Att stängsla med el del 2 – Planera hagsystemet

För det mesta finns det flera hagar på en gård, och ett gemensamt elaggregat som försörjer alla. Det är normalt inga problem, men det är klokt att tänka till och göra en planering av staketsystemet. Att bygga ut lite efterhand som det faller sig är ofta en mycket dålig strategi.

Det enklaste sättet att få en bra överblick är att göra en ritning över hagarna. Var behövs det grindar? Kommer alla hagar användas året om, eller är vissa sommarhagar och andra vinterhagar? Finns det grindar som kommer vara permanent öppna? Vad händer då, kommer strömmen vidare i staketet så att den når alla hagar?

Bara genom att rita och tänka igenom dessa frågor brukar mycket klarna. Om du tycker det är svårt att ”tänka el”, tänk då vatten. Om anslutningskabeln är en vattenkran och eltrådarna är vattenledningar – finns det då vatten i hela systemet?

Om det finns grindar som då och då är permanent öppna, till exempel eftersom man öppnar upp mellan två hagar, är det två saker man måste tänka på. För det första måste det finnas någon annan väg för strömmen att nå hela staketsystemet. Är det fler grindar som är öppna är det inte ovanligt att det blir sträckor mellan grindarna som inte är elförsörjda. Om det är så kan du gräva ner en matarkabel i marken och leda strömmen förbi grinden via den.

För det andra får inte grinden ligga mot marken och jorda, då ”läcker” all ström ut där. Det enklaste är att göra en grind som går att haka av och ta bort när den inte används. 

En annan viktig planeringsfråga är antalet trådar och trådhöjd. Många tror att staketet är säkrare med många trådar. Det är en sanning med modifikation. Ju fler trådar du har, desto mer trådlängd måste aggregatet försörja. Dessutom är risken större att det blir en massa skarvar, trassel och konstiga kopplingar med många trådar, särskilt om dugår ut och sätter upp en extra tråd i all hast för att en häst har gått ut. Elstaket är alltid bäst när de hålls så rena och enkla som möjligt. En tråd är dock sällan tillräckligt, men för hästar brukar två eller tre trådar fungera bra. Höjden på trådarna avpassas förstås efter hästarnas storlek – ingen häst ska kunna ducka och gå under den understa tråden, och den översta ska vara så hög att de inte uppfattar den som något de kan kliva över. Vi har en del rådjur här. Därför har vi satt översta tråden så hög att ett rådjur går under den. Då finns i alla fall övre tråden kvar om rådjuret går igenom den undre.  Vildsvin håller man däremot lättast ute med hjälp av en låg tråd. Den ska sitta i trynhöjd och helst på utsidan av stolparna. Tänk bara på att låga trådar lättare blir övervuxna, vilket gör att vegetationen jordar och ”drar ur” elen ur staketet.

Stolparnas uppgift är att hålla upp tråden och hålla den på plats. Hur grova de ska vara och hur tätt de ska stå beror på hagens och markens beskaffenhet. Generellt sett kan de vara lite klenare och stå glesare på helt raka sträckor, där tråden inte utgör någon belastning alls på stolparna. 4,5 till 6 meter är vanliga avstånd mellan stolpar. I hörn bör man däremot dimensionera upp stolparna och eventuellt även gjuta fast dem eller staga upp dem eftersom en spänd tråd kommer dra stolparna inåt. Så kallade ”trampstolpar” i plast kan fungera som tillfälliga avgränsningar på raka sträckor, men tål i princip inte någon belastning från tråden alls. Därför bör du sätta riktiga stolpar i hörn även på tillfälliga hagar. Tänk även på att belastning på tråden kan uppstå av vinden, särskilt om det är band som används.

Vi planerade vårt hagsystem med hjälp av en karttjänst på nätet där vi kunde rita staket och få ungefärliga sträckor uppmätta. På så sätt visste vi dessutom ungefär hur mycket stolpar och tråd vi behövde skaffa.

Vi provar öppen bana

wp-1481367350926.jpg

Då och då har Sydslättens Ryttarförening öppen bana. Det är lite som att prova att tävla utan att tävla. Man åker dit, rider fram i lilla ridhuset och sen har man en kvart bokad inne i stora ridhuset där det står dressyrstaket, bokstäver, domarbord och diverse dekorationer. Grao och jag åkte dit idag för att testa. Lite torrsim innan vi vågar oss ut på djupt vatten alltså.

Ja, torrsim behövs är väl dagens konstaterande. Det hela kan sammanfattas i ett ord – spänt. Det gick riktigt bra att sitta upp i lilla ridhuset, trots att två hästar longerades respektive tömkördes därinne. De var klara när jag skrittat något varv och sedan var vi ensamma därinne. Andra hästar eller avsaknad av andra hästar är inget som han bryr sig om. Däremot är han spänd och tittig för i princip allt annat. Vi red fram i alla gångarter, men jobbade mycket i skritt eftersom det är den gångarten han har lättast att slappna av i. Efter ca 30 minuter red vi över till stora ridhuset för att ta vår kvart där.

