Oftare och oftare hör jag åsikter som tyder på att all utrustning på hästen är av ondo. Bett, träns, sadel, skor, allt är ”onaturligt” och det finaste man kan göra med sin häst är att skippa all utrustning – men fortfarande rida som vanligt.
För mig är resonemanget konstigt. Vi sätter ju liksom inte utrustning på hästen för att jävlas? Den finns ju där för att underlätta för hästen att utföra det arbete vi ber om. Skorna gör att hästarna kan gå bekvämare på olika typer av underlag, slappna av och vila i steget. Sadeln hjälper hästen att bära oss på ett bekvämare och mer ergonomiskt sätt när vi rider. Tränset och bettet finns där för att underlätta en fin kommunikation och ett bra samspel. Och vet ni vad – till och med den förhatliga nosgrimman kan faktiskt göra det bekvämare för hästen då den stabiliserar tränset och bettet så det inte glappar och slänger.
Självklart ska vi inte använda utrustning som sitter dåligt, men varför denna övertro till att allt blir bättre och mer hästvänligt utan utrustning? Sen är naturligtvis det allra hästvänligaste att vi bara ger hästarna full service och allt serverat, men inte begär något arbete alls av dem – men det är en annan fråga. Vill vi arbeta tillsammans med dem är väl det allra sjysstaste att ge dem den utrustning som de behöver för att klara uppgiften så lätt, bekvämt och bra som möjligt?
Gårdagens blogginlägg fick två av mina vänner att vilja hänga med på stranden med sina hästar. Vi lät inte saken hänga i luften särskilt länge, idag på eftermiddagen träffades vi tre på parkeringen. De andra två hästarna var även de dressyrhästar, en SWB och en PRE. De är lite äldre än Grao, men ingen av dem hade någonsin varit på stranden förut. Grao var ändå inte så sugen på att ta på sig rollen som erfaren veteran. Han bestämde sig för att taktiken att gömma sig bakom de andra var det smartaste.
Först var alla hästar rätt sjåpiga. Ingen ville gå ner till stranden, och väl nere tyckte de att havet var sjukt suspekt. Vi gjorde som jag alltid gör när hästarna tycker havet är läbbigt – skrittade lugnt på stranden en bit upp så de fick vänja sig och titta lite i lugn och ro. De blev lugnare och lugnare och efter ett tag bestämde vi oss för att prova lite högre gångarter. Då fick Grao spunk! Ett bra tag tog vi oss fram i gångarten spunk, men till sist fick jag ropa på de andra att de saktade av – ju mer han spunkade, desto längre kom vi ifrån de andra som galopperade på framåt, och till sist blev det för mycket. Att bara släppa på framåt är inte ett jättebra alternativ i det läget heller, han kan sticka rätt fort och samtidigt bocka har jag ju redan erfarit.
Nästa galopp fick jag ligga i mitten, och även om Grao taggade på rätt bra då med så blev det lite mer kontrollerbart – och efter ett tag kunde jag släppa på rätt bra framåt och det var hyfsat stabilt. Vi konstaterade att tre fåniga dressyrhästar fungerade riktigt bra på stranden när det satt tre coola dressyrryttare på dem 😀
Efter några galopper, som blev stabilare för vår del för varje gång, skrittade vi av ordentligt. Det var bra, för Grao var rätt bra uppe i varv och ett tag tyckte han att gångarten ”takt” var ett bra och lite lugnare alternativ till gångarten spunk.
På det hela hade vi en jättehärlig ridtur på stranden, alla sex tror jag! Det här får vi göra om.
Äntligen är vår närmsta strand öppen för ridning igen! Förra vintern och våren var jag ju mest nere på stranden med Arno, Grao fick stå tillbaka lite för Arnos bredare unghästutbildning där. Grao har varit nere på stranden ett par gånger totalt, och jag har bara suttit på honom en gång tidigare. Då var han spänd, så vi skrittade mest, jag provade bara några travsteg. Det är nu över ett halvår sedan.
