Att kravla upp ur en svacka

Grao och jag håller på att långsamt kravla oss ur en svacka. En svacka som ett tag kändes som ett bottenlöst hål. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg började jag med att backa. Jag backade så långt att jag kände att vi inte skulle kunna halka mer bakåt. Vi backade alltså tills vi hittade botten på den där djupa svackan. I vårt fall var det ner till mycket enkelt grundarbete. Där nere kände vi oss lite för, försökte göra riktigt enkla saker bättre och bättre. När det funkade var det dags att hitta vägen uppåt. Jag bestämde mig för att låta det ta tid, jag skulle ta små små steg uppåt, så små så jag inte riskerade att halka ner igen.

Det har funkat bra. Jag har höjt kraven lite grann varje pass, så lite att jag tror det hade varit svårt för en åskådare att se. Även när det har känts bra har jag valt att nöja mig med de här små stegen. När jag fick den nya sadeln kunde stegen framåt bli något större, men de är fortfarande små. Men nu känns det som om jag klart och tydligt är på väg uppåt i alla fall.

Rent konkret har jag arbetat jättemycket med precision och rätt svar för hjälperna, från början allra mest i skritt. Dessutom har jag passat på att jobba en del med de där ”läbbiga” WE-hindrena, de hinder som kräver en hel del lugn och fin tillvänjning. Där blir ju själva ridningen ganska kravlös, och dessutom får Grao något att tänka på. Det gör att vi faktiskt kommit en bra bit med flera hinder som varit svåra för honom. Vi har nu klarat repgrinden med rep, vi har tagit lansen ur tunnan i skritt och skrittat med den förbi tjuren och satt den i nästa tunna och vi klarar för det mesta att göra sidvärts över bom med bom under magen undan vänster skänkel, och någon gång även undan höger, och vi klarar av att lyfta kannan från bordet. Det känns skönt att ha kommit en bra bit på väg med de hindren!

Nu hoppas jag att vi kan fortsätta i den här riktningen. Då kommer vi vara helt uppe ur svackan och på väg vidare snart.

Grönt guld

Även vi har drabbats hårt av torkan. Vi räknar med att få det hö vi tingat till vintern, men i våra beteshagar är det nu helt gult och utbränt. Hästarna håller sig fortfarande fint i hull, så det är nog bra krut i det som är, men det känns inte hållbart att låta dem gå att gnaga på svålen, i alla fall inte bara. Vi har två hyfsat stora beteshagar, så en i taget kan vila – så kommer det bara lite regn ska det kunna bli bättre. Om det kommer regn. Jag vet knappt hur det är när det regnar längre.

Vi hade några småbalar hösilage, så vi har stödutfodrat ett tag. Men nu är de slut. Vi hade i alla fall tur, jag lyckades få tag på ett mindre parti jättefint löspressat hö. Idag har vi hämtat 50 balar. Jag hoppas det innebär att vi klarar oss tills vi kan börja öppna stora hösilagebalar. Maja tyckte det var jättespännande i alla fall.

Äntligen ridbanedisco

Efter att vi lämnat tillbaka den utomhushögtalare vi köpte, som visade sig vara olämplig för utomhusbruk (eller de vi köpte den av säger att den ÄR gjord för utomhusbruk, men vi lyckades inte hitta någon IP-klassning på den så vi ville inte chansa) beställde Ulrik en annan. Den här har har IP-klass 64, vilket känns bra när vi ska ha den på ridbanan. Den fungerar även som vår nya stallradio. En vanlig radio är ju inte godkänd att ha i stallet, men den här högtalaren ihop med telefonen blir en utmärkt radio där vi kan lyssna både på liveradio, spotify, poddar, SR Play eller precis vad vi vill.

Idag premiärred jag till musik – Ulrik och Xipo testade redan igår. Självklart var Grao något skeptisk, men faktiskt betydligt mer bekväm med musiken än vad jag trodde. Hans reaktion var inte värre än om jag hade ställt en tyst låda på bordet bredvid banan tror jag :-D. Vi valde även musik med ganska jämn dynamik, så ljudnivån höll sig rätt konstant. Den här är betydligt svagare än den vi lämnade igen. Den är på 10W mot 50W på den andra. Men det fungerar ändå helt ok, vi hör musiken över hela banan om än inte så starkt som vi skulle vilja. Ulrik har redan räknat ut att en vidareutveckling av detta är att montera små fasta utomhushögtalare på alla lyktstolparna! Men det är inte något projekt som ligger högt i prio direkt – det här duger bra, och det var kul att rida till musik.

