Häromdagen fick jag upp ett sju år gammalt minne på Facebook. Det var från dagen för hingstsläpet på Bassholmen. Det fick mig att tänka på en härlig sommar för både oss och vår dåvarande tvååring Hugo (Halifax f 2008 e Highcruiser u Axeline ue Kaliber).
Hingstbetet på Bassholmen var en gammal tradition – varje år flottades ett 20-tal unga hingstar över till ön. Där gick de sedan lösa hela sommaren, levde lägerliv, partade på stranden, tog ett dopp eller en rull i sandstranden om det blev varmt, betade och umgicks. Hugo gick alltså där sommaren 2010. Tyvärr blev sommaren 2011 sista sommaren som hingstbete hölls på ön eftersom det var svårt att hitta någon som ville ta över ansvar och administration. Vi är i alla fall glada över att Hugo hann få den här möjligheten!
Betet var öppet för ett- och tvååriga hingstar oavsett ras. På dagen för släppet åker hästägarna till en anvisad plats på Skaftö och lastar av sina hästar. Där ID-fotograferas de och sedan hamnar de i färjekö. Två och två flottades de sedan över till ön på en handdragen flotte. En person per häst åker med flotten, övriga ros över i roddbåt. Flotten dras sedan över av dragare på ena stranden. Det är lite strömt i mitten av fåran, så de fick nog jobba rätt bra.
Lastningen var förvånansvärt okomplicerad. Medhjälparna hade varit med i många år och i och med att hästarna åkte två och två fanns det alltid möjlighet att låta de mer tveksamma få gå på som andrahäst. Hugo fick till exempel gå före sin mer tveksamma flottkamrat. Han tyckte det var lite läbbigt att gå ut på stenhällarna först, men gick ändå utan större tvekan ut och sedan på flotten.
Alla hingstar leddes sedan till samlingsplatsen, en äng som stängslats in för dagen. Detta görs för att det ska vara möjligt att övervaka ihopsläpet – annars är risken stor att alla hingstar bara försvinner. Det blir naturligtvis också mer publikvänligt på det sättet, och publik finns – hingstsläppet var ett stort evenemang i trakten.
Efter lång väntan, alla måste ju flottas över, släpptes alla hingstar på kommando under ropet ”Släpp hingstarna loss, det är vår”. Sen följde ett ystert tumult. Vår tanke var att Hugo skulle gå i hingstflock och lära sig veta hut. Vi insåg snart att Hugos tanke var att lära 19 unghingstar att veta hut…
Relativt snart lade sig i alla fall lugnet i flocken. Åskådarna troppade av och efter ett tag lämnade även vi hästägare flocken.
Sommaren som följde var magisk. Hästarna hade det hur bra som helst på ön, och Hugo gjorde enligt alla inblandade ett utmärkt arbete som ledare för flocken. Han höll ordning och såg till att alla fick äta, sova och dricka. Även för oss hästägare var det fantastiskt att åka ut och hälsa på flocken. Tillsynen skedde på schema – hingstägarna hade ett antal ”pliktdagar” då de var tvungna att åka ut – fler ju närmre ön du bodde. Dessutom åkte jag och de flesta andra ut frivilligt flera gånger. Två roddbåtar fanns till hästägarnas förfogande och det var så härligt att ro över och ge sig ut och leta efter flocken. Ibland var de lätta att hitta, ibland tog det lång tid. Efter ett tag lärde vi oss att det fanns en dygnsrytm i deras rörelser runt ön.
I september hämtade vi hem en hingst som hade vuxit och mognat på alla plan. Nu, sju år senare är han såld och arbetar som tävlingshäst i körning. Jag undrar ibland om han drömmer sig tillbaka till sin ungdoms lägersommar?
