Jag och min hatt

Till min glädje konstaterar jag att svenska dressyrkommittén väljer att vara en föregångare i ytterligare en fråga – från och med nästa år är hjälm obligatoriskt i alla klasser som går under svenskt TR. Tidigare har ju Sverige även gått före genom att tillåta träns i alla klasser.

wp-1481016629176.jpg

Min egen dressyrhatt är inte använd de senaste åren. Den ligger på en hylla i vardagsrummet, och jag kommer inte göra mig av med den även om den aldrig mer kommer användas. Den bär på alldeles för mycket minnen.

För länge sedan, när jag var ung, student på deltid och inte särskilt välbetald på den andra deltiden närmade jag mig medelsvår klass med min Axeline. Vi red några klubbtävlingar på den nivån och började känna oss redo att ta det för oss stora steget från Lätt A till Medelsvår B. Det var en ganska stor sak på 90-talet, startfälten i Östergötland där jag bodde då var stora i Lätt A, men sjönk drastiskt om man tog ett steg upp. Det var lite som att bli invald i en utvald krets kände jag, som beundrade de flesta som red de klasserna. Men så var det då detta med hatten. Redan då var det självklart tillåtet att rida med hjälm, och en ny hatt kostade närmare en tusenlapp. Jag tänkte att jag kunde ju rida några starter i hjälm, och sen spara ihop till en hatt. Men då sa min tränare, som även var dressyrdomare på högre nivå:

— Kajsa, när du sitter på framridningen i hjälm bland alla duktiga ryttare som du beundrar, och alla andra har hatt. Tror du då att du kommer känna att du verkligen hör hemma där? Tror du att du kommer rida så bra som jag vet att du kan eller tror du att du kommer känna dig som en nybörjare? Och vad tror du det kommer utstråla till domaren?

Med de orden ringande i öronen var ju saken klar. Jag måste ha en hatt till tävlingssäsongen sätter igång. Jag skaffade en hattburk. Där lade jag alla mina mynt. När jag höll ridlektioner och fick kontant betalt åkte även de pengarna ner i hattburken. När påsken kom och det var dags att åka till Scandinavium tömde jag burken och tog med mig alla pengarna – och fick med mig den efterlängtade hatten hem.

Själva grejen att rida utan hjälm tyckte jag inte var en stor sak då. Jag kände mig bombbrygg på ryggen på Axeline. Det var först när jag startade Amelia i Msv B som jag kände att det kanske inte var en jättebra idé med hatt – men jag red ändå med hatt så länge man fick i den klassen. Hatten hade blivit så symbolisk för mig och jag sörjde när jag insåg att jag inte fick rida i den längre. Det gick trots allt relativt fort över, jag insåg ju rent intellektuellt att det var smartare att rida i hjälm. Och nu när svensk dressyr tar steget fullt ut så är jag helt med på att det är rätt beslut. Det är bara att hoppas att resten av världen följer efter – och att dressyrreglerna fortsätter att moderniseras även på andra punkter.

wp-1481016611710.jpg

Men hatten, den får ligga kvar i bokhyllan. Den gör jag mig inte av med.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *