Vår rabarber är lite sen i starten, men nu växer den så det knakar. Förra året hittade jag ju på rabarberkladdkakan med inspiration från den citronkladdkaka som var väldigt populär just då. Så här gör man den:
Koka 150 g smör, en rabarberstjälk skuren i tunna skivor och 1 dl muscovadosocker tills rabarberskivorna faller sönder. Blanda i 2,5 dl mjöl, 2 dl vanligt socker och 3 ägg. Häll i bröad springform och grädda ca 18 min i 175 grader. Vispa en maräng. Spritsa och bränn av. Eller skippa marängen, det blir jättegott ändå.
I helgen gjorde jag en annan god och enkel variant av rabarberpaj med knäckigt täcke. Jag mäter sällan och har inga exakta mängder, men här är en ungefärlig beskrivning.
Skiva rabarber och blanda med potatismjöl och täck botten av pajformen.
Blanda vanligt socker, muscovadosocker, havregryn och lite mjöl. Gissar att jag har ung 1 dl av varje utom mjölet som är ung hälften till en liten pajform. Sen blandar jag i smör – antingen smält smör (ca 250 g) eller flytande smör/oljeblandning. Blandningen ska bli lös. Bre ut blandningen över rabarbern och grädda, för en tunnare paj brukar 25 min i 200 grader vara lagom. Låt pajen svalna lite så den knäckar till sig innan du serverar.
Vi har en skogsdunge om en dryg hektar i vår ena hage. Innan den blev hage var det så igenvuxet och snårigt att det knappt gick att gå in. Nu har hästarna gått där ett par vintrar och det börjar bli riktigt fint. Men det är en sak som inte har varit så rolig. När de planterade träden satte de gnagskydd av plast runt dem. Allteftersom träden vuxit har de ramlat av, och hela dungen har alltså varit full av plastskivor.
Igår tog vi ett rejält tag och fyllde nio extrastora sopsäckar med gammal plast. Det är inte helt rent ännu, men det mesta tror jag att vi fick bort. Resten får vi ta nästa år. Det gäller ju att passa på innan växtligheten kommit för långt, och det här var verkligen i sista momangen. På sikt vill vi även gallra ganska kraftigt i dungen för att få ner mer ljus till marken. Då blir det förhoppningsvis även mer gräs där. Inte för att vi behöver mer bete, men det är trevligare med en gles dunge med gräs på marken än en tät snårskog med nässlor.
Det är verkligen mysigt nere i dungen, fåglarna kvittrar rofyllt och det finns ett par dammar – dit hästarna inte har tillträde. På sommaren hade jag nog vågat låta dem göra det, men eftersom vi använder den här hagen mycket på vintern litar jag inte på att de inte går ut på eventuell is.
Ibland arbetar Ulrik våra hästar vid hand. Han använder vanligt träns och normallånga tyglar och går bredvid hästen. Han kan arbeta den så i alla gångarter, men mest jobbar han i skritt och trav. Ulrik har lärt sig metoden av sin portugisiske tränare Joao Lynce – som även är Xipos uppfödare. Det är ett utmärkt sätt att få hästen mjuk och följsam – och jag gillar hur uppmärksamma hästarna är på husse när han arbetar på det här sättet. Han leder dem med sitt eget kroppsspråk.
Arbetet sker både på små och stora volter och rakt fram, och Ulrik arbetar gärna med skolor och skänkelvikningar på det här sättet. Han kan även arbeta bra med lösgjordheten i överlinjen, hästarna blir duktiga på att sätta under bakbenen och stretcha hela ryggmuskulaturen.
Jag skulle in på handelsträdgården en snabb sväng och köpa jord. Med mig ut fick jag visst en vattenmelonplanta. Nu bor den granne med honungsmelonen i växthuset.
I höstas snubblade jag över en amerikansk text om höbalsodling och blev nyfiken. Så i vår har jag ett experiment i min trädgård med tio höbalar. Höbalsodling innebär att man först preparerar höbalar ställda med de snittade stråna uppåt med gödning och vatten. Därefter odlar man direkt i balen. Under odlingssäsongen förmultnar höt och till hösten är den mer eller mindre jord.
Jag satte upp mina 10 balar precis i början av april. Det var lite sent, men eftersom vi skulle vara på scandinavium hela påsken och balarna kräver daglig skötsel i början fick det bli så. jag började med att hälla på gödselvatten från vår gödselstack, fem liter varannan dag och vattna med rent vatten varannan dag. Det var alldeles för lite insåg jag efter ett tag. Då började jag vräka på med större mängder gödselvatten. För att göra detta lite enklare använde jag en pump och slang. Tyvärr sätts munstycket i pumpen igen jättefort av gödslet, så detta fick jag försöka hitta en lösning på. En kräftbur av fint nät fastsatt med silvertejp på sugslangen löste problemet.
Jag fick fortfarande ingen värme i balarna. Då kom jag i kontakt med en kvinna som odlat i halmbalar i ett par år och fick en hel del värdefulla råd. Det är henne den här filmen handlar om. Ett av dem var att lägga obrunnen hästgödsel ovanpå balarna och vattna ner den. Det var ju inga problem, det har vi gott om! Nästa var att det inte är helt nödvändigt att få en förbränning i balarna innan man planterar.
Jag lade hästgödsel ovanpå balarna och fortsatte vattna, både med gödselvatten och vanligt vatten. Nu hade tiden sprungit iväg och vi var inne i maj. Jag kunde vissa dagar uppfatta en något förhöjd temperatur i balarna, men någon verklig förbränning hade jag inte fått. Jag tyckte ändå att det var dags att plantera så jag skulle komma igång någon gång.
