Hästig helg

wp-1476092465630.jpg

Vi har haft ytterligare en helg full av hästaktiviteter. På lördagen åkte vi till Kristianstad med Xipo för att hjälpa till att fira Kristianstad Ridklubb som fyller 70 år. Ridskolan finns på en mysig gård som ligger precis i utkanten av stan. Det går både cykelvägar och stadsbuss dit. Det är verkligen toppen med ridskolor som kan ligga så tillgängliga, det gör att även barn som inte har möjlighet att få skjuts kan vara där – och de kan åka dit när de vill och inte bara när de har sin lektion. Här fanns det dessutom vettiga hagar, det kan ju vara ett problem när ridskolan ligger för nära stan.

Vi började med att Ulrik visade en teknikritt på medelsvår nivå. Banan han ritat hade en hel del svårigheter, så det var rätt tufft för honom. Jag var speaker och berättade för åskådarna vad han gjorde och vad grenen går ut på. Därefter visade han hur samma bana reds på Lätt B-nivå och avslutade med att visa en speedritt på medelsvår nivå. Därefter fick sex elever, tre på ponny och tre på stor häst, prova på att rida några hinder. De blev mycket inspirerade och kommer lägga in WE i ridskoleverksamheten framöver.

Grao fick arbeta på banan hemma innan vi åkte – och han arbetade på fint fast alla kamraterna fick gå ut i hagen under tiden.

wp-1476086854948.jpg

På söndagen började vi med att se över staketet runt en skyddszon som vi tänkt släppa på hästarna på under hösten och vintern. De gick där förra vintern, så vi behövde bara justera och fixa lite. Bitvis finns det nässlor som är mellan 150 och 200 cm höga där – så det är viktigt att man är välklädd!

wp-1476086823976.jpg

På eftermiddagen var det Arnos tur att åka iväg och jobba. Han fick åka tillbaka till Stall Win, men idag var det duktiga kusken Jenny Steen, som köpt Hugo från oss, som körde. Hon hade med sin egen inkörningsvagn och sele.

Arno tyckte först att det var otäckt med den här vagnen som skramlar och rör sig lite mer än en travsulky – och dessutom dras med draglinor. Men efter ett tag vande han sig och han travade några varv ute på en gräsvall. Vi kommer fortsätta jobba ihop med Jenny med körningen nu när det är dags att gå från inkörd till körhäst. Arno är dessutom till salu, så vi hoppas att hans framtida ägare får glädje av det arbete vi lägger på honom nu.

wp-1476092419390.jpg

Att köpa häst osedd

wp-1475951599878.jpg

Jag köpte Grao från Portugal utan att ha sett honom i verkligheten. Det var naturligtvis ett svårt beslut på många sätt – men på andra var det faktiskt inte så komplicerat. Nu när jag hunnit provrida ordentligt här hemma kan jag i alla fall säga att det var ett helt riktigt beslut – jag hade definitivt köpt honom efter en provtidning.

Redan för ett år sedan när jag sålde Hugo fanns en tanke på att köpa en ny häst – även om jag då bestämde mig för att det inte var dags än. Jag var dock helt säker på att nästa häst jag köpte skulle vara iberisk. Jag hade dessutom en ganska klar bild av vad jag sökte för egenskaper hos hästen.

Under våren diskuterade vi hur vi skulle göra med kommande betäckningar av Amelia och vi kom fram till att vi ville betäcka våren 2017, eller i alla fall senast våren 2018. Innan dess ville jag alltså ha en ny ridhäst. Jag började fråga runt bland vänner och bekanta för att se om någon kände till en lämplig häst. Det skulle helst vara en lusitano, men en PRE eller en korsning med lusitano eller PRE kunde också fungera om de hade rätt egenskaper. Jag ville ha en häst som rörde sig framåt och inte bara uppåt, och jag ville ha massor med nerv, energi och känslighet. Jag ville inte ha en utbildad häst, men den skulle vara inriden – 4 eller 5 år såg jag som idealiskt.

En person som det var självklart att fråga var Joao Lynce, som Ulrik köpt Xipo av och som sålt många hästar till Sverige. Jag har även ridit en del för Joao både på mina hästar i Sverige och på hans hästar i Portugal, så han har rätt bra koll på mig som ryttare.

Han svarade direkt på mitt meddelande: I have got your horse! Han skickade åtta filmer på ungefär en minut var, där han visade en fin brun femåring enkelt och okomplicerat i skritt, trav och galopp. Detta gillade jag  – många salufilmer visar en massa rörelser och det är verkligen inte alltid hästarna är mogna för de arbetspiruetter och passageanslag som de visar upp. Jag sökte dessutom inte utbildning utan ett råmaterial – och det var det jag ville se på filmen.

Jag tyckte att hästen var det absolut bästa i den åldersklassen och prisklassen som jag sett, och vi började diskutera en resa till Portugal så jag kunde provrida.

Tyvärr visade det sig inte vara så lätt att få ihop. Det var bara några dagar som kunde komma ifråga, och då var flygen rejält dyra. Dessutom hade vi svårt att på så kort varsel få fram ytterligare ett gäng hästar på ungefär samma ställe  – så om jag åkte skulle jag inte ha kunnat provrida så många fler. Alternativet var att vänta till efter sommaren och då lägga upp en lite mer planerad resa med ett gäng hästar att provrida.

Då kom jag på att några vänner till mig, Mia Säwe och Åsa Linnér, varit hos Joao under våren och provridit lite hästar. Åsa hade för övrigt köpt en halvbror till hästen jag var intresserad av. Jag kontaktade dem och det visade sig att Mia hade provridit honom. Hon hade dock i första hand letat häst till deras ridskola, och där hade han inte passat. Jag hade några långa samtal med henne där jag ingående diskuterade hur hon hade upplevt honom vid provridningen. Mia menade att det var fel häst för mig om jag var ute efter en ren WE-häst, men när jag förklarat att jag framför allt ville ha en häst som var rolig att rida varje dag och vilka egenskaper jag sökte bekräftade hon att de egenskaper fanns hos den här hästen.

wp-1472213053541.jpg

Där någonstans började jag  känna att det här nog verkligen var rätt häst för mig, och Ulrik och jag kom fram till att vi inte ville vänta till hösten. Chansen att han fortfarande skulle finnas kvar då kändes inte så stor. Under tiden hade vi förstås kollat på alla iberiska hästar till salu som vi kunde hitta på film, och vi hade svårt att hitta någon i samma prisklass som ens kändes i närheten kvalitetsmässigt.

Jag skickade även filmerna till Johanna Nygren som driver Hagens Ridcenter och som är den person jag känner som har allra flest iberiska hästar. Hon sa ”köp, köp”. Även min tränare fick se filmer, och han påpekade både styrkor och svagheter hos honom – men generellt var han positiv.

Naturligtvis är det en chansning att köpa en häst som jag har tänkt tillbringa de kommande femton åren eller så tillsammans med på det här sättet. Men jag kände ändå att jag hade stöd från personer jag litar mycket på. Ulrik och jag var dessutom helt överens. För att ytterligare öka på säkerheten såg jag till att fullförsäkra honom redan i Portugal, i ett försäkringsbolag som accepterade den engelskspråkige portugisiske veterinärens besiktning. Grao röntgades dessutom och plåtarna gick direkt till min försäkringsveterinär som var den som fick godkänna dem.

Men visst var det extremt pirrigt att åka in till hästhotellet utanför Malmö och hämta en häst jag aldrig hade sett. Och det var riktigt nervöst att sitta upp första gången. Tack och lov kändes det helt rätt från första början, och ju mer vi lär känna varandra, desto bättre blir det.

Dessa saker gjorde att jag vågade köpa osett:

  • Vi har köpt häst av säljaren innan
  • Säljaren har sett mig rida och känner mig som ryttare
  • En person jag känner hade provridit
  • Säljaren har exporterat flera hästar tidigare till Sverige
  • Försäkringsbolaget försäkrade in till fulla värdet på plats
  • Hästen presenterades på ett bra och representativt sätt på film
  • Priset var inom min budget och jag fick mycket för pengarna

Imponerande ålder

wp-1475779601465.jpg

Idag plockade jag fram ett täcke ur gömmorna och provade på Grao. Det är ett Rambotäcke som jag köpte på Travshopen i Mantorp på den tiden jag bodde där. Jag flyttade därifrån 1998, men jag tror det här täcket är från 1996. Det fyller alltså troligen 20 år i år! Täcket reades ut eftersom en travtränare hade blivit sponsrad med ett stort antal täcken – i fel storlek. Jag har för mig att jag betalade 800 kr för det – något jag på den tiden tyckte var en hisnande summa. Sådär 20 år och flera hästar senare kan jag konstatera att det var ett rätt bra köp. Till och med Hugo har haft det – och det har ändå inte någon lagning.

Koll på kvarka

wp-1475742190674.jpg

I förra numret av Ridsport skrev jag bland annat om regler och lagstiftning runt kvarka och smittspridning. Det är ju en anmälningspliktig sjukdom, men det är veterinärer och labbpersonal som är anmälningspliktiga, inte vi hästägare och stallägare.

Bästa sättet att bekämpa kvarka är att sprida kunskap om sjukdomen och hur den sprids. SVA har som vanligt bra information på sin hemsida. De skriver bland annat:

Kvarka är ingen ”luftburen” smitta utan det är slem och hostningar, direktkontakt, utrustning och människor som går emellan hästar som kan vara smittkälla.

Även HästSverige har bra information om kvarka. Om du vill veta hur smittläget ser ut just nu är kvarkakartan ett bra verktyg. Här kan du se inrapporterade fall i Sverige. Tänk bara på att det är veterinärpraktikens adress som ligger till grund, inte var stallet ligger.

Frön av mauretansk malva

Trädgård 031

Sommarens favoritblomma har nog varit den mauretanska malvan. Den har blommat från juni och blommar fortfarande.

wp-1472738204882.jpg

Nu finns det även frön, och jag delar gärna med mig av den här skönheten. Skicka ett adresserat och frankerat kuvert till mig så skickar jag tillbaka frön! Jag sådde mina inne i mars och planterade ut dem i början av maj.

Man kan inte alltid lyckas

höbal4

Jag har ju experimenterat med höbalsodling i år. Redan från början hade jag problem. Först fick jag inte balarna att brinna. Sen bestämde jag mig för att odla i dem ändå, och då såg det bra ut ett tag. Jag fick vattna ganska mycket, men det fungerade och det växte. Men så började pumporna plötsligt vissna och bli mindre. Efter ett tag insåg jag att det var sniglar som åt på dem. Jag plockade sniglar febrilt men klarade inte av att hålla tillbaka dem. När pumparna var slut gick sniglarna på morötter och lök, och slutligen även potatisen. Jag förlorade kampen och gav upp någon gång efter midsommar. Jag har lyckats skörda några små lökar, that’s it.

höbal1

Jag kommer göra ett nytt försök nästa år. Jag har en del saker jag vill förändra, och jag funderar på olika sätt att hålla sniglarna borta.

Fint besök

wp-1475518369230.jpg

Idag när när vi höll på med Arno på stallgången hörde jag en fågel som swishade i luften. ”är det en svala i stallet?” frågade jag Ulrik som stod på andra sidan om Arno. ”Nej, sa Ulrik, kom hit och kolla!”

På hans axel satt en dvärgpapegoja med precis samma färg som hans väst. Vi hade precis sett katterna i stallet så vi blev lite oroliga, men vi lyckades få med fågeln in i sadelkammaren och stänga in honom där. Jag fotade och lade ut på Facebook – på mitt eget flöde och delade i byalagets flöde. Det tog inte lång tid förrän flera i byalaget hade konstaterat att det låg en efterlysning på en likadan fågel i gruppen.

Efter ett tag fick jag kontakt med ägaren. Under tiden försökte vi göra ordning hästarna, men det var inte så lätt att gå ut och in ur sadelkammaren. Fågeln ville helt klart hänga med oss! Vi visste ju att våra katter var någonstans på gården, så vi fick vara väldigt försiktiga så fågeln inte kom ut och katterna inte kom in. Hela tiden jag tog på mig ridstövlarna hade jag fågeln på huvudet, på handen och på axeln. Han var verkligen rar och fin!

Husse kom och hämtade fågeln medan vi satt och red, och det var ett glatt återseende från båda parter. Han hade tydligen en fågelpartner hemma som saknade honom också. Tänk så snabbt det kunde bli ett lyckligt slut på detta, tack vare Facebook!

 

Lite ridbilder

wp-1475343245163.jpg

Idag tog Ulrik lite bilder när jag red Grao. Vi började ju med att känna på varandra lite försiktigt, Grao var fortfarande rätt nykastrerad när han kom och han hade ju åkt lastbil i en hel vecka för att komma hit. Nu börjar vi känna varandra lite bättre och det blir mer arbete på ridbanan. Jag har konstaterat att höger varv är jobbigare – där ramlar gärna ytterbogen ut så där får jag påminna om att hålla den på plats. Idag upptäcket jag för övrigt ett sätt att jobba med detta. Grao är inte jätteförtjust i att gå förbi våra hinder som står utanför banan. Jag lade mig på en volt i höjd med hindren i högervarv – då drog han in bogen av ren självbevarelsedrift när han passerade de läbbiga grejerna!  Jag får även tänka på rakriktningen när jag bromsar – han har mycket energi och börjar lätt slingra när jag tar ner tempot för att göra en övergång. Över huvud taget jobbar jag mycket med att göra saker enkelt och okomplicerat och inte krångla till det. Det brukar vara en bra grund för fortsatt arbete.

wp-1475343357925.jpg

wp-1475343113835.jpg

Vänstergalopperna är mina favoritstunder på ridpasset. Båda galopperna är riktigt bra – det häftigaste är att han har kraftfulla språng som verkligen är i uppförsbacke. Galoppen är dessutom mycket reglerbar, han ökar och samlar på ögonblicket. Högergaloppen är dock ännu inte lika stark som vänstergaloppen, så medan jag mest bara kan åka och njuta i vänster så är det lite mer arbete i höger.

wp-1475343034387.jpg

Även i höger är det mycket luft under frambenen!

wp-1475342996953.jpg

Höavstötande material

Jag har ett par mountainhorse-ridbyxor som jag verkligen gillar. De är sköna, sitter bra och har snygg färg. Men de är helt hopplösa att ha när man hanterar hö. Då blir det så här:

wp-1475334067434.jpg

Kunskapen om vilka material som inte attraherar hö är värdefull kunskap för den som går ut och morgonfodrar och kvällsfodrar i lite olika typer av kläder. Det absolut bästa är något otippat: Plysch. Japp, sån som man hade i myskläderna på 70-talet alltså. Själva luggen är så blank att inget hö fastnar. Därför ser jag alltid till att ha ett par mysbyxor i plysch – hästmatarbyxor helt enkelt. Annars är ju morgonrock och gummistövlar en klassisk hästmataroutfit, i alla fall i det här huset.

Träningswraps

wp-1475053142492.jpg

Vi har en bra bit att köra till vår tränare, och vi tränar dessutom ganska sent på vardagskvällarna. Det gör att vi ofta kommer hem närmare 22.30, och då är det lite väl sent för att äta kvällsmat. Hästarna ska ju också tas omhand innan vi får gå in. Äta innan träningen har vi för det mesta svårt att hinna med, det kan bli lite yoghurt på sin höjd.

Därför har jag kommit på en toppenbra lösning – jag gör wraps som vi äter i bilen på väg hem. De smakar så himla gott när vi är färdigtränade, och de är enkla och behändiga att äta i bilen.

Jag använder de största tortillabröden och fyller dem med lämpliga rester och grönsaker. Har jag inga bra rester kan jag köpa en bytta blandade salladsingredienser från butikens lunchsalladsdisk. Där finns det massa goda saker, i de som är på bilderna här är det sallad av olika sorter, tomat, avokado, rödlök, pasta med pesto och grillad kyckling. Detta toppade jag med Biggans Thai Mahal-sås. En god sås med töntigt namn!

Wrapen sveper jag in i folie – först en bit runt basen, den sitter kvar under tiden som vi äter. Sedan en bit om toppen för att hålla allt på plats. Den är enkel att ta bort när vi ska äta.

wp-1475053160042.jpg