Samverkan för hästvälfärd

Under den här helgen har jag varit på Svenska Ridsportförbundets tävlingskonferens. Tillsammans med drygt 100 ideellt arbetande eldsjälar och dessutom ett gäng anställda som också brinner för ridsporten har vi tittat på hur vägen framåt för vår sport ser ut. Jag säger vår sport, för även om det handlar om många olika grenar med olika karaktär och företräden så var det tydligt under helgen att vi är enade i väldigt mycket – och att vi behöver vara enade och samarbeta för att nå de mål vi siktar mot.

Ett av de allra viktigaste arbetsområdena fick glädjande nog ett mycket stort utrymme. Vi pratade mycket om vår samarbetspartner hästen och hur vi säkerställer att alla hästar i sporten mår bra. Hur får vi ett flocklevande, gräsätande bytesdjur med stark flyktinstinkt att fungera som idrottsatlet – utan att tumma på hästens naturliga behov? Hur utformar vi en sport som är rättvis och juste utan att det går ut över ena delen av ekipaget? Hur värnar vi hästen i alla lägen?

Det har verkligen varit inspirerande att lyssna på kunniga experter och höra diskussioner om möjliga förändringar i de olika disciplinerna för att ytterligare stärka hästens rätt. Det finns en del att göra både nationellt och internationellt – och det känns som om det arbetet är på bra väg. Några steg har redan tagits, men fler är på gång. På ridsportförbundets webbplats har allt om hästvälfärd och sport på hästens villkor samlats på ett ställe.

En annan viktig fråga som framför allt behandlades under dag två är barns och ungdomars ridning och tävling. För mig har ridsporten betytt massor. Utan ridsporten hade jag varit en helt annan person, jag har svårt att föreställa mig vem. En sak som bekymrar mig mycket är en sak som jag skrev om här för ett drygt år sedan: Det faktum att ridsporten har blivit mer svårtillgänglig för de barn och ungdomar som inte har intresserade föräldrar. Att rida och tävla är en ekonomisk fråga till stor del, men idag handlar det också mycket om att ha vuxenstöd. Det har blivit en minst lika avgörande faktor för om du får tillträde till ridsporten eller inte. Det bekymrar mig!

Vi pratade även en del om inkludering och att många unga, både tjejer och killar, men kanske särskilt killar, inte vill identifiera sig som hästmänniskor. ”Vi kanske ska rannsaka vårt beteende och inte vara så defensiva och ibland aggressiva mot omvärlden” var en synpunkt som luftades. Jag förstår tanken, men jag vänder mig också emot den. Vi är en stor sport, och problemet är inte att vi försvarar oss när vi blir angripna. Problemet är ATT vi blir angripna! Jag kan förstå att det ser ut som om vi slåss med näbbar och klor utåt – men på det hela taget är det ändå en sund reaktion. Vi kräver att bli tagna på allvar. Vi kräver att få den respekt vi förtjänar. Vi förtjänar att få vara de vi är och inte låtsas vara något annat. När vi har det tror jag inte längre det ses som jobbigt att helt eller delvis identifiera sig med oss.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *