Höjdare

Vi hade planerat att åka upp i någon lift i bergen för att komma upp på hög höjd. Det visade sig att ett sommarliftkort ingick i vårt hotellboende, så vi kunde välja vilken lift vi ville i hela dalgången. Efter lite funderande tog vi den som gick upp mot Stubaiglaciären.

Det visade sig vara tre olika liftar som tog oss upp till hela 3200 meters höjd! Jag konstaterade efter lite funderande att det är nytt höjdrekord för mig, jag har tidigare varit på lite drygt 3000 meters höjd som högst. På den höjden är luften påtagligt tunnare än vi är vana vid, och det blev pinsamt flåsigt att gå de sista trapporna upp till utsiktsplattformen. Däruppe såg vi ett bergspanorama åt alla håll, det var magnifikt och absolut värt att bli lite andfådd för. Det var lite krispigt i luften, men solen värmde gott. Vi hade t-shirts och shorts och lät jackorna ligga kvar i väskan, de behövdes inte.

Jag fotade massor med både mobilen och den stora kameran, bilderna här är med mobilens vidvinkel. Från glaciären rann det bäckar och forsar med isgrönt vatten, det är ju så de stora floderna i Europa föds. De ser riktigt kalla ut, troligen är det en hel del kalksten på botten också som gör att vattnet blir sådär isigt blågrönt.

Efter att ha delat en portion kaiserschmarrn åkte vi vidare till Salzburg. På vägen såg vi Berchtesgarden uppe på en bergstopp, men vi hade inte tid att åka upp dit. Vi hade bokat konstertbiljetter i Salzburg och ville hinna checka in på hotellet och äta innan.

Konserten var en kammarkonsert med en pianotrio, Trio Amiens. De spelade musik av Mozart, Beethoven, Massenet, och Berwald och ett extranummer där Ulrik gissar vilt på Astor Piazzolla. När vi går ut sneglar jag på violinistens notställ – och konstaterar att han hade rätt!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *