Servicedag

Idag har flera av oss på gården fått service av olika slag. För min del handlade det tyvärr om tandläkaren igen. Min tand har mått bra och varit smärtfri en vecka, men i fredags började den göra ont. Under helgen blev det värre och värre, så jag hängde på telefonen och ringde tandläkaren direkt när de öppnade i morse. Jag fick en akuttid ett par timmar senare, och var helt säker på att nu var det kört, nu skulle det bli rotfyllning. Men nej. Tanden var fortfarande i hyfsat skick. Det som troligen har hänt är att jag har legat och spänt käken och pressat tanden på något konstigt sätt i sömnen. Det kan man klara ett tag, men tanden blir mer och mer irriterad och efter ett tag gör det ont. Tandläkaren slipade både den tanden och lite på den motsatta tanden också, och jag fick testa att jag kunde föra underkäken i sidled med tänderna mot varandra utan alltför mycket motstånd. Dessutom behandlade han några tandhalsar som var bara – jag har troligen borstat lite för intensivt kring den lagade tanden… Så nu är det bara att hålla tummarna igen och hoppas att det funkar den här gången.

Precis när jag kom hem kom hovslagaren in på gården. Grao hade tappat en sko, så han fick slå på en ny. Jag kan ju slå på tappskor, men det är så skönt när hovslagaren gör det och jag slipper.

Ferro och Amelia fick ett besök av Ulrik och mig på kvällen. Det var dags för Ferros andra Axilur-avmaskning. Ferro svalde maskmedlet duktigt, men sen var han skeptisk mot både äpplen och hästkarameller. Men efter en stund kom han på att de fortfarande var goda trots den konstiga smaken i munnen. Vi passade på att pyssla lite med Amelia och Ferro när de var inne. Amelia var inte alls sugen på att gå ut i hagen igen när vi var klara. Hon spanade om det inte fanns en hästtransport hon kunde gå in i så de fick komma hem någon gång. Vi förklarade att hon får campa i två veckor till, trots att hon hävdade att campingsäsongen var över.

Jag såg även den här fina lövgrodan hemma. Den är fridlyst men det finns en rätt stabil stam i södra Skåne numera. Från artdatabanken: Lövgrodan finns i södra Skåne och är för sin reproduktion beroende av små permanenta småvatten utan fisk. De viktigaste biotoperna är naturbetesmarker med en mosaik av öppen gräsmark, träd, buskage och dungar. 

Vi bor precis i det ganska begränsade området i södra Skåne där lövgrodan finns, och vår gård har permanenta småvatten utan fisk och naturbetesmarker – helt perfekt för lövgrodan alltså!

Att göra sadelaffärer

Nu har både Ulrik och jag bytt dressyrsadlar. Jag är ju nöjd med min Erreplus, och han har precis fått hem sin Equipe. Vi hade båda tur och hittade det vi ville ha begagnat – men det är ju inte helt enkelt att göra affärer med begagnade sadlar.

Min sadel var okomplicerad den här gången, jag köpte den av utprovaren/sadelförsäljaren. Det innebar att jag kunde provrida den aktuella sadeln i lugn och ro, med hjälp av utprovaren. Jag betalade för detta förstås, men det var ju inom en vanlig sadelprovning där vi testade vad av det han hade möjlighet att sälja till mig som kunde fungera. Hade inte denna begagnade sadel funkat hade vi provat oss fram till vad som funkade. Jag bokade ju in en liknande provning även hos Equipe, och kom även där fram till vad i deras utbud som skulle fungera för oss. Självklart är det en nackdel att prova sadlar hos märkesförsäljare, man blir ju begränsad till det eller de märken som de säljer. Jag hade därför kollat upp noga vilka märken jag trodde skulle kunna fungera innan. Ulrik gjorde en motsvarande provning hos Equipe och hittade där en sadel som passade både honom och Xipo bra. Han var beredd att beställa en sådan ny, men efter en koll på annonser hittade vi en precis sån som han ville ha begagnad. Det enda problemet var att den fanns i Stockholm.

Först tänkte Ulrik att sadeln kunde skickas med blocketpaketet. Så gjorde han när han sålde sin Röösli, och det funkade bra. Det betyder att köparen betalar sadeln när den hämtar ut den, men pengarna hålls inne av blocketpaketet i 24 timmar. Den tid har alltså köparen på sig att prova och returnera sadeln om den inte är till belåtenhet. Problemet nu var att beloppsgränsen hade sänkts till 10 000. Den aktuella sadeln var alltså för dyr för att skicka på detta sätt. I stället fick säljaren lämna sadeln till en kamrat till Ulrik, som kollade att den stämde med den annonserade sadeln, att den var hel och sadelnumret stämde innan Ulrik swishade pengar till säljaren. Sedan skickade kompisen sadeln till oss . Det blir en helt säker affär för säljaren och tämligen säker även för oss. Ulrik hade inte möjlighet att prova den aktuella sadeln på hästen innan köpet, men han hade i alla fall någon som såg till att det var en sadel av rätt märke och i gott skick.

När jag köpte min begagnade Passier, som Grao hade innan, ville jag prova sadeln. Jag hade ju en i 17,5 och visste att en 17 borde passa bra. En sadel som jag hittade fanns bara någon km från vår WE-tränare. Säljaren kom med sadeln till en träning och jag provade den där. Tyvärr visade den sig vara 16,5 och inte 17, och det blev inte riktigt bra. Jag åkte även till en butik och tittade på en 17-tums, men den tyckte jag var i rätt dåligt skick i förhållande till priset. Dessutom mätte jag kåporna, och de var lite för långa för mig, jag har ju rätt korta ben. Därefter kom det ut en 17-tums på annons ett par mil från mig. Jag började med att be om några grundläggande mått, till exempel längden på kåporna.  De stämde och jag åkte och hämtade sadeln som säljaren lät mig ta hem och prova. Jag lade på den på hästen direkt när jag kom hem, satt upp och red lite i den, konstaterade att den passade och swishade beloppet och bad om ett kvitto på mail. Hade den inte passat var vår överenskommelse att jag skulle ha lämnat tillbaka den dagen efter. Jag uppskattar verkligen att jag fick prova sadeln så.

Jag har även själv skickat iväg en tämligen dyr sadel på vinst och förlust en gång. Då skickade jag den till den aktuella ryttarens tränare, en person som är hyfsat känd i sporten och som jag tänkte borde vara mån om sitt rykte om inte annat. Det funkade utmärkt, hon provade ut sadeln tillsammans med sin elev och sedan skickade de pengarna till mig.

Alla dessa modeller har ju funkat bra, men det är knepigt med sadelaffärer. Det är en dyr vara, som måste passa hästen. Det är en risk både för köpare och säljare, och kan även innebära en del arbete för båda parter. I alla dessa fall har ju ryttaren vetat någorlunda vad de är ute efter, vilket har underlättat. Dessutom har det funnits någon slags grundtillit mellan parterna. Jag tror det underlättar – men samtidigt är det givetvis en risk. Vi har alla läst historier om personer som köpt en fin märkessadel men fått en gammal sliten och trasig på posten. Och alla som ska sälja är förstås rädda för att låna ut en fin sadel och få tillbaka en som är trasig. Är bommen av är ju sadeln helt värdelös. Å andra sidan ska det ju rätt mycket till för att en sadel ska bli så förstörd av en provning, och jag tror nog ändå att de flesta som provar sadlar har förstånd nog att vara rätt försiktiga. De flesta av oss hanterar ju sadlar dagligen utan att de går sönder.

Bedömningssporter och rekord

Just nu pågår ju VM i dressyr, och jag följer med spänning de fina svenska ritterna. Det är verkligen roligt att se duktiga ryttare från många nationaliteter, och många fina relativt unga hästar dessutom. Dressyren känns som om den är på rätt väg nu!

En helt annan trend inom dressyren är att det under de senare åren blivit mer och mer fokus på rekord. Jag tror det började med Totilas – då började man diskutera världsrekord.  Nu pratas det hela tiden om personliga rekord för varje ekipage i varje klass, hur många som varit över 80% och vad som är världsrekord förstås. Jag tycker det är lite knepigt. Det är klart att du som ryttare tycker det är kul när poängen tickar upp högre än de gjort tidigare. Men samtidigt så är ju inte dressyrresultat något absolut. Det är domare som sitter och bedömer ritten, inte någon objektiv måttstock. Självklart bör domarna vara samstämmiga i bedömningskriterierna, men det blir ändå inte ett absolut resultat på samma sätt som en hundrameterstid eller höjden på ett stavhopp. Det finns ju en del riktigt tydliga exempel på detta, som till exempel den omdiskuterade tävlingen som var i Ryssland, jag tror det var inför OS i Rio. Därifrån rapporterades häpnadsväckande resultat. Men även vid lite mer normalt bedömda tävlingar går det inte att bortse ifrån den mänskliga bedömningsfaktorn.

I andra bedömningssporter, som till exempel gymnastik eller simhopp, har de internationella förbunden tagit ställning. De säger att det inte går att diskutera rekord i deras grenar, just för att de är bedömningsgrenar. Dressyren går alltså åt det motsatta hållet. Samtidigt har jag en känsla av att dressyrens bedömningssystem inte på något sätt är mer objektivt än systemen i de andra sporterna, snarare tvärt om.

Jag är som sagt tveksam till om detta är vettigt, och lite fascinerad över den totala avsaknaden av diskussion och problematisering av detta. Samtidigt kan jag förstås förstå nyttan. Rekorden, liksom de mer lättbegripliga procenten som dressyren alltid räknas med nuförtiden, gör grenen lättare att greppa. Rekorden ställer dessutom prestationerna i proportion – inte bara i förhållande till de andra prestationerna i samma mästerskap utan över tid, mellan mästerskap och andra tävlingar. Och sånt kan ju dressyren behöva. Det är inte helt enkelt för en oinsatt att hänga med, men det blir lite lättare att förstå att ett ekipage gått riktigt bra om de satt ett personligt rekord. Men inom sporten borde vi kanske ändå lyfta diskussionen?

Minivila

Grao fick några dagars vila den här veckan när jag var på Gotland. Han har gått rätt mycket den sista månaden, både fler och längre pass än tidigare, så tre dagars vila kom nog egentligen rätt lagom för honom. Under sommaren har jag tyckt att han varit lite mer spänd dagen efter en vilodag, och att vi har fått jobba lite mer för att komma i träningsläge då. Det märkte jag inte något av alls igår. Jag skulle ha WE-träningar på kvällen, så jag fick stressa lite för att hinna rida efter att jag landat innan jag behövde åka. Men det var det verkligen värt! Grao var mjuk och fin och vi fick ett riktigt fint pass där jag fokuserade på lösgjordhet och samarbete.

Idag fick vi en tuffare start med ett rätt kraftigt störningsmoment i början av passet. Det gjorde att det fanns en underliggande spänning hela tiden, även om vi faktiskt ändå fick till ett rätt fint arbetspass. På det hela jobbade han jättefint, men det märktes att det hela var mer bräckligt, och minsta lilla kunde få honom att tappa fokus. Men jag konstaterade ändå mycket nöjt att jag kunde komma tillbaka till fokus rätt snabbt varje gång.

Vi har anmält till några tävlingar framöver, så nu hoppas jag att vi kan göra likadant om det är spänt på tävlingsbanan – även om jag förstås helst vill minska graden av spänning.

Septembergotland

Jag är över på Gotland några dagar, Ulrik är hemma och sköter djur och jobb och allt sånt. Gotland i september är helt perfekt! Igår gjorde vi en utflykt. Det här huset gillar jag verkligen. När du kommer utmed vägen ser du den pampiga gaveln.  

När du kommer längre fram ser man dock att huset inte är riktigt så stort som det såg ut vid första anblicken:

Det känns lite som om de började lite för stort och blev tvungna att avsluta när de gjort en fjärdedel eller nåt!

Gravområdet i Trullhalsar innehåller helt otroligt många gravar från järnåldern.

Jag minns Blå lagunen på norra Gotland som en sån där lite hemlig dold pärla. Den är varken hemlig eller dold längre – det är välskyltat dit och en jättestor parkeringsplats är anlagd. Det är ett gammalt kalkbrott som är vattenfyllt och härligt att bada i. Jag antar att namnet dessutom är lockande, särskilt för turister som väljer mellan det och alla andra sjöar – som ju heter träsk på Gotland!

