Välkommen in Sixten

Nu när Sixten har varit hos veterinären flera gånger och dessutom har blivit kastrerad var det dags för sista steget i hans integrationsplan in i vår familj. Han har flyttat in i huset. Han tyckte det var jättespännande att gå runt i huset och spana. Trappor var märkligt, han var tvungen att pröva flera gånger. Men han kom på grejen! Det var även konstigt att gå igenom dörren, både in och ut. Två världar! Som garderoben i Narnia!

Maja och Elsa tar det hela någorlunda med ro. Maja markerade genast att jag var hennes, men det struntade Sixten i. För honom är det husse som är den viktiga människan. Elsa bevakar honom på avstånd, men allt är fredligt. Vi har också köpt en Feliway Friends som sitter i ett eluttag. Den utsöndrar samma sorts feromoner som en kattmamma som har ungar.

Under natten sov Sixten i husses kontorsstol. Husselukt var tydligen det bästa och tryggaste han kunde tänka sig. Idag har han varit ute under dagen, men nu i kväll kom han in igen.

Dagens fynd

Eftersom det blåser en del har vi inte jättestora problem med insekter här. Men det är förstås inte insektsfritt. Därför har vi en tid diskuterat att vi skulle köpa en bromsfälla, en sån där stor svart boll med vit strut över. Vi har flera kompisar som har och är mycket nöjda. Vi har dessutom räknat ut att med rätt placering bör den täcka stora delar av våra båda största hagar.

Idag frågade en kollega om jag ville följa med henne till Ryttare&Häst på Flyinge efter jobbet. Det sa jag förstås inte nej till! Hon provade ut en hjälm och jag strosade runt och tittade. Och vad fick jag syn på, om inte en bromsfälla – med 50% rabatt! Jag köpte den på studs! Tyvärr körde jag vår lilla sportbil, så jag hade inte en sportslig att packa den säkert i bilen (och när man tillbringat hela dagen med att bli utdragen ur kraschade bilar känns sånt än viktigare). Därför ligger den nu i kollegans bil – jag får ta en annan bil till jobbet imorgon, så jag får ju ändå hem den till helgen.

Markörtjänst

Idag har jag orsakat två trafikolyckor på jobbet. En på förmiddagen och en på eftermiddagen. Jag körde en minibuss, väjde för ett vildsvin och kraschade i vajerräcket. Båda bilarna som var efter mig blev inblandade, den ena av dem körde av vägen och voltade.

Som tur är handlade alltihop om övning för blivande räddningsledare. Jag och två kollegor hoppade in som markörer, dvs personer som spelar skadade och som de som övar ska hantera och rädda. Vi hade varsitt inspel, med instruktioner om hur vi ska agera och vilka skador vi har. Jag hade tagit mig ut ur bilen själv, men mina båda kollegor skulle bli utplockade ur sina bilar. De hade smärta i rygg och nacke, så det var viktigt att de togs ut med varsamhet. Min ena kollega satt dessutom fast så de var tvungna att klippa upp taket för att få ut henne.

Det är verkligen intressant och lärorikt, och inte minst imponerande att se hur skickligt och effektivt alla jobbade. Hatten av för mina skickliga kolleger – lärarna på räddningstjänstutbildningarna – och alla studerande förstås.

Minus fyra kulor

Idag har mängden manlighet minskat en del på vår gård. Både Ferro och Sixten har varit hos veterinären och blivit kastrerade. Det är praktiskt att kunna lämna in båda på en gång! Jag önskar bara att hästräkningen hade varit ungefär lika stor som katträkningen 😀

Vi hade ju tänkt kastrera Ferro stående hemma, men hans kanal var för vid, så vi vågade inte det. När man kastrerar stående går det ju inte att sy bukhinnan och med så vid kanal finns det en liten risk för tarmframfall. Den risken var vi inte alls sugna att ta, så vi valde istället att kastrera honom liggande och sövd, så bukhinnan blev sydd. Vi valde att kastrera på Svedala Veterinärpraktik. Jag gillar att Catharina som är veterinär där söver och har uppvak i ridhuset. Även om det sällan händer något vid sövning av hästar minskar ändå risken för olyckliga fall och skador på t ex nacke när det inte är en massa väggar i vägen. Jag har varit med vid kastration av en äldre häst där innan, för ett reportage i Ridsport, så jag har sett hela proceduren. Det gjorde jag däremot inte idag. Vi lämnade av båda djuren på morgonen och åkte och hämtade dem, kastrerade och klara på eftermiddagen. Sixten har dessutom blivit chipmärkt och vaccinerad – nu är han en riktig huskatt!

Grindträning

Ett av de hinder Grao har svårt för i WE är grinden. Han har ju inte svårt med själva momenten, han är mycket manövrerbar i alla riktningar, men han är ju rädd för repet och då blir det problem. Jag har tränat detta lite sporadiskt. Men sporadiskt är ju ingen bra taktik för träning egentligen. Ett skäl till att träningen blivit sporadisk är att vi inte har någon bra grind. Vi har haft en enkel variant med två slalomstolpar, men den blir förklarligt nog väldigt rank. Det är ytterligare en grej som inte är bra när jag ska träna en skrajsen häst.

