Vi har ju odlat potatis småskaligt på lite olika sätt, och potatistornen från förra året blev en favorit. Idag har vi fått upp årets torn, fyra stycken blev det. Det är en sorts potatis i varje torn – vi väljer medeltidiga sorter som går att lagra och väljer bort färskpotatis. Sixten hjälpte till jättemycket, han har blivit en riktig hussekatt.
Jag hade tänkt baka ostfrallor igårkväll, men klockan hann bli rätt mycket innan jag var klar att sätta igång. Då fick jag en idé – jag testar att göra kalljästa frallor. Jag har aldrig gjort det innan, men det kommer göras igen. Det är snabbt och enkelt att göra degen på kvällen, och jag gjorde utbakningen snabb och enkel på morgonen också. Resultat – nygräddade ostfrallor till frukosten.
Jag gjorde ungefär så här:
50 g jäst
2 dl mjölk
3 dl vatten
1 tsk salt
2 msk brödsirap
riven ost, ca 150 g
mjöl
I och med att det ska kalljäsa värmer jag inte degspadet. Jag blandar alltså ut jästen med lite av mjölken och sen blandar jag i resten av mjölk och vatten. Sedan i med resten av ingredienserna och bearbeta degen – jag använder förstås min hushållsassistent. Därefter drar jag plast över bunken och sätter in i kylen – kvällens arbete är klart.
På morgonen gjorde jag enklast möjliga – upp med degen, knåda lite, rulla ut till en rulle och skär skivor. Jag gjorde dem lite för små tycker jag, det blev 20, jag ska nog sikta på 15 istället.
Jag lät inte frallorna jäsa på plåten, utan satte direkt in dem i ugn, 225 grader. Efter 14-16 minuter var de klara.
Idag har Sixten varit på äventyr. Han tyckte i och för sig att det var sådär kul att åka i låda till veterinären, men han skötte sig i alla fall utmärkt. Planen var att ge honom en ordentlig vetcheck innan han kastreras och får flytta in i huset. Det visade sig vara en bra plan. Han hade rejält med skabb i öronen, ganska långt ner – men öronen var röda och varma. Han fick en behandling och ska få en till om en vecka. Eftersom den är rätt stark väntar vi med vaccin och sånt till han ska kastreras, så hans lilla kropp inte blir helt chockad.
På filmen nedan ser ni skabb i mikroskop. Det var dessutom fullt med ägg.
Jag är ändå glad över hur bra Sixten tog chocken att bli inkörd i en bur och få åka, och sen vara hos veterinären. Han blev lite rädd och kissade i buren på vägen dit, men väl där gick han runt och tittade nyfiket och lät både oss och veterinären göra rätt jobbiga saker utan alltför mycket protester. När han skulle hem protesterade han inte alls särskilt mycket över att gå in i bilen, och han åkte snällt. Nu får han bo i sadelkammaren över natten, han har fått både kök och toalett och sovrum där.
Igår var Grao och jag hos Paulinda och tränade – som vanligt var det toppen! Jag kunde dessutom rida i ridstövlar för första gången på länge, jag opererade min andra stortå för knappt två veckor sedan och det har läkt snabbt och bra.
Träningens huvudfokus var bytena. Jag hade ju egentligen tänkt tävla Lätt A hela våren och tog en paus med bytena, men vi konstaterade att nu när det inte blir några tävlingar på ett tag kan vi lika gärna jobba vidare med dem. Inte för att jag är särskilt bekymrad för det egentligen heller, Grao är säker i förvända och byter mycket sällan utan att jag ber om det.
Det vanligaste felet i bytena idag var att han bytte på hjälpen bak men var efter fram. Paulinda tipsade mig om att dutta med ett spö på bogen samtidigt som jag ger byteshjälpen. Det funkade bra! Sen fick jag även jobba med att han inte ska öka farten, varken inför bytet eller efter – det gör han gärna. Paulinda konstaterade att det är nära nu, bara lite mer noggrant arbete så ska vi ha bytena på plats. Grao har ju inte svårt för bytena rent mekaniskt, det är bara lite koordination både hos honom och hos mig som måste sitta perfekt först.