Nära Blå lagunen ligger t ex Bästeträsk, där det också finns en jättefin badplats. På andra sidan träsket ligger Ojnareskogen, som ju var i mediafokus igår.

Kalkbrottet i Slite är maffigt!

Ibland undrar man om man är på Påskön 😀

 

Höstträdgård

När jag tittar ut över åkrarna häromkring är det vackert grönt – det känns nästan mer som vår än som höst. Det är en hel del höstsådd som kommit upp och växer så det knakar.

Björnbären trivs verkligen det här året, de har varit mogna i en månad nu och det kommer bara mer och mer. Jag hinner inte plocka efterhand det mognar och har redan frysen full.

Även vindruvorna har ett kalasår. Det är mer och sötare druvor än någonsin. Ok, plantan är bara inne på sitt tredje år, men ändå.

Pumpor och squashar hade det tufft i somras, jag vattnade dem inte särskilt mycket. Men jag har några blue hubbard som vuxit sig stora ändå.

Även den mauretanska malvan hade en jobbig sommar. Den brukar ju blomma som mest i juni och en bit in i juli, men i år var det inte så många blommor då. Men nu har de tagit fart och blommar som bara den! De är mycket lägre än normalt, ligger på 40-80 cm istället för 1-1,5 meter, men blommar hur fint som helst.

Träna mot tävling

Idag var det WE-tävlingar på Trolleholm. Det är vår närmaste WE-arrangör, 1 timma och 20 min bort – så helt klart nära i WE-sammanhang! Xipo har vilat ett tag och är inte igång, och Grao är ju inte direkt mogen för att tävla WE än. Däremot tackade vi och tog emot när arrangören erböjd oss att rida på banan efter tävlingen. Vi red fram på dressyrbanan och red sedan en knapp halvtimme inne på WE-banan i lugn och ro – perfekt dubbel miljöträning!

Monica och jag laddade med lite trädgårdsvitaminer till både oss och Grao i bilen – vindruvorna är riktigt smaskiga nu!

När vi kom fram var det tre ryttare kvar som skulle rida teknik + speed, så vi sadlade direkt. Först tänkte jag rida fram en stund på framridningsbanan ute. Där blåste det och i ena änden var det ett läbbigt rör som stack upp. Precis när jag övertygat honom om att man kunde gå förbi röret hoppade det upp en katt precis bredvid. Grao blev så rädd att han kastade sig runt i någon slags levadpiruett. Då bestämde jag mig för att det var mer konstruktivt att gå in i lilla ridhuset med dressyrbanan. Där var vi helt ensamma med domarbordet. Det gick ändå relativt snabbt att acceptera att bordet mest stod där och bordade sig, och efter kanske 10 min kunde vi rida riktigt normalt på hela banan. Vi testade lite övergångar och fattningar och var sådär lagom framridna när sista ryttaren (vår tränare Julia) var klar på teknikbanan och vi kunde gå in i stora ridhuset.

Därinne var han förvånansvärt otittig. Vi red runt lite runt hindren och började sedan testa några. Mitt fokus var på att rida ”titthinder”, det var ju själva syftet med att träna på bortaplan. Muggflytten och fållan gick riktigt bra, så vi gav oss på bron. Han gick fram, satte upp en hov, reagerade på ljudet och drog tillbaka den. Sen testade han att slå lite hårdare med hoven och konstaterade att då lät det mer = var ännu läbbigare. Men han kastade sig inte, utan stod där jag bad honom stå. Jag bad Monica bara gå före honom över, och se, då följde han snällt efter, även om jag kände hur det kröp under skinnet på honom! Vi tog en gång till i ryggen på Monica, sen red vi över den några gånger utan hjälp också. Rygga i korridor gick bra, men jag böjde mig inte fram för att ringa.

Sen attackerade vi lansen. Tidigare har vi kommit så långt att vi kunnat ta lansen, han har brutit ihop lite, jag har fått rätt på honom och vi har ridit tillbaka till tunnan och satt i den. Ungefär så gick det första gången jag tog den här också, men med ett ganska milt och litet sammanbrott. På nästa försök tog jag den när jag skrittade förbi och skrittade bort med den ända till den andra tunnan. Han var spänd så han darrade men gjorde precis vad jag bad honom om, lugnt och fint.

