Kajsa på Olsgård

Vi hade planerat att åka upp i någon lift i bergen för att komma upp på hög höjd. Det visade sig att ett sommarliftkort ingick i vårt hotellboende, så vi kunde välja vilken lift vi ville i hela dalgången. Efter lite funderande tog vi den som gick upp mot Stubaiglaciären.

Det visade sig vara tre olika liftar som tog oss upp till hela 3200 meters höjd! Jag konstaterade efter lite funderande att det är nytt höjdrekord för mig, jag har tidigare varit på lite drygt 3000 meters höjd som högst. På den höjden är luften påtagligt tunnare än vi är vana vid, och det blev pinsamt flåsigt att gå de sista trapporna upp till utsiktsplattformen. Däruppe såg vi ett bergspanorama åt alla håll, det var magnifikt och absolut värt att bli lite andfådd för. Det var lite krispigt i luften, men solen värmde gott. Vi hade t-shirts och shorts och lät jackorna ligga kvar i väskan, de behövdes inte.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag fotade massor med både mobilen och den stora kameran, bilderna här är med mobilens vidvinkel. Från glaciären rann det bäckar och forsar med isgrönt vatten, det är ju så de stora floderna i Europa föds. De ser riktigt kalla ut, troligen är det en hel del kalksten på botten också som gör att vattnet blir sådär isigt blågrönt.

Efter att ha delat en portion kaiserschmarrn åkte vi vidare till Salzburg. På vägen såg vi Berchtesgarden uppe på en bergstopp, men vi hade inte tid att åka upp dit. Vi hade bokat konstertbiljetter i Salzburg och ville hinna checka in på hotellet och äta innan.

Konserten var en kammarkonsert med en pianotrio, Trio Amiens. De spelade musik av Mozart, Beethoven, Massenet, och Berwald och ett extranummer där Ulrik gissar vilt på Astor Piazzolla. När vi går ut sneglar jag på violinistens notställ – och konstaterar att han hade rätt!

Utan att egentligen köra jättelångt så har vi lyckats vara i fyra olika länder idag. Vi började i Tyskland, och dagens första anhalt var Mainau. Jag har tänkt att det är ett ställe fullt av pensionärer, särskilt svenska pensionärer. Och ja, de fanns där i mängd, men många andra också, i alla åldrar. Sammanfattningen från mig lyder: dyrt inträde, fin trädgård, fantastiskt fjärilshus. Det sista gjorde att jag tyckte det var värt pengarna, det var verkligen en upplevelse att gå runt bland tropiska växter omringad av stora, vackra fjärilar. Vi såg dessutom en zeppelinare – visserligen i turisttrafik, men ändå! När såg man det sist liksom?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi fortsatte utmed Bodensjöns strand, så vacker väg! I Konstanz svängde vi in i Schweiz, vi blev lite förvånade när det plötsligt var en gränsstation mitt inne i stan! En bit in i Schweiz köpte vi en halv kyckling i en grillvagn utmed vägen och delade på till lunch. Det var supersmaskigt, och tillsammans med de körsbär vi köpte när vi körde igenom några fruktodlingar blev det en utmärkt måltid med efterrätt.

Sedan bar det uppåt. Massor uppåt, på serpentinvägar. När vi kört i drygt tre timmar konstaterade vi att vi hållit en snitthastighet på 36 kilometer i timmen… När vi kommit upp en bra bit över Bodensjön såg vi den här skylten:

Kan vi verkligen se fem länder, undrade vi? Det slår ju i så fall förra årets bästa utsiktspunkt Dreiburgblick vid Rhen. Vi gjorde ett snabbt överslag och konstaterade att om man kan se bra åt alla håll skulle vi nog kunna se Frankrike, Tyskland, Schweiz, Lichtenstein och Österrike. Fem länder, bingo! Vi svängde in på parkeringen och konstaterade att vi fick gå sådär 100 höjdmeter också. Nåväl, det kunde det väl vara värt att se fem länder! Och nog var utsikten magnifik, men vi blev ändå lite besvikna när vi insåg att flera av länderna faktiskt var tyska landskap och inte vad vi kallar länder… Men trots diset hade vi ett fantastiskt panorama över hela Bodensjön och vi såg dessutom både bruna och röda glador uppifrån och rakt från sidan eftersom ängarna var så branta.

Vi fortsatte köra på små slingrande serpentinvägar till Lichtenstein, dagens tredje land. Där lade vi in adressen till nattens hotell – och GPS-en sa att vi hade fem timmar dit! Vi blev förskräckta, vi skulle bli jättesena och missa middagen vi bokat där. Men vi kom på att vi hade matat in ”undvik betalväg” och gjorde en ny sökning med betalvägar godkända – och drog en lättnadens suck när det bara blev drygt två timmars resväg. Helt perfekt!

Vi körde in i vårt fjärde land, Österrike, och nu blev det istället tunnlar i mängd. Den längsta tunneln var faktiskt 15,5 km, det är jättelångt! Dessutom var det hur många som helst som var mellan 500 m och 5 km. Alplandskapet mellan tunnlarna var dramatiskt vackert!

Neustift där hotellet ligger är en liten alpby och vårt Sporthotell spelar hårt på tyrolervarumärket. Inte konstigt – utsikten från vår balkong känns som en reklamaffisch.

De hade till och med alphö i ett glas som dekoration på alla borden!

Även idag gick vi upp tidigt – om än inte lika tidigt som igår. Vi hade mycket på schemat! Det första var ett besök på Landgestut Celle. Där var det i och för sig sommaruppehåll och nästan inga hästar på plats, men vi fick i alla fall en möjlighet att se oss runt på området.

• 

• 

• 

Inne i det gamla ridhuset blev vi dock riktigt besvikna. De hade under helgen hyrt ut det för en firmafest, och det ser rent förjäkligt ut! Vi funderade på hur man gör ett sådant underlag med glas, burkar och konfetti i ridbart igen.

När vi körde vidare mot Hannover fick vi syn på en skylt där det stod hengstprüfungsanstalt, HPA. Det där med förkortningen fick mig genast att känna mig som på jobbet, så hade vi sagt där! Men vi svängde i alla fall in och fick se en kort träningssejour av en fin ung hannoveraner.

Vi hade inte hur mycket tid som helst på oss, för kl 10 skulle vi vara på Passiers sadelfabrik i Hannover. Passier har gjort sadlar i över 150 år och företaget har gått i familjen, nu är det femte generationen som äger det. Det var verkligen jätteintressant att få se hur lite läder, plywood och metall bit för bit växte fram och blev en sadel. Resultatet av vårt besök kommer bli en artikel om hur en sadel görs i tidningen Hippson till hösten.

Efter besöket följde lite för många timmar på autobahn. Det var massor med vägbyggen och köer. Vi gjorde en avstickare i en by och åt lunch, vilket tyvärr tog lite tid det med. Under tiden steg temperaturen utanför bilen upp över 30 grader, så skönt ändå att ha AC i bilen. Jag roade mig dessutom med att fota skyltar med logotyper som inte har synts till på ett tag.

• 

• 

Kvällen tillbringades i studentstaden Heidelberg. Det är en jättefin liten stad och sista biten vi körde över bergen var så vacker. Vi fick riktigt god mat på Schnitzelbank, en restaurang och vinbar. Ja, Ulrik åt faktiskt sin tredje schnizel på två dagar! Jag valde en pepparstek på kalvryggbiff och ett glas rött vin. Den goda maten vägde väl upp att det var rätt trångt och varmt på den pyttelilla restaurangen – där en person på ett imponerande sätt klarade av att själv hålla alla gäster nöjda och servera all mat.

• 

Vi promenerade någon timme i altstadt, bland alla andra turister i den sköna sommarkvällen. Allra mest fascinerande var skyltfönstret där de sålde lederhosen, dirndlklänningar i lisebergskaninfärger tillsammans med en guldfärgad kalashnikov, en butterfly-kniv, en elpistol och tårgas.

• 

• 

• 

Nu sitter vi i hotellträdgården under tiden som vi försöker dra ut dagens värme ur vårt hotellrum med hjälp av en fläkt och vidöppna fönster. Jag hoppas vi får ner temperaturen till samma som det är ute nu, annars blir det tokjobbigt.

I morse gick vi upp i ottan och tog båten från Trelleborg till Rostock. Vi drar på roadtrip och låter våra trogna hästvakter (Matilda, Anna-Karin, Ann-Marie och Monica, vi uppskattar att ni vaktar gård, hästar och katter åt oss så väl!) sköta och vakta allt hemma åt oss.

Jag tycker det är sån härlig känsla av frihet att ta båten söderut och bara kunna köra vart man vill! Eller den här gången hade vi faktiskt bokat boende i förväg hela vägen, men ändå.

Det var lite kallt på båten, men sista halvtimmen satt vi ute och tittade på den fina infarten i Rostocks hamn – då insåg vi att det var rejält varmt ute. Mycket riktigt, temperaturen låg sedan på 38 grader större delen av dagen.

Jag startade semesterkänslan med att köpa en stor toblerone. Har ni sett så glest det blivit mellan alptopparna i dem!

Vår första anhalt och övernattning är i Celle. Här tänkte vi titta på bauhaus-arkitektur av Otto Haesler, som ritat en del spännande hus här 1924-30. Han var alltså tidig och en föregångare till bl a Gropius. När vi frågade på hotellet hur vi hittade dem fick vi en fnysning till svar. Celle är korsvirkeshus! Såna där lådor har inte här att göra!

• 

• 

• 

Ja, det kryllar av korsvirkeshus från 15- och 1600-talen här, och även en del yngre. Det är maffigt med hela långa gator med karaktäristiska gavlar. Titta särskilt på huset på bilden i mitten. Det är alltså byggt mycket senare än de andra, 1960!

Men vi tycker ju ändå att Otto Haesler-husen är intressanta, så vi letade upp en del.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi diskuterade lite vad som skiljer neues bauen, det som vi i Sverige kallar Bauhaus efter skolan som bildades, från funkis. Vi konstaterade att det finns många gemensamma drag, till exempel att fönstren sitter långt ut i hörnen och att byggnaderna är designade för att vara bra att bo i, men också en del skillnader. Det känns som om det finns en mer klassisistisk estetik i dessa, kombinerat med starka influenser från kubismen.

Även här hittade vi ett hus som vi uppfattade som betydligt senare, men i samma tradition.

Den bågiga formen här ger dessutom associationer till jugendstilen, vilkte jag tycker blev en intressant kombination med de tydliga dragen från neues bauen.

Vi såg också ett annat kul hus. Det är helt målat med tromp d’oeil!

• 

• 

I den franska parken i staden kunde vi dessutom studera centralperspektiv.

Efter att vi tittat på hus var det skönt att sätta sig på en uteservering, äta en schnizel som till vår stora glädje var av fin kvalitet och opanerad, sån där tysk god svampsås med massor med grädde och för Ulriks del en öl, för mig ett glas rosé. Därefter flyttade vi över gatan och tog efterrätten där, italiensk glass för Ulrik och tiramisu (förstås!) för mig.

I morgon är det landgestut Celle som gäller innan vi lämnar den här stan!