Antiklimax

Jag har gått och väntat på min nya sadel i några veckor nu. Jag hade en träning inbokad idag och ville verkligen ha sadeln till den. När den inte kommit igår trodde jag det var kört. Vid halv tolv idag fick jag ett meddelande om att sadeln hade kommit och gick att hämta. Det var bara det att jag var på väg till Skurup där jag hade en tid för att få mina fötter fixade kl 12, och sadeln fanns fyra mil åt andra hållet. Ulrik körde mig till tåget och åkte sedan och hämtade sadeln – på så sätt hade jag sadeln till eftermiddagens träning.

Men när vi packat bilen och bara hade hästarna kvar att lasta fick vi ett meddelande. Tränaren hade blivit sjuk, träningen var inställd. Ridå.

Fast å andra sidan – nu hade jag ju sadeln. Träningen blir ombokad, så det löser sig med den också. Jag testade sadeln med ett ganska kort och lätt pass hemma. Den är väldigt olik min gamla sadel – och jag har ju haft två Passier optimum i rad, så det är verkligen länge jag har ridit i den modellen. Det gör att jag känner mig rätt ovan, särskilt när jag precis suttit upp – men jag tror det bara handlar om tillvänjning. Grao verkar fortfarande väldigt nöjd med sadeln.

Laddat

Igår flög jag fram och tillbaka till Stockholm över dagen – Norwegian upp och SAS hem. På SAS-planet insåg jag att de uppgraderat brickorna  – det fanns ett usb-uttag för laddning där! Vilken bra grej!

En annan rolig grej var att jag såg Amelia och Ferro från planet. De bor rätt nära flygplatsen, så vi flög riktigt lågt över gården där de är.

Bli speedsmart

När vi säger att vi tränar WE är det ofta teknikmomentet vi menar. En WE-träning är nästan alltid en teknikträning där vi rider olika hinder och tränar på att göra dem så bra som möjligt. Men WE består ju av två moment till. Dressyren är sällan något problem alls. Många tränar dressyr separat, och de flesta har en rätt så bra bild av vad dressyren går ut på. Men så finns det momentet som ofta hamnar lite vid sidan. Momentet som många ryttare inte ens tänker särskilt mycket på innan de anmäler sig till tävling – förutom att de ofta har beundrat de skickliga internationella ryttarna som briljerar i momentet. Speeden.

Att rida speed är svårt. Det är lätt att både hästar och ryttare blir taggade, och den allra lugnaste ryttare kan få en adrenalinkick när startsignalen ljuder och musiken drar igång. Speeden är en viktig del av själen i WE – samtidigt kan det bli så fel om tävlingsdjävulen och adrenalinet slår till samtidigt som Cotton Eyed Joe dundrar ur högtalarna.

Vi måste träna på att rida speed. Men vi måste träna det på rätt sätt. Vi ska inte träna på att kasta oss mellan hindren och blånita vid kannan. Vi ska träna på att tänka smart. Speedsmart.

Jag hävdar att nyckeln till en bra speed ligger i hur du går banan. Även om speeden och tekniken rids på exakt samma bana kan du inte gå banan likadant för båda momenten. Du måste gå en gång och tänka teknik och en gång och tänka speed.

En bra speedritt är som en pyramid som består av tre klossar. I en pyramid är basen den största klossen – det är alltså där du kan spara allra mest tid. Basen i speedritten består i att rida alla hinder felfritt på första försöket. Felfritt innebär att inte dra på sig några straffsekunder genom att riva delar av hinder eller helt misslyckas. Gör du det tappar du riktigt mycket tid. För den som rider speed för första gången är det viktigt att bygga en bra bas och satsa på felfri och säker ritt.