Härom veckan bestämde jag mig för att det var dags att ta itu med lite systematisk grindträning. Mitt första steg blev alltså att åka och köpa två bra plasthinderstöd, såna från Safety Systems. Det är ju något vi har användning av på många sätt, och jag ville verkligen ha lätta och bra hinderstöd. Tidigare har jag haft tunga i trä på metallfot – men de tog vi inte ens med oss i flytten hit till Skåne.

Nu ställer jag upp en repgrind varje ridpass på banan. Hittills har jag tränat först avsuttet med repet i handen, och sedan uppsuttet med repet hängandes på ena stolpen. Jag kommer ta detta väldigt väldigt lugnt och verkligen inte stressa utan befästa varje steg. Idag testade jag även att göra halt bredvid grinden med repet upphängt. Inget mer, men det räcker bra. Han ville inte så så nära repet första gången utan trängde bort från det. Jag gjorde halt där det blev och gjorde om några gånger och kom successivt närmre.

Nytt jobb till Amelia

Idag har Amelia flyttat från oss. Hon och jag har varit ett team i 13 år. Nu ska hon istället jobba som läromästare/aktiv pensionär hos sin nya ägare. Amelia och jag har haft många fina år tillsammans, men de sista åren har hon ju hamnat i andra rummet. Nu kommer hon få vara förstahäst och få massor med uppmärksamhet. Det kommer hon gilla!

Galet gott jobbahemmafikabröd

För ett tag sedan såg jag ett recept jag tänkte att jag skulle prova någon gång. Någon gång blev dagens eftermiddagsfika, men tyvärr hittade jag inte receptet igen – så jag körde ur minnet. Det funkade utmärkt, det blev verkligen jättegott och lyxigt. Därför är det förstås bäst att jag genast dokumenterar så jag kan göra om!

En skiva formfranska per person – skär bort kanterna och kavla ut den tunt.

Bred på hasselnötskräm. Jag använder Kung Markattas, tycker den är långt godare än t ex nutella, men det funkar förstås det med.

Rulla till en hård rulle

Doppa rullarna i smält smör och sedan i en blandning av socker och kanel. Stek dem långsamt och försiktigt i stekpannan. (jag tror det kan ha stått i originalreceptet att man skulle köra dem i ugnen, men med bara två rullar kändes det onödigt att värma ugnen, och stekpannan funkade jättebra)

Det går givetvis att göra varianter på denna i all oändlighet, fylla med bär i mitten, doppa i ägg/mjölk istället för smör så det blir som en fylld fattig riddare osv. Men jag tyckte denna variant var supergod. Nästa gång tar vi kanske en sked glass till också!

Körsbärsdalen

Vi har under en tid hört många tala om körsbärsdalen utanför Veberöd, och på sociala medier har det kokat med frågor om när körsbärsträden blommar. Idag bestämde vi oss för att åka dit. Det var vi inte ensamma om. Trots att vi var rätt sena på eftermiddagen, mot kvällen, så var det galet mycket folk där! Det var till och med så mycket folk att någon hade kört dit en Fogarolli-moppe!

Dalen var mycket vacker, men jag insåg att jag nog är bortskämd med naturupplevelser. Förmiddagens ridtur i lövsprickningen tillsammans med ett par goda vänner toppade ändå detta – men mycket beror nog på att det var så himla mycket folk i körsbärsdalen också. Men jag fick ändå lite fina foton.

Passage på gång

I två dagar i rad har Grao och jag varit hos Paulinda och tränat. Vårt huvudfokus har varit våra två träningsmål för året – byten och passage.

När det gäller bytena går det lite olika bra. De första bytena på ett pass är oftast de bästa, sen blir han lätt lite taggad, kör upp huvudet och drar på. Han är oftast på hjälpen med bak, men blir ibland lite efter fram. Men på det hela blir det i alla fall bättre. Paulinda föreslog att vi skulle testa en martingal på dag två, för att se om det skulle hjälpa mig att kunna sitta stilla och hålla honom kvar i ramen. Jag tycker det funkade riktigt bra, och vi kom överens om att jag ska ha den på då och då, för att hjälpa honom att hitta rätt.

Passagen testade vi för första gången när jag tränade sist. Då var jag jättenöjd med att få några passageliknande steg, och red sedan fram ur det. Nu ville Paulinda istället att jag skulle sitta kvar i passagen lite längre och känna att jag kunde inverka. Dag två var vi ännu lite noggrannare med övergångarna, jag fick försöka att verkligen rida ren trav och ren passage och inga mellanting. Vi fick ändå fumla och leta lite efter takten, men efter ett tag tyckte jag att det blev rätt bra övergångar passage-trav när jag red lätt så fort jag gick över till trav. Som bonus fick jag mycket luftigare framben i traven när jag red fram ur passagen. Mitt största problem när jag rider passage är att jag låter min sits kollapsa. Jag måste räta upp mig, sitta på ridbyxornas bakfickor och se till att jag får skänklarna långt fram. Det måste jag jobba på!