Vi avslutade med att testa lite passage. Även här fick jag testa att dutta med ett lite kortare spö på bogen för att få upp den och hitta takten. Samtidigt ska jag använda fötterna och liksom krama upp magen lite, som om jag håller om honom med benen och fötterna. Hela tiden måste viljan att gå framåt finnas, och huvud och nos måste vara tillräckligt låga så han höjer ryggen istället för att höja huvudet och sänka ryggen. Jag rider bara några steg, sen fram i trav. Jag fick några steg som i alla fall kändes riktigt bra. Nästa gång ska jag be Ulrik filma – det kan ju vara intressant att kunna följa utvecklingen i efterhand.
Vi fick den här coola filmen från drönaren igår! Den lyfter från vår innergård, går upp till 120 meters höjd, filmar utsikten ett varv runt och går ner igen. Missa inte Amelia som råkade komma in på innergården, precis när drönaren gick ner!
Igår hade vi roligt på så många sätt! Vi tränade WE tillsammans, Ulrik, jag, Hoppsans matte och Amelias ryttare. För M som rider Amelia var det första gången, men Amelia visste ju precis vad det handlade om och hennes glädje över träningen verkade smitta av sig. Både Hoppsan och Amelia skötte sig jättefint och kunde ta alla hindren i galopp. Hoppsan är helt klart tävlingsklar och Amelia var mer än villig att lära ut allt hon kan, i alla fall när hon inte var så exalterad att hon studsade som en get över banan. Xipo har ju inte tränat på länge, men han visade fin form och Ulrik red banan snyggt, prydligt och felfritt på en hand. Grao hade mycket att tänka på. En drönare i luften, en främmande bil utanför banan, Sixten i buskarna, tjur på banan och hinder överallt. Trots det kunde han fokusera någorlunda och vi fick faktiskt till ett par vändor i parallellslalomen med rena byten. Jag valde att inte pressa honom särskilt mycket med det han tycker är otäckt, det är ju bara dumt.
Björn var alltså med och körde drönare, så det blev en film också. Tyvärr blev det lite problem med minneskortet, så en stor del av filmmaterialet försvann. Attans, det innebär ju att vi måste göra detta igen 😀 Lite god mat på det gjorde det hela till en toppenbra påskdag.
Jag har ju sedan länge haft ett torkställe för hästtäcken i vårt foderrum, där täckena hänger på täckesgalgar. Från början hade jag sex galgar, sen köpte jag fyra till. Men ju mer jag använde galgarna och upphängningen, desto bättre tyckte jag om det systemet. Det är praktiskt, musfritt och överskådligt, och tanken väcktes att hitta en lösning där jag kan ha ALLA täcken hängandes, hela tiden. Idén har legat i mitt huvud ett bra tag, och jag har haft lite olika tankar om var och hur jag skulle kunna lösa det. Det krävs rätt bra takhöjd, stången måste vara minst 2,5 meter upp, gärna lite till. Sen kommer ju frågan om tyngden – täckena väger ju lite och ska jag ha alla täcken på en stång blir den rätt lång. Jag tänkte ett tag att jag kunde ha fler, men det tar å andra sidan rätt mycket plats. Tanken att ha en ställning, liknande sån gammal mattpiskarställning på hjul har också slagit mig.
Men en dag insåg jag att jag ju faktiskt hade det perfekta utrymmet. I vårt foderrum finns det en avlång nisch, ca 5 meter djup och kanske 2 meter bred. Längst in fanns det en hel del skräp, och utanför det har jag ställt våra lastpallar när de inte används. Den plats för att hänga täcken jag hade var precis i öppningen till nischen.
Jag visade platsen för Ulrik och presenterade idén. Jag sa att ända kruxet är ju att vi måste bygga någon slags stöttor rakt över, för en träribba som är så lång kommer aldrig hålla för alla täckena, hur tjock vi än gör den. ”Den borde vara i metall” svarade Ulrik, ”då håller den”.
Nu började detta kännas möjligt och inspirerande, så jag satte igång med att leta efter långa metallrör eller ribbor av olika slag. Byggvaruhusen hade inget som var längre än 3 meter, och vi behövde minst 5,40, gärna längre. En god vän hade en del gamla vattenrör, såna som använts till metallstaket, men de hade behövts skarvas, och hade inte varit helt lätta att hantera. Jag konstaterade att vi borde hitta en mekanisk verkstad. Ulrik konstaterade att det fanns en bara några kilometer från oss. Vi åkte dit. Där fanns det folk, trots att det var skärtorsdags eftermiddag. Jag hoppade ur bilen, och 10 minuter senare hade jag köpt ett 6 meter långt metallrör – med hemkörning!
Det var en del att röja och fixa, inte minst skulle all gammal halm som låg uppe på stenväggen i bakkant röjas bort.
Det var ett dammigt jobb, men det är så skönt att få bort sånt!
Väggen är lite lägre än golvet på andra sidan, så för att stången ska bli vågrät behövde jag bygga en kloss. En bit av slipersen som vi har runt ridbanan blev perfekt. För att stången ska ligga still drog jag i två träklossar som stöd på sidorna.
Den andra änden ska som sagt ligga på logtaket. Där låg ju redan änden på den täckeshängare jag hade innan, men den fick förstås åka bort nu.
Efter en hel del pill och baxande fick vi upp stången. Det blev toppenbra!
Nästa gång vi har elektrikern ute ska han få sätta upp lampor här inne också. Jag har beställt 15 täckesgalgar till, så när de har kommit kan jag ha 25 täcken hängandes här. Praktiskt, snyggt, lättöverskådligt, perfekt helt enkelt.
Vår Corona-tillvaro handlar just nu mycket om att sitta hemma och arbeta, var för sig och i en mängd möten på skype, teams, cospace och zoom. Djuren tycker detta är toppen, så bra att ha servicen hemma hela tiden! Det är rätt trevligt att kunna äta lunch tillsammans varje dag i alla fall. Men nu är det långfredag och påskledigt, så då kan vi göra andra saker tillsammans! Igår till exempel tog vi fram sportbilen och tog en tur – med taket av förstås. Det var kanske inte tillräckligt varmt egentligen, men det går ju att dra på värme i bilen även om taket är nere så vi klarade oss!
Våra fina bilhandskar var förstås på.
Hästarna har under den sista veckan fått börja smaka på gräset. Idag testade vi att släppa ihop alla killarna tillsammans i en gräshage. Det har ju inte funkat riktigt innan, tre leker inte alltid så bra. Däremot har de ju gått i alla olika par-kombinationer utan problem. Men se, de har nog mognat! Jag hoppas att det är så, de har verkligen hanterat det hela bra idag, bara lite spring i början.
I helgen var det läge att plantera om mina tomatplantor för andra gången. Jag börjar ju med att sätta fröna i ett pluggbrätte med såjord. Så fort de fått karaktärsblad planterar jag dem i fyrkantiga krukor.
När de fyllt krukan med rötter planterar jag om dem en gång till för att ge dem ännu bättre förutsättningar. Förra året hoppade jag över det steget, och det var uppenbart att tomatplantorna då växte långsammare både sista tiden inne och när de väl kom ut i växthuset.Det viktigaste i det här skedet är att ha bra tillväxt under jord, att bygga ett livkraftigt rotsystem. Därför väljer jag att plantera om i höga avskurna mjölkpaket.
Jag har grovt grus i botten. Sen sätter jag ner plantan ända ner i botten och fyller på ny jord ovanpå. Det gör att en bra bit av själkarna, sådär 5-8 cm, hamnar under jord. Tomater funkar ju så att det då bildas rötter från stjälken under jord. Plantan blir alltså mindre ranglig och får ett bättre rotsystem, precis vad jag vill åstadkomma.
Förra året köpte jag en lime som jag har övervintrat i sadelkammaren. För två veckor sedan trodde jag att den var heldöd. Jag pratade med Rickard på Gunnebo Trädgård när jag var där och handlade lite annat. Han var helt säker på att problemet var för lite ljus. Även om den stått i fönstret i sadelkammaren så räcker inte ett österfönster för citrus. Han föreslog att jag skulle ge den ett försök på glasverandan, även om temperaturen där är lite för hög egentligen. Jag ställde den i hörnet mellan söderfönstret och västerfönstret och offrade dessutom tomaternas extraljus och satte den på limen. Och den lever! Den är alldeles full av späda gröna blad nu! Jag hoppas verkligen den hinner sätta frukt i år. Nästa vinter får den övervintra på glasverandan med extraljus. Sommaren får den tillbringa antingen på innergården eller i växthuset, vi får se var det blir bäst.
