Ska det vara jobbigt?

Mitt inlägg om nosens position startade en diskussion på Facebook om ridning med kraft och om hur jobbigt det ska vara att rida. Det är så intressant när en diskussion genererar en annan, och det inspirerade mig till ytterligare ett blogginlägg.

Att dressyrridning, som är det vi pratar om här, inte är att åka häst eller bara sitta och glassa är vi nog alla överens om. Att sitta på en häst som rör sig är en ansträngning och jag är helt övertygad om att vi rider bättre om vi är vältränade än om vi är otränade. Både hyfsad kondition, balans och bra core-styrka är bra för ridningen.

Däremot håller jag inte med om att vi rider bättre om vi anstränger oss mer. Jag vill ha ett fungerande signalsystem och ett utbildningssystem där förmågan byggs upp stegvis och med ganska liten fysisk anstränging, för ryttaren förutom då det grundläggande. Jag är helt övertygad om att kroppskontrollen är bättre ju mindre vi behöver fixa, trixa och jobba, och framför allt har en trött ryttare sämre kroppskontroll än en som inte är trött i kroppen av fysisk ansträngning.

Om hästen inte går fram utan konstant drivning vill jag istället försöka hitta orsaken. Är det för att den inte förstår signalsystemet? Svarar den på hjälpen, men svaret är kortvarigt? Har den motstånd i kroppen som måste lösas? Eller är det så att jag som ryttare faktiskt sitter och bromsar samtidigt som jag gasar? Är tempot jag begär kanske forcerat?

Jag har haft en häst som var väldigt jobbig att rida. Förutom att han rörde sig med en hel del spänst och luft kändes det som om vi helt enkelt aldrig kom framåt, och jag fick underhålla drivningen hela tiden. Jag valde då att fokusera på orsaker och grunder och arbetade bit för bit med att få honom mer självgående. Han hade rätt bra bakbensaktion och svarade på skänkeln, men behövde få bättre sammanhang i rörelsen i hela lroppen så han inte hamnade på bogarna så frambenen bromsade bakbenen. Samma sak de gånger jag ridit hästar som inte svarar för skänkeln – då måste jag först befästa hjälpen och kanske backa ganska långt tillbaka i utbildningen. När Grao hade sin värsta duracellturboperiod krävdes en del kondition att hänga med, men å andra sidan kunde du inte lägga någon kraft bakom hjälperna alls så ridningen var inte på något sätt tung.

Jag säger som vanligt inte att det är lätt, att jag gör rätt eller att alla hästar är lika – men jag har en målbild som jag arbetar utifrån, och den är att ryttaren inte ska behöva jobba i varje steg. Jag vill hellre kunna fokusera på att sitta still och följsamt och ge lätta signaler. Visst kan jag vara jättetrött efter ett pass, men jag är mer nöjd när jag inte är det.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *