En häst som är hållbar, välriden, lösgjord, lydig och uppmärksam och som det går att rida lätta klasser i alla grenar med – det borde inte vara ett så stort problem att hitta. Dit borde ju alla hästar oavsett talang kunna komma. Men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Jag undrar om det är så att de duktiga ryttarna faktiskt inte är så intresserade av att rida de här basic-hästarna. De som inte har jättestor talang för någon gren men är sjyssta och bussiga. Och visst kan jag förstå det, är du duktig vill du förstås rida de där häftiga, spektakulära talangerna som det faktiskt finns en hel del av.
Därför har jag funderat lite. Det första problemet är att det är dyrt att föda upp hästar, och det är i princip lika dyrt oavsett vad du satsar på att få fram (om vi nu pratar om SWB och andra sporthästar av halvblodstyp). Däremot är betalningsviljan för en häst som inte är en talang inte lika hög bland köparna. Dessutom går det lättare att sälja talanger unga, proffsryttarna kan ofta tänka sig att köpa föl eller treåringar. Hobbyryttarna däremot vill gärna att hästen ska vara i alla fall fyra-fem år innan de säljs. Det gör att kostnaden och arbetet för uppfödaren för att ta fram hobbyhästen faktiskt i slutänden blir rätt mycket större än om de får fram en blivande elithäst – som de dessutom kan ta mer betalt för.
Hur löser man då detta? Skulle det kanske fungera att en uppfödare med en gård någonstans i Sverige där marken är billig satsar på avel med egna ston och någon egen hingst av typen robust och hållbar snarare än spektakulär. Egen hingst är förstås för att hålla nere seminkostnaderna. En del veterinärkostnader kommer du förstås inte undan, men naturlig betäckning med egen hingst blir i alla fall billigare än vanlig semin. Hingsten kanske är en äldre, godkänd hingst som blivit omodern?
Uppfödaren har i alla fall ett antal ston och får årgångar med ett gäng hästar i samma ålder. De delas upp i grupp efter kön och går sedan på lösdrift i stora, kuperade hagar där de kan röra sig mycket och bli starka. Foder och vatten sprids ut över stora arealer så de måste röra sig. Hästarna hanteras men inte så mycket mer – min uppfattning är att med klok och konsekvent hantering behövs inte jättestora mängder för att unghästarna ska bli vettiga – och här är vi ju ute efter att hålla nere kostnader, dvs minska arbetet.
Hobbyryttarna vill inte bara ha inridna hästar, de vill ha en häst som är väl riden och stabil. Börjar du rida in hästen på hösten som tvååring eller våren som treåring tar det rätt lång tid att komma dit. Min fundering är om du istället kan låta hästarna gå kvar på lösdriften hela året då de är tre. Förutsättningen är ju att de rör sig mycket, gärna i backar så de kan bli starka och hållbara. På våren när de är fyra flyttar de till en duktig ryttare som rider in och ger dem en god grundutbildning. Hästarna ska ju vara utvalda för stabilt och trevligt psyke och vilja att arbeta snarare än att de kan springa snyggt och hoppa högt, så på ett år borde de då vara stabila, trevliga och väl grundridna femåringar, som både kan hoppa enklare banor och gå lättare dressyrprogram.
Det här systemet skulle inte skapa billiga hästar. Men det kanske skulle skapa hästar som en stor marknad efterfrågar? Den sista frågan är om den marknaden kan tänka sig att betala för det som de verkligen vill ha och har nytta av istället för talang?