Arbetsfredag

Efter att vår skog togs ner blev det en hel del ris kvar. Idag tog Ulrik och jag semester och hyrde en bensindriven flismaskin. Vi började med att flisa upp grenarna som togs ner från våra kastanjer i höstas. Allt som är tillräckligt stort att bli ved sågade jag upp med min lilla batteridrivna motorsåg – den köpte vi i höstas och den har verkligen blivit en favorit. Det som var för tunt för att vara ved kastade Ulrik i flismaskinen. När vi var klara med kastanjeriset fortsatte vi nere i hagen. Vi lyckades inte riktigt flisa allt, så det blev en hög kvar, men inte alls i närheten av så mycket som det var innan.

Det blev riktigt mycket ved, och en hel del flis också. Flisen körde vi in i ett uthus, och vi kommer använda den i trädgården, framför allt i rabatter. Vi kommer inte behöva köpa täckbark på bra många år.

I helgen ska vi dra om staketen och släppa hästarna i både den hagen och den andra sommarhagen, på andra sidan vägen. Gräset har verkligen vuxit bra nu, och den åskskur som gav 8 mm inatt kommer nog ge det ännu mer fart.

Renoverade bokstäver

Våra ridbanebokstäver tar en del stryk när de står utmed banan. Framför allt så blästras de av sand, troligen i huvudsak när vi sladdar banan. Dessutom var det en hel del myror i krukorna, och även om vi har haft sedumväxter som övervintrar så såg de inte särskilt kul ut nu. Därför bestämde jag mig för att det var dags för lite bokstavsrenovering. Som tur är så har hinkarna hållit precis så bra som vi hoppades och det var bara utseendet som behövde fixas.

Vi bestämde oss för att testa någon annan kulör än guld den här gången. Ulrik fick handla och välja, och han valde orange. Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till en början, men jag tycker det blev riktigt bra!

Jag hade kvar schablonerna från förra gången, så efter att ha tömt och rengjort hinkarna var det bara att dra igång. Tyvärr var färgen väldigt rinnig, och i kombination med äldre schabloner och ett material (plast) som suger noll färg blev bokstäverna väldigt kladdiga. Det blev inte alls snyggt. Jag skrapade av det värsta, så de blev någorlunda acceptabla i alla fall, och var lite irriterad på mig själv. Jag vet ju precis hur jag BORDE ha gjort för att få ett snyggare resultat.

I krukorna valde vi att plantera två olika sorters lobelia, båda blå. De ser lite fjuttiga ut när de är nyplanterade, men lobelia brukar växa bra, så det blir förhoppningsvis fint ganska snart.

För att få ordning på myrproblemet, som vi haft i krukorna i alla år, både de här och de äldre, valde jag att göra några åtgärder. Det första var att jag la en disktrasa och en tvättsvamp i botten på krukorna. Jag har två tankar med det. För det första är de en fysisk barriär för myrorna, som jag upplever kommer upp i krukorna underifrån, genom hålen. Trasorna och svampen kan släppa ut överflödigt vatten men gör det svårare för myrorna att ta sig in. Den andra funktionen är att ta upp vatten och hålla botten i krukan fuktig längre. Det är ju bra både för blomman och är avskräckande för myror, som inte gillar när det är blött. Den sista åtgärden var att strö lite myrr under krukorna. Nu håller jag tummarna för att de här åtgärderna tillsammans gör krukorna oattraktiva som myrbon.

Årets magnolia

Så här års brukar jag alltid lägga upp en bild på vår magnolia och jämföra med tidigare år. Och här är den – årets magnolia! Förra året fick jag ju ge den lite extra omvårdnad. Det visade sig att en spricka i barken hade gjort den rejält dålig, och det blev inte bättre av att det flyttat in några hundra gråsuggor i sprickan. Jag skar rent, tvättade och sanerade och satte på ett plåster. Dessutom grävde jag ur och gjorde en större rundel runt. Lite senare på säsongen satte jag även kaskadtimjan och grävde ner lite alliumlökar i ringen. Behandlingen verkar i alla fall ha hjälpt. Barken håller på att valla över och magnolian lever och frodas. Några grenar hade hunnit dö, och de är ju förstås fortfarande döda. Nu i år när jag tydligare ser och livet känns stabilt för trädet ska jag försöka klippa bort dem. Jag lägger inte upp varenda tidigare bild i år, det börjar bli rätt många – utan länkar till förra årets inlägg där alla bilder finns!

Och träningssöndag

Även idag blev det två pass för Julia. På förmiddagen var det fortsatt teknikträning och på etermiddagen red vi en hel bana. Vi började med att rida fållan. Julias tips till mig var ”rid inte, åk bara hästkarusell”. Genom att lätta i handen håller vi framåtläge och undviker att galoppera alltför mycket uppåt, vilket vi lätt gör annars. Vi klarar av att rida in ganska vinkelrätt och så som fållan låg här var det klokt att se till att rida ut vinkelrätt också. Då blev det mer plats för vändningen, och jag fick en tillräckligt lång rak sträcka för att hinna byta innan nästa varv.

Parallellslalomen handlar även den om att rida lugnt, få till ett par raka språng och ge en minimal byteshjälp. Rakriktningen emellan är superviktig. Inför bron tvekade han lite, men gick sen duktigt. Grinden gjorde vi utan rep, med fokus på lugn och att stå still. Den blev bättre och bättre för varje försök.

Första försöket med lansen blev inte bra alls, vi studsade mest runt på tvären. Jag fick göra om, med fokus på att bara rida linjen, jämnt framåt. Och det blev genast bättre! Sidvärts väljer jag än så länge att göra mellan bommarna, eftersom Polo blir lite stressad av bommarna på marken. Det gör han utmärkt, han har inte svårt alls att gå åt sidan. Jag väljer även att göra tvärningen lite mindre än vad som behövs med bom under magen, för att etablera flytet framåt.

När allt sattes ihop till en bana blev det totalt 14 hinder. Polo var superduktig och gjorde hinder efter hinder, utan att hetsa upp sig mer. Han blev nästan lugnare för varje hinder istället, det kändes som att han gillade att rulla på mot nästa och nästa. Jag ville bara hitta flytet och känna hur det kändes att rida bana, så vi plockade bort rep, jag lyfte inga grejer och hindret fick vara bommar på marken bara. Att stå still är inte lätt, så det räcker att fokusera på det just nu. Grejerna kan vi ta sen.

Träningslördag

Polo får jobba hårt den här helgen, det är träningshelg i Sandåkra, 10 min hemifrån. Det är två träningspass lördag och två söndag. Eftersom vi har så nära åker jag fram och tillbaka för varje pass. Polo fick gå ut i hagen mellan sina pass – och blev väldigt förvånad när det var hans tur en gång till! Det borde ju ha varit alla andras tur innan det var hans igen? Men han tog det med jämnmod och gick fint upp i släpet och arbetade bra båda passen.

Första passet var dressyr. Vi red i grupp, och Polo och jag hamnade tillsammans med två ston. Det tog Polo absolut ingen notis om, skönt med tanke på att han var hingst så sent som i januari. Vi hade fokus på övergångar och byten. Polo har lite svårt för övergångarna neråt, särskilt från galopp till trav. Det blir lätt lite stretigt och springigt, han har inte riktigt balansen att gå ner till trav på ett bra sätt ännu. När det gäller bytena fick jag bra hjälp av Julia att hitta tekniken. Det blir lätt lite mycket, höga stora byten och ibland inte bara ett. Jag vet ju sedan innan att jag ska göra en väldigt liten byteshjälp. Vi konstaterade att det räcker att jag försiktigt flyttar nya ytterskänkeln/bytesskänkeln om jag samtidigt ser till att ge en eftergift i nya innertygeln för att släppa fram bytet. Inget konstigt, men bra att få sitta och kalibrera och hitta precis hur lite jag ska göra. Nästa sak som Julia konstaterade och hjälpte mycket är att jag måste lätta med ytterhjälpen snabbt efter bytet. Ligger jag kvar lite för länge ökar risken att Polo studsar efter eller fortsätter att byta lite hej vilt. Jag måste verkligen rida olika på Grao och Polo. Grao är ju också känslig, men han behöver mycket stabilare och tydligare hjälpgivning. Med Polo måste allting vara lätt lätt och försiktigt och subtilt.

På eftermiddagen red vi teknik. Vi började med enkelslalom med bibehållen galopp. Det gör vi rätt bra, det vi ska vara noga med är att se till att huvudet är först i alla svängar, inte bogen – även om jag bibehåller lite ställning i de försvända svängarna. Jag fick också testa att göra ett byte mellan första och andra och fjärde och femte stolpen och rida rakt förbi stolpe nr 3 – så det blev en stor svag båge i mitten. Genom att göra så hamnar vi inte i ”bytahelatiden-läge” utan kan styra och kontollera bytena och även väg och tempo. Det är ett jättebra sätt att sakta bygga på enkelslalomen på ett lugnt sätt.

Tre tunnor gjorde Polo bättre än de två gånger jag testat tidigare. Volterna var stora och lugna, och jag hade gott om plats att lägga byten i framåtläge. Första bytet, åt vänster, var riktigt bra, bytet åt höger hade lite för mycket uppåtenergi, men var rent och på rätt ställe.

Även klocka i korridor var riktigt bra. Vi har jobbat en hel del med ryggningarna och kan nu rygga balanserat steg för steg. Det svåraste är att göra halt ur galopp, där har vi en hel del jobb kvar.

Hopphindret var – spännande. Det var pyttelågt, men ett par gånger hoppade Polo jättehögt. Andra gånger hoppade han knappt alls. Den stackars ryttaren visste inte riktigt vad hon skulle vänta sig varje gång… Även här har vi något att jobba vidare med, med lite mer rutin kommer det bli bra.

Även muggflytten måste vi jobba med. Polo tyckte det var lite läbbigt trångt och bjöd inte riktigt framåt. Dessutom tycker han att det är svårt att stå helt still. Jag började med att skritta rakt igenom och avslutade med att göra en kort halt på rätt ställe, men utan att röra muggen.

Lyxlans

Förra året gick våran lans av. Det var ju en rätt enkel lans, en bit rundstav bara. Nu när den skulle ersättas bestämde jag mig för att vara lite mer ambitiös och göra en lyxlans.

Jag utgick från en rundstav som är 27 mm i diameter. Jag ville ha en rätt lång lans, inom intervallet för vad som är tillåtet för tävling förstås. Ulrik var så smart och pragmatisk att han mätte hur lång lans vi får in i bilen. Maxlängd på tävling är 3 meter, 280 cm får vi in utan att det blir alltför knöligt, så det fick bli längden.

Jag började med att forma rundstaven. Jag märkte ut var jag vill att den ska börja smalna av. Jag mätte inte utan tittade på vad som kändes bra, men det blev ungefär 70 cm från ena änden. Sen började jag hyvla och vrida hyvla och vrida för att få lansen konisk. När jag tyckte den var bra tog jag loss, kände på den, och bestämde att den behövde hyvlas mer.

När jag var nöjd med formen målade jag lansen grön i två strykningar. Att den blev grön berodde till stor del på att jag hade en del grön fönsterfärg över sedan jag målade bommar förra året. Jag bad även Ulrik köpa några träkulor och en kraftig magnet åt mig, han jobbar ju inne i Malmö och kan göra sånt på hemvägen.

På Panduro såldes träkulor med 5 cm i diameter i tvåpack. Det var tur. Jag försökte först hyvla till den ena så den skulle bli platt på ena sidan. Jag lyckades snabbt förstöra den. Då tänkte jag att jag slipar den andra platt istället. Jag tog fram slipmaskinen och svor långa ramsor över att alla maskiner i hela världen är konstruerade för högerhänta människor. Det är rätt pilligt att få fast ett sandpapper på den, och när man dessutom måste göra det med fel hand blir det mycket tålamodskrävande. Efter en avsevärd tid och många osande eder fick jag i alla fall dit ett sandpapper, satte i kontakten och tryckte på startknappen. Det smällde till, proppen gick och det kom ett moln av illaluktande rök ur slipmaskinen…

Jag bestämde mig att kulan dög bra som den var, det får helt enkelt vara lite mellanrum mellan lansen och kulan… Jag plockade fram en sprayburk med guldfärg som jag hade kvar sedan jag gjorde ridbanebokstäver. Jag målade knoppen och toppen av lansen med guldfärgen. När kulan torkat skruvade jag fast den med en lång skruv. Jag avslutade med att limma magneten på kulan.

Resultatet – en grön lans med guldtipp och guldkula, som är väl balanserad, snygg och har en magnet i änden. Magneten gör att jag inte behöver sitta av för att plocka upp ringen – oavsett om den hamnar i tunnan eller på marken.

Vi tränar på

Nu när Otto och Polo är så goda vänner kan vi ju också köra dem tillsammans i släpet. På annandagen utnyttjade vi det och åkte och tränade tillsammans, Otto och Ulrik, Polo och jag. Polo är inte så bra på att stå i släpet och vänta, så vi lastade ur och sadlade båda direkt när vi kom. Sen fick Polo stå tillsammans med mig och vänta medan Otto och Ulrik jobbade. När de var klara gick Otto in och stod i släpet och väntade på att Polo skulle bli klar.

Ulrik och Otto arbetade en hel del med att få till bra galoppfattningar, med god kvalitet i galoppen direkt. Det blev riktigt fint efter ett tag. De jobbade även med en del programlinjer.

Polo och jag arbetade bland annat med att rida diagonaler utan att byta galopp. Polo var lite kvick med att byta, och självklart är det jätteduktigt, han VET ju och GÖR. Och framför allt är han väldigt känslig och gör precis vad min kropp säger till honom att göra. Det var för övrigt väldigt tydligt ett tidigare pass i helgen. Jag skulle bara rida i galopp förbi tunnan med lansen. Varje gång jag passerade tunnan bytte han galopp, jättefina rena byten, samma ställe varje gång. Ulrik tittade på mig och sa ”det är jättetydligt vad som händer, du aktar dig för lansen och då byter han”. Minsann, var det inte precis så det var! Jag red så nära lansen att min kropp instinktivt flyttade sig, och då bytte han. Naturligtvis var det samma här, det är min kropp som signalerar bytet. Jag fick först rida linjen som i Lätt B:2, med galopp in på diagonalen, avbrott till trav och ny fattning till andra galoppen. Sen fick jag även rida linjen med bibehållen galopp och fortsätta i förvänd. Det blev väldigt tydligt, att bara jag kan hålla ordning på min kropp så har Polo inga problem med att hålla ordning på sin.

Vi arbetade även en del med diagonalslutor. Även där är det tydligt att nyckeln är min kroppskontroll. Slutan åt höger var riktigt fin, men åt vänster går det lätt i baklås. Resultatet blir en tvär och snabb skänkelvikning, i bästa fall motställd. Nyckeln är att jobba stegvis, forma på volt, behålla formen i en öppna, flytta några steg i diagonalsluta, sen rakt fram i öppna och så vidare. Precis samma jobb som jag tidigare gjort med Grao.

Idag jobbade vi vidare hemma på vår bana. Jag valde att lägga hela fokuset på förvänd galopp och slutor. För förvänd galopp tog jag upp en gammal favoritövning – en tiometersvolt i rättvänd galopp på kortsidan. På öppna delen går jag sedan ut på stora mittvolten i förvänd. Efter ett halvt varv på stora mittvolten lägger jag en ny tiometersvolt utåt, mot den andra kortsidan. Med Grao har jag kunnat stretcha och jobba lite med galoppen för att förbättra kvaliteten, samla på de små volterna och länga sprången lite i den förvända halvvolten. För Polos del behöver jag förstås göra det enklare, han är ju betydligt yngre. Jag låg några varv på den lilla volten. När den kändes bra var jag noga med att sitta helt kvar i böjningen, men förflytta honom ut på det stora förvända spåret. Till min glädje fungerade det riktigt bra i båda varven! Övningen hjälper mig att sitta kvar och sitta rätt genom den förvända delen, och Polo lärde sig fort att han fick vända in på den rättvända volten efter ett halvt varv.

Skolorna arbetade jag med som på lektionen, men jag lade allra mest tid på att göra dem i skritt. När det kändes bra övergick jag till trav mitt i övningen och bara fortsatte på samma sätt. Vänsterslutan är fortfarande svår, men jag fick några bra steg i trav då och då – och jag lyckades med att inte vara girig. Jag nöjde mig med ett par steg och fokuserade mer på att kunna avbryta diagonalslutan genom att rida rakt fram i öppna, med bibehållen böjning.

Äntligen gräs

Här har gräset verkligen tagit fart sista tiden. Temperaturen har legat rätt högt, tyvärr har det kommit lite för lite regn men än så länge har det inte fått så stora konsekvenser. Vi hoppas att det kommer en del regn de närmaste veckorna också. Våra hästar går ju i två olika hagar. Otto och Polo har haft lite gräs i hagen under en längre tid. För en vecka sedan öppnade jag upp en liten bit till, med lite mer gräs. När de gått där några dagar öppnade vi upp till hela skogen. Där har det ju tidigare inte funnits särskilt mycket gräs, men nu när träden är borta kommer det en hel del där. De får fortfarande jobba lite för gräset, det finns lite här och där. Hagen är dessutom rejält stor. Igår fick vi hämta dem allra längst ner, vilket innebar en promenad på drygt 1,6 km. Polo och Otto gär gärna ner i skogen, men kommer då och då upp till änden närmast gården, där de andra hästarna och vattnet är. I morse gick Otto ner direkt när jag släppte ut honom. När Polo kom var han precis på väg att svänga ner utom synhåll några hundra meter bort. Polo galopperade efter och tog svängen balanserat och fint.

Gräsläget för Xipo och Grao har varit tråkigare. De går i vår grusade rasthage där det i princip inte finns något alls. I torsdags gjorde jag i ordning en ruta på ca 50×50 meter till dem i en av gräshagarna. De fick gå ut någon timme där – det är mark med väldigt effektivt bete, ca 10 cm högt och tätt. Gradvis har vi längt tiden de går där, men de får först gå i rasthagen och äta hö. Xipo tycker det är urdåligt, och ställer sig vid bortre grinden och väntar på att bli flyttad. Gradvis kommer tiden ökas upp till halvdagar, för att sedan bli heldagar på gräs.

Nackfläta

Både Polo och Grao har ju mycket man. Graos är tjockare, Polos är längre. Dessutom har Polo rejält med pannlugg. Det gör att det lätt blir en hel del rufs bakom öronen, där pannluggen övergår till man. Manen hamnar lite överallt runt öronen. Ett sätt att lösa det är ju att klippa lite i nacken, bakom öronen. Då blir det tydligare vad som är lugg och vad som är man, och grimma och träns får ett tydligt ställe att vara. Men jag tycker det är rätt stora nackdelar med den lösningen. Det är inte särskilt snyggt, och man måste hålla efter precis hela tiden för att inte få opraktisk och missklädsam stubb mellan öronen. På Polo har jag därför testat en ny lösning. Jag har helt enkelt gjort en fläta i nacken, av den första lilla biten av manen. Det gör i alla fall att det blir en tydligare avgränsning mellan man och lugg, och jag tycker grimman och tränset ligger rätt bra också.

Lite materiell lycka

Jag har under en längre tid varit på jakt efter nya ridstövlar både till tävling och till vardag. I höstas bestämde jag mig för att slå på stort och måttbeställa och designa ett par egna. Jag valde till sist Amazona Sueca, och eftersom de hade ett bra erbjudande om man beställde två par så gjorde jag det. Jag hade just då ingen planerad resa till Stockholm, så jag bokade en måttnings-session via zoom. Ulrik och jag gjorde först en mätning enligt de instruktioner och filmer vi fick. Sen gjorde vi en till via zoom och jämförde måtten. Det var rätt skönt att ha den hjälpen, det är ju rätt mycket som står på spel. Sen har jag väntat. Och sen väntat lite till. Men nu äntligen kom mitt paket! Jag var rätt nervös när jag packade upp och körde i fötterna i stövlarna. Tänk om de inte passar? Men det gjorde de, alldeles utmärkt! Och jag är fortfarande nöjd med de val jag gjorde i höstas. Tävlingsstövlarna är bordeauxfärgade i blankt skinn, med en rak brougerand över tån. Vardagsstövlarna är av vaxat läder i ljust brunt, med ljusbruna läderdetaljer och polospänne. Tänk, då visste jag ju inte ens jag skulle ha en häst som heter polo 😀 . Båda paren har snörning fram. Det valde jag för att kunna ha tjockare byxor och strumpor på vintern, då kan jag bara släppa lite på snörningen. Till vardags snörar man förstås inte, utan använder dragkedjan. Nu ska jag rida in stövlarna, men eftersom de är måttade känns det inte alls särskilt jobbigt. De passar ju redan. Jag valde dessutom att göra vardagsstövlarna en halv cm kortare i skaftet, för att de ska vara lite bekvämare från början. Jag måttade även foten i dem med en formgjuten sula för att ha riktigt bra komfort till vardags. Tävlingsstövlarna får vänta lite, men snart hoppas jag att Polo och jag ska kunna känna oss för på tävlingsbanorna också.