Julbad

Xipo gillar att ta gyttjebad. Därför fick han ett julbad i år. Det är verkligen lyxigt med spolspilta med varmvatten! Svansen var nog det som såg värst ut:

Jag använde vanligt skimmelschampo och inget annat, men det blev bra resultat ändå! Men han har en svår färg, de bruna flugorna gör ju att det är svårt att få honom att se riktigt ren ut. Men nog blev det bättre i alla fall.

Björka ridslinga i Sjöbo

Nu när vi är lediga passar vi på att åka iväg och rida på fina ställen i dagsljus. Det finns gott om sådana häromkring. Idag testade vi Björka ridslinga i Sjöbo, med parkering vid Sjöbo golfklubb. Det finns tre viktiga aspekter när det gäller om en ridslinga är bra eller inte – ridbarhet, naturupplevelse och infrastruktur.

När det gäller ridbarhet får Björka en fyra på en femgradig skala. Slingan går i huvudsak på sandmark, vilket gör att underlaget är riktigt bra hela vägen. Största delen av slingan är ganska slingriga skogsstigar. Vi tycker att det är helt okej att rida i högre gångart än skritt på sådana om underlaget är så bra som här. Tycker man inte det så blir det inte så många sträckor du kan göra annat än skritta på. En bit inne i skogen var ett mellanting mellan en mindre skogsväg och två stigar bredvid varandra – det är toppen för oss, då kan hästarna få gå i bredd. Vi gillar även att slingan är rätt kuperad, backarna blir bra träning. Det stora minuset i kategorin ridbarhet är längden. Sex kilometer är kort, nästan för kort för besväret att lasta in hästarna och åka.

Åt det håll vi red fick första två tredjedelarna av slingan toppbetyg på naturupplevelse. Det var fin skog, vackra utsikter, en spektakulär brant som vi red utmed kanten på. Tyvärr var sista tredjedelen inte lika rolig. Skogen stigen gick igenom var helt ok, men slingan gick utmed stora väg 11, med mycket trafik som störde upplevelsen. Sista biten var utmed en mindre väg, men ganska trist ridning där. Den första biten får en klar femma, men sista biten hamnar så lågt som två. Sammanvägt blir det väl en stark trea eller svag fyra.

Däremot får infrastrukturen riktigt högt betyg här. Det är jättelyxigt med sånt som parkering med kartor och mockningsredskap, uppsittningspallar på lämpliga ställen, självstängande grindar och en på det hela välmarkerad ridslinga. Det finns ju till och med en restaurang på golfklubben om vi någon gång vill kombinera ridningen med lunch. Det som gör att jag tvekar är de självstängande grindarna, som helt uppenbart inte är gjorda för att öppnas uppsuttet. Vi som normalt inte sitter av för att öppna en grind tycker att det är synd. Nu lyckades vi ändå, men det hade underlättat om grindarna hade varit någon decimeter längre och bara något lättare, och om staketet inte hade varit vinklat vid grinden. Men helheten är så bra, så det blir en femma här.

Sammanvägt på det hela ger vi Björka ridslinga en fyra på en femgradig skala, och Sjöbo kommun får en extra guldstjärna från oss för att de är så duktiga på ridslingor.

Exotiska skånska julseder

Det är kul att se hur vissa traditioner varierar över landet. När jag flyttade till västsverige var jag jätteförvånad när jag fick lussekatter utan saffran i. Här i Skåne finns ju en del konstiga grejer – t ex det där med att man hurrar tre gånger är ju rätt förvirrande. Även vid julen finns det några seder här som jag inte riktigt förstår mig på. Häromdagen fick vi ett meddelande om att vårt café på jobbet bjöd på risgrynsgröt. Jag blev jätteförvånad när jag insåg att den var kall, men det var lätt fixat – det finns ju micro där. Sen började jag leta efter kanel och socker – eller ännu hellre sirap som jag föredrar på gröten. Det fanns inte någonstans! Jag spanade lite och såg att mina arbetskamrater hade någon röd sås på sin gröt, så jag gick och frågade dem. Ja, gröten skulle ätas med kall, redd saft som man hällde upp från tetrapak. Nä, det var inte gott. När jag var i affären häromdagen insåg jag att de här tetrorna med saftsås fanns överallt – allt från stora med röd saftsås med ospecificerad röd smak till mindre, som ser mer exklusiva ut, med körsbärssås. Ulrik bekräftade för mig att körsbär anses vara den ”lyxiga” såsen av redd saft. Jag tvivlar.

