Nu har jag också sett den – den fina musrestaurangen på Bergsgatan i Malmö. Den bara dök upp en dag, sen försvann den och återuppstod. Det enda man vet är att det är signaturen anonymouse som står bakom.
Även mitt på en onsdag är det i princip fotokö – lite som vid Mona Lisa på Louvren.
I kväll lekte vi lite på ridbanan. Ulrik lekte med sin häst och en garrocha, jag lekte med min kamera och ljus och mörker. En av oss blev varm, den andra väldigt kall – gissa vem!
Normalt så rekommenderas det att vattenkoppen placeras i främre delen av boxen. De vanligaste argumenten är att det då är lätt att se om den blir smutsig och att risken är större att de fryser om de är mot en yttervägg.
Vi valde att gå emot dessa rekommendationer när vi byggde stall. Vårt vatten kommer över taket och går ner till boxarna. Vi har över tre meter i takhöjd, vilket gör att det är ungefär 80 cm från boxarnas överkant till taket. Vi valde att inte låta vattenledningen ”hänga fritt” den biten som den hade fått göra om vi hade kopparna i framkant. Istället får den följa ytterväggen, där vi lätt kunde isolera den och sedan sätta en metallkåpa runt som skydd. Jag tänkte att jag ändå kollar vattenkopparna varje dag när jag mockar. När det gäller frysrisken var vi inte heller oroade, ledningarna är välisolerade och har dessutom elvärme.
Det jag inte insåg var att vissa hästar (hej Arno!) gärna bajsar mot bakväggen. Det har inte bara lett till att bakväggen är bajsig och att jag har fått pilla bajs ur fönstret, genom gallret. Dessutom hamnar bajset jobbigt ofta i vattenkoppen.
Men jag tror jag har hittat en lösning! Våra boxar är 4 meter djupa. Jag bestämde mig för att det faktiskt räcker om bädden är 3,5 meter, och tog bort all bädd den bakre halvmetern. Jag har nu haft det så i drygt två veckor – och jag har inte haft något bajs på väggen, inget i fönstret och framför allt – inget i vattenkoppen! Det verkar alltså som att när han backar för att bajsa stannar han när bädden tar slut. Han ställer inte ner bakbenen på betonggolvet helt enkelt.
Nästa projekt blir att tvätta av bakväggen – vi har plastskivor på väggarna så det är lätt.
Ulrik och jag har tillbringat helgen på Häckeberga slott tillsammans med hans mamma och hennes man. Vi har tidigare passerat slottet många gånger och tyckt att det ligger så vackert. Nu fick vi njuta av vackra interiörer och exteriörer. Vi bodde i det rum som tidigare var barnkammare – ett vackert rum som hade något jag saknat sedan jag flyttade till Skåne – ett badkar! Jag fick mig ett riktigt långt och skönt bad.
Slottet ligger på en ö i Häckebergasjön, man kör över på en bro. Det var rätt dimmigt, men när vi skulle åka på söndagsförmiddagen hade dimman lättat såpass att vi kunde promenera runt. Tyvärr hade jag inte med kameran, men jag fick en del stämningsfulla bilder med mobilen i alla fall.
Det finns många skäl till att ha katter, men det här är sannerligen ett av dem. Beståndet av gnagare är markant mindre på vår gård sedan katterna fick en egen lucka in till foderrummet. I morse låg den här besten på golvet – den har hår på svansen, men det måste väl ändå vara en råtta? Finns det ens möss som är 25 cm i kroppen och ytterligare 25 i svansen?
Inte konstigt att man sedan måste ta igen sig lite i soffan.
Valet av ledare runt hagarna är nog det viktigaste valet av alla när man sätter elstaket. Först bör man se över sina förutsättningar och vad man är ute efter. Hur långt är staketet? Är det utsatt för vind? Är det raka linjer eller mycket hörn och böjar? Hur mycket undervegetation är det? Är det mycket vilt som rör sig kring hagen? Vi har haft lite olika alternativ på olika ställen. På min första gård som låg inne i skogen i ett område med mycket vinter hade jag breda elband av högsta kvalitet. När jag flyttade ut på ett blåsigare ställe insåg jag nackdelen med breda band – de töjer sig rejält i vinden. För ungefär 10 år sedan upptäckte jag aluminiumtråd, och det har sedan dess varit mitt förstahandsval.
