Vi bestämde oss för att åka till Åre ganska sent och när vi först letade boende fanns det inte så mycket att välja på. Men så hittade vi ett dubbelrum på hotell Tott, och vi bestämde oss för att boka det. Det var ett bra val! Hotellet är stort och har en hel del andelslägenheter, men vi bodde alltså i den rena hotelldelen, i ett rum med fantastisk utsikt över byn och sjön.
Vi insåg snabbt att en mycket stor fördel med hotellet var spa-avdelningen med bubbelpooler. Det var fantastiskt skönt att krypa ner i en varm bubbelpool med utsikt efter att ha åkt skidor en hel dag. Musklerna fick sig en genomkörare och blev (nästan) som nya. Det var så bra att vi konstaterade att vi nog helst alltid vill bo med bubbelpool i fortsättningen när vi åker skidor. Dessutom fanns det mysiga badrockar och tofflor på rummet.
Servicen på hotellet var god och frukosten hade bara en enda brist – det fanns inga croissanter. Annars uppskattade jag att det fanns frikostigt med färsk frukt till exempel.
Mat och dryck är inte billigt i Åre – men det är gott! Vi åt mycket bra alla dagar. En favorit var den här fläderdrinken som serverades på Werséns. Ulrik drack en hel del lokal öl och jag frossade i irish coffee – perfekt efter en dag i backen! Flera dagar gjorde vi så att vi delade en lunch i backen. Det är gott att få i sig något lagat mitt på dagen, men vi vill ju inte bli proppmätta när vi ska åka skidor, så det kändes som en bra strategi. Kaffe och bulle blev det en och annan gång också.
Vid ett par tillfällen var vädret faktiskt så bra att det gick att sitta ute, i alla fall om man hittade lä.
Skidåkningen i Åre i år var minst sagt varierande. Vi hade alla väder som finns. Första dagen blåste det och var kallt. Det var dålig sikt och skidglasögonen isade igen. Backarna var rätt bra men i och med att vi inte såg så långt framför oss blev det ändå lite knepigt.
Under natten till dag två snöade det. Mycket. Jag gissar att det kom ungefär 30 cm nysnö under natten, snö som alltså inte blev pistad. För mig som inte är så duktig skidåkare blev det jobbigt. Backarna blev uppåkta och puckliga och mellan pucklarna var det bitar med blankis . Ulrik hade rätt roligt i början, men eftersom dagen gick blev det tufft för honom med i de alltmer uppkörda backarna. Jag började dessutom dagen med att bli påkörd bakifrån – i en i övrigt tom pist. Vi åkte över mot Björnen och åkte lite där, framför allt uppskattade vi liften Sadelexpressen som har en plastkupa – skönt när det blåser så mycket! Plötslig såg vi ett stort pådrag med skoterförare, hundförare och två helikoptrar. Det visade sig att det gått en lavin utanför pisten inte långt från där vi var. Tre personer hade setts i den – alla klarade sig ut på egen hand.
På tisdagen hade all snö blivit pistad, och solen sken. Forftarande blåste det lite men inte alls lika mycket. Det blev en helt fantastisk skiddag! Vi tog oss längst bort åt andra hållet, mot Ullådalen där det fanns riktigt fina backar och inte särskilt mycket folk. Tyvärr var det bara släpliftar där, så vi blev rätt trötta i benen. När vi åkt i rätt många timmar och började fundera på att ta oss tillbaka fick vi se att de hade öppnat högzon. Vi insåg att detta skulle bli vår enda chans att ta oss upp på toppen i år, så vi satte full fart mot gondolen. Det var fantastiskt fint uppe på toppen av Åreskutan! Sen fick vi jobba en del för att ta oss ner till vårt hotell och vi kom in strax innan liftarna stängde – då var vi rejält trötta och mycket nöjda!
Dagen efter kände vi av den tuffa skiddagen, vädret var dåligt igen och snön extremt tung – så vi valde att ta en lugn dag.
På torsdagen såg vädret inte lovande ut alls. Det blåste 20 m/s och ibland mer, och det regnade. Men det var ju vår sista dag, så vi fick ju försöka göra det bästa av det. Väl ute i backarna insåg vi att snön visserligen var lite långsam, men det funkade ändå rätt bra att åka. Vi tänkte åka till Björnen, men Sadelexpressen var avstängd på grund av de hårda vindarna, så vi tog oss till Ullådalen igen. Transportsträckorna var tunga för Ulrik på det dåliga glidet, han åker ju bräda och det kräver mer fart och glid än skidor. Regnet avtog och det blev någon grad kallare, ibland hade vi hagel, ibland snö och ibland faktiskt riktigt fin sol. Snön blev lite snabbare i och med att temperaturen sjönk och vi fick några timmar med riktigt fin åkning den dagen med. På grund av den kraftiga blåsten stängdes nästan alla stolsliftar och de sänkte hastigheten på släpliftarna, så det var lite segt att ta sig uppåt bara.
Summeringen är att skidåkningen var betydligt ojämnare än förra året i Funäsdalen, framför allt på grund av det växlande vädret. Vi fick en del riktigt bra åkning och en del åk som vi kunde varit utan. Ett stort plus är förstås att det är så lätt att få variation i åkningen i ett så stort system. Dessutom är backarna långa och höjdskillnaderna stora så åkningen blir rolig och effektiv.
Vi har varit fem dagar i Åre och åkt skidor – jättehärligt! Den här gången testade vi att åka nattåg. Vi har båda åkt nattåg till Åre på 90-talet, men fenomenet har ju varit i det närmaste utdött i några år. Nu gick det att åka enkelt och smidigt med Snälltåget från Malmö. Vi åkte vid halv fem på lördagskvällen och var framme i Åre klockan åtta på morgonen. Hem åkte vi på torsdagen kl 16.15, framme i Malmö 7.05 fredag morgon. Upp var vi tyvärr tvungna att byta tåg i Östersund kl 5 på morgonen, eftersom sovplatserna var slut på direkttåget. Det var faktiskt ett mindre problem än vi befarat, och frukosten vi förbeställt på tåget mellan Östersund och Åre smakade verkligen gott!
Snälltåget har bara liggvagnar, dvs de där kupéerna där man är sex personer, tre på höjden på varje sida. Jag tycker att det funkar väldigt bra! Sen hade vi förstås rätt mycket tur också – på vägen upp var vi fyra i kupén, hem var det bara Ulrik och jag. Att sitta i en liten kupé på tåget är lugnt och trivsamt, och jag tycker man ligger bekvämt också. Tandborstning och sånt är lite meckigt, men det var det verkligen värt ändå – vi kunde ju åka skidor direkt på söndagmorgonen och åkte fram till kl 14 på torsdagen när vi skulle hem. Vi packade så lätt som det går när pjäxor, snowboard, hjälmar och en massa skidkläder ska med – men det blir ju ändå en del packning. På vägen upp kunde den stå i bagagerum och på hyllorna i kupén. Hem hade vi faktiskt checkat in allt bagage utom varsin liten ryggsäck med det viktigaste (bland annat min kudde som jag ville ha på tåget!).
Kul kuriosa – tågen vi åkte med var riktigt långa, det som gick hem var 485 meter! Vi åkte nästan längst bak, och fick alltså gå nästan en halv kilometer på perrongen.
Vi blev verkligen positivt överraskade över hur bra resan gick och hur trevligt det var – så nu tittar vi faktiskt på möjligheter att ”vuxen-tågluffa” i sommar!
Min skrivare har gett upp totalt, och jag har funderat en del på vad jag ska ersätta den med. Det sämsta med bläckstråleskrivare är ju att du behöver köpa nya patroner hela tiden, och förutom att det är rätt miljövidrigt så kostar det en himla massa pengar. För min förra skrivare gick en full uppsättning patroner på nästan 1500 kr, mer än vad många skrivare kostar. Men när jag började titta runt insåg jag att Epson har en bläckstråleskrivarserie som heter Ecotank. Det är ett system där du fyller på bläck i skrivaren från bläckflaskor istället för att använda patroner. En fördel är förstås att du slipper själva patronen. En annan är att allt bläck går åt, du slänger ju inget när du byter utan fyller bara på. Dessutom räcker bläckflaskorna till många fler utskrifter än patroner – 4000 till 6500 sidor räknar de med. En bläckpatron räcker ofta till sådär 800-1000 sidor. Bläckflaskorna kostar dessutom betydligt mindre, jag får en full uppsättning för ca 400 kr.
De första skrivarna med det här systemet som jag hittade var dock rejält dyra, och även om de fick mycket bra recensioner och testresultat var jag inte sugen att lägga 4-5000 kr för en skrivare. Så mycket skriver jag inte ut. Men efter lite letande hittade jag en enklare variant, för knappt 2000 kr. Totalekonomin på den kommer ju bli lysande, och dessutom kan jag skriva ut färgbilder med gott samvete. Jag beställde i torsdags och igårkväll kunde jag hämta och installera den. Flera recensenter hade varnat för att bläckpåfyllningen kunde vara lite kladdig, men det tycker jag inte alls att den var. Bläckflaskorna var smart konstruerade och det var inte alls svårt. Nu återstår att se om den är så bra som jag hoppas på.
Ja, jag tycker nog att jag bytt upp mig en del! De rosa pjäxorna köpte jag som student 1990 eller något sånt. Det var ett par hyrpjäxor från skiduthyrningen vid Tolvmannabacken i Kisa. Då var det jättelyxigt att äga ett par egna! Skidorna jag köpte året efter var 185 cm långa. Jag är 165 cm. Nu hyr jag skidor och uppskattar verkligen bekvämligheten med moderna, kortare carvingskidor.
Under våren kommer jag byta jobb. Jag ska börja arbeta på MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som lärare. Det ska bli spännande att ge sig i kast med något som är så annorlunda mot det jag gör nu! Känslan av att göra något som bidrar till att vi och vårt samhälle klarar sig så bra som möjligt vid en krissituation av något slag känns bra – även om det också är överväldigande. Det är verkligen viktiga frågor. Jag kommer gå parallellt på mina båda jobb under april och från och med maj jobbar jag heltid där. Det innebär dessutom att jag kommer dra ner antalet träningar jag håller till ett minimum och att jag inte kommer skriva särskilt mycket i Ridsport längre. Det är förstås tråkiga konsekvenser, men just nu måste jag renodla och fokusera.
Äntligen har Ferro fått sitt pass – eller I am Ferro som han heter i passet. Det blev ju lösningen när hannoveranerförbundet krävde att hästnamnet skulle börja på samma bokstav som pappans namn och att gårdsnamn/stuterinamn inte fick vara med. Då fick han heta I efter Ironman H, Am efter Amelia och Ferro efter sig själv!
Dessutom fick vi papper på att Amelia numera är registrerad som statspremiesto. Det innebär att Ferro har fem generationer statspremieston på mödernet, utan uppehåll. Det känns gediget och bra! Dessutom vet vi ju att Amelias stostam är erkänt förvärvningssäker, den finns dokumenterad från 1800-talet och har producerat mycket bra hästar. Fördelen med att avla på en så konsoliderad stolinje är förstås att kvaliteten har visat sig stabil.
Xipo och Grao har varit hos Catharina på Svedala veterinärpraktik och fått tandvård idag. Det är verkligen praktiskt att ha två hästar som är så lätthanterade och smidiga att jag kan åka med två i taget. Idag fick jag sällskap av Monica vilket gör det hela roligare – men det är inga problem att hantera båda själv. Grao var skeptisk till att bli stucken och kollad i munnen, men till sist hade han fått tillräckligt med lugnande för att släppa fokus på allt som hände runtomkring. Tur var det, för han hade lite i munnen som behövde fixas – ett vågbett och några vassa kanter och lite tandsten. Catharina konstaterade att han hade ett fint bettläge och såg bra ut där. Jag håller ju förstås koll själv också, men det är mycket lättare att se ordentligt med sederad häst och munstege. Jag fick dessutom känna själv i munnen både före och efter behandling, det är bra att veta hur det ska kännas.
Xipo var väldigt fin i munnen, det var bara någon liten vass kant som behövde slipas på honom.
Däremot tycker han inte att det är hans värdigaste ögonblick och det är lite taskigt att hala fram kameran då. Hos veterinären får man alltid med sig värdefull kunskap. Det jag har med mig från dagens besök är att en peang är bra att ha i bilen, för då kan du ta bort löv ur fläkten om det börjar låta jobbigt där.
När hästarna fått lugnande får de alltid ljummen mash med mycket vatten i när de vaknar till. Xipo visade sig vara helt inkompetent på hur man äter mash. Han tror man ska lapa.
För två år sedan gjorde jag ett vattenfall av penséer på vår ena trappa. I år bestämde jag mig för att upprepa detta. Redan för en vecka sedan köpte jag 48 penséer, men vädret har varit så dåligt sedan dess så jag har dröjt med att fixa dem. Idag var det sol och minusgrader på morgonen, men jag bestämde mig för att det var dags. Jag fick börja med att skrapa bort frusen mossa från trappen, det hade helt klart varit lättare en annan dag!
Därefter hämtade jag en bit svart odlingsduk och mätte upp. För att kunna klippa rakt började jag med att dra bort en tråd ur duken för att få en tydlig markering av trådrakt.
Sen placerade jag den mellan två krukor, den övre liggande och den nedre stående. Lite stenar inne i den övre hjälper till att hålla duken på plats.
Sedan är det dags för nål och tråd. Jag använder en stor och grov stoppnål och en ganska tunn jutetråd.
Jag klipper inte av tråden utan låter nystanet stå överst undertiden jag syr. Sen tråcklar jag löst mellan kanterna hela vägen så jag får en ränna av duk.
Här någonstans börjar jag fundera på vad jag håller på med. Är det verkligen nödvändigt att vara så krånglig? Vad är det för fel på vanliga krukor egentligen? Det här ser ju inte klokt ut. Den känslan sitter i under tiden jag fyller på jord i rännan, skopa för skopa, försiktigt för att få den på rätt plats.
När jorden är på plats fäster jag ändarna på tråden och går och hämtar penséerna. Nu börjar projektet redan kännas roligare igen. Försiktigt stuvar jag ner blommorna i jorden och låter tråden hjälpa till att hålla dem på plats. Jag vill ha det ganska tätt redan från början, men penséerna är dessutom rätt duktiga på att sprida sig. Jag köper penséer av riktigt god kvalitet från Gunnebo handelsträdgård, det har visat sig vara det bästa tidigare.
Klart! Nu är det bara att vänta på att penséerna rotar sig ordentligt och börjar växa så vattenfallet svämmar över! Det ska regna en del i veckan som kommer, och det är bra – bara det inte blir häftiga skyfall innan allt har satt sig.
Ute är det regn och storm på ingång, men inne är våren på väg. Mina tomatplantor har grott fint och nu är de omplanterade också. Jag har dessutom precis sått petunior och lite sallad. Petunior har jag aldrig sått innan, de är ju inte så dyra att köpa – men jag hittade några riktigt fina sorter så jag bestämde mig för att testa. Men jag har nog aldrig sett så små frön! Vallmofrön var gigantiska jämfört med dem. De är ljusgroende, så jag hoppas att jag inte råkade peta ner dem för långt i jorden. Jag vet knappt om jag lyckades få ut frön i pluggarna i pluggboxen ens. Nu får jag vänta och se bara.
