Kajsa på Olsgård

Mitt inlägg om nosens position startade en diskussion på Facebook om ridning med kraft och om hur jobbigt det ska vara att rida. Det är så intressant när en diskussion genererar en annan, och det inspirerade mig till ytterligare ett blogginlägg.

Att dressyrridning, som är det vi pratar om här, inte är att åka häst eller bara sitta och glassa är vi nog alla överens om. Att sitta på en häst som rör sig är en ansträngning och jag är helt övertygad om att vi rider bättre om vi är vältränade än om vi är otränade. Både hyfsad kondition, balans och bra core-styrka är bra för ridningen.

Däremot håller jag inte med om att vi rider bättre om vi anstränger oss mer. Jag vill ha ett fungerande signalsystem och ett utbildningssystem där förmågan byggs upp stegvis och med ganska liten fysisk anstränging för ryttaren, förutom då det grundläggande. Jag är helt övertygad om att kroppskontrollen är bättre ju mindre vi behöver fixa, trixa och jobba, och framför allt har en trött ryttare sämre kroppskontroll än en som inte är trött i kroppen av fysisk ansträngning.

Om hästen inte går fram utan konstant drivning vill jag istället försöka hitta orsaken. Är det för att den inte förstår signalsystemet? Svarar den på hjälpen, men svaret är kortvarigt? Har den motstånd i kroppen som måste lösas? Eller är det så att jag som ryttare faktiskt sitter och bromsar samtidigt som jag gasar? Är tempot jag begär kanske forcerat?

Jag har haft en häst som var väldigt jobbig att rida. Förutom att han rörde sig med en hel del spänst och luft kändes det som om vi helt enkelt aldrig kom framåt, och jag fick underhålla drivningen hela tiden. Jag valde då att fokusera på orsaker och grunder och arbetade bit för bit med att få honom mer självgående. Han hade rätt bra bakbensaktion och svarade på skänkeln, men behövde få bättre sammanhang i rörelsen i hela lroppen så han inte hamnade på bogarna så frambenen bromsade bakbenen. Samma sak de gånger jag ridit hästar som inte svarar för skänkeln – då måste jag först befästa hjälpen och kanske backa ganska långt tillbaka i utbildningen. När Grao hade sin värsta duracellturboperiod krävdes en del kondition att hänga med, men å andra sidan kunde du inte lägga någon kraft bakom hjälperna alls så ridningen var inte på något sätt tung.

Jag säger som vanligt inte att det är lätt, att jag gör rätt eller att alla hästar är lika – men jag har en målbild som jag arbetar utifrån, och den är att ryttaren inte ska behöva jobba i varje steg. Jag vill hellre kunna fokusera på att sitta still och följsamt och ge lätta signaler. Visst kan jag vara jättetrött efter ett pass, men jag är mer nöjd när jag inte är det.

Så här i efterdyningarna av EM ser man en hel del diskussioner i sociala medier, och av någon anledning är det ridningen i dressyren som diskuteras mest. Och en av de mest diskuterade sakerna är nosens position. Nosen måste vara framför lodplanet, annars är ridningen förkastlig. En eller ett par centimeter verkar göra en oändlig skillnad på om hästen misshandlas eller rids väl, i alla fall om man läser vissa diskussioner. Men varför har det blivit så?

En sak som jag tror spelar in är att lodplanet är så påtagligt, det är så lätt att se. Visserligen säger de grannlaga att det är linjen från öga till mungipa som ska granskas men nosryggen är ju en praktiskt rät linje på de flesta hästar sedda rakt från sidan – det blir lätt för en åskådare att avgöra. Den gör läktarridandet enkelt, för att uttrycka det elakt.

Men är det inte viktigt då? Tja, både ja och nej. Hästar har olika exteriör och bär sig olika. En häst som arbetar rätt i tävlingsform har en buren välvd hals framför sig. Jag tycker Carl Hester uttryckte det väl när han sa att gansaschvinkeln ska se ut som ett upponervänt U och inte ett V – hästen ska inte vara knipt i ansättningen mellan huvud och hals. Som ryttare tycker jag att man känner när handen rör sig framåt i samma takt som bettet, hästen behöver inte jaga ikapp bettet men du sitter inte heller och tjuvbromsar hela tiden. Detta är ju inget som du åstadkommer bara med handen utan det är ett resultat av hela ridningen där du har hästen framför dig i uppförsbacke och med god bjudning. Då får den stilla handen en neutral och funktionell kontakt som inte bromsar. Du upplever att den kontakten hänger ihop ända ner i bakbenen.

Att hästen ska arbeta med ryggen är de flesta också överens om, och att ryggen ska vara höjd. Det kräver i sin tur att magmusklerna på hästen i samma moment kortas. Inte heller detta är förstås statiskt, hästen rör sig ju framåt i någon gångart, så det är en dynamisk rörelse där muskler sträcks ut och kortas. Känslan jag vill ha här är att tygeltagen går till bakbenen under ryggraden och inte över – tänk en pilbåge. Strängen ska kortas under bågen så den välvs uppåt. Drar du strängen mot bakänden för högt upp kommer bågen istället gå nedåt. Det innebär att hästens huvudposition är beroende av hur hästen bär sin kropp. I början av ett pass eller i början av hästens utbildning innan hästen fått upp fronten måste huvudet vara lägre än det kan vara i tävlingsposition på en häst som är mer bärig på bakbenen.

Dressyridning är komplext, och här ovan har jag bara skrapat pyttelite på ytan. Att reducera ridning till en geometrisk mätning av nosryggens vinkel gentemot marken tycker jag är att förenkla lite väl mycket. Är hästen knipt i gansaschen eller inte? Arbetar den med magmusklerna? Har ryttaren en konstant bromsande hand eller inte? De tre frågorna ger inte heller ett heltäckande svar, men jag tycker i alla fall att de ger en mer kvalificerad indikation än enkel geometri standardiserad för alla exteriörer.