Vi fick den här coola filmen från drönaren igår! Den lyfter från vår innergård, går upp till 120 meters höjd, filmar utsikten ett varv runt och går ner igen. Missa inte Amelia som råkade komma in på innergården, precis när drönaren gick ner!
WE från ovan
Igår hade vi roligt på så många sätt! Vi tränade WE tillsammans, Ulrik, jag, Hoppsans matte och Amelias ryttare. För M som rider Amelia var det första gången, men Amelia visste ju precis vad det handlade om och hennes glädje över träningen verkade smitta av sig. Både Hoppsan och Amelia skötte sig jättefint och kunde ta alla hindren i galopp. Hoppsan är helt klart tävlingsklar och Amelia var mer än villig att lära ut allt hon kan, i alla fall när hon inte var så exalterad att hon studsade som en get över banan. Xipo har ju inte tränat på länge, men han visade fin form och Ulrik red banan snyggt, prydligt och felfritt på en hand. Grao hade mycket att tänka på. En drönare i luften, en främmande bil utanför banan, Sixten i buskarna, tjur på banan och hinder överallt. Trots det kunde han fokusera någorlunda och vi fick faktiskt till ett par vändor i parallellslalomen med rena byten. Jag valde att inte pressa honom särskilt mycket med det han tycker är otäckt, det är ju bara dumt.
Björn var alltså med och körde drönare, så det blev en film också. Tyvärr blev det lite problem med minneskortet, så en stor del av filmmaterialet försvann. Attans, det innebär ju att vi måste göra detta igen 😀 Lite god mat på det gjorde det hela till en toppenbra påskdag.
Hästarnas walk-in-closet
Jag har ju sedan länge haft ett torkställe för hästtäcken i vårt foderrum, där täckena hänger på täckesgalgar. Från början hade jag sex galgar, sen köpte jag fyra till. Men ju mer jag använde galgarna och upphängningen, desto bättre tyckte jag om det systemet. Det är praktiskt, musfritt och överskådligt, och tanken väcktes att hitta en lösning där jag kan ha ALLA täcken hängandes, hela tiden. Idén har legat i mitt huvud ett bra tag, och jag har haft lite olika tankar om var och hur jag skulle kunna lösa det. Det krävs rätt bra takhöjd, stången måste vara minst 2,5 meter upp, gärna lite till. Sen kommer ju frågan om tyngden – täckena väger ju lite och ska jag ha alla täcken på en stång blir den rätt lång. Jag tänkte ett tag att jag kunde ha fler, men det tar å andra sidan rätt mycket plats. Tanken att ha en ställning, liknande sån gammal mattpiskarställning på hjul har också slagit mig.
Men en dag insåg jag att jag ju faktiskt hade det perfekta utrymmet. I vårt foderrum finns det en avlång nisch, ca 5 meter djup och kanske 2 meter bred. Längst in fanns det en hel del skräp, och utanför det har jag ställt våra lastpallar när de inte används. Den plats för att hänga täcken jag hade var precis i öppningen till nischen.
Jag visade platsen för Ulrik och presenterade idén. Jag sa att ända kruxet är ju att vi måste bygga någon slags stöttor rakt över, för en träribba som är så lång kommer aldrig hålla för alla täckena, hur tjock vi än gör den. ”Den borde vara i metall” svarade Ulrik, ”då håller den”.
Nu började detta kännas möjligt och inspirerande, så jag satte igång med att leta efter långa metallrör eller ribbor av olika slag. Byggvaruhusen hade inget som var längre än 3 meter, och vi behövde minst 5,40, gärna längre. En god vän hade en del gamla vattenrör, såna som använts till metallstaket, men de hade behövts skarvas, och hade inte varit helt lätta att hantera. Jag konstaterade att vi borde hitta en mekanisk verkstad. Ulrik konstaterade att det fanns en bara några kilometer från oss. Vi åkte dit. Där fanns det folk, trots att det var skärtorsdags eftermiddag. Jag hoppade ur bilen, och 10 minuter senare hade jag köpt ett 6 meter långt metallrör – med hemkörning!
Det var en del att röja och fixa, inte minst skulle all gammal halm som låg uppe på stenväggen i bakkant röjas bort.
Det var ett dammigt jobb, men det är så skönt att få bort sånt!
Väggen är lite lägre än golvet på andra sidan, så för att stången ska bli vågrät behövde jag bygga en kloss. En bit av slipersen som vi har runt ridbanan blev perfekt. För att stången ska ligga still drog jag i två träklossar som stöd på sidorna.
Den andra änden ska som sagt ligga på logtaket. Där låg ju redan änden på den täckeshängare jag hade innan, men den fick förstås åka bort nu.
Efter en hel del pill och baxande fick vi upp stången. Det blev toppenbra!
Nästa gång vi har elektrikern ute ska han få sätta upp lampor här inne också. Jag har beställt 15 täckesgalgar till, så när de har kommit kan jag ha 25 täcken hängandes här. Praktiskt, snyggt, lättöverskådligt, perfekt helt enkelt.
Tillsammans
Vår Corona-tillvaro handlar just nu mycket om att sitta hemma och arbeta, var för sig och i en mängd möten på skype, teams, cospace och zoom. Djuren tycker detta är toppen, så bra att ha servicen hemma hela tiden! Det är rätt trevligt att kunna äta lunch tillsammans varje dag i alla fall. Men nu är det långfredag och påskledigt, så då kan vi göra andra saker tillsammans! Igår till exempel tog vi fram sportbilen och tog en tur – med taket av förstås. Det var kanske inte tillräckligt varmt egentligen, men det går ju att dra på värme i bilen även om taket är nere så vi klarade oss!
Våra fina bilhandskar var förstås på.
Hästarna har under den sista veckan fått börja smaka på gräset. Idag testade vi att släppa ihop alla killarna tillsammans i en gräshage. Det har ju inte funkat riktigt innan, tre leker inte alltid så bra. Däremot har de ju gått i alla olika par-kombinationer utan problem. Men se, de har nog mognat! Jag hoppas att det är så, de har verkligen hanterat det hela bra idag, bara lite spring i början.
Frodigt
I helgen var det läge att plantera om mina tomatplantor för andra gången. Jag börjar ju med att sätta fröna i ett pluggbrätte med såjord. Så fort de fått karaktärsblad planterar jag dem i fyrkantiga krukor.
När de fyllt krukan med rötter planterar jag om dem en gång till för att ge dem ännu bättre förutsättningar. Förra året hoppade jag över det steget, och det var uppenbart att tomatplantorna då växte långsammare både sista tiden inne och när de väl kom ut i växthuset.Det viktigaste i det här skedet är att ha bra tillväxt under jord, att bygga ett livkraftigt rotsystem. Därför väljer jag att plantera om i höga avskurna mjölkpaket.
Jag har grovt grus i botten. Sen sätter jag ner plantan ända ner i botten och fyller på ny jord ovanpå. Det gör att en bra bit av själkarna, sådär 5-8 cm, hamnar under jord. Tomater funkar ju så att det då bildas rötter från stjälken under jord. Plantan blir alltså mindre ranglig och får ett bättre rotsystem, precis vad jag vill åstadkomma.
Förra året köpte jag en lime som jag har övervintrat i sadelkammaren. För två veckor sedan trodde jag att den var heldöd. Jag pratade med Rickard på Gunnebo Trädgård när jag var där och handlade lite annat. Han var helt säker på att problemet var för lite ljus. Även om den stått i fönstret i sadelkammaren så räcker inte ett österfönster för citrus. Han föreslog att jag skulle ge den ett försök på glasverandan, även om temperaturen där är lite för hög egentligen. Jag ställde den i hörnet mellan söderfönstret och västerfönstret och offrade dessutom tomaternas extraljus och satte den på limen. Och den lever! Den är alldeles full av späda gröna blad nu! Jag hoppas verkligen den hinner sätta frukt i år. Nästa vinter får den övervintra på glasverandan med extraljus. Sommaren får den tillbringa antingen på innergården eller i växthuset, vi får se var det blir bäst.
Inbetning
Igår var vädret strålande. Idag vaknade vi till snö och det blåser kalla vindar, även om solen nu smält bort snön och jobbar på så bra den kan. Våra stora gräshagar är ännu inte riktigt färdiga att släppa hästarna på, det behöver vara varmt några dagar ihållande först tror jag. Xipo och Ferro har lite gräs i sin jättestora vinterhage, så de äter så fort det kommer upp nu. Där flyttar vi även de tillfälliga staketen lite då och då så de sucessivt vänjer sig vid gräset. Am går i en liten gräshage där det inte är många grässtrån kvar, men hon lyckas hitta några i alla fall. Grao däremot går i en hage utan minsta tillstymmelse till gräs. Därför har han fått gå ut och beta en stund i lina lite då och då.
Sixten hjälper gärna till med allt stallarbete. Extra bra är han på allt som involverar snören på ett eller annat sätt. Han hjälper gärna till att longera hästar också, på ett sätt som inte alltid känns helt tryggt. Men i solen igår tog han sig en tupplur i björnbärsbusken när han jobbat klart.
Litegrann från ovan
Vi har inte varit på Sandhammaren och ridit på hela den här vintern, så när vädret för lördagen såg lovande ut frågade jag Josefine om hon ville med dit. Det ville hon! Dessutom följde Björn med tillsammans med sin drönare, resultatet blev två riktigt häftiga filmer, som skulle kunna vara reklamfilmer för Österlen, och en jättesvettig men glad häst. Ok, två svettiga och glada hästar, men Hoppsan hade inte en chans att slå Grao i svettighet… Vi hade dessutom tur med underlaget. Det kan ju variera kraftigt från dag till dag, nu var det sådär perfekt. Josefine konstaterade att ljudet när vi galopperade var som från kokosnötter, ni vet som i Monthy Python and the Holy Grail.
Haren och Darwin
När jag var ung var harar riktiga virrpannor. De sprang i zigzag framför bilen och var de på väg mot diket gick det inte att lita på det, risken att de vände ut på vägen igen var stor. Var det en hare på vägen var det lika bra att stanna och vänta ut den.
Men har ni tänkt på att harar inte är såna längre? De springer liksom mer rakt och förutsägbart över vägen. Kan det vara så att detta är ett tecken på evolutionen? Harar med trafikvett har fått fler chanser att reproducera sig och ”virra runt på vägen-hararna” har inte kunnat överleva i deras nya tuffa automobiliserade värld?
Fantasipriser
Ibland står det ”inga fantasipriser” i köpesannonser och inlägg där folk söker häst. Jag blir alltid så förundrad och lite förbryllad över vad som menas. Ok, jag fattar att de är ute efter en billig häst. Men vad är ett fantasipris? Om du t ex begär 150 000 kr för en oinriden ettårig korsningsponny eller för den delen för en 25 år gammal häst eller en treårig travare som varken är inriden eller startad – ja då är jag med på att det är ett fantasipris, och att det inte är intressant. Men är det verkligen så vanligt? Och hur många säljare tänker att ” jag sätter ett fantasipris, vi får se om någon är dum nog att betala det”?
För i frasen ligger det ju ändå på något sätt en undermening om överpriser är vanliga. Därför väljer köparen att annonsera själv och markera att priset ska vara rimligt – vilket troligen de flesta säljare tycker att det satta priset är. Det känns också som om det betyder att hästar är dyrt, men jag vill inte betala dyrt. Hästar ÄR dyra, jag håller med om det. Sen kan det gå att hitta bra hästar billigt, om man har tur, skicklighet och goda kontakter. Detta beror ju på att hästar är djur som säljaren vill ska ha det bra. Därför är det inte en vara som andra, utan känslor spelar in vid försäljningen och väger ofta tyngre än pengar. Däremot tror jag att i en köpesannons så får formuleringen ”inga fantasipriser” motsatt effekt. Jag hade nog inte svarat på en sån, även om jag hade en häst där hemmet var betydligt viktigare än priset. Just genom att med uttrycket insinuera att ”jag vet vad hästar är värda, men alla andra verkar inte veta det” signaleras en attityd som i alla fall skulle få mig att dra öronen åt mig.