Kajsa på Olsgård

För två år sedan, när Charlotte Dujardin red fyraåringarna på Breeders första gången, pratade hon mycket om att du ska undvika att rida unghästarna med broms hela tiden. Hon tyckte att en del av hästarna helt enkelt var tillbakahållna lite för mycket vilket hämmade deras rörelsemönster. Några veckor senare samma höst var Christoph Hess här och sa ungefär samma sak. Du kan inte rida med gas och broms samtidigt, och unga hästar måste först och främst få gå fram.

Många röster höjdes och många nickade instämmande att ja, ja, så är det! Vi svenskar bromsar alldeles för mycket! Jag med, jag var särskilt inspirerad efter kliniken med Christoph Hess. Då hade jag precis fått hem Grao, och rida fort var vi bra på! Heja oss vad det gick undan!

Härom veckan var Carl Hester på Strömsholm. Jag var inte där, men har läst flera referat. ”Varför rider ni svenskar så fort?” lär han ha sagt. Han förespråkade balans och menade att vi absolut inte ska rida fortare än vi har balans till. Detta har förstås lett till att många säger ”ja, se, det har jag ju alltid sagt”. Jag är inte helt säker på att det är samma folk som tidigare sa ”bromsa inte”, men håller det inte alls för osannolikt att grupperna i alla fall till viss del är överlappande.

Det är förstås jättelätt att raljera om detta. Samtidigt så inser jag ju att jag håller med här med. Jag tycker helt enkelt också båda delarna. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Det blir inte bra att bromsa hela tiden, men det blir inte heller bra att jaga fram någon slags falsk bjudning. I de aktuella fallen ovan handlade det inte om hobbyryttare och glada amatörer, och jag tror egentligen att ingen varken red med handbromsen åtdragen eller jagande, men principen är ändå densamma, bara det att ju duktigare du är desto finare blir nyanserna. Men du behöver både balans i ett tempo du behärskar och ”fritt framåt”. Ridningen är som vanligt mycket mer komplex än några enkla sanningar och det krävs fingertoppskänsla och förmågan att tänka flera tankar samtidigt.

Carl Hester ser ju övergångar som en viktig nyckel i detta. Han sa på Strömsholm att han gjorde 60-80 övergångar per pass på en fyraåring. Det är lite oklart om det var ”transitions” som i tempoväxlingar och övergångar eller rena övergångar, men med tanke på antalet gissar jag det förra. Han sa också att han inte tycker att en fyraåring ska jobba mer än 20 minuter -vilket innebär att du behöver göra en övergång var 15e sekund för att hinna med 80! Det är ju inte omöjligt alls, men rätt intensivt.

Oavsett hur matematiken ser ut så är det ju här någonstans jag är beredd att säga ”jamen det har jag ju alltid sagt”! Jag rider generellt många övergångar under ett pass, och även en hel del tempoväxlingar, om än i form av ganska små nyanser. Därför är det förstås härligt att höra en så skicklig person som Carl Hester att säga att det är bra.

Rider jag fort eller långsamt då? Tja, jag har ju en häst som gärna pinnar på rätt bra, och just nu bryr jag mig inte jättemycket om det går fort eller långsamt framåt. Det viktiga för mig nu är frekvensen – jag jobbar på att få ner frekvensen så den blir lugnare i både trav och galopp, samtidigt som Grao inte får backa bakom mina skänklar. Jag försöker helt enkelt rida segt även när det går undan – vilket faktiskt inte är helt enkelt.