Ovalbaneträning

Det regnade som tusan i helgen och inatt har det varit minusgrader. Ridbanan är alltså frusen och isig, så jag tog fram salthinken. Det ska vara så här idag och imorgon, sen blir det regn igen, så jag tänkte vara lite sparsam och bara salta en 20 m-volt. Jag valde att lägga den där solen kommer åt som mest. När jag gick på marken och saltade och sedan justerade med det sista saltet kändes det verkligen som om jag fått till en bra volt. När jag sedan satt upp insåg jag att det inte var en volt. Det var en oval. Den är 20 meter från långsida till långsida, men snarare kanske 16 meter på andra ledden.

Det var en svår och intressant utmaning! För att spåra blev jag ju tvungen att hela tiden ändra och anpassa böjningen, och det var verkligen inte det lättaste. Jag bestämde mig för att vara jättenoga med detta och låta det vara fokus för dagens pass. Underlaget var ju dessutom fortfarande rätt hårt, så noga och kontroll och balanserade övergångar var också en nödvändighet. Jag försökte göra täta övergångar mellan trav och skritt, i olika fas av böjning på det ovala spåret. Efter ett tag gjorde jag även några galoppfattningar, men galopperade inga längre sträckor. Även där var fokus och kontroll nyckelord. Det blev ett intressant och nyttigt pass – tack vare dålig saltningsprecision!

Dagens skitfundering

Ur Graos dagbok:

Kära dagbok!

Den bortre kortsidan på mitt jobb är jätteläbbig. Matte tycker ändå att jag ska gå där, men idag kom jag på en grej. Jag vet ju att matte inte gillar när jag springer i bajs, så jag la en lång bajs utmed hela den kortsidan direkt första gången vi gick där. Det fungerade! Jag behövde inte gå ända ut till kanten sen, jag fick gå en meter innanför. Ok, bara en meter, men det är ju faktiskt en meter bättre. Resultat!. Sen var det något läbbigt i en av nyponbuskarna. Jag lyckades klämma fram lite att lägga där med, så var det också fixat. Vilken tur att jag är smart, begåvad och lösningsorienterad. #ochödmjuk

Unghästhantering

Det har ju vid det här laget fötts ett antal föl som vuxit upp hos oss, även om vi inte på något sätt är några större uppfödare. De har alla varit individer och haft mycket olika temperament, men de har faktiskt alla blivit trevliga individer att hantera. Ändå vill jag påstå att vi inte lägger jättemycket tid på dem och jag kan inte säga att vi hanteringstränar dem. Däremot hanterar vi dem förstås.

Vi sätter grimma på fölen rätt så snabbt efter att de är födda. Däremot så leder vi dem inte i själva grimman först, utan vi har ett rep eller en tröja runt baken och föser på bakifrån samtidigt som vi försiktigt styr i framänden. För det mesta är det inga problem eftersom det vi vill är att fölet ska följa mamman. För det mesta får fölet dessutom åka transport ihop med mamman några gånger under första sommaren. De kanske ska till seminstationen, eller på sommarbete. Även då använder vi tekniken att fösa på bakifrån, och fölet får gå på släpet samtidigt eller strax före mamman, Det brukar inte vara några större problem. En sommar för några år sedan hade vi problem att få vårt sto Axeline dräktigt igen så det blev rätt många vändor till seminstation. Då lastade jag henne och hennes föl (Hugo) genom att leda en i varje hand fram till släpet. När jag kom fram till rampen lade jag grimskaften om halsen på dem och sa till dem att gå in. Själv stannade jag kvar utanför och stängde bakom dem. Det var ett uppskattat partytrick på seminstationen! Men genom att göra transporten som en naturlig del av vardagen för både mamma och föl så har alla våra hästar varit lätta att lasta, utan att vi direkt har behövt träna på det.

Sen gör vi inte så himla mycket mer med unghästarna innan två-två och ett halvt års ålder. De får förstås stå uppbundna och lyfta fötter, träffa hovslagaren, bli ledda in och ut till hagen och gör allt sånt som hör till vanliga hästrutiner. Men vi tränar dem inte speciellt på det, utan de får vara med, se på de äldre hästarna och göra samma sak. Med mitt förra sto red jag även en del på henne med unghästarna som handhästar – från ca tre månaders ålder följde de med ut. Det var roligt, och troligen rätt nyttigt för dem, men en förutsättning för att det ska fungera är att mammahästen är helt stabil, och helst går att rida på en hand, och att det finns säkra vägar i närheten. Här måste vi rida på smala asfaltsvägar med en del trafik och det är förstås inte lämpligt med handhäst.

