Enhändigt

Gårdagens dressyrpass hemma på vår bana präglades fortfarande av en ängslan för att kanterna har ändrat sig. Grao förstår mycket väl att det är något skumt som ligger bakom, kanter kan inte bara byta utseende sådär av sig själv. Det är något skumt som ligger bakom helt klart, och han vill inte vara nära skumt.

Dessutom roade sig Graos egna gubben i lådan, Sixten, med att leka just gubben i lådan runt ridbanan. Vi har ju häckar utmed båda långsidorna och större delen av ena kortsidan. Det är tydligen jätteroligt att ligga där och smyga och hoppa upp framför hästen. Tänk att en så stor häst kan bli så rädd av en liten katt verkar Sixten tänka. Jag har ibland svårt att hålla mig för skratt, Sixten verkar så nöjd när han hoppar upp med framtassarna ut åt sidorna, som ett barn som ska skrämmas som ett spöke ungefär, och han lyckas alltid skrämma hästen.

Men hur det en var tyckte jag nog att det i alla fall blev lite bättre under passet, kanterna blev lite mindre farliga även om det inte bara seglar på än.

Jag avslutade passet med att prova att rida på en hand. Det är ju något vi behöver kunna så småningom om vi vill rida svår klass WE – och det har vi ändå någon slags ambition att göra i framtiden. I svår klass rider du på en hand på stångbett, men jag börjar inlärningen med att träna enhandsridning på vanligt tränsbett. Så här första gången nöjer jag mig dessutom med skritt, och jag kommer hålla mig i skritt ett tag för att få in tekniken i lugn och ro.

Grao har en stor fördel och en stor nackdel när det gäller enhandsridning, därför upplevde jag det som både lätt och svårt samtidigt. Fördelen är förstås hans känslighet. Jag behöver inte använda tyglarna för att få honom att förstå vad jag vill. Med lite träning kunde jag ställa åt båda håll och rida såväl öppnor som slutor i skritt. Han har verkligen inte svårt att förstå eller att uppfatta vad jag ber om. Svårigheten handlar istället om tillit. Grao ser tyglarna som en trygghet, genom dem tar jag ansvar. När jag tar tyglarna i ena handen verkar han uppleva det som att jag delegerar ansvar till honom. Än så länge är delegerat ansvar inte riktigt hans grej. Men efter en stund verkade han ändå köpa det, och då var han jätteduktig. Men detta är ett skäl till att jag håller mig i skritt ett tag – han måste vara bekväm med att det är så här vi gör innan vi höjer tempo och gångart.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *