Kajsa på Olsgård

Jag har haft ytterligare några veckor med jobbresor och sparsamt med ridande på vardagarna. Trots det valde vi att anmäla till Skönabäcks tvåmomentstävling förra lördagen. Det är ju extremt lyxigt att kunna tävla bara 10 minuter hemifrån, och tävlingen var väldigt trevlig och välordnad. Det är så kul med alla nya arrangörer i vår gren. Som parentes kan jag nämna att vi har haft två digitala arrangörsträffar i år, båda med ungefär 70 deltagare. Det är fantastiskt bra! Den här tävlingen blev dessutom en av de första där tävlingssystemet Equipe kunde användas fullt ut för WE. Toppen!

Tävlingsmässigt blev det inte en lysande prestation – men jag är ändå inte särskilt missnöjd. Det var vår andra tvåmoments Msv A, och den första vi tog oss runt med godkänt resultat. Förra gången, i våras, vågade ju inte Grao gå igenom den massiva trägrinden och vi blev uteslutna i tekniken – men gjorde en helt ok speed. Den här gången fick vi godkända resultat, 61,5% i tekniken och godkänd speed. Det stora bekymret var rejält med överskottsenergi, vilket gjorde det hela rätt svårmanövrerat. Grao tyckte grinden var väldigt läskig, och den var med både framåt och bakåt, så där blev det tyvärr två fyror i tekniken och vi tappade rätt mycket tid i speeden. Vi gjorde ändå de svåra hindren rätt bra, och förutom en jättedålig enkelslalom där vi helt enkelt red in utan att ha kontroll, vilket förstås inte slutar särskilt bra, så hade vi rena byten rakt igenom. I speeden hade jag lite för långa tyglar efter sidvärtsbommen när vi red mot tjur och lämna lans, så jag missade ringen och missade sedan nedsättningen av lansen och fick lägga en volt – det kostar massor med tid!

Man kan ju fundera på hur smart det är att tävla när jag inte har möjlighet att rida ordentligt i veckorna – Grao är ju en häst som behöver ganska hög grad av arbete/rörelse för att funka bra. Men samtidigt vill jag ju just nu bygga tävlingserfarenhet, och när det då finns bra tävlingar nära är det synd att inte rida dem. Det är ju en balansgång, men ett godkänt resultat bygger ändå erfarenhet, så jag tror jag gjorde rätt val den här gången trots allt.

Bilden är tagen av BRP Photography – kolla gärna in alla bilder från tävlingen här.

Under förra helgen hade vi intensiv WE-träning för Julia, fyra pass på två dar. Hästen var pigg och matte var sliten, båda delarna orsakade av att matte jobbat mycket (vilket gjort att hästen jobbat lite). Det var alltså rätt så spänt, tittigt och studsigt, men det är i alla fall helt klart att vi båda lärt oss att hantera den situationen bättre och bättre. Ja, vi har ju haft en del träning på det genom åren… Vi tog oss igenom alla hinder hyfsat anständigt ändå. Vi tappade något byte här och var, och ibland var vi inte i synk med vår kommunikation, men det funkade. Parallelllslalomen stod på ena kortsidan, upptryckt mot den läbbigaste änden av riduset, men vi satte den riktigt bra flera gånger. Sista passet red vi bana, och i speeden tappade jag ena tygeln när jag red från tre tunnor till hämta lans, med en 180-graderssväng. Jag tog svängen med kontakt bara i yttertygeln, tog lansen, missade iofs ringen men höll ändå en rak linje, satte lansen och hann fånga upp tygeln på de ca 10 meterna mellan tunnan och första pinnen i parallellslalom. Det är förstås jättedåligt att tappa en tygel så, men jag är ändå nöjd hur bra vi räddade upp det.

Men helgens allra största lärdom handlar om min rumpa. Repgrinden bestod av blå infångare med blanka knoppar. Blå! sa Grao. Det är skumt! Men Julia noterade något helt annat: Du spänner skinkan! ropade hon. Du måste sitta på hela rumpan och slappna av i den. Javisst var det så! Varje gång jag närmade mig grinden efter det gav jag rumpan order att relaxa – och det funkade verkligen superbra! Nu måste jag träna in att det inte bara är min andning som måste vara mindful i grinden utan även min rumpa.

Grao och jag har haft en körig helg med massor med rolig WE. Jag började redan på fredagen – Grao fick däremot semester den dagen. Det var mitt projekt med satsning på att visa dressyrryttare möjligheterna med WE som startade på fredagen. Fyra jätteduktiga dressyrryttare tränade för B-tränare Mia Säwe, tre av dem för första gången. Det är verkligen roligt att se duktiga ryttare på välridna hästar göra saker som ligger ganska långt utanför vad de gjort tidigare – och göra det riktigt bra! Det var dessutom en helt underbar energi i gruppen och den gemensamma middagen på 15 minuter en kvart på kvällen visade att gänget verkligen svetsats samman av den gemensamma upplevelsen. Det här kommer bli toppen! Nästa gäng tränar kommande helg, jag är övertygad om att de kommer ha det precis lika roligt. Tyvärr kommer jag inte kunna vara med dem, men Mia är där, och det är ju det viktigaste. De fyra ryttarna tränade igen på lördag förmiddag, och efter det hade Mia utrymme för lite andra elever. En av dem var Grao och jag. Det var en riktigt bra träning och jag fick några värdefulla tips. Bland annat kom Mia på att Grao har lättare att byta rent åt höger, vårt svåra håll, om jag roterar högerbenet utåt strax före bytet. Jag har ju haft ont i högerbenet sedan december och tyvärr hämmar det ridningen en hel del. Men det här var ju ett jättebra sätt att få till det ändå. Tyvärr kräver det en del koordination att få till det, och den sitter inte riktigt i ryggmärgen än – men nu vet vi hur vi ska träna i alla fall.

När vi var klara med träningen skyndade vi hem, åt en macka och gick ut och hjälpte Ulrik, som fick rida båda sina hästar på stubben. Det kom en liten åskskur på 26 mm på natten och den redan rätt blöta banan hann inte dränera sig. För Otto var det andra gången på stubben och första gången ensam – han vill gärna ha koll över hela ytan och så långt han ser men han var jätteduktig och skötsam.

Därefter var det dags att fylla släpet med hindermaterial – och Grao. Vi skulle till Ystad och bygga upp banan och förbereda allt inför tävlingen. Grao hade inga problem med att åka bredvid tjuren, bara den höll sig på sin sida hälsade han. Skälet till att Grao följde med var att klubben även erbjöd en möjlighet att rida på banorna på lördagkvällen. För oss är det ju en bra grej, då kan Grao se sig om och spana in alla reklamskyltar, läktare och konstiga grejer i lugn och ro och inte när det är tävling på gång. Dessutom fick vi lite hjälp av Jennie, som också var där och red, med hoppningen. Hon kastade en blick på oss och konstaterade direkt att vårt största problem var att jag lutade mig framåt mot hindret. Jag hoppade några gånger till och Jennie skrek ”räta upp dig” vid lämpliga tillfällen – och Grao flög superfint över hindret när jag skötte mig. Grao passade dessutom på att träna på en viktig tävlingsskill. Nu är han ett ess på att äta hö med bett i munnen och sen spotta ut bettet utan att förlora ett enda höstrå.

Idag fick vi sätta väckarklockan och åka iväg tidigt till klubben. Ulrik var ju banbyggare och funktionär och jag behövde också vara på plats för att assistera om behov skulle uppstå. Däremot valde jag att inte fläta på morgonen, utan nöjde mig med att göra en längsgående fläta på plats innan jag sadlade.

Själva tävlingen är jag jättenöjd med. Vi blev inte uteslutna i dressyren, utan tog oss runt på 63,8%, ett resultat vi definitivt är nöjda med i dagsläget. Det som var sämst var våra halter – jag hävdar att vi gjorde OS-halter, såna där stillastående inte är obligatoriskt.

Inför tekniken blev det lite förvirring och vi fick en väldigt kort framridning. Det tror jag iofs inte var ett problem, han var ju redan framriden i dressyren och det var inte så lång stund emellan. Tyvärr började vi inte lika bra som sist – då fick vi en åtta på första hindret, två tunnor. Även idag var två tunnor första hindret, men jag missade bytet och kom av mig lite. Vi fick även några andra missar, inget jättegrovt, men någon fyra och någon 5,5, men även åttor och sjuor. Vi fick till sist 62 % lite drygt – inget resultat gör mig nöjd, men ändå något jag kan leva med. Däremot är jag supernöjd med speeden! Vi fick tajta, fina svängar, klarade av att göra lugnhindren med bara någon sekunds paus istället för flera sekunder och red riktigt korta vägar. Jag fick lite trassel innan ringen och tappade nog en fem-sex sekunder där, och missade dessutom ringen, vilket är 10 sekunder. Men tiden räckte ändå till att vi skulle ligga i ledning fram till sista ryttaren, som gjorde en toppenspeed utan missar och slog oss.

Alla på vår hemmaklubb Ystad RK gjorde ett fantastiskt bra jobb med klubbens första WE-tävling. Flera av oss både jobbade med tävlingen och red, och flera andra lade ner ett jättejobb utan att själva rida WE. Det finns en jättefin öppenhet och nyfikenhet på grenen från dem som den var ny för, och jag tycker att klubben kan vara riktigt stolt över att få till en så bra första tävling. Nu hoppas vi att tävlingssektionen väljer att planera in minst en tävling nästa år också.