Jag tycker även det är bra att våra hagar ligger intill en väg där det kör alla möjliga traktorer, lastmaskiner, lastbilar och andra fordon – och att vi dessutom ser tåget några 100 meter bort. Hästarna blir helt trafiksäkra av sig själv bara av att gå där.

Jag vill inte ha bett i munnen på hästen förrän tidigast vid två års ålder. Däremot gillar jag kapson, så det kan jag använda i lägen då jag vill ha lite mer koll på hästen än jag har i vanlig grimma. Kapsonen har två stora fördelar tycker jag. Den första är att eftersom linan sitter på ovansidan av nosryggen och inte under hakan så får jag en tydligare styrning av huvudet med kapsonen. Jag upplever att det är lättare för hästarna att förstå. Den andra är att ett tag i linan och eftergiften kommer mycket mer direkt än i en grimma eftersom kapsonen sitter tätt. Jag kan ta i linan och inverka direkt, och ge en eftergift som också kommer direkt. I en grimma som glappar blir det otydligare och med en fördröjning.

Vid två års ålder får våra unghästar börja arbeta – då ska de köras in. Våra tidigare uppfödningar har körts in senare, men vi har kommit fram till att inkörning som tvååring är toppen. Vi har låtit erfarna travhästutbildare köra in våra hästar. Utrustningen som de kör in med är lämplig för så unga hästar eftersom den är lätt och kuskar som kör in ett femtiotal unghästar om året är rutinerade och gör inte en massa ödesdigra misstag. Inkörning är känsligt för fel, så där värderar vi den rutinen högt. Efter inkörningen får hästarna börja med lite unghästarbete, som att tömköras på bana, promenera och longeras med sadel. Inkörningen gör att allt sådant arbete går rätt så lätt, och det behövs inte så många repetitioner.

Jag tycker det är toppen när du inte behöver hålla på och nöta på unghästarna, utan kan ta två till tre korta pass i veckan. Målet är att aldrig göra så svåra saker så det misslyckas. En unghäst lär sig snabbt, och blir det rätt lär den sig rätt, men blir det fel är den lika snabb på att lära sig det. Märker vi att hästen inte förstår något eller blir stressad i en situation backar vi tillbaka till det som är säkert befäst. Därifrån brukar det gå rätt snabbt att komma rätt igen.

Spelman på taket eller En kväll utan lera

Igår kväll unnade jag mig en kväll utan lera, inomhus, bland ickehästiga människor. Jag var på Malmö Opera och såg Spelman på taket. 

Det var en fantastiskt bra föreställning! Jag gillar ju Spelman, det här var den fjärde uppsättningen jag sett. Första gången var redan när jag gick på högstadiet. Det kom en engelsk grupp till Åtvidaberg och satte upp föreställningen i sporthallen. Antagligen hade de sålt dåligt med biljetter, för samma dag gick det ut på vår skola att vi elever fick hämta gratisbiljetter. Jag och några vänner gjorde det, och fick en stark upplevelse. Musiken är gripande och medryckande, gör dig glad och sorgsen om vartannat.

Föreställningen i Malmö var storslagen med en väl tilltagen ensemble. Regin var rätt traditionell, men med ett enkelt grepp slog den en båge ända från pogromerna i tsarens Ryssland för 100 år sedan till vår tid.

I inledningsscenen sitter alla i något som ser ut som en väntsal. De har täckjackor och filtar om sig. Alla i Malmö känner igen bilden av hur det såg ut på centralstationen här hösten 2015, när vi nåddes av den stora flyktingvågen. På slutet, när byborna drivs iväg från Anatevka, tar de åter på sig jackorna. Det är subtilt, det är enkelt, och det är effektivt.

 

Strandpromenad

Foto: Monica Tistad

Idag är det strålande väder! Fem plusgrader och sol, och den svaga vinden kommer från norr, så på stranden är det fantastiskt skönt.

Grao och jag och Monica tog en lunchpromenad på stranden i solen. Det är andra gången Grao är på stranden, och första gången jag satt på honom. Han var väldigt spänd och precis lika duktig. Det kändes som om han tyckte det var lite läskigt och mycket spännande och lite roligt. Han skötte sig perfekt, även om han skrittade väldigt spänt och långsamt så gick han dit han skulle, lyssnade på matte och exploderade inte. Vi gick uppe i sanden och ner mot vattenkanten, men inte ner i vattnet. Det får vänta ett tag till. Små steg och lyckas är bättre än stora steg och misslyckas.

Tävlingssummering

Grao och jag har klarat av säsongens sista tävling – och som ni kanske sett på föregående inlägg gick det bra. Han var lite spänd men höll sig i skinnet och vi kunde nästan rida fram till domarkortsidan, men inte riktigt. Han gick jämnt och stabilt med två sexor och sen ungefär lika många 6,5 och 7. Där nere fick vi 6,5 rakt över. Det gav oss precis över 66% och en andraplats, långt efter Camilla Axelsson som fick 77%.

Efter fyra starter har vi ett något spretigt facit. Två blå rosetter, en i Lätt C på drygt 70% och en i Lätt B på 66%. Det är jättebra! Sen har vi en start i Lätt B där vi hamnade precis över 60% eftersom han tyckte domarkortsidan var läskig, och en där vi fick utgå för han gick totalt i baklås när vi skulle fatta galopp. Även det mot domarkortsidan. Det är förstås mindre bra.

Lärdomar och slutsatser efter den här korta säsongen är att kan han slappna av blir det bra. Det blir till och med ok om han är lite spänd men kan hålla det i schack. Men går det över gränsen blir det pannkaka. Domarkortsidor är svåra. En fördel är att det alltid finns en sån på alla tävlingar, så det blir träning varje gång. Jag måste också rida lite proaktivt när vi närmar oss den sidan, vara lite smart i förväg helt enkelt.

En annan lärdom är att han fungerar bäst av att gå mycket. Idag hade vi fjärde dagen i rad med ganska tuffa pass på dressyrbanan, och han visade inga tendenser till trötthet eller träningsvärk. Även framridningen ska vara rätt så intensiv.

Nu fortsätter vi träna någon månad till, och sedan får Grao en månads vintersemester. Därefter sätter vi fart igen och börjar nästa säsong även den i Lätt B. Det är en lagom nivå för oss nu. Sen får vi se om det fungerar så bra att vi går upp i Lätt A senare under säsongen, kanske till hösten. Jag räknar med att vi kommer få fler starter med spänd häst och dåliga resultat, och så länge det är så är det ju ingen mening att gå upp i klasserna.

Trivselfläckar – finns det?

Jag har på sistone sett den del diskussioner om begreppen trivselfläckar och om det är samma sak som apelkastad. I samband med en artikel i Ridsport special för några år sedan pratade jag med flera forskare och experter om detta.

Amelia har den mörkare varianten av apelkastning som en del inte menar är apelkastning alls. Dessutom har hon en del andra fläckar i avvikande färg.

 

Trivselfläckar – mågott-fläckar – gofläckar. Namnen är många och definitionen av dem varierar också. Många menar att trivselfläckar är detsamma som att hästen är apelkastad, andra menar att det är något helt annat.

När vi frågade Ridsports läsare om trivselfläckar engagerade det stort och buden var många. En del menar att apelkastning handlar om skimlar med tydliga grå ringar mot vit bakgrund. Trivselfläckar är ett liknande mönster hos hästar med andra färger. Andra menar att hästar med permanent mönstring är apelkastade men att på hästar där det t ex bara syns i sommarpäls eller vid vissa tillfällen är trivselfläckar. Ytterligare andra menar att apelkastning och trivselfläckar är helt olika saker – trivselfläckar är svaga, sotaktiga fläckar som kan uppstå i pälsen kanske framför allt på fuxar. Begreppet verkar vara utbrett i hela landet och många hänvisar till att de lärt sig detta som små genom muntlig tradition.

– Det är typiskt för den här typen av kunskap, menar Anna Backman, kulturhistoriker vid Skokloster med särskilt intresse för hästhistoria. Jag har bara sett begreppet i olika diskussionsforum, men det är ju utbrett och måste komma någonstans ifrån. Det är faktiskt lite av ett mysterium.

Bland forskarna är trivselfläckar ett okänt begrepp.

