Grao och jag orienterar

För en vecka sedan frågade en kollega om jag ville rida orientering till häst. Det lät ju jättekul! Kollegan hade själv inte möjlighet att vara med för hon hade ingen transport. Det var ju lätt löst, så tidigt i morse åkte jag och Grao till hennes stall och hämtade upp henne, hennes häst och hennes dotter som skulle vara medhjälpare och dela ut vatten vid depåstoppet mitt på banan. Det var ungefär 20 ekipage inbjudna, och platsen var helt perfekt för den här typen av aktiviteter – Revingehed. Utsikten är magisk på sina ställen, heden är dessutom perfekt för långa och snabba galopper i grupp – underlaget är okej i princip överallt. Banan var smart satt i två öglor som möts på mitten, så start, mål och mittkontrollen med möjlighet att dricka vatten var på samma ställe. Rundan var på optimaltid, men den var rätt tight satt. Kollegan och jag var inte i närheten av den på första loopen. Det berodde delvis på att vi red ordentligt fel en gång (men hamnade på en sandig galoppväg som vi enades om var klart värd omvägen!), delvis på att vi tog det lugnt så kollegans häst skulle orka, den var inte i riktigt lika hög kondition som Grao är. Vi höll ändå ett rätt så bra tempo tycker jag, med mycket trav och galopp. Sen var det lite svårigheter vid kontrollerna. Grao och jag är ju inte direkt en tillgång vid just orientering, eftersom det är helt omöjligt för mig att hålla en prasslig karta i händerna, eller rida fram och stämpla ett kontrollkort. Kollegan fick fixa allt sånt, och vid första kontrollen var hennes häst djupt skeptisk. Han visade sig ändå vara väldigt läraktig, och efter några kontroller hade han fått kläm på vad han skulle göra.

Efter första öglan bestämde kollegan att det räckte för henne, vi hade ridit i en bit över en timme, det var 30 grader varmt och hennes häst var rätt trött. Jag hakade istället på ett annat par och red med dem den andra rundan. Dem som jag hängde på var ryttare som inte tvekade att galoppera på när möjligheten fanns, vilket förstås både Grao och jag uppskattade mycket!

Efter att ha ridit 19,6 kilometer enligt Endomondo (något mindre enligt Equilab, men Endomondo verkar mäta bättre) i högt tempo och gassande sol var både Grao och jag svettiga, törstiga och trötta! Jag drack båda mina vattenflaskor på 10 minuter och tyckte plötsligt att 16 deciliter vatten var lite i underkant, jag borde ha tagit med mer! Grao fick också i sig några liter vatten ur min medtagna dunk. En del hästar valde att rulla sig i den goa sanden på heden efter att de fått av sadlarna, och vi samlades för en gruppbild med milsvid utsikt i bakgrunden. Det fanns de som ridit bra och fick pris. Det var inte vi, men oj så roligt vi hade det!

Nu har både Grao och jag duschat kallt, och både hans och mina genomsvettiga kläder har passerat tvättmaskinen. Jag ska inte göra något jobbigt mer idag är planen, bara hänga i soffan på innergården och ha det gott. Grao säger detsamma i sin svala box inne i vårt stenstall. De får gå ut när det är lite svalare.

Ferro har egen matte

Sedan några dagar tillbaka är Ferro inte längre vår häst. Han har fått en egen matte! Vi är glada över att en så bra matte har valt att köpa honom, vår sista uppfödning. För nu har vi ju inga fler avelsston, och vi har inga planer på att skaffa något heller, så med stor sannolikhet är han det sista fölet som fötts hos oss. Däremot har vi kontakt med flera av våra uppfödningar, det är så roligt att se hur de utvecklas och hur mycket de uppskattas av sina ägare.

Ferro kommer i alla fall till en början inte flytta så långt. Han kommer bo kvar här, nu som inackordering i vårt stall. Vi känner hans nya ägare väl och hon är precis en sån man vill ha i stallet, så vi är glada åt att ha kvar både henne och Ferro här ett tag!

Enhändigt

Gårdagens dressyrpass hemma på vår bana präglades fortfarande av en ängslan för att kanterna har ändrat sig. Grao förstår mycket väl att det är något skumt som ligger bakom, kanter kan inte bara byta utseende sådär av sig själv. Det är något skumt som ligger bakom helt klart, och han vill inte vara nära skumt.