Repgrinden klarade vi inte hela vägen, Grao tycker fortfarande att det är otäckt när repet rör sig, så jag tog det som jag gör hemma, lugnt och steg för steg. Först red jag fram och ställde mig bredvid och stod still en stund. Sen tog jag repet i handen, stod still och klappade honom på halsen med repet. Därefter ryggade jag ett steg, vände och red igenom. Där gjorde jag halt och stod och klappade med repet på halsen igen. När det fungerat hela vägen nöjde jag mig, jag valde alltså att släppa i det läget istället för att bli girig och försöka rygga rätt och lägga på repet igen.

Vi red även lite på två tunnor, enkelslalom och parallellslalom, framför allt i trav för att bibehålla lugn och fokus. Vi galopperade lite också, men mest mellan hindren. Vi avslutade med kanna på bord – även det ett hinder som Grao tycker är otäckt. Där jobbar jag väldigt lugnt och försöker få honom att känna sig trygg bredvid bordet. Blir han rädd och steppar iväg rider jag bara lugnt tillbaka och står ett tag. Han ska inte se det som en utväg att fly från bordet, utan känna sig trygg med att stå där.

På det hela är jag jättenöjd med hur det gick. Jag vet ju att det är svårt och jobbigt för honom, men vi arbetade bra med alla de hinder han tycker är otäcka. Dessutom gick han riktigt fint inne på dressyrbanan, betydligt bättre än förra helgen på tävlingen.

Även hemma blåste det en del, Graos man såg ut som värsta timotej-reklamen 😀 (förstår du inte den referensen är du antagligen yngre än jag är!)

Maja och jag gör helgfrukost

Idag är det lördag och Maja och jag fixar frukosten. Det blir en extra lyxig helgfrukost som inte bara består i att jag sömnigt plockar fram saker ur kylen. Det tar en stund för ugnen att bli varm, så jag sätter mig ner och Maja hoppar upp i knät. Efter en kort stund piper ugnen och jag lyfter ner Maja och fixar in brödet. När allt utom brödet är klart sätter jag mig en stund igen. Maja hoppar upp i knät. Då piper ugnen, jag lyfter ner Maja för att ta hand om det. Hon tittar på mig med förvåning och visst förakt i blicken. Jag tror hon tänker ”det är inte för inte att han Pavlov inte experimenterade med katter”.

Tandläkarvånda

För ett par veckor sedan var jag hos tandläkaren, för första gången på pinsamt länge. Tyvärr upptäckte de att jag hade en gammal lagning som det blivit problem med, det var karies under den. Jag kom tillbaka för att få den fixad, och misstänkte att det fanns risk för att den skulle behöva rotfyllas. Dock sa tandläkaren att tanden var såpass frisk att det fanns goda chanser att rädda den, men vi behövde ta bort fyllningen och byta ut den. Då det fanns en mindre inflammation ville de dessutom inte lägga en permanent fyllning, utan hon lade en provisorisk för att ge tanden ett halvår att stabilisera sig.

Tyvärr fick jag tandvärk ganska snart efter detta, och jag kunde absolut inte tugga med den lagade tanden, det gjorde jätteont. Jag kontaktade tandläkarmottagningen och de konstaterade att jag nog ändå behövde rotfylla tanden. Jag fick en ny tid igår, och med vånda gick jag dit. Jag har rotfyllt tidigare, och det är inte någon kul upplevelse.

Jag fick en ny tandläkare den här gången, och hon började med att göra några tester på tanden. Hon tyckte fortfarande att tanden verkade må relativt bra och inte alls vara i sånt skick att den behövde rotfyllas. Hon konstaterade dock att fyllningen jag fick vid förra besöket inte var riktigt tät, och dessutom var den lite för hög. Det var det sista som gjorde att det smärtade när jag försökte tugga med den, fyllningen stack ut och tryckte uppåt. Hon tog ut fyllningen och gjorde en ny, och dessutom slipade hon ner tanden så den skulle avlastas och få vila.

Nu, snart ett dygn senare, känns det riktigt bra! Jag har försiktigt ätit med den tanden när jag åt frukost, och det funkade. Dessutom har jag inte den där molande värken längre. Nu hoppas jag verkligen att det håller sig så här i ett halvår, så den kan få en permanent fyllning, utan rotfyllning då.