Idag tittade solen fram och det var riktigt fint väder i några timmar! Dessutom hittade jag lite blommor i rabatten. Det är vintergäck och julros, de ska vara tidiga och de klarar en köldknäpp eller två, så jag väljer att glädjas åt vårtecknet.
Veckans träningar hemma på vår bana har varit rätt oglamourösa. Vi har haft ok väder, så jag har ridit på vår bana i lampljus. Det är inte Graos bästa gren. Han ser skuggor och katter överallt. Ett pass såg han fem olika katter. Alla var Elsa. Det har gjort att vi inte har kunnat jobba i framkant av Graos dressyrkunskaper, utan vi har hållit på och gnetat med grunderna. Vi har skrittat med fokus på att gå rakt och driva med båda bakbenen in under rumpan. När de är där har vi gjort en övergång till trav eller galopp, jobbat lite och sen tillbaka till samma skrittarbete igen. Jag har haft som mål att bryta av innan han blir spänd för att komma tillbaka till bra skritt.
Grao gillar inte att arbeta i skritt. Det är jobbigt. Han är också rätt klurig och lättlärd, så han har kommit på att han får byta gångart när han går rätt. Det innebär att han numera går rätt två steg, sen föreslår han trav eller galopp. Eller så gör han helt enkelt en övergång till någon av de gångarterna, utan att fråga mig. Det innebär att jag numera vill ha honom i bra skritt minst ett halvt varv på volten eller spåret, ibland mer. Han är inte nöjd med det.
Idag var vi hos Paulinda och jag hade inga jättestora förhoppningar om framsteg. Vi hade ju inte kunnat träna på det vi gjorde på förra träningen alls. Men väl där vet ju Grao vad han ska göra, och oj så fint han gjorde det! Han fattade galopp som en kung och gick i fin, luftig galopp i både rättvänd och förvänd. Fattningarna har i och för sig aldrig varit något problem, men idag fick vi till flera av dem ännu bättre än normalt, både fattningar till rättvänd och förvänd galopp. Vi provade några byten också, och han bytte jättefint när han inte var riktigt beredd. När han börjar studsa ”jag kan jag kan” blir det inte riktigt lika bra, men det är ändå fint att han är glad och ivrig tycker jag.
I travarbetet fortsatte vi med skolorna, och det verkar verkligen som om den där skolpengen har trillat ner nu. Jag vet inte om det är hos mig eller hos Grao det har trillat, eller hade vi kanske en var som behövde trilla ner? Jag har i alla fall förstått att jag inte behöver så mycket ytterskänkel i slutorna, utan att jag måste fokusera på innerskänkeln, inner höft och böjningen. Gå åt sidan är inte vårt problem. Grao har förstått vad det hela går ut på, och kan växla mellan öppna och diagonalsluta hur lätt som helst nu. Hans insikt är nog att han kan gå kvar i samma böjning och bara byta riktning med fötterna.
Paulinda gav oss massor med beröm och sa att vårt skrittarbete är det som gett utdelning, hon konstaterade att hon såg vad jag var ute efter och att jag gjorde rätt som var så noga med att inte lämna skritten förrän jag hade honom precis rätt. Hon skrattade också åt att han själv ville byta gångart när han gick rätt i skritt. ”Han känner ju själv när det blir rätt” konstaterade hon.
Min största lärdom det här passet var något som jag egentligen redan visste – men som är så lätt att glömma. Genom att vara noga och fokuserad kan jag få effekt av arbete på väldigt grundläggande nivå, och även när passen känns hopplöst dåliga ger det effekt att vara noga.
Starka åsikter åt ena eller andra hållet – som jag skrivit i tidigare blogginlägg är det en framgångsfaktor om du vill bli läst och delad idag. Det svenska lagomet är borta, tiden för eftertanke och nyanser likaså. Stark, förenklad och tydlig är det som gäller, oavsett ståndpunkt.
Detta leder konsekvent till en starkare polarisering. Är du för eller emot? Att ta plats i ett läger är förstås bekvämt. Där kan du få stöttning och hjälp med argument, du kan fördjupa ditt resonemang och ingå i en gemenskap. Tillsammans har ni dessutom en fiende som är lika tydlig som ni själva är.
Det här med polarisering är i sig ingenting nytt. Det har funnits i alla tider. Bor du i din by eller grannbyn? Är du syntare eller hårdrockare? Är du arbetare eller överklass? Varför skojar vi om norrmän?
Men den där goa samhörigheten har ju en baksida också. Samtidigt som du har lätt att identifiera dig med ditt eget gäng får du svårare och svårare att förstå den andra sidan. Det uppstår splittring. Splittring och oförmåga till inlevelse och förståelse i ett samhälle riskerar att skapa ett hårt samhälle, där tilliten minskar. Ett polariserat samhälle med svag tillit är ett sårbart samhälle. Det innebär alltså att du kan försvaga ett samhälle helt enkelt genom att elda på starka åsikter – oavsett vilken sida det handlar om. Genom att öka polariseringen skapar du splittring. Detta är ju inte heller något nytt i sig – redan romarna hade strategin att söndra och härska. Det här är något som Säpo menar sker här och nu. Antagonister påverkar svensk debatt med syftet att skapa splittring. Om du vill läsa mer är även den här artikeln på ämnet intressant.
Det är kan vara rätt jobbigt. Att våga stå upp för en åsikt känns ju som en bra sak. Att våga säga ifrån mot sådant som är fel, att stå upp för det du tror på, idel bra saker! Men hur gör du för att i det läget inte skapa ökad polarisering? Det går ju inte heller att bara humma med och acceptera att idioti tillåts breda ut sig bara för att inte skapa bråk? Med det förhållningssättet hade vi inte alls kommit särskilt långt i samhällsutvecklingen. Det krävdes proteströrelser för att slaveriet skulle avskaffas, arbetarrörelser för att få rimliga arbetsvillkor och rättvisa förhållanden, högljudda sufragetter för att kvinnor skulle bli myndiga, få rösträtt och räknas som likvärdiga människor.
Därför tänker jag inte ens ställa mig på barrikaderna och skrika ut lagomets lov. Jag kommer bara stilla och i all tysthet uppmana till eftertanke och konsekvensanalys, i ett lagom lågmält blogginlägg som inte väcker särskilt starka känslor. Jag ser bristerna med lagom, precis som jag ser riskerna med polarisering. Jag tycker det finns många viktiga samhällsfrågor som är värda att kämpa för. Det ska vi göra, men jag önskar och hoppas att vi samtidigt kan klara av att då och då stiga ut och titta med ett annat perspektiv på frågan. Att vi kan ha inlevelse och fantasi nog att inte hamna i plakatargument, utan faktiskt våga ta in många perspektiv. Då minskar vi i alla fall risken för indelningen i vän och fiende.
En annan viktig sak är förstås att vara observant och medveten. Är det någon som försöker radikalisera din åsikt? Eller bara stärka en starkt polariserad syn? Då är det dags att ta sig en funderare. Vem och varför?