Motståndet i tråden är den viktigaste faktorn. Spannet här är stort mellan olika trådar. De som leder bäst ligger en bra bit under 0,1 ohm/meter och de som leder sämst kan ligga uppåt 15-20 ohm/meter. Det handlar alltså om hur mycket ”svinn” det är i tråden. En tråd med ett motstånd på 15 ohm per meter tappar lika mycket på en meter som en tråd på 0,15 ohm/meter tappar på 100 meter. En tråd på 0,015 ohm/meter tappar samma spänning på 1 km tråd. Högt motstånd i tråden kombinerat med långt staket, mycket undervegetation eller ett relativt svagt aggregat kommer garanterat ge ett ineffektivt staket.
En annan viktig parameter är brottsstyrka. Här är det inte lika givet vad som är bra och vad som är dåligt – det handlar om dina behov. En tråd som går av lätt har fördelen att skaderisken på hästar eller vilt minskar. Nackdelen är ju att tråden lätt går av och det blir ett hål i staketet. Väljer man en tråd med hög brottstyrka bör man ha skarvar som lätt går upp för att minska skaderisken. Då kan man dessutom välja var man vill att tråden ska gå av. För alla trådar gäller att de är säkrare om de är ordentligt spända. Vi föredrar en brottsstyrka på ca 75 kg – det är lågt i det här sammanhanget. Det gör att tråden går av utan att hästen skadar sig och att stolparna inte följer med om en häst skulle springa genom tråden.
Kvaliteten handlar alltså sällan om du väljer rep, band eller metalltråd. Metalltråden har alltid lågt motstånd eftersom hela tråden är metall. I de andra varianterna handlar det om hur många och hur kraftiga ledare de har.
Vårt val av aluminiumtråd är baserat på att den leder ström extremt bra och att den går av lätt och därför inte orsakar skador. Den är dessutom lätt att arbeta med då den är mer smidig och böjlig än järntråd. En nackdel är att det inte finns skarvdon och grindöglor i aluminium. Det gör att det vid sådana ställen blir en övergång mellan två olika metaller, vilket i sin tur kan leda till att tråden lättare går av där. Vi har upptäckt att det håller bättre med en större anläggningsyta. Därför lindar vi alltid tråden minst två varv runt t ex en grindisolator. Vi tycker 2 mm grov tråd är det bästa.
Almuniniumtråd lämpar sig inte för tillfälliga staket och sträckningar. När man en gång lindat upp tråden är det svårt att ta ner staketet och linda upp den igen – och även om man fixar det så är tråden i mycket sämre skick än när den sattes upp första gången. Därför använder vi tråd till staket som inte ska sitta permanent. Vi föredrar en tunnare tråd som har bra med ledare och alltså ett lågt ohmtal.
De här handskarna köpte jag i London i maj – jag hade helt glömt bort dem under sommarren! Idag ska de testas. De här fina blommorna på fingrarna är för att jag ska kunna använda telefonen med handskarna på.
Idag var det vacker frost på morgonen och jag tog en liten sväng med kameran. Den fick även följa med på min lunchpromenad på stranden. Där hittade jag vad jag tror är en bärnsten. Det finns ju en del här på sydkusten.
För oss som vill tävla med hästar som har lång man finns det många olika alternativ på frisyrer. Det som för det mesta är svårt är att få till snygga vanliga knoppar. Men Nuno Silva har hittat på ett alldeles eget sätt att göra hållbara knoppar i lång man. Visst är det smart – men jag undrar lite om det kan funka på Grao som har så tjock man?
Igår tittade solen fram en stund och jag grep ögonblicket i hampan och packade in Ulriks Xipo i släpet och åkte de 5 kilometrarna ner till stranden. Det fick bli Xipo eftersom han är den stabilaste hästen att rida ensam på stranden. Grao är absolut inte mogen för en sån utflykt än, och Amelia har stått ett tag och är inte helt bekväm med att vara ensam därnere.
Man kan inte direkt säga att solen gassade – den var framme och visade sig, men den var mer dekorativ än effektiv. Vi började med att skritta bort mot Abbekås. Stranden var rätt smal och när vi gick ut i vattnet visade det sig att bottnen inte var helt stabil, så jag gick upp på stranden igen. Vi skrittade ett par kilometer bortåt och höll noggrann koll på underlaget. Sedan när vi vände travade och galopperade vi där jag var helt säker på att underlaget var bra. Xipo tyckte i vanlig ordning att jag bromsade för mycket.
Väl tillbaka var jag inte riktigt nöjd än, så vi red även åt andra hållet, så långt som stranden tillät. Totalt blev det nästan en timme, och vi var båda trötta och nöjda när det var dags att åka hem. Xipo fick en välförtjänt hästkaramell – han är väldigt förtjust i dem.