Att rida ut ur lilla ridhuset var otäckt, och ännu värre var det att rida in i det stora – men trots tvekan gick han när jag bad honom om det. Det tycker jag är så positivt, det gör att jag har hopp om att det kommer bli bra med mer träning.

Inne i stora ridhuset skrittade vi först några meter innanför spåret, helt enkelt för att han inte vågade gå närmre staketet. Efter hand kunde vi rida närmre och närmre, förutom på kortsidan där domarbordet och två stora högar med julklappar och halmbalar fanns. Samtidigt var det några personer som höll på att röja under läktaren. Där syns man inte, men det låter… Det var också skumt. Husse gick upp på läktaren som är över sargen. Det var lite konstigt, men helt ok när husse pratade med honom.

När vi kunde skritta någorlunda nära staketen gick jag upp i trav utmed långsidorna och försökte hålla en någorlunda rak linje. När vi gjort det några gånger galopperade jag några varv åt varje håll på stora mittvolten. Sen skrittade vi några minuter utmed staketen igen innan vi tackade för oss och lämnade banan.

Jag är både nöjd och missnöjd efter dagens övningar. Det är klart att det är tråkigt att det tar så lång tid för honom att slappna av och att han är så extremt spänd i såna här situationer. Samtidigt är jag nöjd med att vi kan åka iväg och få till någon slags konstruktiv träning. Det är ju bara på det sättet som vi kommer kunna lösa detta. Och så var det förstås positivt att lastningen gick bra åt båda håll.

Vi var rejält trötta efter vår utflykt båda två, och jag hoppas verkligen att det kommer fler tillfällen att träna så här innan vi ska tävla i skarpt läge.

Valfrihet i dressyren

Reaktionerna på beskedet att det blir obligatoriskt med hjälm i svensk dressyr har fått mycket uppmärksamhet. De flesta verkar vara positiva, men några elitryttare, både från Sverige och andra länder, tycker det är negativt. De värnar om valfriheten.

Det argumentet känns väldigt märkligt för mig. Vi talar alltså om en gren där det internationella reglementet ägnar flera sidor åt att med hjälp av formler begränsa de tillåtna färgerna på tävlingsfracken. Sammanfattningsvis kan man säga att de får inte vara för ljusa eller ha för klara färger.

Danske Rasmus Bagger menar att det faktum att hatt förbjuds gör dressyren ”ännu mer ointressant”. Öööööh va? Tycker han att dressyren ÄR ointressant eller tror han att publiken tittar på den bara för att se de eleganta hattarna? Och OM det nu skulle vara så att det var hattarna som stod för underhållningsvärdet och valfriheten är viktig – varför då inte kämpa för helt fri klädsel inklusive fantasifulla hattar? Jag tycker faktiskt inte alls att en svart eller möjligtvis mörkblå hatt i ”lagom” höjd och traditionell skärning är särskilt spännande att titta på. Alls. Frågan är om slalomentusiaster tycker att deras sport har blivit tråkigare att titta på när slalomåkarna slutade att använda trendsättande stickade mössor och istället började använda hjälm?

Kajsas kalasknutar – saffranstraditioner på olika ställen i Sverige

wp-1481044046246.jpg

Igårkväll bakade jag ett stort lass saffransknutar. Den här sortens saffransbullar fick vi alltid på kalas när jag var liten, oavsett tid på året. Min släkt är från Gotland, och där är saffran kalaskryddan nummer ett, oavsett årstid. Nu bor jag ju i en landsände där saffran mer hör julen till, men jag väljer ändå att i alla fall forma mina saffransbullar som de traditionella knutarna. Jag tycker de är fina.

Döm om min förvåning när jag hade flyttat till västsverige för ett antal år sedan och skulle köpa lussekatter. De frågade om de skulle vara med eller utan saffran! Jag förstod inte frågan. Jag sa ju att jag ville ha lussekatter.

Så här gör jag mina knutar:

wp-1481044188298.jpg

Börja med att rulla en fingertjock rulle, ca 15-20 cm lång.

wp-1481044151212.jpg

Slå en ögla på den

wp-1481044132902.jpg

Peta ner den undre stumpen i hålet

wp-1481044115215.jpg

Dra sedan den kvarvarande stumpen runt bullen och in under den.

wp-1481044207621.jpg

Placera på plåt, pensla med ägg och grädda.

wp-1481044082618.jpg

Jag och min hatt

Till min glädje konstaterar jag att svenska dressyrkommittén väljer att vara en föregångare i ytterligare en fråga – från och med nästa år är hjälm obligatoriskt i alla klasser som går under svenskt TR. Tidigare har ju Sverige även gått före genom att tillåta träns i alla klasser.

wp-1481016629176.jpg

Min egen dressyrhatt är inte använd de senaste åren. Den ligger på en hylla i vardagsrummet, och jag kommer inte göra mig av med den även om den aldrig mer kommer användas. Den bär på alldeles för mycket minnen.

