Precis som under alla år då jag haft eget stall firade vi in det nya året i stallet. Om jag räknat rätt blev det tjugonde gången – och det passar ju bra när det blir år 2020. Våra hästar är inte jätterädda för raketer, men det varierar lite hur de reagerar. Något år har vi haft panikslagna hästar, något år har de bara varit lite oroliga, och sen finns alla varianter däremellan. Men det är ett faktum att nyårsdagen ger röriga boxar att mocka.
Men vi började nyårsafton i vår favoritskog, tillsammans med tre goda vänner. Fem hästar på en tur på 11 kilometer var härligt! Okej, Grao visar inte riktigt upp sina bästa sidor i grupp. Han jobbade hårdast av alla, med taktningar, galopp på snedden och diverse bocksprång. Jag fick honom inte att slappna av förrän jag lade mig ett 50-tal meter före de andra. Han är lite märklig så – det är bästa sättet att få honom lugn. Då är han ju inte i grupp längre och då verkar han kunna slappna av. (Fast 50 meter efter hade definitivt INTE funkat!) Det blir ju inte så socialt dock, men vid det laget kände jag att det var viktigare att få honom att gå i normal skritt.
När vi kom hem var det dags att sätta igång med kvällens middag. Vi gjorde smördegssnittar med päron, gorgonzola, valnötter och grönkål till förrätt. Till huvudrätt blev det vildand som vår granne skjutit i dammen vid vår hästhage. Vi hade aldrig varken tillagat eller ätit vildand innan, men det blev jättegott! Till den hade vi hasselbackspotatis, svampsås och smörstekta morötter och purjo. Efterrätten var en mintchokladmousse. Jag har ärvt så vackra, gröna, gracila efterrättsglas så det är roligt att kunna använda dem. Till både förrätten och efterrätten drack vi ett relativt kraftigt rött vin. Japp, vi blev mätta!
Vi hoppades att de nya reglerna kring fyrverkerier skulle dämpa smällandet något. Något var väl ordet där. Vi tyckte kanske att perioden då det smällde som värst var något kortare, men stor skillnad var det inte. Fyrverkerier på håll, som nere i byn en kilometer bort, är inget stort problem. Det hörs, men hästarna reagerar inte nämnvärt, går runt lite och tuggar på höet som de får strax innan midnatt. Värre var det med de raketer som sköts av några hundra meter från stallet. Ferro blev rätt upprörd av de smällarna, och när det smällde på lite intensivare blev Amelia också upprörd. Även Grao påverkades en del, men tack och lov höll sig Xipo, som står intill Ferro lugn. Vid ett tillfälle gick han till och med fram till gallret och nosade lugnande på honom. Det var rart!
