Vem har råd att ha häst?

I Ridsport nr 24 har Anna Nyberg skrivit några intressanta artiklar om kostnaderna att ha häst. Det konstateras att många företagare som håller på med häst inte tar ut ens kostnadstäckning och definitivt inte lön för det arbete de utför. I min värld gäller det framför allt inackorderingsstall och uppfödare – kanske framför allt de senare. Det är få som vill betala vad det kostat att ta fram och utbilda en väl grundriden femåring.

Jag vet att jag var inne i en diskussion på något forum om detta med pris på grundridna hästar för ett tag sedan, och några tyckte att lösningen var att hitta mer arbetseffektiva metoder, så mindre arbete behöver läggas. Det är jättebra! Men när det gäller uppfödning vill jag hävda att det inte räcker. Uppfödarna tar sällan ut något betalt alls för sitt arbete – och då blir det förstås mindre obetalt arbete, men priset på hästarna kan inte gå ner bara för att arbetet minskar så länge de faktiska utgifterna är högre än försäljningspriset.

Karolina Lagerlund, VD på HNS är inne på en linje jag själv funderat på – mer delningsekonomi i ridsporten. Att ha häst kostar både pengar och tar mycket tid – för många skulle det troligen vara optimalt att ha häst på deltid, och därmed även delad kostnad. Problemet där blir uppenbart när du läser diskussioner om medryttare. Den absolut vanligaste inställningen verkar vara att medryttaren gör hästägaren en tjänst, som avlastar under någon dag eller två i veckan så hästägaren kan göra annat. Varför ska man betala när man utför en tjänst åt någon? Jag undrar lite vad som hänt där. Att ha en egen häst innebär BÅDE kostnad och arbete. Nöjet att ha en häst, rida och hålla på med den kräver en insats av båda delarna. Samtidigt kan jag förstå att det är motigt att betala för en häst som du är väldigt styrd vad du får göra med. Det är ju i slutänden hästägaren som bestämmer – vilket inte är så konstigt eftersom det också är hästägaren som har ansvar för hästen, dess uppehälle, veterinärräkningar och allmänna väl och ve.

Det är inte lätt att hitta en modell där alla drar sitt stå till stacken, företagarna i hästbranschen får betalt för sitt arbete och alla är nöjda och glada – trots ökade kostnader.

Men ett par uppgifter tyckte jag var rätt tänkvärda. Den ena är att det överlag läggs mer pengar på utrustning till hästen än till foder. Kan det verkligen stämma? Hos oss stämmer det inte, men om det är så finns det ju lite att göra där. Det mesta i hästutrustningsväg är ju faktiskt väldigt hållbart. (Fast visst, jag limmar täcken ganska frekvent just nu, Ferro verkar ha en *harkel* oral period? )

Den andra var att en minuts stallarbete avlönat med minimilön kostar mer än ett kilo grovfoder. Det är med andra ord ibland dyrare att packa höpåsen än vad innehållet i sig kostar!

Blandad kompott

Jag insåg när jag började räkna efter att Grao nu har gått nio dagar i rad. Det är ju absolut ingen fara, men jag tror ändå han får en vilodag imorgon. När jag är ledig får hästen jobba, det är en sanning :D.

Jag var ändå rätt nöjd med hur varierad träningen de här dagarna har varit. Tre av passen har varit längre pass i skogen i Vomb, två med mycket galopp, ett – det idag då det var fruset – med mer klättring på skogsstigar och bara lite trav och galopp där stigarna kändes sviktande och fina. Två av passen har varit hoppning på banan hemma. Vi har ju dessutom hoppat lite stockar i skogen alla gångerna vi varit där, idag hade vi faktiskt premiär för att hoppa ur galopp också. Två av passen har varit dressyträningar och de sista två vanliga dressyrpass hemma. Det enda jag missat att få in är ju faktist ett eller ett par WE-pass, det får vi råda bot på kommande vecka!

Dubbelträning

En annan bra sak med att vara ledig är att det finns mer tid att träna. Grao och jag har haft en dubbelträning nu, igårkväll red vi för Martin och idag på förmiddagen för Paulinda. Det kan ju verka lite märkligt att blanda tränare så, men jag tycker att båda dem, och min tredje tränare Olof funkar utmärkt att blanda. Träningarna har samma mål och grundtänk, det enda som skiljer är pedagogiken och lite var fokus ligger. Inget krockar med varandra, utan alla tre tränarnas träningar samverkar och har gjort oss till ett bättre ekipage.

