Grao och jag började dagen med en utflykt. Vi åkte till fina anläggningen Skönabäck bara en kvart härifrån. Där var det öppen dressyrbana, perfekt för oss att träna på. Varje person hade 20 minuter på dressyrbanan som var uppbyggd på utebanan, framridning i det fina och stora ridhuset. Grao tyckte det var lite märkligt att det stod hindergrejer i hörnen i ridhuset, men på det hela var han hyfsat fokuserad på mig under framridningen.
Här är det idag tredje dagen i rad med rjeäl blåst. Arrangörerna hade tänkt till och hade vita sandsäckar både på staketet och på ridbanebokstäverna. Jättebra tyckte jag. Märkligt, tyckte Grao, och kanske inte helt säkert? Vi började med serpentiner med fem bågar över hela banan. Det tycker jag är ett bra sätt att avdramatisera en otäck bana. Det blir hela tiden olika vinklar och hela banan täcks bra. Samtidigt händer det hela tiden saker och hästen måste fokusera på vad jag ber om, böjningen ändrar sig, jag kan göra tempoväxlingar och så vidare. På kort bana nöjer jag mig förstås med tre bågar. Ett par gånger fick han syn på saker utanför banan och tvärnitade/försökte vända, men jag lyckades lura honom vidare. Det viktigaste i de lägena är att han går fram och att han lyssnar på skänkeln. Prio två är att han inte spänner underhalsen och höjer huvudet.
Störst problem var det vid K, där det stod en vagn med bommar utanför. Där fick jag jobba på en stund för att få honom att gå fram ordentligt. Men efter mina 20 minuter kändes det som om jag kunde rida någorlunda obehindrat var jag ville på banan – precis det jag är ute efter vid ett sånt här tillfälle.