Därför visste jag ju inte riktigt vad jag kunde förvänta mig idag när jag åkte ner. Förhållandena var perfekta – strålande sol, svaga vindar, små vågor och bred och fin strand med nästan inget folk alls. När jag öppnade släpet såg jag att Grao var väldigt spänd. Han fick ha dörren öppen och stå och titta ett tag medan jag tog på mig stövlar och hjälm och pratade lite med Monica som mötte upp för att vara med mig. Vi lastade ut och sadlade och tog allt väldigt lugnt, han fick stå och titta ett tag och gå omkring lite innan jag satt upp.
Jag kände ju uppe på ryggen hur spänd han var, men han var ändå väldigt lydig och gick snällt ner till stranden i rygg på Monica. Vi skrittade först rätt länge, åt båda håll. Sucessivt gick han närmre vattnet, ner mot den fastare blöta sanden och ganska snart klarade han av att gå stabilt rakt fram ganska nära vattnet.
Efter en stund testade jag att trava, och när jag insåg att det inte var några problem fattade jag galopp. Vi galopperade verkligen inte fort, utan fokuserade på kontroll och trygghet. Nästa gång jag stannade och vände frågade han om han fick galoppera igen, och självklart fick han det. Nästa vändning var han riktigt på hugget och galopperade iväg från stillastående – men fortfarande lugnt och kontrollerat.
Vid det laget var jag så nöjd, så vi skrittade av och gick upp till släpet igen. Nu har vi ju hela vintern på oss att träna på stranden. Det kommer bli riktigt bra och riktigt roligt!
Att språket utvecklas är naturligt, spännande och ofta roligt. Nya generationer formar vårt språk och gör det mer tidsanpassat. Ett ord som jag uppfattat har ändrat betydelse på ett intressant sätt under de sista åren är ordet arbetssam. För mig betyder det mödosamt, jobbigt. Därför blev jag förvånad när jag började se hästannonser där hästarna beskrevs som arbetsamma. Det kändes ju inte helt positivt, men sammanhanget tydde på en annan betydelse. Här betyder det arbetsvillig, glad i att arbeta. Det blev lite jobbigt i min hjärna, det är ju så gott som motsatser.
När jag undersöker detta vidare inser jag att den dubbla betydelsen inte alls är ny. Redan 1544 finns alltså båda betydelserna dokumenterade. Exemplen på SO i länken är ju rätt slående: En sån arbetsam unge! är exemplet för betydelsen ”kräver arbete, besvärlig, jobbig”. Men i exemplet Myran är ett arbetsamt djur menas istället att myran är flitig och bra på att arbeta. Här gäller det verkligen att sammanhanget ger klarhet i betydelsen!
Vet ni några fler uttryck som kan ha så olika betydelse? Tipsa gärna, sånt här är riktigt intressant tycker jag.
Idag har min bonustränare Caroline varit här. Hon bor ju mest i Spanien och det blir inte så ofta, och nu var det extremt länge sedan. På sitt sätt är det lite kul också, hon ser ju utveckling över tid väldigt tydligt på det sättet. Hon hade två spontana reaktioner när hon såg Grao – den första var att han musklat sig massor och blivit så snygg – särskilt rumpan tyckte hon var riktigt välmusklad nu. Det andra var att han blivit så lugn. Han stod stilla och avslappnat när vi pratade, och kunde börja arbeta mycket mer avspänt än tidigare.
Sen har vi ju en del att jobba på också. Grao skyggar fortfarande en del, särskilt i högervarv.
–Det är för att du kan rama in honom bättre i vänstervarvet, konstaterade Caroline. Där har han inte samma utrymme. Men i höger tappar du honom lite mer, då får han en annan möjlighet att skygga. Vi fick träna genom att ligga på en volt intill grejerna han skyggade för, i högervarv. Innan vi närmade oss fick jag flytta honom sidvärts för innner skänkel, med bra kontakt i ytter tygel. När han sedan börjar skygga ska jag först se till att ha konstant kontakt med ytter tygel. Tar jag i båda finns det risk att han stannar, så det ska jag undvika. När jag fått igenom yttertygeln driver jag med innerskänkeln. Det var svårt, men när jag fick till det kunde jag rida på det spår jag valde, med honom ställd och böjd som jag ville.
Direkt efter måste jag själv se till att komma rätt i sitsen. Kommer jag rätt så kommer han rätt – och ju snabbare vi kommer dit desto bättre.
–Och tycker du att han hänger någonstans, kolla först om det verkligen är han som hänger och inte du som håller innan du försöker korrigera.
