Även om Grao är dressyrhäst mer än något annat är ju min plan för honom att kunna rida lite WE i framtiden. Jag har dock insett att vägen är ganska lång dit. Han har ju varit väldigt misstänksam mot hindermaterialet, även när det står utanför ridbanan.
Idag bestämde jag mig för att det var dags att lägga in en bom på marken och se hur han reagerade. Han var mycket skeptisk. Jag ledde honom runt bommen och han tassade försiktigt runt. Att gå över fanns inte på kartan.
Jag satt upp och började skritta. Först i andra änden, men sen gick jag ner på en stor volt runt bommen. Jag minskade volten mer och mer. Till sist red vi parallellt med bommen, gjorde en framdelsvändning och fortsatte parallellt på andra sidan. Jag började känna mig nöjd med övningen då jag helt plötsligt känner att han bestämmer sig, tar ett djupt andetag, vänder upp mot bommen och kliver över den. Jag hinner ta mantag för att inte riskera att rycka honom i munnen om han skulle hoppa. Det gör han inte, utan han tar ett stort kliv över, stannar, vänder sig om och tittar förvånat på bommen. Klapp och beröm och ner till andra änden av banan för att fortsätta ridpasset.
Under passet travar jag förbi bommen några gånger, han tycker det är läbbigt men gör det. När jag är klar styr jag mot bommen igen. Nej, han vill inte över. Jag lägger en volt runt den, och efter två varv händer det igen – han bestämmer sig, tar ett djupt andetag och kliver över. Den här gången utan att tveka eller stanna efter. Han kändes som om han var jättenöjd med sig själv!
Och det hade han ju anledning att vara, och jag var också nöjd. Jag är helt säker på att jag hade fått sämre resultat om jag försökt pressa honom över bommen och insisterat på att han skulle över när han ville gå vid sidan. Det är förstås långt kvar innan vi kan ens trava bomserier eller hoppa låga hinder, men vi har i alla fall tagit ett djupt andetag och tagit första steget.
