Tyst åska

Idag har vi nog haft alla väder som finns – eller i alla fall rätt många. Det började med storm och duggregn, samtidigt som temperaturen gick upp. När det var som varmast var det 16 grader, och fortfarande jättefuktigt. Vinden avtog mot kvällen, så jag red efter det blivit mörkt. Grao tycker det är lite jobbigt med skuggorna som blir runt ridbanan, men han kommer vänja sig. Nu kommer det ju vara ridning i lampsken i nästan ett halvår.

Plötsligt stelnade Grao till och tittade intensivt norrut. Där var det ett märkligt ljussken! Jag tänkte att det nog var åska, och lyssnade noga efter mullret. Men det kom aldrig något. Ljusskenet försvann och kom tillbaka, gång på gång. Vi tittade både Grao och jag, och efter ett tag fick jag syn på blixtar i ljuset. Det måste alltså ha varit åska långt bort, men det kändes så skumt att det var helt tyst.

En sån här dag när Grao är extra spänd väljer jag att fokusera på att hela tiden ha honom framför mig. Det är lättare sagt en gjort på en spänd häst, men det är absolut nödvändigt. Jag väljer i de lägena att ha en mycket mjuk kontakt i tyglarna, och i vissa lägen faktiskt ingen kontakt alls. Det är så viktigt att han hela tiden går fram för skänkeln att jag inte vill riskera att råka bromsa honom samtidigt. Det betyder inte att han får gå hur fort som helst framåt, så jag måste både få ner tempot utan att lägga i bromsen, ha dörren öppen framåt och få fram honom för skänkeln. I det här arbetet jobbar jag mycket med övergångar och tempoväxlingar. Jag ska alltid kunna få honom att gå framåt, från skritt i galopp, från halt i valfri gångart, från trav till lite mer energisk trav och så vidare. Även i övergångar neråt måste jag kunna ångra mig och gå fram igen, och hela tiden ha bjudning genom förhållningen/övergången. Jag testar även att göra halt, ångra mig och ta tre steg framåt, precis när jag stannat ångrar jag mig igen och tar ett steg framåt och så vidare. Detta ska fungera även mot de läbbiga sakerna förstås – men där får jag ibland kräva lite mindre precision. Det viktiga är att inte acceptera att han kommer bakom mig, för då har jag mycket mindre möjligheter att påverka.

Bra brunch

Vi har flera gånger tänkt äta brunch på Nötesjö, där vi tidigare ätit goda luncher och hamburgare bland annat – men vi är normalt sett inte så planerande av oss och det har varit fullt när vi har försökt spontanåka. Men idag hade vi bokat sedan en vecka tillbaka för att få plats!

Vi har konstaterat tidigare att brunch i Skåne fungerar lite märkligt. Det är egentligen inte så mycket brunch, dvs en frukost med drag av lunch eller en lunch med drag av frukost. Det serveras snarare som någon slags söndagmiddag i form av smörgåsbord. Flera ställen börjar inte servera brunch förrän kl 13, alltså efter lunchtid och långt efter frukosttid. Priset är också högre än vi är vana vid för brunch, men som middag är det helt ok. Här började de i alla fall kl 11, så vi bokade till då. Ulrik som anser att man inte äter frukost innan brunch kom på fastande mage. Jag var uppe tidigare än han för att rida, så jag åt en macka och en kopp kaffe vid sju – men hann bli hungrig ändå.

Som vanligt gjorde Nötesjö oss inte besvikna när det gällde mat och smaker. Min favorit var nog baobrödet med fläsk, gurka och någon stark sås på, men även lax, rökta räkor, rostade rotsaker, potatissallad, charkuterier och mycket annat var riktigt gott. Dessutom fanns det generöst med färsk frukt, goda croissanter och både våfflor och pannkakor. Godast av allt var nog i alla fall det som jag gissade var en creme Katalan – en creme brulé med citrussmak.

Efteråt var vi mätta, men promenerade ner maten uppepå Romeleåsen. Morgonens snö var borta och det var en riktigt härlig om än lite kall höstdag.

Sydkustsnö

Igår kom rapporter om decimetervis med snö ner i delar av Götaland. Idag nådde snön även oss på sydkusten. Inte decimetervis, men ändå ett rejält snöfall med rätt stora flingor. Jag hade planerat att rida på morgonen, och var mest orolig för hur hård ridbanan hade blivit av nattens minusgrad. Det var absolut inget problem visade det sig. Trots att sanden är rätt blöt efter regnandet hade det inte varit kallt nog för att frysa den, banan var fin och spänstig. När jag gick ut virvlade det lite flingor i luften. Det var lite tätare när jag satt upp, och när jag ridit i ungefär tio minuter hade det blivit tjockt med stora flingor i luften, samtidigt som det blåste rätt bra. Min svarta tröja blev vit, liksom öron och man på hästen. Bilden som Ulrik tog är inte från när det var som värst, då hade vi nog knappt synts på det avståndet.

Det blev inte vårt bästa pass, men ett helt ok arbetspass ändå. Vi jobbade en del med att fatta galopp med hela hästen framför mig hela vägen, och jag tycker vi håller på att få en del resultat där. Sen gick vi på tvären när vi fick snö i ansiktet emellanåt också. Grao fick gå ut i det nya täcket som jag köpte på superrrean på Megs i somras. Han är inte klippt, men har fortfarande en mycket tunn päls, ungefär som en normal sommarpäls på en svensk häst.

Blomvård

Prognosen säger att det kommer bli en till två minusgrader inatt, så jag plockade in de sista blommorna som ska övervintras. Nu står ett stort gäng i fönstret i sadelkammaren och ytterligare några utanför vår tvättstuga.

Sadelkammaren är perfekt för övervintring av blommor, ca 10 grader. Det är ljust, så jag får vattna lite då och då. Utanför tvättstugan är det lite varmare, men det har fungerat bra det med.  Även de får lite vatten då och då, men inte särskilt ofta. Jag passade även på att plocka lite blommor i trädgården och ta in en bukett, det muntrar upp lite

Fördjävligt-spärr

Har du en fördjävligtspärr? Den löser ut när du tänker kommentera något du blir upprörd över med ”fördjävligt” eller något liknande. Du ger det istället ett par minuter och kollar upp om det finns någon sanning i det hela, vem som är avsändaren och vad som är syftet. Om du inte har en spärr – skaffa en.

Blöt bana

Vår ridbana är ganska väldränerad, men dagar som idag när regnet vräker ner hinner dräneringen inte riktigt med. Då kompletterar vi med två slangar, som får fungera som hävertar. Genom dem tömmer vi snabbt överskottsvattnet och underlaget blir fint igen.  Vi har låtit vår ridbana luta svagt mot ena hörnet, och när den är helt slätsladdad (vilket den i princip alltid är när vi inte rider på den) rinner vattnet enkelt dit och vi kan leda bort det. En enkel, billig och praktisk lösning!

Snabba frallor

Detta recept delades för ett tag sedan i mitt facebookflöde, och jag har redan hunnit baka dem två gånger. De liknar ju scones lite, men vi tyckte det var ett gott alternativ.

6 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
3,5 dl mjölk

Blanda de torra ingredienserna och sen mjölken, degen blir kladdig. Forma runda bullar, ca 9 stycken – mjöla händerna så går det lättare.

Grädda 11-13 min i 250 grader.

Rida fort och långsamt

För två år sedan, när Charlotte Dujardin red fyraåringarna på Breeders första gången, pratade hon mycket om att du ska undvika att rida unghästarna med broms hela tiden. Hon tyckte att en del av hästarna helt enkelt var tillbakahållna lite för mycket vilket hämmade deras rörelsemönster. Några veckor senare samma höst var Christoph Hess här och sa ungefär samma sak. Du kan inte rida med gas och broms samtidigt, och unga hästar måste först och främst få gå fram.

Många röster höjdes och många nickade instämmande att ja, ja, så är det! Vi svenskar bromsar alldeles för mycket! Jag med, jag var särskilt inspirerad efter kliniken med Christoph Hess. Då hade jag precis fått hem Grao, och rida fort var vi bra på! Heja oss vad det gick undan!

Härom veckan var Carl Hester på Strömsholm. Jag var inte där, men har läst flera referat. ”Varför rider ni svenskar så fort?” lär han ha sagt. Han förespråkade balans och menade att vi absolut inte ska rida fortare än vi har balans till. Detta har förstås lett till att många säger ”ja, se, det har jag ju alltid sagt”. Jag är inte helt säker på att det är samma folk som tidigare sa ”bromsa inte”, men håller det inte alls för osannolikt att grupperna i alla fall till viss del är överlappande.

Det är förstås jättelätt att raljera om detta. Samtidigt så inser jag ju att jag håller med här med. Jag tycker helt enkelt också båda delarna. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Det blir inte bra att bromsa hela tiden, men det blir inte heller bra att jaga fram någon slags falsk bjudning. I de aktuella fallen ovan handlade det inte om hobbyryttare och glada amatörer, och jag tror egentligen att ingen varken red med handbromsen åtdragen eller jagande, men principen är ändå densamma, bara det att ju duktigare du är desto finare blir nyanserna. Men du behöver både balans i ett tempo du behärskar och ”fritt framåt”. Ridningen är som vanligt mycket mer komplex än några enkla sanningar och det krävs fingertoppskänsla och förmågan att tänka flera tankar samtidigt.