Så här i början av januari varje år bjuder Svenska Ridsportförbundets Tävlingssektion in till konvent. Det är drygt hundra personer aktiva på olika positioner och i olika grenar som samlas och diskuterar viktiga framtidsfrågor inom ridsporten. Jag har varit på plats tillsammans med större delen av WE-kommittén. Förra året var hästvälfärden viktigaste frågan, och i år fortsatte vi och fördjupade detta ytterligare. Det kändes verkligen bra att se att en del av de saker som nämndes förra året är på väg att bli verklighet, och en del har redan blivit det. Hästens väl står i centrum för arbetet med utveckling av grenarna, av framtagandet av tävlingsreglementet och även i FEIs arbete med det internationella tävlandet. Där har det ju tidigare funnits en frustration över att FEI inte alltid agerat särskilt kraftfullt i frågor som rör hästens väl, men glädjande nog ser det ut att ha blivit en viktig fråga även på deras agenda. Den dragning vi fick angående FEIs arbete bådar verkligen gott för framtiden. Nina Känsälä och Kristian von Krusenstierna pratade på ett intresseväckande och engagerande sätt om hästens välfärd utifrån des användningsområde och yrke. Ridskolehästens välfärd ser inte alltid ut på samma sätt som elithästens eller hobbyhästens – även om de alla är hästar och har samma grundläggande hästiga behov. De pratade också om hästens mentala egenskaper i förhållande till hur den används, och hur det påverkar hästens välmående. En nyhet för i år är att det finns ett hästvälfärdsråd som har som uppgift att i alla lägen se till hästens bästa inom ridsporten. Rådet är sammansatt av mycket kompetenta personer med olika bakgrund, främst forskare, veterinärer och erfarna utövare av olika slag. Det ska bli spännande att se vad de kommer uträtta.
Andra ämnen som togs upp var bland annat barnkonventionen och dess betydelse för vår sport och för föreningslivet och miljöarbete. Ridsporten står för en del miljö- och klimatpåverkan, men det lyftes även att ridsporten och hästarna faktiskt för gott med sig för miljön också.
Dessutom fick vi en inspirationsföreläsning av Linda Hammarstrand. Jag har ofta ganska svårt för den typen av tillställningar, men här blev jag verkligen positivt överraskad. Hon var klok och medryckande på ett sätt som verkligen kändes äkta, hon pratade om passion med passion. Och det är ju faktiskt passande, för är det något som jag upplever verkligen finns i ridsporten så är det just passion. Vi älskar ju alla hästar över allt annat! En viktig sak som jag tycker att hon förmedlade till oss var vikten av att fundera på hur vi alla pratar om vår sport utåt. Förmedlar vi passionen, alla de positiva värden som vi ser och som vi uppskattar så mycket?
Utöver det gemensamma programmet passade vi i kommittén på att ha egna möten, ett på lördagen och ett på söndagen. Vi träffas så sällan och har i huvudsak telefonmöten, så det är verkligen bra att kunna utnyttja tiden för vår egen del också. Jag kan konstatera att det ser ut att kunna bli ett bra verksamhetsår för vår gren, och vi kommer inom kort kunna presentera några spännande nyheter hoppas vi!
Idag åkte Grao och jag till Paulinda igen. Målet med träningen var att följa upp det vi gjorde förra gången, med fokus på byten och skolor. Metoden att byta från förvänd funkade ju bra sist, så vi fortsatte på den linjen. Paulinda konstaterade snabbt att det är viktigt att jag har Grao helt rak för att bytena ska bli bra. Har han bakdelen något innanför när vi rider förvänd (dvs sladdar ut lite med den i förhållande till galoppsidan) blir bytet i bästa fall dåligt, i värsta fall orent eller inte alls. Är han rak och har kvalitet i galoppen så blir det däremot riktigt bra.
För att jobba med detta och på sikt få honom rakare och starkare föreslog Paulinda ett par olika saker. För det första ska jag fortsätta att arbeta med förvänd galopp, och se till att jag har en bra galoppkvalitet. Sen ska jag motställa lite mot galoppsidan, samtidigt som jag är noga med att inte låta baken sladda ut när jag ställer. På så sätt får jag honom både mjukare och mer lösgjord samtidigt som han blir starkare och mer rakriktad. Det andra jag ska arbeta med är slutor i skritt. Det hjälper mig både att stärka upp och rakrikta och att få honom mer mellan mina hjälper, på plats liksom.
När vi kom till skolorna i trav insåg vi, båda något förvånade, att de redan är mycket bättre än förra veckan! Framför allt slutorna som vi ju kämpade rätt mycket med fungerade helt plötsligt riktigt bra. Vi hade liksom knäckt koden. Jag fick först rida öppnor och slutor utmed långsidorna, något innanför spåret. Sen fortsatte vi med öppna – halvvolt – diagonalsluta tillbaka till spåret. Det är en jättebra övning där vi kan träna på att ha samma böjning genom alla rörelserna, bara ändra rörelseriktning. En annan nyttig övning som vi ska fortsätta med i både skritt och trav är diagonalsluta – öppna rakt fram – diagonalsluta – öppna, som en trappa ungefär. Det kräver att jag har en böjning runt inner skänkel och att inner skänkel driver framåt i både öppnan och slutan. Jag får passa så han inte rätar ut sig när jag går rakt fram i öppna, där finns en risk att han blir rak och istället går i skänkelvikning.
I morgon är sista dagen på en lång ledighet, det har verkligen varit skönt att få lite tid till vila, reflektion, få saker gjorda och så träna förstås! Den här tiden på året är jobbig, men lite intensivträning och möjlighet att rida i dagsljus har verkligen gjort det lättare.
På vår hemmaklubb arrangerades en P&R idag, och Grao och jag var förstås med. Vi behöver ju ta tillvara på alla tillfällen att träna för tävling. Vi valde att rida Lätt A:1 två gånger. Man fick välja vilket program man ville på kort bana, och ett tag lekte jag med tanken på att rida en Lätt AP:1 också för att testa något som är lite svårare. Av tre skäl gjorde jag inte det. Det viktigaste skälet är att våra diagonalslutor i trav ännu inte är särskilt bra, ens på en avspänd häst. Jag räknade med att de liksom inte blir bättre när han är spänd, och alltså har en bit kvar till uppvisningsskick. De andra två skälen var Grao och jag – jag slapp lära in två program och Grao fick göra samma sak två gånger. Samma sak är bra, tycker ju Grao!
Grao var mycket spänd i första klassen, faktiskt rätt mycket mer än jag räknat med. Jag fick jobba hårt för att hålla honom på rätt spår och göra allt på rätt ställe. Resultatet blev också lite lägre än jag hoppats på innan jag startade, 63,6%. Jag hade ganska kort tid mellan mina starter, så efter en stunds skritt på lång tygel gjorde jag en kortframridning, och nu var han jättejättefin! Jag bestämde mig för att försöka få med den känslan in på banan, men återigen blev det förstås spänt när vi kom in innanför staketet. Jag fokuserade på känslan vi hade nyss och vi nådde någon slags kompromiss i alla fall. Vi red ett betydligt bättre program än det första. Tyvärr fick vi lite trassel i den ena förvända, som det ju är koefficient på. Men på det hela var jag nöjd, med 68,1% totalt och många 7,5 och 8.
De delar jag är extra stolt över är:
1: Travökningarna. Den första blev lite springig, men det var ändå en tydlig längning av steget. De övriga tre var riktigt bra! Han sög fint framåt, längde steget och gick sedan att korta upp bra med luft i fronten. Det sista uppskattar jag särskilt efter att ha ridit en häst som har jättefina ökningar, men som lätt ramlar på bogarna i upptagningen (Amelia).
2: Längningen av formen på halvcirkel. Detta har ju varit ett svårt moment för oss, helt enkelt för att han brukar vara så spänd att det blir lite pannkaka av det. Idag fick jag till en fin längning på sista halvvolten första programmet och hela vägen andra gången.
3: Den ökade skritten i andra programmet. Grao har en jättebra skritt. Tyvärr har aldrig någon domare någonsin fått se den, eftersom han väljer att inte skritta utan att takta eller helt enkelt försöka trava när han är spänd. Men idag visade han upp en jättefin skritt andra gången, och vi fick 7,5 på ökad skritt.
En del av arbetet för oss det kommande året är att försöka komma ut på mer tävlingar för att öka rutinen. Jag är ju lite så att jag tycker det är jättekul att träna men är inte alltid lika pepp på att tävla, särskilt inte när jag känner att spändheten gör att vi inte visar upp vårt bästa. Men jag vet ju att jag måste ut och tävla för att minska spändheten, förhoppningsvis kan den bli mindre och mindre med tiden. P&R tycker jag är utmärkt, det är lite mer avslappnat, mer som att åka och träna!.
Nu äntligen har vi fått grovtvättmaskinen installerad, med el, vatten och dessutom förankrad på ett bra sätt.
Det var spännande att dra igång den, och ännu mer sopännande att vänta på centrifugeringen. Skulle den sitta fast tillräckligt? Hur mycket rör den sig?
Okej, det kanske är de töntigaste filmerna jag delat här på bloggen, men jag är så nöjd med att det fungerar!
Precis som under alla år då jag haft eget stall firade vi in det nya året i stallet. Om jag räknat rätt blev det tjugonde gången – och det passar ju bra när det blir år 2020. Våra hästar är inte jätterädda för raketer, men det varierar lite hur de reagerar. Något år har vi haft panikslagna hästar, något år har de bara varit lite oroliga, och sen finns alla varianter däremellan. Men det är ett faktum att nyårsdagen ger röriga boxar att mocka.
Men vi började nyårsafton i vår favoritskog, tillsammans med tre goda vänner. Fem hästar på en tur på 11 kilometer var härligt! Okej, Grao visar inte riktigt upp sina bästa sidor i grupp. Han jobbade hårdast av alla, med taktningar, galopp på snedden och diverse bocksprång. Jag fick honom inte att slappna av förrän jag lade mig ett 50-tal meter före de andra. Han är lite märklig så – det är bästa sättet att få honom lugn. Då är han ju inte i grupp längre och då verkar han kunna slappna av. (Fast 50 meter efter hade definitivt INTE funkat!) Det blir ju inte så socialt dock, men vid det laget kände jag att det var viktigare att få honom att gå i normal skritt.
När vi kom hem var det dags att sätta igång med kvällens middag. Vi gjorde smördegssnittar med päron, gorgonzola, valnötter och grönkål till förrätt. Till huvudrätt blev det vildand som vår granne skjutit i dammen vid vår hästhage. Vi hade aldrig varken tillagat eller ätit vildand innan, men det blev jättegott! Till den hade vi hasselbackspotatis, svampsås och smörstekta morötter och purjo. Efterrätten var en mintchokladmousse. Jag har ärvt så vackra, gröna, gracila efterrättsglas så det är roligt att kunna använda dem. Till både förrätten och efterrätten drack vi ett relativt kraftigt rött vin. Japp, vi blev mätta!
Vi hoppades att de nya reglerna kring fyrverkerier skulle dämpa smällandet något. Något var väl ordet där. Vi tyckte kanske att perioden då det smällde som värst var något kortare, men stor skillnad var det inte. Fyrverkerier på håll, som nere i byn en kilometer bort, är inget stort problem. Det hörs, men hästarna reagerar inte nämnvärt, går runt lite och tuggar på höet som de får strax innan midnatt. Värre var det med de raketer som sköts av några hundra meter från stallet. Ferro blev rätt upprörd av de smällarna, och när det smällde på lite intensivare blev Amelia också upprörd. Även Grao påverkades en del, men tack och lov höll sig Xipo, som står intill Ferro lugn. Vid ett tillfälle gick han till och med fram till gallret och nosade lugnande på honom. Det var rart!
Idag hade Grao och jag ett ganska tufft styrketräningspass hemma på vår ridbana, där det dessutom blåste rätt kyliga vindar. Huvuddelen av passet ägnade vi åt att fatta förvänd galopp på 20-metersvolt och sen rida en ordentligt samlad galopp där vi varierar ställningen och tempot något. När galoppen var bra lade jag ett byte. Det var en bra taktik, i början av passet fick jag 5-6 jättebra byten! Sen började nog Grao bli lite trött, så han förekom mig, flamsade och ville inte riktigt hålla ihop, bytte av sig själv och drog iväg så vi fick en del trassel. Jag försökte då rida bara jämnt rakt fram i trav under lättridning, inramad och stabil. Vi arbetade så ett bra tag, så han liksom gick på räls i traven, bytte varv och fortsatte likadant. Efter en kort skrittpaus på långa tyglar fattade vi rättvänd galopp och arbetade vidare med galoppens kvalitet. När den var bra vände jag över och gjorde ett byte åt varje håll, båda kändes bra! Då var jag jättenöjd, och skrittade av.
Jag tror absolut det här är ett jättebra sätt både att förbättra kvaliteten på galoppen, öka styrkan och få till bra byten – men jag ska nog vara mer lyhörd och försöka avbryta innan det blir för tungt.
I Ridsport nr 24 har Anna Nyberg skrivit några intressanta artiklar om kostnaderna att ha häst. Det konstateras att många företagare som håller på med häst inte tar ut ens kostnadstäckning och definitivt inte lön för det arbete de utför. I min värld gäller det framför allt inackorderingsstall och uppfödare – kanske framför allt de senare. Det är få som vill betala vad det kostat att ta fram och utbilda en väl grundriden femåring.
Jag vet att jag var inne i en diskussion på något forum om detta med pris på grundridna hästar för ett tag sedan, och några tyckte att lösningen var att hitta mer arbetseffektiva metoder, så mindre arbete behöver läggas. Det är jättebra! Men när det gäller uppfödning vill jag hävda att det inte räcker. Uppfödarna tar sällan ut något betalt alls för sitt arbete – och då blir det förstås mindre obetalt arbete, men priset på hästarna kan inte gå ner bara för att arbetet minskar så länge de faktiska utgifterna är högre än försäljningspriset.
Karolina Lagerlund, VD på HNS är inne på en linje jag själv funderat på – mer delningsekonomi i ridsporten. Att ha häst kostar både pengar och tar mycket tid – för många skulle det troligen vara optimalt att ha häst på deltid, och därmed även delad kostnad. Problemet där blir uppenbart när du läser diskussioner om medryttare. Den absolut vanligaste inställningen verkar vara att medryttaren gör hästägaren en tjänst, som avlastar under någon dag eller två i veckan så hästägaren kan göra annat. Varför ska man betala när man utför en tjänst åt någon? Jag undrar lite vad som hänt där. Att ha en egen häst innebär BÅDE kostnad och arbete. Nöjet att ha en häst, rida och hålla på med den kräver en insats av båda delarna. Samtidigt kan jag förstå att det är motigt att betala för en häst som du är väldigt styrd vad du får göra med. Det är ju i slutänden hästägaren som bestämmer – vilket inte är så konstigt eftersom det också är hästägaren som har ansvar för hästen, dess uppehälle, veterinärräkningar och allmänna väl och ve.
Det är inte lätt att hitta en modell där alla drar sitt stå till stacken, företagarna i hästbranschen får betalt för sitt arbete och alla är nöjda och glada – trots ökade kostnader.
Men ett par uppgifter tyckte jag var rätt tänkvärda. Den ena är att det överlag läggs mer pengar på utrustning till hästen än till foder. Kan det verkligen stämma? Hos oss stämmer det inte, men om det är så finns det ju lite att göra där. Det mesta i hästutrustningsväg är ju faktiskt väldigt hållbart. (Fast visst, jag limmar täcken ganska frekvent just nu, Ferro verkar ha en *harkel* oral period? )
Den andra var att en minuts stallarbete avlönat med minimilön kostar mer än ett kilo grovfoder. Det är med andra ord ibland dyrare att packa höpåsen än vad innehållet i sig kostar!