För länge sedan, när jag var ung, student på deltid och inte särskilt välbetald på den andra deltiden närmade jag mig medelsvår klass med min Axeline. Vi red några klubbtävlingar på den nivån och började känna oss redo att ta det för oss stora steget från Lätt A till Medelsvår B. Det var en ganska stor sak på 90-talet, startfälten i Östergötland där jag bodde då var stora i Lätt A, men sjönk drastiskt om man tog ett steg upp. Det var lite som att bli invald i en utvald krets kände jag, som beundrade de flesta som red de klasserna. Men så var det då detta med hatten. Redan då var det självklart tillåtet att rida med hjälm, och en ny hatt kostade närmare en tusenlapp. Jag tänkte att jag kunde ju rida några starter i hjälm, och sen spara ihop till en hatt. Men då sa min tränare, som även var dressyrdomare på högre nivå:

— Kajsa, när du sitter på framridningen i hjälm bland alla duktiga ryttare som du beundrar, och alla andra har hatt. Tror du då att du kommer känna att du verkligen hör hemma där? Tror du att du kommer rida så bra som jag vet att du kan eller tror du att du kommer känna dig som en nybörjare? Och vad tror du det kommer utstråla till domaren?

Med de orden ringande i öronen var ju saken klar. Jag måste ha en hatt till tävlingssäsongen sätter igång. Jag skaffade en hattburk. Där lade jag alla mina mynt. När jag höll ridlektioner och fick kontant betalt åkte även de pengarna ner i hattburken. När påsken kom och det var dags att åka till Scandinavium tömde jag burken och tog med mig alla pengarna – och fick med mig den efterlängtade hatten hem.

Själva grejen att rida utan hjälm tyckte jag inte var en stor sak då. Jag kände mig bombbrygg på ryggen på Axeline. Det var först när jag startade Amelia i Msv B som jag kände att det kanske inte var en jättebra idé med hatt – men jag red ändå med hatt så länge man fick i den klassen. Hatten hade blivit så symbolisk för mig och jag sörjde när jag insåg att jag inte fick rida i den längre. Det gick trots allt relativt fort över, jag insåg ju rent intellektuellt att det var smartare att rida i hjälm. Och nu när svensk dressyr tar steget fullt ut så är jag helt med på att det är rätt beslut. Det är bara att hoppas att resten av världen följer efter – och att dressyrreglerna fortsätter att moderniseras även på andra punkter.

wp-1481016611710.jpg

Men hatten, den får ligga kvar i bokhyllan. Den gör jag mig inte av med.

Att stängsla med el del 1 – Hur fungerar ett elstaket?

wp-1480927290702.jpg

Jag har fått ett önskemål om att skriva hur du gör för att få ett bra och väl fungerande elstaket. Det är ett omfattande ämne så jag kommer dela upp det till en miniserie. Första delen handlar om hur elstaketet fungerar.

Ett elstängsel bygger på att ett elaggregat förser en elektisk ledare, dvs stängseltråden, med spänning. När hästarna nuddar tråden och samtidigt rör vid marken sluts kretsen och hästen får en elektrisk stöt. En förutsättning för att detta ska fungera är att det inte finns några brott eller flaskhalsar på systemet med stängsel och matarledningar.

Spänning innebär att det finns en laddning i staketet. Elaggregatet förser staketet med spänningen genom en matarledning. Den andra polen på aggregatet ska vara jordad. Det innebär att det går en ledning från den svarta polen på aggregatet till marken. Jordningen sker oftast genom jordspett. För det mesta behövs det flera som är kopplade efter varandra. Spänningen på det sista spettet ska vara noll.

När hästen jordar staketet genom att stå på marken och samtidigt nudda staketet sluts kretsen genom marken. Då går det alltså en ström genom hästen ner i marken, och hästen får en stöt. Om du själv tar i staketet och är väl isolerad mot marken, till exempel genom att du har rejäla gummistövlar med tjocka sulor, kan du känna att stöten då blir mindre eller du kanske inte alls får någon stöt. Du jordar inte tillräckligt bra.

Om du har mycket undervegetation som når upp till eltråden och ligger emot så sluter även den kretsen, precis som hästen gör när den nuddar staketet. Sker det på många ställen minskar spänningen i staketet kraftigt. Det innebär att stöten hästen får när den nuddar staketet blir svagare.

Ibland är förutsättningarna dåliga för att sluta kretsen genom marken. Det kan vara så att det är tjäle i marken. Då kan du istället ha en jordtråd intill den vanliga tråden. Då ansluter du den ena tråden till den röda polen på aggregatet och jordtråden till den svarta. Då får hästen en stöt om den rör båda trådarna – hästen blir en förbindelse mellan el och jord, eller mellan plus och minus om man så vill. Det finns även särskilda elband, sk polarband, som har en positiv och en negativ tråd i samma band.

 

Några enheter att hålla reda på:

Joule är ett mått på energi. I elstängselsammanhang används det för att ange hur kraftigt ett elaggregat är. Ju fler joule, desto mer energi kan aggregatet producera. Små aggregat ligger ofta mellan 1 och 2 Joule, vilket egentlgien är mest för tillfälliga hagar. De riktigt kraftiga ligger över 10. En enkel tumregel för jordning är att man bör ha ett jordspett per joule.

Volt är enheten för spänning. I elstängslet ska det ligga en spänning på tråden för att staketet ska fungera. Spänningen mäter man lätt med en stängseltestare. Den är ofta graderad i steg om 1000 volt. För att staketet ska fungera bra bör det ligga över 3000 volt. Volt används även för att ange ingångsspänningen i aggregatet. Oftast handlar det om 220/230 V, dvs en elkontakt i väggen, eller 12 V från ett batteri. Vissa aggregat klarar av att drivas med både 220V från ett vägguttag och med ett bilbatteri, men de är i allmänhet lite dyrare.

Watt är enheten för effekt. Köper man ett aggregat används watt för att visa effektförbrukningen, och därmed kostnaden för att driva aggregatet.

Ohm är en viktig enhet att hålla reda på. Den anger motstånd  – som ger upphov till  spänningsförlust – per meter i tråden. Ju lägre ohmtal desto bättre ledningsförmåga har tråden – vilket gör att mindre spänning försvinner på vägen. Liknelsen med vatten säger att ett lågt ohmtal är ett rör med stor diameter där det kan flöda mycket vatten, ett högt ohmtal är ett smalt rör. Ohmtalen kan variera stort.

Tävlingsdag

Idag har Ulrik och Xipo varit och tävlat dressyr. De red en Msv C:1 i Trelleborg. Ulrik var lite avslagen och opeppad, så vi började redan i bilen med att spela hans pepp-lista på spotify. Blås, stråkar och Curtis Mayfield är tydligen en vinnande blandning.

På framridningen var även Xipo lite opepp, men Ulrik jobbade med lite snabba galopp-skrittövergångar och fick igång honom rätt bra.

På banan konstaterade Xipo att de hade läbbiga bokstäver med växer på! Jag satt på läktaren och åt en värmande gulaschsoppa och såg hur han glodde… Xipo är ju trots allt rätt lydig, men jag såg hur nacken blev lite spänd varje gång de passerade och Ulrik hade svårt att få den vanliga spänsten i honom. De genomförde i alla fall ett mycket prydligt och korrekt program, precis som de alltid gör. Han fick höga betyg på ryggningen och både förvända galoppen och enkla bytena som det är koefficient på blev också riktigt bra. Han hade inga missar, men brast i form och spänst emellanåt.

Resultatet blev precis över 62%, hans bästa resultat på de tre starter han gjort i klassen. Klart godkänt med en häst som har begränsade gångarter tycker jag! Domarkommentaren var också att det var en prydlig ritt, men att han behöver ha ett större register i gångarterna för att få högre poäng. I traven finns det troligen inte så himla mycket mer att hämta, men i galoppen kan han lite mer när Xipo är mer avspänd och på hugget.

När vi kommit hem var vi inte så sugna på att åka och handla och laga mat, så det blev en tur till Lövestad och La Prima Classe för andra söndagen i rad. Buffén var precis lika bra den här gången!

wp-1480319164281.jpg

Underlag på hugget

Idag var det en frusen yta på ridbanan. Precis som Helena i Fnorkbloggen brukar göra publicerar jag här Graos och mitt samtal på detta ämne.

Grao: Fy så läbbigt det var på ridbanan idag! Det var saker som bet mig under magen. Och lät konstigt!

Matte: Det var underlaget som var fruset, Grao. Dina hovar rev upp det.

Grao: Det bets!

Grao: Tur att jag kan springa både fort och högt. Samtidigt.

Matte: Tyckte du att det hjälpte?

Grao: Nä, för du bromsade hela tiden! Och sa att jag måste stanna på ridbanan. Hade jag fått göra som jag ville hade det hjälpt.

Matte: Men då hade vi kanske hamnat på de frusna vattenpölarna istället.

Grao: Frusna vattenpölar? Vardå? Aaaaaakta!