Carl Hester ser ju övergångar som en viktig nyckel i detta. Han sa på Strömsholm att han gjorde 60-80 övergångar per pass på en fyraåring. Det är lite oklart om det var ”transitions” som i tempoväxlingar och övergångar eller rena övergångar, men med tanke på antalet gissar jag det förra. Han sa också att han inte tycker att en fyraåring ska jobba mer än 20 minuter -vilket innebär att du behöver göra en övergång var 15e sekund för att hinna med 80! Det är ju inte omöjligt alls, men rätt intensivt.

Oavsett hur matematiken ser ut så är det ju här någonstans jag är beredd att säga ”jamen det har jag ju alltid sagt”! Jag rider generellt många övergångar under ett pass, och även en hel del tempoväxlingar, om än i form av ganska små nyanser. Därför är det förstås härligt att höra en så skicklig person som Carl Hester att säga att det är bra.

Rider jag fort eller långsamt då? Tja, jag har ju en häst som gärna pinnar på rätt bra, och just nu bryr jag mig inte jättemycket om det går fort eller långsamt framåt. Det viktiga för mig nu är frekvensen – jag jobbar på att få ner frekvensen så den blir lugnare i både trav och galopp, samtidigt som Grao inte får backa bakom mina skänklar. Jag försöker helt enkelt rida segt även när det går undan – vilket faktiskt inte är helt enkelt.

Håll till höger

Grao och jag har arbetat flitigt med rakriktning och med att han i alla lägen ska vara framför mig. Igår fortsatte det jobbet under lektionen för Olof. De båda sakerna växelverkar ju en del – det är lättare att ha honom rak om han är framme för hjälperna, och det är lättare att få ett driv bakifrån när han inte slingrar sig. Det är fortfarande högersidan som är den svaga sidan, han vill sätta över mig till vänster och ta stöd på vänster tygel. Temat för gårdagens lektion var därför ”tunneln till höger”. Tunneln är alltså den korridor jag ska rida i. Det går att se det så att tunneln formas av mina jämna och lika långa och stabila tyglar. Mitt emellan dem placerar jag manken och hela hästen. Eftersom Grao gärna vill flytta oss till vänster ska jag placera tunneln lite till höger om oss och rätta in oss där. Detta gäller alltså i båda varven, i höger varv placerar jag oss lite innanför spåret. I vänster varv vill han gärna själv lägga sig lite inåt, så då flyttar jag tunneln utåt, åt höger.

All rättning sker framåt. Grao vill ibland hamna lite bakom mig och det kan vara lite lurigt eftersom han kan göra det samtidigt som han springer på rätt bra framåt. Gårdagens svåraste övning var till min förvåning att fatta galopp ur trav med honom framför mig genom hela fattningen. Jag trodde nog att jag redan gjorde så.. Men helt klart var det inte så, utan precis i fattningen har jag tappat honom. Han kommer tillbaka efter bara något språng, men självklart blir de där tappade sprången en sårbarhet. Nu var jag jättenoga med att ha honom framför mig och fatta galopp ur det. Jag blev rätt förvånad när hans första reaktion var att stanna. Nästa gång stannade han inte, men det tog några steg innan fattningen gick igenom. Det var tur att jag hade Olof där som kunde säga att det var rätt, för det kändes inte så rätt. Men efter fyra-fem fattningar kände jag skillnaden, det var verkligen på väg att bli mycket bättre.

Passet kändes på det hela rätt bra, och bitvis mer än bra. När vi avslutade i en spänstig trav, jag började rida lätt och det kändes som om ryggen sögs upp under mig och vi svävade fram i en spänstig trav med mycket kadens kände jag hur mycket kapacitet det finns i min fina häst.

Häng med till Hawaii

1977 var jag åtta år. Min pappa fick en postdoc-tjänst i Honolulu och min värld förändrades. Jag slungades från Vifolkaskolan i Mantorp till Hokulani School i Honolulu, från ett genomsvenskt småsamhälle till en mångkulturell stad i Stilla Havet. Jag blev en del av en ny värld under ett och ett halvt år. Jag levde och upplevde en kultur där the Hawaiian heritage var centralt, men som barn var det förstås svårt att se och förstå de stora sammanhangen.

Nu hoppas jag få en fantastisk möjlighet att fylla i min kunskap och fördjupa min förståelse för det jag upplevde då. Jag har sökt en utbildning på Österlens folkhögskola som heter Urfolk – och där den hawaiianska urbefolkningen står i centrum.

Tycker du det låter spännande? Hoppa på du med! Ansökningstiden går ut på fredag, så än finns det lite tid kvar! Jag hoppas verkligen att tillräckligt många anmäler sig så det ska bli en kurs, för detta ser jag fram emot.