävlar alltså mot varandra, i samma klass, på samma bana. Det görs inga förändringar i banan för att kompensera för storleksskillnader.

För hästar som ska gå höga klasser med bra resultat är att det är en fördel om de har god förmåga till samling, har en riktigt bra galopp som de kan korta och länga och att de kan vara både explosiva och lugna på kommando. För att hävda sig internationellt i speedmomentet krävs det idag dessutom en häst med bra acceleration. Sträckan mellan hindren är så kort att du måste komma upp i maxhastighet riktigt kvickt för att kunna tävla med de bästa.

För den som vill rida WE på lättklassnivå är det sällan hästmaterialet som står i vägen. Här är det snarast hästens utbildning och grundridning som är det viktigaste för att nå framgång. Har du en häst som är lydig för hjälperna, liksidig, manövrerbar och som du klarar av att göra rena övergångar mellan gångarterna på har du mycket goda förutsättningar att nå framgång i lätt klass.

Startsträckan för att komma till tävling är förstås kortare om hästen är orädd av sig. Då kan du lägga mer tid på utförandet av hindren och mindre på ”miljöträning” – men de flesta hästar accepterar hindren rätt snabbt om du tränar på ett bra sätt. Det kan också vara enklare i början att ha en häst som är lugn och trygg än en som är mer på tårna – men det allra viktigaste är förstås att ha en häst som passar dig som ryttare och som du trivs bra med.

Gårdscrossfit

Idag har jag börjat dagen med ett rejält pass av gårds-crossfit, den träningsform som är vanligast för oss med hästgårdar. Jag är ändå rätt nöjd med allt jag hunnit med redan kl 10! Jag har lassat in en omgång storbalar hösilage. Nu har vi så vi klarar oss säsongen ut, och förhoppningsvis någon extra. Vi har några balar som står i stallet också, dem kan vi troligen flytta ut i foderrummet de med, relativt snart. Sen åkte jag och hämtade torv. Våra bäddar består ju av en blandning av torv och spånpellets, och nu var det väldigt länge sedan vi fyllde på med torv. Nu är alla boxar mockade och har fått en torvbal. Dessutom har jag lagt fyra balar på pall för senare användning.

Dessutom har vi fått leverans av halm. Vårt hösilage har höga värden av både energi och protein och ligger på en kvot på drygt 10. Därför ger vi de vuxna hästarna fin halm att äta som komplement för att få en bättre balans. För Ferro är detta förstås kalas, han behöver ju proteinet för att växa.

Nu ska jag göra mig en god kopp kaffe!

Fler ferroskills

Ferros hovböld sprack upp som den skulle och efter bara någon dag var han ohalt igen. Han hoppade och skuttade av glädje! En annan sak som han precis har börjat lära sig nu är att gå in sist från hagen. Först var det förstås lite läskigt, men efter bara någon gång lärde han sig att det är lugnt. Det kommer någon och hämtar honom. Det handlar förstås inte om många minuter han är ute ensam, men det är ändå jätteduktigt tycker jag, att bli alldeles ensam ute i mörkret sådär. Jag har även tagit ut honom först några gånger, det är för det mesta lättare. Då är det han som lämnar och inte han som blir lämnad. Att både kunna lämna och bli lämnad är en bra förmåga som hans framtida ägare kommer ha glädje av hoppas jag.

Snöskog

Hej! Det är jag, Grao, som skriver idag! Idag var jag i skogen på långpromenad med matte, husse och Xipo. Allt var vitt och det var ganska fint. Jag var jättepepp på att komma iväg. Min hage är så knölig och tråkig nu, så jag ville springa. Matte sa att jag inte fick springa för det var något som hette ”halt”.  Det betyder att fötterna försvinner ibland.  Jag märkte ganska snabbt att hon hade rätt (hon har ju det ibland, irriterande nog) så jag tog det lugnt. Vi softade och andades skogsluft och tittade på hjortar och hade det hur fint som helst. Men när vi gått ett bra tag så gick jag upp lite på kanten som lutade bredvid stigen. Då försvann mina fötter och jag ramlade! Jag blev lite rädd, så när jag kom på fötter sprang jag en bit. Då märkte jag att jag hade tappat matte när jag ramlade. Jag vände och gick tillbaka, och där var hon! Jag tog tag i situationen och gick och ställde mig bredvid en stubbe och sa till henne att klättra ombord igen. Sen gick jag jätteförsiktigt och såg till att matte satt kvar hela vägen, jag vill ju ändå inte bli av med henne. Matte säger att vi såg en fågel som heter örn på hemvägen, men jag såg inget för jag åkte därbak. Jag frågade om den var lika stor som koltrastarna, men matte sa att den var mycket större. Men hon överdriver ju en del ibland.

Rak och rakriktad – är det samma sak?

 

Det här är den tyska utbildningsskalan, den som vår svenska tävlingsdressyr bygger på. En sak som jag själv funderat på ibland, och som jag har hört andra också fundera på är varför rakriktningen kommer så sent i skalan. Är det inte viktigt att den unga hästen tidigt lär sig att vara liksidig och rak och spåra?

Frågan kom upp på träningen för Olof Axelsson häromdagen. Han har verkligen nördat ner sig i utbildningsskalan för att kunna göra den användbar och begriplig. Han förklarade att det är innebörden i ”rakriktning” inte är samma sak som att ”hästen är rak”, eller att den spårar. Redan från början är det förstås viktigt att unghästen tränas liksidigt, att stödet i båda tyglarna är lika och att den kan vara rak på rakt spår och följa ett böjt spår med kroppen. Men begreppet Rakriktning i utbildningsskalan har en lite annan innebörd. Det betyder att båda bakbenen går in under hästen och bär vikt utifrån vad som krävs för uppgiften. Detta går inte att utföra innan du har schvung – därför ligger rakriktningen efter schvung i utbildningsskalan. Det bör ju också innebära att har du schvung och sedan får hästen att vinkla bäckenet, kliva in med bakbenen och bära vikt på dem jämnt fördelat, rakriktat, så leder detta till samling. Rakriktningen blir alltså som ett medel att gå från schvung till samling.

För mig blev det här lite av en uppenbarelse. Jag har ju inte fattat att det är det som är innebörden av begreppet rakriktning i utbildningsskalan, och därför har jag inte heller förstått ordningen. När jag fick förklarat att rakriktning inte betyder liksidighet, utan är det jag jobbar med när jag vill att hästen ska kliva in likadant med båda bakbenen under sig och bära sig jämnt blev det hela mer begripligt.

Halta hästar

Amelia fick ju en hovböld som veterinären skar upp häromveckan. Jag fick med mig ett slags glasfibergips som jag inte sett innan – men som verkligen var bra! Jag fick instruktionen att bara sätta det om hoven, absolut inte upp över den. Det var lite knepigt, men jag fick till det. Gipset bildade en hård, vattentät kapsel som skyddat hoven bra. Däremot hade gipspluggen som jag satt under bandaget tryckt lite, så hon har ömmat något. Idag var hovslagaren här och hjälpte mig ta bort glasfibergipset och pluggen. Hoven såg jättebra ut under, så förhoppningsvis är hon bra inom några dagar nu. Jag ska absolut försöka köpa glasfibergipset så jag har några rullar hemma, perfekt vid hovböldsvård.

Skälet till att jag hade ut hovslagaren var att även Ferro har haltat och sett ut att ha en hovböld, på höger bak. Hovslagaren konstaterade att det är en böld, som är på väg ut genom ena ballen. Han tyckte det såg ut som den var på väg att spricka av sig själv, så vi avvaktar bara lite där. Bra besked för båda hästarna!

Tryck och eftergift

 

Från min influensasoffa hinner jag läsa och fundera en hel del. Igår började jag fundera kring begreppet ”tryck” i träning av hästar. Jag såg ett inlägg i en diskussionsgrupp från en person som vill ha lasthjälp av tränare som inte ”använder spö eller tryck alls”. Det fick mina tankar att snurra. För mig är ”att gå undan för tryck” något ganska grundläggande, och har inget alls med våld att göra. Den unga hästen lär sig att flytta sig åt sidan när man ber, och trycket kan vara lätt fysiskt eller bara någon slags energi, dvs jag behöver inte alltid nudda hästen för att anlägga tryck. Jag ser det nog också som en typ av mentalt tryck när jag ber hästen gå in i släpet, eller över huvud taget när jag visar vad jag vill. I det här fallet verkade det handla om att hon inte ville ha ”tryck” i grimman eller bakifrån, av en lina. Dvs det handlade om fysiskt tryck. I min värld är ett lätt fysiskt tryck följt av en eftergift en grundhjälp och inte alls frågan om övervåld. Det är ju även så ridningen fungerar.  Personen i fråga var mycket noga med att hon inte ville ha frågor eller diskussion om detta med tryck, så jag kunde inte fråga heller.

Det jag undrar över är om vi lägger olika saker i begreppet ”tryck”, eller om det faktiskt är så att det finns metoder att träna hästar helt utan tryck. Klickerträning skulle ju t ex kunna vara en sådan metod, där du helt och hållet fokuserar på att berömma önskvärda handlingar. Men samtidigt har jag svårt att se hur träning utan någon slags tryck blir effektiv. Det är ju genom tryck och eftergift – naturligvis utan våld – som jag visar vad jag vill. Jag är rätt säker på att Grao hade blivit väldigt förvirrad och osäker om jag lät honom gissa vad jag ville och inte gav några ledtrådar förrän jag berömde att han gjorde rätt. En häst som Arno hade det nog inte bekymrat alls, men det känns ändå inte särskilt effektivt. 

Jag landar i att vi troligen inte menar samma sak med begreppet tryck, och här finns det ju naturligtvis en ganska lång skala. Jag har inga problem med att putta hästen på baken eller hålla emot i grimman om det följs av eftergift så fort hästen gör rätt. För mig handlar det om att vara tydlig utan att vara våldsam.