När basen är stabil är det dags att lägga på mittenklossen på pyramiden. Den är lite mindre än basen – det finns inte riktigt lika mycket tid att tjäna där. Men det finns ändå en hel del att göra med en bra mittkloss. Mittklossen handlar om att rida kortaste vägen. Här återkommer vi till det där med att gå banan. Den här klossen handlar nämligen allra mest om att tänka taktiskt och kreativt. Fundera noga på hur banan ser ut. Vilka alternativa vägar finns det, både mellan hindren och i hindren? Vad har du och din häst för styrkor och svagheter? Finns det ett sätt att kapa några meter?  Finns det ett sätt att rida an ett hinder för att kunna rida det så enkelt och smidigt som möjligt? Lägg upp en plan när du går banan, och tänk gärna även ut alternativ. Om hästen är lite hetare än du trodde, vilken väg är bäst då? Om hästen känns helt perfekt på hjälperna, kan du då våga att ta den där kortare vägen? Här kan du göra väldigt mycket genom att diskutera med din tränare, läsa TR och hinderbilagan noga och tänka till redan när du ser banskissen. Den här biten sitter till stor del i ditt eget huvud.

Den sista klossen är den minsta och den bräckligaste. Risken finns att när du lägger på den rasar de andra klossarna. Om det sker måste du ta bort den, ett bra fundament är viktigare för pyramiden än en vass topp. Toppbiten handlar om fart och acceleration. Att gasa helt enkelt. När de två nedersta klossarna är stabila är du mogen att försöka lägga på den översta klossen – men så fort du känner att det inte håller måste du se till grunderna igen. För att bli riktigt framgångsrik i högre klasser måste du ha alla tre bitar på plats. Du måste ha en bra acceleration, men du måste också precis lika snabbt kunna gå från explosivitet till fullkomligt lugn. Det är här speeden blir riktigt svår och det är här de skickligaste ekipagen briljerar. Men för att ta sig dit måste du bygga speedpyramiden från grunden.

Tjurig utflykt

I början av veckan såg jag ett inlägg på Facebook av WE-ryttaren Andrea Sjödin. Hon har ett sommarentreprenörprojekt och tillverkar WE-hinder för försäljning. Hon har börjat med tjurar, en mindre variant på tjur som bara är ett huvud och bomklossar. Vi beställde en tjur och ett gäng klossar – och redan nu till helgen var de färdiga. De var verkligen jättefina, hon har gjort ett toppenjobb! Det är dessutom kul att se hur hon har hittat en riktigt säljande produkt, hon har fått massor med beställningar. Jag vet att många som tränar WE saknar tjur, och tidigare har alternativet i princip varit att bygga sin egen – det har inte funnits så många att köpa.

Det var en bit att åka för att hämta grejerna, så vi passade på att göra en utflykt. Vi började med att hälsa på Amelia och Ferro. Allt var bra med dem, hälsade de och fortsatte äta.

Vi besökte även Trollenäs slott. Det är ett riktigt vackert slott från 1500-talet – av den typen som i Sverige bara finns här i Skåne. Jag är fascinerad av alla fantastiska gamla tegelbyggnader som finns här!

Vi åt en lättare lunch i slottsträdgården, en jättegod focaccia med salami och brie. Jag avslutade med en fläder- och limecheesecake, Ulrik åt en jordnöts- och chokladrulle.

Vi har inte monterat tjuren än, men i veckan får vi väl ha tjurpremiär på banan. Vi får se vad Grao säger, tjur i ridhuset dit vi åker ibland har inte varit något problem – men hur blir det här hemma, där han faktiskt vet att det inte bor någon tjur?

Första åkturen

Nu har Ferro åkt transport för första gången. Förra sommaren gick Amelia på ett bete hos en kompis till mig, och idag körde vi dit henne och Ferro. Vi har knappt något bete kvar, och här fanns det massor. Även om gräset var lite torrt i topparna var det grönt och fint i botten.

Eftersom vi vet att Amelia är duktig att lasta så gick vi med henne först och Ferro direkt efter. Amelia gick rakt in, och Ferro följde med efter några sekunders tvekan bara. Sedan åkte han jätteduktigt hela vägen.

Amelia kände nog igen sig i hagen, och hon började genast beta. Ferro gör som mamma, så det blev inte ens något spring, utan lugnt och fint med en gång.