– Om hästar har fläckar eller inte har inte något med trivsel att göra, säger Sofia Mikko, forskare på instutionen för Husdjursgenetik på SLU. Det handlar om hur pigmentet fördelas.

Sofia är inte bekant med begreppet trivselfläckar, men hon passade på att fråga Greg Barsh som är världsledande forskare inom färggenetik om hur apelkastning fungerar. Han berättar att ingen har kunnat förklara varför apelkastning uppstår, men man har uppfattningen att det är medfött. Det är kanske vanligast på skimlar, men även gulbruna hästar är ofta apelkastade, och många bruna har också ett liknande mönster. Där är det inte heller ovanligt att det syns tydligare på sommaren när hästen har kort päls som dessutom kanske har solblekts.

Även hästfärgsgurun Bo Furugren ställer sig frågande till begreppet trivselfläckar, som han inte känner till alls. Däremot berättar han att begreppet apelkastad finns på många språk, och ofta har ordet faktiskt anknytning till äpplen.

– På engelska heter det dapple och på franska pommelé som exempel.

Bo Furugren berättar att apelkastning kan komma och gå på en häst. Den kan skifta med säsong eller till och med över hästens liv.

– Apelkastning är inte stabilt och det går inte att ha det som identifiering i hästpasset. Apelkastning kan vara väldigt svag, till exempel på svarta hästar. Då är det klart att den inte syns så bra på en oryktad och långhårig häst, men desto bättre på en välryktad häst. Så jag kan förstå att tanken på att det hänger på trivsel finns. Men jag vill betona att det finns många välskötta och välmående hästar som inte är apelkastade. Jag såg precis två polishästar rida förbi här, de var blanka och välmående men inte ett dugg apelkastade.

Flera av läsarna nämnde att trivselfläckar för dem är mörkare fläckar på t ex fuxar och inte de ljusare fläckar omgivna av mörka ringar som kännetecknar en apelkastning.

Bo Furugren anser att det är en variant på apelkastning, som är ovanligare än den med mörka ringar.

– I USA kallar man det ”reversed dapple”, omvänt apelkastad.

Sofia Mikko däremot vill inte kalla den färgvariationen apelkastad alls.

– Apelkastning är när det finns mörka ringar, det saknas ju helt på dessa hästar menar hon.

Har hästen tråkigt?

Ofta hör man att hästar ska ha variation i arbetet för att de inte ska tröttna. Framför allt handlar det om vanlig dressyr på ridbanan – det anses bli tråkigt för hästen om den inte får hoppa, galoppera och göra andra saker.

Jag tror absolut att det är bra för hästar att ridas varierat. Men det är framför allt av fysiska skäl. Genom  varierad träning arbetas kroppen mer mångsidigt och framför allt är det bra för hållbarheten att variera underlaget. Däremot förstår jag inte riktigt resonemanget om att hästar tröttnar på att ridas på ridbanan en timme sex dagar i veckan.

Hästarnas hela liv består av upprepning och rutiner. Dagarna ser ungefär likadana ut, de äter samma mat, de går i samma hage med samma kompis. Det tröttnar inte hästarna på. Tvärt om, hästar är rätt trygga med att känna igen sig. Varför skulle de då tröttna på om just den timmen du rider är likartad?

På samma sätt upplever jag att det går att utnyttja att hästar blir trygga av att göra saker de är vana vid och känner igen på ridbanan. När Xipo var yngre och lite osäker red Ulrik alltid exakt samma uppvärmning. Han hade ett ”program” på ungefär 25 minuter som han alltid red igenom innan han gjorde något annat. Det var uppbyggt så att han stämde av grundläggande hjälper och värmde upp, men framför allt skapade det trygghet.

Jag är inte lika konsekvent med Grao, men jag har ändå vissa saker jag gör ofta och regelbundet. Dessa tar jag gärna till på en spänd framridning, för att ge honom något bekant i det obekanta och göra det lätt för honom att förstå vad som förväntas av honom. Jag signalerar att det är precis samma sak som hemma, samma förväntningar, samma uppgifter.

Sen behöver vi förstås introducera nya saker för att gå vidare, och som ryttare kan det ju dessutom finnas många saker som vi vill göra tillsammans med hästen. Men jag vill ändå hävda att hästar inte tycker det är tråkigt att göra samma sak hela tiden. Om det upplevs så är det antagligen något annat som är fel, eller ryttaren som överför sin känsla på hästen.