Jag fick göra fattningar ur en låg form i skritt. På så sätt kom ryggen med rätt från början, och han fick goda förutsättningar. Slutligen samlade vi lite i både galopp och trav – även där ska jag trycka på lite när han är relativt låg i formen.
I den senaste rankingen av rasförbund i dressyr toppar KWPN och hannoveraner inte helt otippat. Jag tycker ju att det är lite extra roligt att lusitanon tar en åttondeplats, precis före SWB som ligger på niondeplatsen. Det händer ju då och då att jag får höra att jag har en ”uddaras” i dressyrtävlingssammanhang. Och det är ju sant att de iberiska hästarna är av en annan typ än de olika stamböckerna för ”europeiska sporthästar”. De har en annan morfologi och ett lite annorlunda rörelsemönster. Dessutom har lusitanon en stängd stambok till skillnad från halvblodsstamböckerna – bara i den här rankinglistan finns det flera fadershingstar som förekommer i flera av stamböckerna. Men de har egenskaper som gör dem väl lämpade som dressyrhästar. Jag tänker då framför allt på förmågan till samling, men även arbetsviljan, förmågan att lära och det mjuka men uttrycksfulla rörelsemönstret är också goda egenskaper hos rasen.
Därför tycker jag att det är extra intressant att några europeiska avelsförbund har fått upp ögonen för de här egenskaperna. KWPN har öppnat möjligheten för bra lusitanoston att få godkända avkommor med KWPN-hingstar, och Oldenburgförbundet har godkänt en lusitanohingst. Jag tycker att det är intressant med det här tankesättet för att utveckla och förnya avelsarbetet med dressyrhästar. Jag tror lusitanoblodet har en hel del att bidra med där. Det ska bli intressant att se vad som händer om ett antal generationer, om någon låter lusitanoblod bli en naturlig inblandning – precis som vi tidigare gjort med fullblod och även anglo.
Helgen har verkligen varit fantastisk, med 22-23 grader och strålande sol. Hästarna går fortfarande ute dygnet runt och gräset växer fortfarande ordentligt. Trots det har vi ägnat söndagsförmiddagen åt en del höstfix. Jag började med att röja ur växthuset för vintern. Det är bara kiwin och vinrankan som är kvar där över vintern, och jag plockade bort allt annat. Det blev en hel del tomater i varierande mognadsgrad – de får ligga inne och mogna efter hand. Jag brukar ha hemodlade tomater åtminstone november ut, och det ser ut att kunna bli så i år med. Dessutom fanns det några paprikor som också får ligga inne och mogna klart. Jag fick hjälp och sällskap av en rödhake ett tag och var glad att inte någon av katterna kom och ville hjälpa till just då.
Jag har även plockat in en del blommor för övervintring i sadelkammaren. Det är framför allt fuchsior och pelargoner i år. Jag tycker änglatrumpeterna har varit rätt tråkiga i år, så jag kommer bara spara tre eller fyra till nästa år tror jag. Dessutom kommer jag spara malvan, den brukar övervintra fint. Jag testade även att gräva upp en paprikaplanta och en tomatplanta som jag satte i krukor och placerade i sadelkammaren. Det ska bli spännande att se om jag kan få tidigare skörd nästa år på det sättet.
Vi fick även hem 10 storbalar hösilage. Jag såg en råtta i foderrummet häromdagen, så vi ställde dem så det blev gångar för katterna emellan – en kattlabyrint helt enkelt! Vi vet att åtminstone Maja tar råttor, så vi hoppas hon kan nypa den här också. Möss är trist, men råttor är etter värre tycker jag.
Hästarna fick provsmaka direkt. Även om de går ute så räcker inte gräset helt till dem nu, vi får stödutfodra en del. Alla hästar tyckte det smakade toppen.
Idag har Ulrik och jag varit och kört halkbana, något jag inte gjort sedan jag tog körkort på 80-talet. Däremot har jag ju kört rätt mycket bil sedan dess, och en hel del i vinterväglag, så det var en helt annan grej nu än då. Dessutom har ju tekniken förändrats mycket sedan dess. En viktig del idag var till exempel att lära sig känna och förstå hur ABS-bromsar fungerar.
Vi började med ett kort teoripass, och gick sedan i en sal för mer praktisk teori. Där fick vi bland annat sitta i en bil som vändes på sidan och helt upp och ner. Det var rätt läskigt att hänga upp och ner i bilen, men det gav en förståelse för hur säkerhetsbältet bäst ska sitta för att fungera bra. Vi fick även sitta i en ”bil” som ”krockade”. I 7 km i timmen. Trots den låga farten var det ett rejält ryck i säkerhetsbältet. Jag fick prova att sitta både fram och bak, och det var intressant att känna hur stor skillnad det faktiskt var. Smällen kändes inte alls lika hemsk fram som den gjorde bak.
Sedan körde vi ut på själva halkbanan. Vi har ju två bilar, och funderade mycket på vilken vi skulle ta. Passaten är från 2011 och har fyrhjulsdrift, antisladd, antispinn och såna säkerhetssystem. Den har vi dessutom haft sen den var ny, så den har vi kört rätt mycket med. Sedan en månad tillbaka ungefär är vår andrabil en Ford Ka, årsmodell 2010. Vi kom fram till att vi skulle ta den, för att lära känna den bättre och för att vi tyckte det var bättre att träna på en bil som inte hjälpte till lika mycket själv.
Första övningen var att bromsa i halka i 40 km/h. Kan visade sig vara duktig på det, vi fick en bromssträcka på ca 15 meter. Trafikläraren stoppade oss och kollade vad vi hade för däck. När vi köpte bilen satt det dubbfria vinterdäck, såna man får köra året om med, på den. Vår tanke är att köra tills de är slut, sen byta till vanliga sommar- och vinterdäck. Men det var helt klart så att de däcken gav oss ett bra utgångsläge vid halka, betydligt bättre än de som hade sommardäck på. Vi fick öka till 50 km/h. De som hade längst bromssträcka då låg upp runt 70 meter. Vi stannade på 22-23 meter.
Sen fick vi testa att bromsa och väja för hinder. Vi lade oss i en hastighet som trafikläraren bestämde, sen skulle vi bromsa och väja när hindret, som bestod av gula mjuka stolpar, hoppade upp ur vägen. Det var mycket tydligt att hastigheten gjorde stor skillnad. Under 45 km/h hade vi inga större problem att undvika att krocka. Över blev det betydligt svårare.
Samma sak var tydlig när vi gick över till kurvtagning. Upp till ca 45 km/h funkade det bra att ta kurvan utan att bromsa. Över det åkte vi rätt av vårt körfält och i flera fall så mycket av så vi hade åkt av vägen om det varit på riktigt. I kurvan fick vi testa några olika tekniker, och den som var absolut bäst (med förutsättningen att man kom för fort in i kurvan då) var att bromsa men inte tvärbromsa och sen styra. Då ökade chanserna att klara kurvan i lite högre hastigheter markant – även om det var glasklart att bästa strategin för att klara kurvan förstås var att gå in i en lägre hastighet.
Dagen resulterade för vår del i fyra konstateranden – som inte är revolutionerande på något sätt.
Håll avstånden i trafiken, särskilt när det är risk för halka. Ju längre tid du har på dig att reagera, desto större chans att klara dig.
Hastigheten är den näst viktigaste faktorn. Bara ett par-tre kilometer i timmen snabbare gör det rejält mycket svårare att hantera bilen om underlaget släpper. Tio kilometer i timmen gör all skillnad i världen.
Däcken är den vikigaste säkerhetsdetaljen på bilen. Det är enorm skillnad på en bil med bra däck och en med dåliga.
Körskicklighet kan hjälpa dig i en svår situation, men det säkraste är att använda sitt omdöme och minimera risken för att hamna där.
Här kommer en film från min sista kurvtagning, när jag övat lite olika tekniker och hittat vad som fungerar bäst – då klarar jag av att ta kurvan med en ingångshastighet på 57 km/h.
Då och då hör jag talas om folk som säger att deras häst inte trivs på ridbanan. Den blir seg, olydig eller allmänt svårriden, vilket enligt dem betyder att den inte gillar att gå där.
Jag köper inte det resonemanget. Hästen är ett vanedjur och hästar gillar att göra samma sak. De blir inte uttråkade av rutiner. Jag tror inte heller att de lägger värderingar om var de jobbar sådär generellt.
Däremot tror jag att det finns hästar som blir frustrerade på banan, eftersom deras ryttare inte förmår att tillräckligt tydligt förklara vad den begär av hästen. Det skapar ett obehag, som hästen alldeles säkert kan koppla ihop med platsen. Ridbanan blir platsen där konflikter uppstår, och det är förstås inte ett trevligt ställe att vara på. Samma ekipage kan fungera bra i skogen, för där är det lättare för hästen att förstå vad den ska göra – och jag tror dessutom att många ryttare krånglar till det mycket mindre när de rider ut. Det är enklare för dem också.
Och det är ju sant – det innebär i praktiken att hästen inte gillar att gå på ridbanan. Men det är inte banan som är problemet, det är ridningen.
Igårkväll var jag hos Olof och tränade, och det kändes riktigt bra. Vi hade egentligen bara fokus på en sak, se till att Grao är framme för skänkeln hela tiden. Jag behöver ju inte driva för att få honom att gå framåt, men det innebär inte att han är framme för skänkeln. Det låg en vattenmatta vid kanten som dessutom tydligt visade att han inte var framme för skänkeln när han tittar på något och blir spänd – det var bra träning.
Grejen är ju att jag samtidigt måste hålla nere takten och driva fram längre steg. Det är knepigt att få till och först tyckte jag bara att det var apsvårt. Men helt plötsligt var han där och jag kunde bara följa med. Efter ett tag kunde jag dessutom rida i det läget, det var härligt! Det var en vänstervarvsdag, dvs allt gick lättare i vänster varv. Med Grao är det ju inte så att det alltid är ena varvet som är det lättare, det växlar hela tiden. Grundproblemet är ungefär detsamma, men hur det yttrar sig varierar mycket. Men när jag hittat dragläget i vänster varv kunde jag vända över och behålla det någorlunda även i höger. Vi gjorde samma sak i trav med lättridning, nedsutten trav och galopp.
Eftersom tävlingens stora problem var halterna ville jag träna lite på dem också. Olof satt mitt på kortsidan, som en domare, och jag vände upp mot honom. Grao gick inte bakåt, som han gjorde på tävlingen. Men han var inte heller helt mentalt framåt, så vi tränade på att göra halt och behålla honom i framåtläge i halten. Vi började med ganska korta halter för att kunna behålla framåtläget, sen när det funkar kan jag dra ut på dem. ”Han ska vilja trava fram hela tiden” är inställningen jag ska jobba med där.
Vi pratade även en del om kommande tävlingsupplägg. Grao är ju rätt spänd rent generellt, och än mer på nya ställen. Nu har vi gjort några tävlingsstarter under hösten, tre tillfällen – sex starter. Spänningen slår verkligen igenom.
Som jag ser det har jag två vägar att välja nu under resten av säsongen (och i Skåne är det rätt mycket säsong kvar). Det ena är att fortsätta att åka ut och träna på att tävla, få honom mer och mer van vid tävlingssituationen och olika tävlingsplatser. Jag har ju fått honom att vänja sig vid att träna på olika ställen, så det känns ju inte helt omöjligt.
Det andra är att skita i att tävla på ett tag och jobba mer med grundridningen, med hans fokus på mig och uppgiften för att ha ett bättre utgångsläge när vi tävlar. Det är trots allt inte jätteroligt att tävla när omständigheterna är så här.
Olof och jag kom fram till att det är dumt att befästa ett dåligt mönster på tävling. Det är bättre att träna vidare för att som Olof säger ha lite bättre marginaler när jag tävlar. Han förklarade också för mig varför jag fick bättre resultat förra hösten, helt logiskt egentligen. Då löste Grao ALLT med att springa. Fort. Då kunde jag liksom bara sitta och styra och när han blev rädd sprang han bara lite fortare. (utom när det slog slint helt då, men det ar ju inte varje gång). Nu har jag en större växellåda, ett bättre register och mycket mer att spela på – men det är väldigt känsligt. Det gör det mycket mer svårridet, särskilt i en tävlingssituation. Nu satsar vi på att få upp en lite bättre stabilitet på hemmaplan för att sen försöka ta med den ut på tävling.