På träningen för Martin igår hade vi fokus på att förbättra galoppens kvalitet för att så småningom göra det riktigt lätt att göra bra byten och på skolor i trav. Arbetet med galoppkvalitet handlar väldigt mycket om styrketräning. Jag måste förstås rida rätt och flytta över vikten bakåt lagom mycket så det blir effektiv styrketräning. Det gäller att kräva lagom mycket så det ger effekt men inte blir pannkaka för att det blir överjobbigt eller för svårt. Jag fick även jobba mycket med inner skänkel mot ytter tygel, särskilt i höger varv finns det ibland risk att vi hamnar för mycket på innertygeln. Vi fortsatte med samma arbete i förvänd galopp. Även där måste jag våga samla – han är stabil och byter inte om jag rider som jag ska, och att tänja lite på galoppen i förvänd är jättebra träning, både för styrka och rakriktning.

Höger öppna och sluta funkar rätt så bra, det finns mycket att göra på kvaliteten, men på det hela ser det ok ut. Åt vänster är det sämre. Öppnor får vi till men slutor är jättesvårt. Därför var det extra bra att träna detta både för Martin igår och för Paulinda idag – jag fick två olika tränares syn på hur vi ska jobba med detta. Båda konstaterar att slutan åt höger, särskilt diagonalslutan är det vi är allra sämst på. Paulinda tycker att jag till 90% ska arbeta med den i skritt för att göra grunden stabilare och arbetet lite lättare för oss. Det tror jag är jättebra! Båda konstaterade också att Grao har lätt för att gå åt sidan, det är inget problem för oss. Det är böjningen i kroppen vi måste fokusera på. Jag måste också se till att framdelen verkligen leder på spåret. När Grao blir för rak i kroppen i slutan halkar gärna baken före på diagonalen. Öppna – halvvolt – diagonalsluta är en jättebra rörelse för oss, då kan vi hitta böjningen i öppnan, hålla den genom halvvolten där jag dessutom försöker korta traven och lägga in några extra travsteg, och sen fortsätta ut på linjen med framdelen först och tänka på att bibehålla böjningen. Grao flyttar gärna över mig till höger sida, men jag fick lite av en aha-upplevelse när Paulinda fick mig att sätta mig ordentligt till vänster och föra fram vänster höft. Då blev det rätt, även om det inte blev lätt.

Även för Paulinda arbetade vi med galoppen, rättvänd och förvänd. Jag fick dessutom göra ett byte åt varje håll, från förvänd till rättvänd. Båda blev rena, distinkta och riktigt bra!

En annan sak som jag tyckte var roligt var att båda tränarna, oberoende av varandra, konstaterade att Grao och jag blivit mer välordnade och prydliga som ekipage under sista tiden. Det sticker inte ut en hov här, en bog där, en armbåge här eller en hand där längre, utan det börar bli organisation på alla kroppsdelar. Paulinda konstaterade också att vi blir mindre och mindre oliksidiga för varje gång hon ser oss. Sån feedback är verkligen roligt att få!

Utflykt i västerled

En bra grej med att vara ledig är att man kan göra utflykter – det gillar vi! Idag åkte vi till Smygehuk, Ljunghusen, Skanör och på tillbakavägen stannade vi och tittade på sälarna i Skåre. En mysig dag helt enkelt – som vi nu ska fullända med att åka och träna! Maja valde dock att göra som hon gör alla dagar så här års – rulla ihop sig i fönstret och snarka lite.

Vips fick vi MIPS

Idag gjorde vi som galet många andra – åkte på en shoppingrunda till Malmö. Men vi lyckades ändå rätt bra tycker jag, inte så mycket köer och inte så mycket folk där vi var ändå. Det var bara parkeringarna som var trånga.

Vår första anhalt var strängt taget inte Malmö, utan Megs i Svedala. Där köpte Ulrik karameller till Xipo – han tyckte inte att Xipo skulle behöva fira jul utan karameller. Jag kan förstå resonemanget.

Nästa stopp var Friluftsvaror där Ulrik köpte impregnering till våra jackor, så de ska vara vattentäta när vi ska åka skidor om några veckor. Ja, ni hör ju vem som planerat den här trippen – jag hängde bara med!

Sedan körde Ulrik till Jägersro, där vi gick in på Hööks. Jag trodde vi bara skulle spana lite, men han hade en plan. Vi har länge pratat om att vi borde skaffa ridhjälmar med MIPS, och nu var det 20% rabatt på alla hjälmar. Mer rabatt än så lär vi ju inte få, resonerade vi, och köpte varsin hjälm, jag en svart och Ulrik en brun. Jag har ju redan MIPS på skidhjälmen, men har inte haft det på ridhjälmen innan. Risken är ju ändå större att jag ramlar och slår mig när jag åker skidor än när jag rider, har jag resonerat. Jag har rätt många fler timmar i sadeln än på skidor trots allt.

Ulrik gick dessutom till en sportaffär och provade skidhjälm. Jag har som sagt en bra, men han har en som är alldeles för gammal. Han hittade dock bara en som var sådär, ingen som var riktigt bra, så han avstod från att köpa.

Det ställe där det var mest folk av alla vi besökte var Systembolaget. Men det gick ändå rätt smidigt, och nu har vi glögg hemma så vi klarar oss över helgen också. Vi köpte även några småflaskor med gott vin – vi dricker ju sällan en hel flaska så småflaskorna är perfekta för oss.

Vi avslutade med en shoppinglunch på det här glamourösa stället:

Det är ett indiskt ställe där Ulrik äter lunch ibland. Maten är ungefär lika bra som fasaden är sjabbig skulle man kunna sammanfatta det hela. Där var det ingen trängsel idag kl halv två, vi var ensamma. Men jag förstår verkligen att Ulrik och hans arbetskamrater åker dit och äter, det var så gott.

Ivägengrejer

Hej! Det är Grao som skriver! Jag tänkte berätta om en kul grej. När vi har varit i springskogen och sprungit har det ibland varit grejer ivägen. Matte har struntat i det och styrt rakt mot grejerna. Jag har liksom inte haft så mycket val utan fått hoppa över. Men det lustiga är att matte då inte säger till mig att sluta hoppa, utan hon berömmer! Jag får alltså både hoppa och får beröm, win-win kallar jag det!

Idag hade matte ställt upp ivägengrejer även på ridbanan. Vi brukar ju ha grejer att rida runt och så och göra saker med, men idag var det bara ivägengrejer. Matte styrde mot dem (fast jag såg att det gick att styra bredvid, men det är matte som styr och jag klagar inte). Jag hoppade och fick beröm, vi styrde mot en ny och jag hoppade och fick beröm. Vilket bra ridpass det var!

Jultips

Nätet svämmar över med jultips just nu, så jag tänkte bidra till översvämningen jag med.

Jag tycker det är fint med alla ljus som lyser upp i mörkret nu och jag blir imponerad av dem som har hela trädgården fulla med ljusslingor. ”Hur hinner folk? ” frågade jag Ulrik när jag tredje advent ännu inte ens fått upp min ljusstake inne. Han svarade att om jag hade lagt den tid jag lägger i stallet på att sätta ut ljusslingor skulle jag också hinna. Sant förvisso, men lite synd om hästarna?

Skälet till att jag inte fått upp ljusstaken tredje advent var att den inte lyste när jag satte i kontakten. Jag köpte några reservlampor, och började prova. Jag kunde snabbt konstatera att det var mer än en som var trasig, och med 20 seriekopplade lampor finns det rätt många kombinationer… Så nu till mitt jultips:

Ta ett vanligt niovoltsbatteri och testa lamporna en och en genom att ha änden mot ena polen och kanten mot den andra. Det spelar ingen roll vilken pol som är var. Jag konstaterade att hälften av de 20 lamporna var trasiga! Jag hade aldrig lyckats felsöka det genom bara systematik, så detta var enda alternativet förutom då att byta alla lamporna (och sen hade jag förstås kunnat testa de jag tog bort en och en i ljusstaken, men jag hade ju ändå behövt köpa en full uppsättning).

Så nu, lagom till fjärde advent, har även jag ljusstake i fönstret! Vi har dessutom precis klätt granen. Det är första gången på 15 år jag har gran, och faktiskt första gången någonsin jag köpt gran. Jag har bara haft gran inne när jag kunnat hugga själv tidigare. Jag köpte dessutom en ny ljusslinga med 200 ledlampor som går på batteri – led-tekniken har verkligen revolutionerat julen, och belysningstekniken överlag.

