Idag firar vi femårig bröllopsdag. Hittills har vi firat med att rida varsitt fint pass på ridbanan och nu väntar vi på hovslagaren. Det är också ett sätt att fira! Vi får se om vi hittar på något annat till kvällen. Här firar jag med att visa några av våra fina bröllopsbilder tagna av Lotta Gyllensten, Lottapictures. Hon är suverän på att fånga både folk och hästar på bild!
Dagens husmorstips är att använda lite citronsyra för att tvätta ur vattenkopparna, särskilt om ni som vi har kalkhaltigt vatten. Vi har ju inte hästarna inne så mycket på sommaren och det gör att vatten kan bli stående i kopparna. De fula kalkbeläggningarna försvinner lätt och enkelt med lite citronsyra och en svamp. Får du inte bort allt är det inte hela världen heller – citronsyra är ju inte farligt. Fast jag sköljer ändå rätt noga, jag vill ju inte ha bismak på vattnet.
Nuförtiden finns det rätt många hästforum på nätet. En del fristående, många på Facebook. Det största, Bukefalos, känner nog de flesta hästmänniskor till. Mitt favoritforum är betydligt mindre och heter Ryttarfiket. Forumet har en lång historia, jag har bara varit del av det i de senaste åtta åren, men jag tror många har en närmare femtonårig historia där. Det som är fantastiskt med forumet är att det finns många både kunniga och trevliga människor där. Det har gjort att det alltid är en bra stämning och god ton i alla trådar och diskussioner. Forumet har i praktiken ingen moderering, det behövs helt enkelt inte. (Även om det givetvis finns en beredskap OM något skulle dyka upp).
När jag gick med i Ryttarfiket kände jag ingen där. Efter något år anordnade ett par av medlemmarna en strandritt, och jag råkade befinna mig i närheten just den helgen. Lite nervös anmälde jag att jag ville komma – och på så sätt träffade jag några personer som jag numer räknar bland mina bästa vänner. Det finns fortfarande många jag inte har träffat, och ett antal som jag inte har en aning om vad de heter – men jag vet en hel del om dem och deras hästar, och jag vet vilken gedigen kunskap de har. Men jag har även fått vänner som jag har tät och regelbunden kontakt med genom forumet. Just idag berättade Facebook att jag har sjuårsjubileum som facebookvän med tre av dem.
Ryttarfikare – jag är glad att ni finns och jag har fått lära känna er.
Ni som inte ännu är ryttarfikare – välkomna in i gänget!
Hos oss har styngflugorna redan kommit. Det är ju rätt mycket pill med att skrapa bort alla äggen, särskilt när man har flera hästar – men det behöver ändå göras. Förra året gjorde jag ett test för tidningen Ridsport för att undersöka vilken metod som är bäst. Jag kom fram till att bekämpningen bör ske i tre steg:
Jag har sommarslarvat lite här, hoppas ni har överseende!
Vi har åkt hem från Gotland, där vi även hann med att besöka Lummelundagrottorna som jag inte varit i sedan jag var barn och lite strosande i Visby, samt en cykeldag då vi tillryggalade 45 km på sydöstra Gotland. Jag köpte lite smycken – broschen tror jag blir jättefin som plastrongnål!
När vi kom hem fick jag som jag tidigare skrivit åka in till Malmö och köpa mig en ny dator. Utöver det har vi hängt en del på stranden – Ulrik har semester och jag har ”typ semester” – visserligen fyra artiklar som ska levereras nästa vecka, men rätt mycket slappare än vanligt. Jag har även haft lite elever – i morse tränade vi WE tidigt på morgonen, i förrgår var det dressyrträning på kvällen.
I övrigt rider och tränar vi själva morgon eller kväll när det är så här varmt. Vi har även låtit hästarna stå inne när det är som varmast – de uppskattar att gå in, och sen på kvällen uppskattar de lika mycket att gå ut igen. Vi har ju fördelen att bo på ett ställe där det nästan alltid fläktar lite, så insektstrycket är inte så farligt, och hästarna har skugga – men när det är 30 grader går de ändå gärna in i stenstallet.
Det har även kommit lite styngflugor – jag kommer återkomma till hur vi gör för att lättast hålla äggen borta.
Mitt allra viktigaste arbetsredskap är min dator. Jag har de senaste åren haft två – en Acer 14 tum och en liten med touchskärm som är delbar – även den en Acer. Den lilla har dessutom 18 timmars batteritid, så den har jag som anteckningsblock när jag är ute och jobbar.
Den stora har jag nu haft i tre och ett halvt år, och den börjar visa en del trötthetstecken. För några veckor gick dessutom klickfunktionen på mysplattan sönder, så jag blev tvungen att börja använda extern mus. Det fick mig att börja fundera på om det inte var dags att skaffa en ny innan det blir en ordentlig krasch. Även om vi har en bra backupserver som backar varannan natt så kan det bli rejält jobbigt.
Min allra första dator någonsin var en Mac 512. Den hade alltså totalt 512 kB minne – och ingen hårddisk förstås. Det motsvarar lite mindre än en halv diskett för er som minns disketterna. En normal bild tagen med mobiltelefon idag kan vara fyra till sex gånger så stor. Sen hade jag en mängd olika Macintoshdatorer både i jobbet och privat fram till ungefär 2005. Sen har det alltså följt drygt 10 år med pc-datorer.
Nu bestämde jag mig för att det var dags att gå tillbaka till Mac. Ulrik har en Mac Book Pro som jobbdator sedan några år, och är mycket nöjd – det bidrog förstås till beslutet. Men då våra behov ser helt olika ut blev det istället en 13-tums MacBook Air för mig. Fördelar med den är att den är väldigt lätt och har lång batteritid – något jag som är så mobil i mitt jobb uppskattar mycket. Det kommer kännas fantastiskt lätt att cykla till stationen med en så mycket lättare dator i väskan! Dessutom räknar jag med att inte behöva ha två olika datorer längre, den här borde fylla båda behoven.
Den största nackdelen är att hårddisken är liten. Eller jämfört med min första Mac är den förstås gigantisk – men för mitt bildbibliotek är 256 GB alldeles för lite. Lösningen finns förstås i molnet. Jag har länge funderat på en molntjänst, och nu slog jag till på 1 TB på Google Drive. Det gör ju att jag inte heller behöver använda backupservern hemma för att backa upp bilderna längre. Priset är ju även det en nackdel, den är nog ungefär 50% dyrare än motsvarande PC (fast den är ju förstås tyngre och med kortare batteritid). Min förhoppning är att Macen ska ha lite längre livstid än den normala PCn. Under mina PC-år har jag bytt dator vartannat till vart tredje år – mina macar hade jag fyra till fem år.
Ingen har väl missat det svenska släppet av Pokemon Go i dagarna. Överallt pratas det om detta – en del gläds men många förfäras. Jag undrar bara – vad är det som är så hemskt egentligen? Och varför måste man vara så fördömande och raljerande i kritiken?
Vi har laddat ner spelet och testat och jag kan förstå tjusningen. Det är riktigt spännande att leta och finna – skattjakt är väl något som människor alltid tyckt varit spännande och det här är rätt smart gjort. I gårkväll var vi nere i Ljugarn och gick en kvällspromenad. Överallt såg vi människor i olika åldrar som jagade virtuella Pokemon. Mest barn, men även en del vuxna. Även vi passade på att plocka några, och en pojke i 10-årsåldern försökte värva Ulrik till sitt lag som hade som mål att erövra ett gym nere i byn. (jag har inte spelat så långt att jag riktigt förstår vad det innebär, men visst lät det rätt spännande?).
Sen är det självklart så att man måste visa normalt hyfs, folkvett och trafikvett – men jag tycker att domedagsprofetiorna om alla som kommer förolyckas på grund av spelet känns rätt överdrivna. Jag har även sett folk som förfäras över att föräldrar behöver hjälp av ett spel för att få sina barn att gå ut och röra på sig. Men då borde väl alla typer av lekland, sommarland, äventyrsland och liknande också vara förfärliga? Som motvikt till alla raljerande inlägg om att skaffa ett liv vill jag dela Mariakyrkans i Växjö uppmaning till pokemonjägare. Fint och respektfullt tycker jag!
Gårdagens utflykt gick söderut, och vi hann inte särskilt långt förrän vi gjorde det första spontanstoppet. När vi passerade Stånga upptäckte vi att det var en körtävling där. Vi stannade och tittade en stund och fick se flera fina ekipage – både enbet och par, ponnyer och stora hästar. Vi tittade lite på precisionen innan vi körde vidare.
Lunchen åt vi i hamnen i Burgsvik, på restaurang Guldkaggen. Jag åt Fish ’n Chips på sötpotatis och med stark sås till, Ulrik åt en hamburgare. Båda delarna var väldigt gott, och det var rejäla portioner. Dessutom var miljön riktigt mysig.
Sedan skulle vi köra en liten väg utmed kusten. Liten väg var verkligen rätt. Eller bred stig skulle man också kunna säga. Vi tog oss ut till den större vägen så fort det gick – men det var inte särskilt fort. Vägen via Kättelviken mot Hoburgen är desto bättre, och riktigt vacker. Utsikten vid uppe på Hoburgen med hav nästan hela varvet runt är magnifik.
På vägen hem stannade vi och promenerade och fotade lite, bland annat den här spoven och några rabbisar. (Rabbis är gotländska vildkaniner)
Igår tog vi en tur norrut längsmed östkusten upp till Fårö. Vi besökte bland annat Grynge, Sysne, raukfältet vid Lergrav och Furillen på vägen. Kalkstenen gör ju naturen väldigt gotländsk. Blåeld och Cikoria är favoritblommor sedan barnsben, och även om jag numer bor i Skåne där båda förekommer är det något speciellt att se dem mot det gråa karga här.
Lunchen åt vi på mysiga Prima Gård i Bunge. De serverade ekologisk mat producerad på den egna gården, vi valde deras delifika – Primas bästa och Drängens. Det bestod av hembakat bröd (supergott!), ost av olika sorter, lammsalami, rökt lammkött, hemmagjord marmelad på tomater och kardemumma med mera.
Vi hade rätt bra tur med färjan till Fårö – på vägen dit behövde vi vänta en knapp halvtimme, på vägen hem var det nästan bara att rulla på. Har man otur kan det handla om timmar i kö. På Fårö var vi även införbi min morbror och moster – tyvärr var det bara Anne som var hemma, men det var verkligen roligt att träffa henne, det var alldeles för länge sedan.
Vi var nere på stranden vid Norste Aurar på Fårö också – men med bara ungefär 20 grader i luften och inte alltför varmt vatten var vi för mycket badkrukor för att bada.
Med gård och djur är det inte alltid lätt att åka iväg. Därför är det fantastiskt att vi redan som nyinflyttade fick kontakt med superbra och pålitliga grannar som gärna hjälper oss med gården om vi är borta. Vi får inte bara hjälp med det mest grundläggande, utan trädgården blir vattnad och omhändertagen och Anna-Karin ser till att hästarna blir ridna. Det känns verkligen tryggt att lämna gård, trädgård och djur till er. Tack Monica, Ann-Marie och Anna-Karin!