Ett annat fenomen som förbryllat mig lite är att här är julhelgen en dag längre än på andra ställen. Det finns något som heter ”lillejulafton”. Det är alltså dagen före julafton, och det är även det en dag då man åker och hälsar på släktingar. Min skånske guide Ulrik förklarade att det är för att man ska hinna hälsa på fler över helgen, man kan till exempel hälsa på farföräldrar på lillejulafton och morföräldrar på julafton, och sen växla året efter. ”Men varför ta en extra dag?” undrade jag. ”Varför inte bara åka till de ena på julafton och de andra på juldagen?”. ”Det funkar ju inte”, säger Ulrik, ”du kan ju inte spara julklappar till juldagen. Om man inte ses på julafton får de ju helt enkelt delas ut på lillejulafton istället”. Ett argument jag aldrig hade kommit på själv, men han har säkert rätt! Trots att han inte äter spettekaka är han ändå skåneexperten i den här familjen. Jag kommer nog alltid stå och se lite frågande ut.

Snygg snö

Nu har det slutat snöa, och vi har ett snötäcke på 10 -15 cm. I morgon ska det vara minusgrader hela tiden, så det ser ut som om vi får en vit jul, inte det vanligaste här. På juldagen blir det 6 plusgrader igen, jag hoppas att snön på ridbanan smälter undan fort så vi får bra underlag igen. Det var toppen innan snön kom, och marken är ju inte frusen, så det borde kunna bli bra rätt fort. Jag passade på att fota lite idag i alla fall.

Julstämning

I morse vaknade vi till ett stilla men ymnigt snöfall. Flingorna var sådär 5 cm i diameter och täcket på marken byggde på fort. Ferro blev lite förvånad när han gick ut, det var ju hans första snö. Men de andra hästarna verkade ju inte så upprörda, så det fick väl gå, sa han. Vi försökte släppa ihop alla hästar tillsammans men Amelia var alldeles för intresserad av Grao, så vi bestämde oss för att flytta honom. Grao var däremot inte så intresserad av Amelia, så han verkade mest tycka att det var skönt att slippa sin efterhängsne beundrare. Ferro och Xipo har lekt några dagar nu, och Ferro har varit rätt tuff mot Xipo. Igår sa Xipo ifrån, så nu springer Ferro och gömmer sig bakom mamma när Xipo tittar strängt på honom. Planen för idag var att åka iväg och rida, antingen i skogen eller på stranden. Vi får se om det blir något med det, just nu känns det inte så lockande att ge sig ut med släp faktiskt.

Luftiga och saftiga saffransknutar

Jag har jobbat många år med att förfina mitt recept på saffransbullar, och nu är jag nöjd!  Bullarna blir luftiga och lätta, men inte torra och smuliga utan har en saftighet i sig utan att vara kompakta. Mitt recept ser ut så här:

500 g smör + 7 dl mjölk = degspad
2 pkt jäst
2 kuvert saffran
2 dl strösocker
lagom med mjöl

Jag har inte koll på hur mycket mjöl jag använder, utan häller i tills degen känns bra helt enkelt. Jag använder sedan något år tillbaka termometer för degspadet. Det har funkat bra med fingrarna också, men det känns mer exakt att faktiskt mäta temperaturen.
Degen jäser 30-45 min. Sen bakar jag ut den – jag gör gotländska knutar. Bullarna får jäsa ytterligare 30 min, penslas med ägg och bakas sedan ca 12 min i 225 grader.

Målsättningar – full fart mot 2019

Såhär inför årsskiftet är det läge att summera det gångna året och fundera framåt. Med en häst som Grao tror jag att det är viktigt att hela tiden känna av vad som är lagom tempo framåt och anpassa sig efter dagsform. Men någon typ av målsättningar vill jag ändå ha över året, även om de inte får bli pressande och stressande – då kommer det garanterat inte fungera.

För 2018 hade jag som tävlingsmässigt mål att debutera Lätt A dressyr. Det har jag också gjort. Poängen är inte jättedåliga, som bäst drygt 63%, men ritterna har verkligen inte varit bra. Det har varit mycket spänt och sprättigt, och även om han gör svårigheterna bra så blir det inte så lyckat med bockserier och taktande. Målsättningen för 2019 blir att få allt stabilare, både hemma och på tävling. Jag kommer troligen fortsätta rida Lätt B & Lätt A – jag vill inte lägga på ytterligare svårigheter innan det fungerar bättre på tävlingsbanan.

Träningsmässigt ville jag arbeta vidare med rakriktning och styrka. Det har jag gjort, och det arbetet har verkligen varit en berg- och dalbana. Men de sista veckorna känns det som om det blivit lite mer stabilitet där – jag hoppas att det är en någorlunda permanent förbättring. Jag hade även en förhoppning om att kunna börja arbeta med byten. I mars/april kändes det fullt rimligt, men sen hamnade vi ju i en jättesvacka. Ett halvår gick åt för oss att kravla oss upp ur den, och det har verkligen inte känts som rätt läge att lägga tid på byten när förutsättningarna är så dåliga. Jag har testat att byta någon gång när allt känts bra, det ska erkännas – och det har varit hyfsat lyckat. Men målet att börja arbeta med bytena har inte uppnåtts. Det målet flyttar jag alltså över till 2019.

När det gäller WE hade jag inga tävlingsambitioner, utan jag ville arbeta vidare med de svåra hindren. Det har vi gjort, vi kan numera ta och sätta lansen i trav, och med lite tur fixar vi repgrind. Sidvärts över bom går jättebra undan vänster skänkel, och med lite tur halkar vi över åt höger också. Vi har även gått över några olika broar, och allt går framåt om än inte jättefort. Däremot har vi inte hoppat än.  Här är planen för 2019 att jobba vidare, men inte starta tävling förrän förutsättningarna är goda att lyckas.

Dessutom fortsätter vi att åka till stranden och skogen för att rida ut, gå först och inte hetsa och stressa.

Intensiv helg

Den här helgen har tempot varit högt. I fredags åkte jag till Göteborg för att träffa WE-kommittén. Vi har arbetat intensivt för att staka ut riktningarna för grenen framåt – jag kommer berätta mer i ett senare inlägg.  Jag kom hem lördag kväll – på vägen till tåget såg jag dessa mc-tomtar!

Idag började vi med att åka till Snogeholm för att rida. Grao hade ju stått i två dagar, så han var både spänd och laddad. Vi såg massor med hjortar, några av dem på mycket nära håll. Det var till och med en flock där några låg ner bara ett tiotal meter från oss. Hjortar bekymrar inte hästarna så mycket om de inte springer på ett läbbigt sätt. Däremot såg Grao det absolut obehagligaste vilda djuret som finns i skogen: en hel familj mountainbikecyklister. Eller förresten, rullskidåkaren var nog värre.

Spänningen gjorde att han inte var lika duktig på att gå först den här gången och att det tog ett tag tills det funkade bra att trava, men efter ett tag både travade och galopperade vi i alla fall, om än med en del skutt.

Under natten hade det kommit underkylt regn och när vi körde hem kom det en del snö. Väglaget var inte det bästa, bitvis var det ordentligt halt, så vi körde långsamt och försiktigt. Men mitt i en brant backe tvärdog bilen! Det var lite otäckt, vägen är smal och sikten var dålig. Tack och lov körde bilarna som passerade lugnt och förståndigt. Vi har ju tidigare haft problem med att bränslemätaren på bilen lagt av och varit opålitlig, och vi misstänkte att det kunde vara så att det var dåligt med diesel i bilen, även om mätaren sa att det var rätt mycket kvar. Dessutom var vi ju i en brant uppförsbacke, där det finns risk för att bränslepumpen inte kommer åt det bränsle som finns när det är lite kvar. Vi har alltid en dunk i bilen, så vi tänkte börja med att fylla på och se vad som hände. Vi  tog fram dunken – och insåg att det inte fanns något rör till den. Jag tog en pet-flaska med sand i som vi har om vi behöver sanda och hällde ut sanden. Ulrik skar bort botten och jag torkade ur den noga på insidan. Sedan använde vi den som tratt. Och ja! Bilen startade efter ett tag! Det var tufft för den att komma igång i den branta backen med två hästar i släpet, men det gick det med.

När vi kom hem släppte vi ut hästarna och tog en snabb macka eftersom vi väntade en höleverans. När vi kom ut igen såg vi att Grao och Xipo stod i den del av hagen som vi spärrat av för att spara till sommarbete. Det visade sig att flera trampstolpar tagit mer stryk än vi trodde när Amelia sprang igenom tråden i veckan, och de hade vridit sig och lagt sig. Vi skrapade ihop alla stolpar vi hade, flyttade tillbaka hästarna och fixade staketet i raketfart för att sedan övergå till att lassa in 2,5 ton hösilage. När vi var klara åkte vi och handlade, och sen lagade jag mat – och lyckades klämma ett finger rejält.
–Imorgon tycker jag att vi tar det lugnt, sa jag.
–Det är måndag imorgon, svarade Ulrik.
Ibland vill jag vara katt.

(Obe)hagligt

Vissa ridpass bör man bara sortera bort och glömma tror jag. Som idag. När jag hade skrittat fram, och Ulrik och Xipo och Grao och jag gjort några coola skänkelvikningar sida vid sida i skritt skulle jag börja trava. Det gick rätt bra i ett par varv. Sen började det  storma och hagla. Den ena i ekipaget tyckte det var äckligt, obehagligt, onödigt och gjorde att allt runt banan blev jätteläskigt. Den andra ekipagehalvan fick fokusera på att sitta kvar och försöka styra. Båda halvorna blev kalla och blöta.

Det innebar att den senare halvan fick se till att den första halvan blev torr, ompysslad och fick rejält med kvällsmat innan den andra halvan själv kunde torka upp och tänka på mat. Det kan verka lite ojämlikt och så, men den första halvan hävdade med emfas att det var den andra halvans idé från början. Han hade kunnat tänka sig stå inne hela kvällen och ta kvällsmaten direkt, sådetså.