Dessutom roade sig Graos egna gubben i lådan, Sixten, med att leka just gubben i lådan runt ridbanan. Vi har ju häckar utmed båda långsidorna och större delen av ena kortsidan. Det är tydligen jätteroligt att ligga där och smyga och hoppa upp framför hästen. Tänk att en så stor häst kan bli så rädd av en liten katt verkar Sixten tänka. Jag har ibland svårt att hålla mig för skratt, Sixten verkar så nöjd när han hoppar upp med framtassarna ut åt sidorna, som ett barn som ska skrämmas som ett spöke ungefär, och han lyckas alltid skrämma hästen.

Men hur det en var tyckte jag nog att det i alla fall blev lite bättre under passet, kanterna blev lite mindre farliga även om det inte bara seglar på än.

Jag avslutade passet med att prova att rida på en hand. Det är ju något vi behöver kunna så småningom om vi vill rida svår klass WE – och det har vi ändå någon slags ambition att göra i framtiden. I svår klass rider du på en hand på stångbett, men jag börjar inlärningen med att träna enhandsridning på vanligt tränsbett. Så här första gången nöjer jag mig dessutom med skritt, och jag kommer hålla mig i skritt ett tag för att få in tekniken i lugn och ro.

Grao har en stor fördel och en stor nackdel när det gäller enhandsridning, därför upplevde jag det som både lätt och svårt samtidigt. Fördelen är förstås hans känslighet. Jag behöver inte använda tyglarna för att få honom att förstå vad jag vill. Med lite träning kunde jag ställa åt båda håll och rida såväl öppnor som slutor i skritt. Han har verkligen inte svårt att förstå eller att uppfatta vad jag ber om. Svårigheten handlar istället om tillit. Grao ser tyglarna som en trygghet, genom dem tar jag ansvar. När jag tar tyglarna i ena handen verkar han uppleva det som att jag delegerar ansvar till honom. Än så länge är delegerat ansvar inte riktigt hans grej. Men efter en stund verkade han ändå köpa det, och då var han jätteduktig. Men detta är ett skäl till att jag håller mig i skritt ett tag – han måste vara bekväm med att det är så här vi gör innan vi höjer tempo och gångart.

Så fräsigt

Det finns inget bättre än goda vänner. Eller det kanske skulle vara goda vänner som har en jordfräs då. Vilken tur då att vi har sådana! Vi har ju kämpat en del med att få ordning på kanterna runt ridbanan. Med hjälp av Björn, Josefine och deras jordfräs har vi tagit ett krafttag idag, och nu börjar det se riktigt bra ut.

Den här kanten hade jag ju grävt ren slipersen från övervuxet gräs redan, men på andra långsidan och ena kortsidan hade jag inte hunnit göra det. Det var bra, för det blev mycket lättare att göra det efter att vi fräst på utsidan. En bit kunde vi till och med dra av växtligheten i en enda lång remsa!

Tyvärr var det inte riktigt lika lätt hela vägen runt, men i alla fall betydligt lättare än att gräva allt för hand med spade. Dessutom blev ju utsidan jämn och fin och just nu utan gräs. Det kommer ju växa gräs där sen, men nu är det jämnt och fint så vi kan gå med gräsklipparen runt. Dessutom är kanten inte högre än slipersen, så gräset kommer inte kunna växa över som det gjort innan. Dessutom får vi vara noga med att sopa slipersarna med jämna mellanrum, så det inte lägger sig en massa sand ovanpå.

Vi har dessutom rensat bort ogräs från tre av hörnet, bara ett kvar nu.

Jag är så nöjd med hur fint det blev! Sen blir jag ju sugen på att plantera saker i den fina jorden runt om, men jag får sansa mig och tänka till så jag inte gör något dumt.

Grao var däremot inte lika imponerad. Han var rätt upprörd över hur vi lyckats ställa till det runt hans jobb. Man kan inte lita på något. Inte ens ogräs.

Som Karl Fredrik

Ett av våra österlen-utflyktsmål genom åren har varit Karl Fredrik på Eklaholm. I år har han ju fått ett eget tv-program och vi gillar verkligen hur han får vara nördig och kunnig. Dessutom bjuder han på en hel del tips när det gäller blomsterarrangemang. Jag är helt värdelös på att binda en bukett, men förra veckan gjorde han ett arrangemang jag kände att jag nog kunde klara. Idag tog jag itu med det.

Jag tog en avlång ytterkruka och tejpade kors över den, sen fyllde jag den ungefär till hälften med vatten.

Ett varv i trädgården med saxen, och sen var det bara att sätta igång. Jag bestämde mig för att inte köra på något färgtema eller vara sofistikerad, utan att helt gå på linjen more is more. Det blev fint på soffbordet på innergården!

Utmaning utanför komfortzonen

Vi tycker det är jätteroligt med alla utmaningar i serien WEckans utmaning på Svenska ridsportförbundet Working Equitations facebooksida! Den här veckan var utmaningen extra tuff för mig och Grao. Den handlade om enkelslalom och jag bestämde mig för att jag ville testa att göra den med byten. Det är en bit utanför vår komfortzon egentligen. Enstaka byten börjar ju fungera rätt bra nu, men här ska det vara fyra i rad, på svaga bågar och jag kan inte vänta in rätt läge. Bytena ska vara i vart fjärde språng, men det visade sig att jag hade svårt att komma ihop i den samlingsgraden riktigt än, så vi satte dem i vart tredje. Då vår bana är 20×40 finns inte mycket plats över, man kommer direkt från kortsidan in i övningen, snabbt. Vi kan inte heller länga avståndet utan vi får hålla oss till de 6 meter som är måttet i svår klass. I medelsvår klass får måttet längas till 7 eller 8 meter, vilket förstås gör övningen något lättare.

Jag fick dessutom jobba hårt med att ha Grao fokuserad på övningen och inte på det extremt konstiga ogräsfria hörnet som vi rider rakt emot på väg in i övningen. Ett hörn med utan ogräs! Det är ju helt klart suspekt.

Ulrik och Xipo är ju mer avancerade än vad vi är, de gör övningen utmärkt på en hand.

Försoningsgåva?

Integrationen av Sixten i vårt hushåll har inte varit helt smärtfri, även om jag tycker att det har fungerat någorlunda. Det största problemet är att Sixten bara inte kan låta bli att smyga på dem och hoppa fram och bus-anfalla i tid och otid. Det går bara inte att hålla sig! Med Maja fungerar det ändå relativt väl. Hon morrar, fräser och klipper till om han blir alltför jobbig, och ofta räcker det att hon bara spänner ögonen i honom. Elsa har det jobbigare. Hon har inte riktigt samma auktoritet som Maja, och hon reagerar ofta med att springa och gömma sig även om även hon säger ifrån ibland. Där får vi gå in och sära på dem ibland, och vi försöker hela tiden se till att Elsa ska få vara ifred när hon vill det. Sixten är ju väldigt lättdistraherad, så ofta räcker det att vi kastar något som han kan jaga till honom när vi ser att han smyger på Elsa. Någon gång har Ulrik lyckats spruta vatten på honom mitt i ett anfall, det var effektivt!

I morse gjorde Maja något jag inte sett på länge. Hon kom med en död mus och gav till Sixten. När alla våra katter var unga brukade hon hämta möss till alla: sina båda ungar Elsa och Emil och även Eddie, som var jämngammal med henne men kille. Hon försörjde hela hushållet.

Sixten blev i alla fall jätteglad för presenten, mer glad än vad vi blir när vi får såna gåvor (för oss jagar hon fortfarande till, hon vet ju hur värdelösa vi är på musjakt).

Rent i hörnen

Här fortsätter arbetet med att göra kanterna på ridbanan fina. Idag valde jag dessutom att attackera ett av hörnen på ridbanan. Vi kommer ju inte ända ut med sladden, och därför blir det en del ogräs i hörnen. Det är rätt länge sedan vi gjorde något åt det nu, så det såg inte så kul ut. Jag attackerade det värsta hörnet, bäst att börja där.

Det tog några timmars arbete på knä. Sixten hjälpte mig ett tag, gräva i ridbanan är han ju faktiskt rätt bra på. Men han klarar inte av att göra samma sak mer än några minuter i sträck, så det här var alldeles för långtråkigt för honom. Men nu ser det i alla fall ut så här:

Nu är det bara tre hörn kvar. Varför har ingen uppfunnit ridbanor med avrundade hörn? Jag inser dessutom när jag ser bilden överst att det ser ut som om vi inte rider ut i hörnen alls. Det gör vi. Faktiskt!

Jag var även iväg till plantskolan för att köpa lite nya blommor till trappen. Penséerna börjar se lite tråkiga ut, och de som stod i de fem krukorna på ingången på gaveln har någon varit och ätit alla blommor på. Jag vet inte om harar kan göra sånt? Vi har ju inte jättemycket rådjur eller hjortar här. Vid såna här tillfällen är vår gödselstack guld värd, där finns jättefin, näringsrik och väl bränd gödsel som det bara är att hämta.

Det blev röda knölbegonior på trappen. Dessutom köpte jag några rosa snöflingor och surfinior som jag planterade i krukor som står på innergården. Jag hade även en del pelargonsticklingar som jag ännu inte hade planterat, så de fick också åka med nu.

Spetta och vattna

För ett tag sedan fixade vi ju underlaget i våra vinterhagar. För att maskinerna skulle kunna komma in var vi tvungna att dra upp några stolpar som satt i hårdgjord mark. När lastmaskinen skulle trycka ner nya gick det inte, de knäcktes. Därför har vi under en tid jobbat med en bra men tidskrävande teknik – vi spettar så långt det går och fyller hålet med vatten. Sen fyller vi det igen och igen ett antal gånger och spettar lite mer och fortsätter vattna.

Efter ett tag hade vi riktigt bra hål och det gick bra att få ner stolparna. Det gjorde att vi idag kunde dra tillbaka staketet som det ska vara och hästarna kunde gå ut på den bit som blivit bortstängslad. Den bit som det är gräs på hade hunnit växa sig rejält hög, så de fick en kalaslunch.

Vi har några stolpar i vinterhagen som sitter dåligt, nu är nästa projekt att spetta och vattna där med, så vi kan fixa den.

Jag tog även ett tag med de stora rosorna på innergården. De behövde bindas upp innan de tog över hela gården. Det var sticksigt och rivigt och rätt bökigt, och jag gjorda av med precis all bindtråd jag hade. Eventuellt får jag ta ytterligare någon tråd när jag köpt mer, men nu hänger de i alla fall inte ner. Tyvärr innebär det att man istället ser allt ogräs i rabatten under. Fördelen är att det i alla fall går att komma åt att rensa där nu.

Öppen bana på Skönabäck

Grao och jag började dagen med en utflykt. Vi åkte till fina anläggningen Skönabäck bara en kvart härifrån. Där var det öppen dressyrbana, perfekt för oss att träna på. Varje person hade 20 minuter på dressyrbanan som var uppbyggd på utebanan, framridning i det fina och stora ridhuset. Grao tyckte det var lite märkligt att det stod hindergrejer i hörnen i ridhuset, men på det hela var han hyfsat fokuserad på mig under framridningen.

Här är det idag tredje dagen i rad med rjeäl blåst. Arrangörerna hade tänkt till och hade vita sandsäckar både på staketet och på ridbanebokstäverna. Jättebra tyckte jag. Märkligt, tyckte Grao, och kanske inte helt säkert? Vi började med serpentiner med fem bågar över hela banan. Det tycker jag är ett bra sätt att avdramatisera en otäck bana. Det blir hela tiden olika vinklar och hela banan täcks bra. Samtidigt händer det hela tiden saker och hästen måste fokusera på vad jag ber om, böjningen ändrar sig, jag kan göra tempoväxlingar och så vidare. På kort bana nöjer jag mig förstås med tre bågar. Ett par gånger fick han syn på saker utanför banan och tvärnitade/försökte vända, men jag lyckades lura honom vidare. Det viktigaste i de lägena är att han går fram och att han lyssnar på skänkeln. Prio två är att han inte spänner underhalsen och höjer huvudet.

Störst problem var det vid K, där det stod en vagn med bommar utanför. Där fick jag jobba på en stund för att få honom att gå fram ordentligt. Men efter mina 20 minuter kändes det som om jag kunde rida någorlunda obehindrat var jag ville på banan – precis det jag är ute efter vid ett sånt här tillfälle.