Då och då har Sydslättens Ryttarförening öppen bana. Det är lite som att prova att tävla utan att tävla. Man åker dit, rider fram i lilla ridhuset och sen har man en kvart bokad inne i stora ridhuset där det står dressyrstaket, bokstäver, domarbord och diverse dekorationer. Grao och jag åkte dit idag för att testa. Lite torrsim innan vi vågar oss ut på djupt vatten alltså.
Ja, torrsim behövs är väl dagens konstaterande. Det hela kan sammanfattas i ett ord – spänt. Det gick riktigt bra att sitta upp i lilla ridhuset, trots att två hästar longerades respektive tömkördes därinne. De var klara när jag skrittat något varv och sedan var vi ensamma därinne. Andra hästar eller avsaknad av andra hästar är inget som han bryr sig om. Däremot är han spänd och tittig för i princip allt annat. Vi red fram i alla gångarter, men jobbade mycket i skritt eftersom det är den gångarten han har lättast att slappna av i. Efter ca 30 minuter red vi över till stora ridhuset för att ta vår kvart där.
Att rida ut ur lilla ridhuset var otäckt, och ännu värre var det att rida in i det stora – men trots tvekan gick han när jag bad honom om det. Det tycker jag är så positivt, det gör att jag har hopp om att det kommer bli bra med mer träning.
Inne i stora ridhuset skrittade vi först några meter innanför spåret, helt enkelt för att han inte vågade gå närmre staketet. Efter hand kunde vi rida närmre och närmre, förutom på kortsidan där domarbordet och två stora högar med julklappar och halmbalar fanns. Samtidigt var det några personer som höll på att röja under läktaren. Där syns man inte, men det låter… Det var också skumt. Husse gick upp på läktaren som är över sargen. Det var lite konstigt, men helt ok när husse pratade med honom.
När vi kunde skritta någorlunda nära staketen gick jag upp i trav utmed långsidorna och försökte hålla en någorlunda rak linje. När vi gjort det några gånger galopperade jag några varv åt varje håll på stora mittvolten. Sen skrittade vi några minuter utmed staketen igen innan vi tackade för oss och lämnade banan.
Jag är både nöjd och missnöjd efter dagens övningar. Det är klart att det är tråkigt att det tar så lång tid för honom att slappna av och att han är så extremt spänd i såna här situationer. Samtidigt är jag nöjd med att vi kan åka iväg och få till någon slags konstruktiv träning. Det är ju bara på det sättet som vi kommer kunna lösa detta. Och så var det förstås positivt att lastningen gick bra åt båda håll.
Vi var rejält trötta efter vår utflykt båda två, och jag hoppas verkligen att det kommer fler tillfällen att träna så här innan vi ska tävla i skarpt läge.