Nostalgisk tripp

Jag är ju en ganska rotlös typ, jag har flyttat runt mycket. Men det finns en stad som känns som min, även om jag bara varit där en handfull gånger de senaste 20 åren. När jag var 16 började jag gymnasiet i Linköping, och eftersom jag bodde långt ut på landet och det inte fanns några allmänna kommunikationer flyttade jag in i en liten etta bakom Cupolen. Jag flyttade sen till ett par andra lägenheter och sen ut på landet, men under alla mina ungdomsår var det Linköping som var min stad. År 1997, när jag var 28, flyttade jag från Östergötland, och sen har jag som sagt inte varit jättemycket där.

I helgen som var turistade Ulrik och jag i min gamla stad. Det var jätteroligt att gå runt i så välkända kvarter – och dessutom se hur staden har vuxit och utvecklats under åren.

Vi började på universitetet, där jag utbildade mig på tidigt 90-tal, och Gamla Linköping. Där arbetade jag under några år på friluftsteatern som rekvisitör och scenmästare, i handelsboden som bodbiträde och i caféet. Det var dessutom julmarknad där, så vi handlade lite i stånden – bland annat en ostkaka som var magiskt god, från Herrsäter utanför Åtvidaberg. Det var nog den godaste ostkaka vi ätit!

Sen åkte vi in till centrum och checkade in på Stora hotellet vid stora torget, med utsikt mot Folke Filbyter – statyn där man alltid stämde träff när man skulle gå på stan med någon. Vi tog en sen lunchfika på café Berget – förr drevs det av Frälsningsarmén och var ett ställe där du kunde köpa hembakat billigt. Den profilen var inte riktigt kvar, men vi fick goda scones. Sen gick vi ett varv och spanade runt på stan och kollade dessutom in restaurangutbudet. Jag blev lite förvånad över att det fanns en hel del ställen kvar från tiden när jag bodde där, men naturligtvis var de flesta restaurangerna nyare än så. Vi bestämde oss för att äta på Pappa Grappa på Hospitalstorget, ett bra val!

Efter maten tog vi en promenad och tittade på Vinterljus. Det är en mängd häftiga ljusinstallationer på olika ställen i stan. Extra roligt var det att flera av dem var interaktiva.

Den här väggen på klostret är ett kalejdoskop från vad en filmkamera fångar på en ruta. Just här är det några barn i färgglada jackor som rör sig i rutan. Senare provade Ulrik och jag och flera andra också.

Allra häftigast var kanske den här musik- och ljusshowen på domkyrkans fasad.

Men den här rephoppande installationen var rätt rolig den med.

Allt var inte high-tech – på innergården bakom Hemslöjden fanns en insallation av lampskärmar gjorda av skolbarn – häftigt och suggestivt det med.

Vi bodde faktiskt till och med i en ljusinstallation – vårt fönster på Stora hotellet ingick i deras bidrag. Vi hade mörkläggningsgardiner, så när vi skulle sova var vi inte ett dugg störda av lampan som skiftade färg i vårt fönster.

Efter en skön sovmorgon tog vi ytterligare en promenad, bland annat till Katedralsskolan där jag gick gymnasiet och Trädgårdsföreningen där jag hängt så många fina vår- och sommardagar. Vi passade på att shoppa lite också, det är sällan vi har tid och möjlighet att bara gå på stan liksom, innan vi satte oss i bilen och körde de dryga fem timmarna hem. En lyckad helg helt enkelt!

Märkligt resonemang

Med anledning av att Sanna Marin har blivit utsedd till statsminister i Finland har jag sett en del kommentarer i stil med ”Det är ju jättefint att en ung kvinna blir statsminister, men det viktigaste måste väl ändå vara kompetens och meriter”. Är inte det ett konstigt resonemang när det gäller en person som representerar en underrepresenterad grupp? Det är ju inte direkt regel att unga kvinnor blir statsministrar sådär på slentrian? Varför kommer inte den kommentaren när ytterligare en medelålders vit man får en sådan post istället?

Julmojito

Jag har precis skördat mina första limefrukter. Eller skördat och skördat, jag bestämde mig för att låta dem hänga kvar så länge som möjligt och mogna. De ramlade dock av innan de blev gula (som ju mogna limefrukter ska bli, men som tur är går de att äta gröna också).

Men vad skulle vi göra med limen? Vi blev sugna på Mojito! Vi har ju ingen mynta i trädgården nu, men vår kompis Helena kom på lösningen – polkagrisstänger. Då blir det ju en juldrink.