Under alla år vi hade Maja och Elsa ville jag inte mata småfåglar i trädgården. De var båda skickliga fågeljägare, särskilt Elsa, och det kändes inte sjysst att locka hit fåglar som de sedan tog. Men nu har vi ingen fågeljagarkatt längre, så i vinter bestämde jag mig för att ha fågelmat i magnolian, mitt på innergården. Där kan vi dessutom se fåglarna från köksfönstret, det är ju alltid kul!
Våra hästar får några måltider ute i hagen, och då är det praktiskt att packa grovfoder i påsar. I övrigt undviker vi onödigt packande – allt hösilage som serveras i stallet körs i en vagn istället. Påspackande är ett drygt jobb, så jag bestämde mig för att bygga en påshållare av tre enkla målarbockar. Från början hade jag tänkt göra den ihopfällbar, men när jag gjorde den i den höjd och med den storlek jag ville ha blev det inte bra – så den fick bli fast istället. Jag fick göra flera modifieringar under arbetets gång, och fundera lite för att hitta lösningar. Jag är inte helt nöjd med den, men den funkar. Om den överlever till sommaren och jag använder den regelbundet ska jag måla den och göra den lite snyggare. Jobbet med att fylla påsarna blev ändå lite enklare av den, och materialet kostade inte många kronor.
Ulrik har då och då beskrivit småkakor som han minns från sin barndom. Hans farmor bakade dem, och kallade dem Drömmar. Senare har han förstått att det inte är de kakor som vanligtvis kallas Drömmar, utan några helt andra. Före jul ställde jag en fråga i facebookgruppen Alla vi som gillar hembakat för att se om vi kunde hitta receptet. Idag har jag bakat igenom en hel radda recept och kan kanske ha kommit lite närmare mysteriet med Farmors drömmar.
Jag började med en namnlös kaka som jag fick recept på i tråden, som lät väldigt lovande. De kallades också Drömmar, men är annorlunda mot vanliga drömmar:
320gr smör
150gr socker
50gr mjöl
2tsk vanilj,
1tsk hjorthornssalt
175 grader i 10 minuter
Jag blandade allt, rullade en rulle och skar runda slantar och satte en tumme i mitten. Jag visade Ulrik och han sa – de är mycket jämnare, och farmor tog ut dem med ett litet runt mått. Så resten av degen gjorde jag på det sättet.
Under tiden som kakorna svalnade (kakor med hjorthornssalt måste ju svalna helt innan man kan smaka på dem, och det sticker i näsan när man tar ut plåten ur ugnen) gjorde jag en liten sats ”vanliga” drömmar. Tyvärr hade jag nog ugnen lite för varm i början, och kanske lite för lös smet så de flöt ut och blev alldeles för platta. Men goda!
Ulrik smakade båda sorterna, men tyckte inte att någon av dem var rätt. Vi resonerade lite och jag kom fram till att det inte är så troligt att det är kakor med hjorthornssalt. Därför avstod jag från att baka ökensand, och gick över till gaffelkakor, ett väldigt enkelt recept:
200 g smör
3,5 dl mjöl
1,5 dl socker
1 tsk vaniljsocker
175 grader i 12 minuter
Jag bakade inte ut dem som gaffelkakor, utan enligt instruktionen med ett litet runt mått och ett tumavtryck – som ska sitta assymetriskt, i ena kanten. Inte heller den här gången blev det helt rätt, men Ulrik tyckte att smaken var ganska nära! De ska vara lite tjockare och inte flyta ut. Jag har ytterligare ett recept på gaffelkakor, men med lite mer mjöl och med potatismjöl – det ska jag testa när jag köpt mer smör. Vi kommer ha gott om kakor ett tag.
Året närmar sig slutet och det är dags att titta på hur jag ligger till med 2023 års mål för Grao och mig. Ridmässigt känns det som ett år som gått väldigt fort. Jag har hunnit träna och tävla en del WE, men tyvärr har jag inte hunnit träna så mycket dressyr som jag egentligen önskat. Målet jag satte upp för året var:
Tävla Msv B och Msv A i WE utan några betyg lägre än 6 på några bedömningsgrupper eller hinder.
Dessutom hade jag ett kvarstående mål för 2022 – att bygga en trägrind och träna på den. Det målet kan jag börja med att lägga åt sidan – det är gjort. När det gäller huvudmålet ovan har jag inte lyckats med att rida en hel klass utan underkända hinder än.
En stor utmaning under året har varit att jag haft rätt ont i höger höft och ben. Det har gjort mig oliksidig och har troligen varit ett direkt hinder för bytena till höger som varit riktigt svåra för oss ett tag. Jag är mycket bättre nu, och det gör att bytena också funkar bättre. Däremot har jag fått ett mycket större lugn i ”lugnhindren” än jag hade för ett år sedan, och det finns inga hinder som jag inte har haft 6 eller högre på. Förra vintern tränade vi mycket på att stå still, och det har gett resultat. Vinterns ”lugn-träning” handlar snarare om att hitta ett lugn i galoppen och kunna göra hinder efter hinder utan att nivån av anspänning ökar. Jag vill kunna släppa lite på samlingen, men ändå kunna rida långsamt. Vi är väldigt mycket på bakbenen, vilket förstås är bra, men det ökar också explosiviteten. Just nu behöver vi inte det. Jag är på det hela taget rätt nöjd med årets tävlingar. Jag har även i år rest mycket i jobbet, vilket förstås går ut över kontinuitet i träning och jag har gjort ett par tävlingar med alldeles för få ridpass veckorna innan. Trots det upplever jag att vi är stabilare än för ett år sedan. Vi tar oss inte bara runt på hastighet och lite tur, utan vi kan rida banorna. Min taktik när det gäller speed under året har varit att rida långsamt men effektivt. På någon tävling har det väl gått sådär, men vi har faktiskt gjort flera speedrundor som jag är riktigt nöjd med. Det är inte full speed, och ibland har vi tappat en hel del tid på att trassla i något hinder – men vi har ändå haft konkurrensmässiga tider. Två gånger har vi varit tvåa i speeden, trots tidskrävande missar och ingen maxhastighet. Det vi vinner på är effektivitet och att vi kommer iväg bra från stillastående. Fortsätter vi att jobba på samma sätt och blir bättre på att inte trassla kommer vi vara ett riktigt bra speedekipage så småningom.
Jag har valt att inte träna så mycket på en hand i hinder. När vi blir bättre på att hitta lugnet kommer det gå lättare – att träna på en hand nu tror jag inte är så konstruktivt.
Vad ska jag då göra 2024? Jag återkommer med någon slags målformulering – med en ganska fri tolkning av ordet ”mål”. Egentligen har jag rätt svårt för det där med mätbara mål eftersom den typen av mål sällan blir det som jag verkligen ser som ”mål” utan de är mer olika saker man kan göra för att närma sig det. Men jag vet ju vad jag själv menar, och tar inte så himla allvarligt på det. Egentligen är ju mitt enda mål att Grao och jag ska ha kul tillsammans. Råkar vi lära oss saker på vägen är det bara ett plus!
Häromdagen fick jag en jättefin amaryllis som snittblomma. Den var hög och Märta är inte riktigt betrodd med höga och ranka saker. Därför bestämde jag mit för att testa något jag såg för många år sedan. Amaryllisen får hänga upp och ner i ett band. När jag hängt upp den hällde jag vatten i den ihåliga stjälken. Den är jätefin där den hänger i fönstret!
Jag är rätt så förtjust i fudge, men har faktiskt aldrig gjort det innan. Häromdagen bestämde jag mig för att testa, och googlade runt lite efter recept på chokladfudge med cointreau – något jag inbillade mig borde bli väldigt gott. Jag hittade några recept och gjorde som jag brukar – ändrade och anpassade något. Det blev verkligen suuuupergott! Konsistensen är kanske inte exakt som jag är van vid att fudge är, men den är verkligen inte sämre, kanske till och med lite bättre! Det blev också en perfekt balans mellan mörk och ljus choklad och cointreau tycker jag – en mustig chokladsmak men en precis lagom stor hint av apelsin. Om man väljer annan choklad än Fazer blå tror jag det är lämpligt att öka mängden mörk choklad lite. Så här blev mitt recept:
40 g smör
350 g Fazer blå
100 g mörk kvalitetschoklad
1 burk kondenserad mjölk
2 krm salt
0,5 dl cointreau
Smält chokladen över vattenbad. Smält smöret och blanda i kondenserad mjölk, salt och cointreau. Värm långsamt på svag värme medan chokladen smälter. Rör försiktigt på låg värme tills smeten är slät och fin. Häll upp i en form med smörpapper i botten. Jag valde ett glasspaket + en fryslåda, då blev lagret ca 15 mm tjockt, vilket jag tycker är lagom. Låt fudgen svalna i kylen. Vänd upp på skärbräda och skär kuber.
Jag slår inte in bitarna individuellt, det är alldeles för mycket jobb! De får stå i en skål i kylen – och de ser inte ut att bli särskilt långlivade. Det är helt enkelt väldigt svårt att sluta äta av dem…
Idag har vi varit på hästloppis i Anderslöv. En av oss shoppade på och gjorde en mängd fynd – det var inte jag! Men jag kan ju ändå glädjas över fynden och se hur fina hästarna blir. Xipo fick ett helt oanvänt bucasvintertäcke. Det satt jättebra på honom! Det hade dessutom ett bra magnetspänne i fronten. Xipo har en tendens att dra i täckena fram och få glipor där – det kommer han inte kunna få med det här täcket tror jag. Även Otto fick ett täcke, ett Amigo coolertäcke. Ulrik hittade dessutom ett bucasschabrak av samma sort som han redan har – en favorit hos honom, och en helt oanvänd Mias-vojlock i en jättefin röd nyans med svart-vit-silversnodd runt om. Dessutom fick han med sig ett par stübbenstigbyglar. Allt detta för ungefär en tusenlapp sammanlagt – bra fyndat!
Jag har varit i Danmark och jobbat ett par dagar – jag och en kollega fick förmånen att vara med på en kriskommunikationskurs våra danska kolleger i Beredskabsstyrelsen håller. Det var verkligen intressant att se hur de jobbar, och nu har vi fått massor med inspiration och tankar om vad vi kan utveckla i våra kurser. Dessutom fick vi en mysig strandpromenad.
På vägen hem behövde jag av logisktiska skäl hänga i Köpenhamn ett tag. Det är ju inte helt fel ändå, Köpenhamn är en supertrevlig stad, särskilt så här innan jul. Vi har ju tidigare ibland gått in på Tivolis julmarknad, som verkligen är bra. Men med ganska kort tid och utan sällskap valde jag bort det den här gången – inträdet kändes lite väl onödigt högt nu när danska kronan är så dyr. Det är inte heller särskilt nödvändigt att gå in – hela centrala Köpenhamn bjuder på hygge så det räcker. Jag tog en Irish coffee på en uteservering på Kongens Nytorv. Det var ju en hel del minusgrader, men en värmedyna på stolen och infravärme under parasollen var det riktigt mysigt. På flera ställen finns det mindre julmarknader, med mat, dryck och hantverk. Jag gillade de rödvita glashjärtanen, men de kändes inte särskilt kattsäkra. Även mönsterkavlarna var roliga, men det enda jag köpte med mig hem var några liter Faxe Kondi.
I helgen blev det WE-träning igen, den här gången för Idamaria Johansson. Jag har inte tränat för henne innan, men det var verkligen bra! Jag hade redan innan bestämt att fokus för helgen var att hitta ett lugn på banan, mellan och i hindren. Mitt vinterprojekt i år är att kunna galoppera lugnt och långsamt, med mindre samling och tryck, men fortfarande med en bra galopp. Som det är nu är risken ganska stor att vi tappar galoppen och antingen rullar över i trav eller får en fyrtaktig galopp när vi försöker rida på det sättet. Under de här två dagarna har vi jobbat mycket med att hitta precis den där rätta, lugna galoppen. Idamaria konstaterade ju rätt snabbt att det inte bara är Grao som är skurken här. Även jag hamnar lätt i ett läge där jag jagar upp mig, och rider lite för aktivt och intensivt och vi börjar trissa upp varandra. Jag konstaterade att det ändå är jag som är den vuxna i ekipaget, så jag måste verkligen jobba med mig själv så jag bidrar till en god utveckling här.
Vi började med att rida ett par hinder i taget, men med stora volter emellan för att hitta ett lugn och en bra galopp innan jag gick in i varje hinder. Jag ska tänka på att ha handen lite längre fram på tygeln och ge eftergifter så jag inte sitter och bromsar hela tiden, men samtidigt ska inte tempot öka. Jag ska också se till att huvudet inte blir för lågt, särskilt när jag rider in mot byten. I bytena har jag en tendens att lätta i sadeln. Genom att tänka på att huvudet ska upp och rumpan ner och fokusera på linjen får jag bättre förutsättningar för byten. Jag ska också vara noga med att Grao inte svänger före mig. Han vet ju vad han ska göra och tar lätt saken i egna hovar. Det leder inte riktigt till lugn det heller. Jag ska fokusera på att sitta still, hålla mig lugn och stötta upp honom genom svängarna med ytterskänkeln. I högersvängar behöver jag vara med lite bättre med axlarna, i vänstersvängar ska jag istället fokusera på att sitta mitt över. Just nu är det bättre att vi tappar galoppen och får några travsteg ibland än att vi snurrar upp oss mer och mer. Det är något jag måste acceptera i dagsläget, precis som jag accepterar något travsteg i övergångarna från galopp till skritt just nu – eftersom de har en tendens att bli lite väl stoppiga annars.
Filmen nedan är hela banan, men jag har klippt bort delar där jag lagt volter och hittat tillbaka till lugnet – mest för att filmen blev rätt lång och långsam annars 😀 Det är långt ifrån perfekt, men jag är jättenöjd med att vi kom så pass långt med att just hitta lugn och att vi faktiskt på det här sättet rider in i varje hinder utan hjärtat i halsgropen. Vi kan också göra alla ståstilla- eller långsamhinder på banan långsamt, det är bra! Nu ska vi fortsätta jobba på det här sättet hela vintern.
Vår yngling Orgulho, Otto, blir allt äldre och duktigare. Han var rätt tunn över ryggen när vi började rida honom, men han har gradvis musklat sig mer och mer och har nu en ganska fin rygg. Nu behöver han muskla sig lite mer över rumpan. Det sammanfaller med att jag tycker det är dags att börja rida mer övergångar. Han har nu blivit rätt stabil i form, takt och tempo så det är ju nästa steg. Jag rider mycket övergångar i de flesta utbildningsstadier, men i det här läget känns det extra viktigt. Nu kommer fokus i övergångarna ligga på mjukhet och flyt, och givetvis bra respons på hjälperna. Otto är redan väldigt känslig för hjälperna, men övergångarna hjälper ju till att finstämma det ännu mer. På sikt kommer även övergångarna stärka bakdelen och hjälpa honom att lägga mer vikt bak. Jag vill även ha en mjuk, bärig rygg och mjuka sidor genom övergångarna. Många övergångar behövs det, så nu går vi in i de 10 000 övergångarnas tid.