Jag hade planerat att ha pumpor, potatis, lök, morötter och sallad i mina balar. Av den erfarna kvinnan fick jag höra att pumporna var en bra idé, resten fungerade dåligt. Det var ju lite av en besvikelse, och jag hade ju ingen lust att ha tio balar med pumpor i. Andra förslag som hon hade var t ex gurka, tomat och melon – vilket jag redan hade satt i växthuset, plus en del annat som jag inte hade förodlat.
Jag bestämde mig för att det här ändå är ett experimentår. Jag satte tre balar med pumpor – två med blue hubbard och en med butternut. På två balar lade jag ett par centimeter jord på toppen och sådde morötter och sparrissallad. I tre petade jag ner sättpotatis och så en med gul lök och en med rödlök.
Uppgiften nu är att hålla balarna lagom fuktiga. Det svåraste är förstås dem med jordlager ovanpå, ett så tunt lager torkar ut snabbt. Vattnar jag för mycket rinner jorden av. Detta kommer jag absolut få ompröva till nästa år – och om det funkar med sådd i balar får jag hitta ett annat sätt att göra det.
Arno har skaffat ett jobb. Dags att klippa sig också?
Igår var jag och hämtade hem vår unghäst, Arno. Han är två år och har varit på inkörning hos Stall Win. Jag fick köra honom en runda i sulky, en vagnstyp jag verkligen inte är van vid, jag blev rejält trött i benen av sittställningen! Men Arno var verkligen jätteduktig. Han bjöd fint framåt, ibland nästan lite väl, men det känns alltid bättre att få hålla in än att behöva driva. Han var verkligen fin i munnen och lyhörd för minsta lilla hjälp, Stall Win har verkligen gjort ett bra jobb med honom. Och hur många tvååriga dressyrstammade halvblod klarar av att gå ensamma rakt fram, förbi alla andra hästar i hagarna och ut i skogen utan att tveka egentligen?
Här kör vi Hugo, som numera faktiskt jobbar heltid som körhäst, strax efter han hade blivit inkörd.
Det är några av skälen till att vi valt att köra in flera av våra hästar. Förutom att körningen kan erbjuda dem en varierad träning så tror jag det är nyttigt för dem både fysiskt och psykiskt. Arno är ju bara två år, men stor och stark. Att dra en lätt sulky är ett bra sätt att arbeta upp styrka och kondition på ett konstruktivt sätt utan att belasta skelettet särskilt mycket. Första gångerna i vagn orkade han bara trava någon minut, nu joggar han en halvtimme utan att det verkar bekomma honom särskilt. Från att ha varit ganska barnslig och omogen känns han nu som om han har gått ett rejält steg mot att bli en trevlig arbetande häst.
Det är den här lilla som nu blivit stor.
Vi har valt att låta travfolk som specialiserat sig på inkörning att köra in våra hästar av ridhästraser. Det handlar förstås till en stor del om att vi har förtroende för just de personerna – tidigare Sulan Adler på Sulans Trav, nu Louise Säker och André von Dabrowski på Stall Win. Men det är också för att vi gillar travfolkets okomplicerade sätt att förhålla sig till hästarna och att de ganska snart får gå i vagn – men en väldigt lätt vagn. Inom travet är det ju inte ovanligt att man kör in hästarna redan på hösten som ettåringar, så allt är ju anpassat för att rulla lätt och vara enkelt för en så ung häst att dra.
Sen har vi ju lite andra krav på våra körhästar på sikt. Redan vid inkörningen vill vi att de ska vänja sig vid baksele och draglinor. Det önskemålet har båda stallen gärna hjälpt oss med. Inom travet drar man ju på sulkyn på hästen. Det funkar inte när man har en tyngre vagn. Därför får vi lägga lite extra träning på den delen av anspänningen, och även det har travstallen påbörjat åt oss efter vårt önskemål. Fördelen är att hästarna lärt sig att stå still bra vid anspänning, på travet står de ju oftast uppbundna i stallgången under det momentet.
Ibland krävs det även att vi övar lite extra på att skritta med hästarna i vagn, det gör inte travhästarna alltid. Men Arno hade i alla fall lärt sig att skritta lugnt och fint första och sista biten till och från stallet, så jag tror inte att det är något stort bekymmer i hans fall.
En annan bra lärdom från travstallen är att inte tveka att använda bomullstussar i öronen. Arno har blivit körd både med och utan, men de upplever honom som mycket lugnare och lite mindre het med tussar. Jag har gjort samma erfarenhet med hästar som är otrygga på uteritt, problemet kan vara att vänja en äldre häst med tussar.
Nu ska Arno få sommarlov på bete ihop med bästisen Xipo, som galopperade rundor av glädje när Arno kom hem igen. Vi gissar att han kommer sova gott och ha mycket att berätta för de andra hästarna! Planen framåt är att låta honom vila lite, tömköra och arbeta honom för hand några gånger då och då, och ta upp körningen igen till hösten. Då blir det först en repetitionsvecka på Stall Win, sen tar vi hjälp av en sportkörningskusk för att komma vidare.
Större delen av året är nässlorna ett bekymmer. Vi har hur mycket som helst i skogsdungen i hästhagen och de blir uppåt två meter höga på sina ställen. Det gäller att röja dem i tid innan de blir sega och trådiga. De fiberrika stjälkarna gjorde ju till och med att de kunde användas som ersättning för lin förr – resultatet blev nättelduk.
Idag passade jag i alla fall på att göra något gott av nässlorna. Jag bjöd på nässelsoppa på mitt kontor i Malmö. Vi har ju ett sopplag som turas om att bjuda på en vegetarisk soppa varje onsdag, och jag passar gärna på och gör nässelsoppa så här års. Det är enkelt och gott, och så kan man i alla fall känna att det finns någon nytta med nässlorna.
Min soppa gör jag så här:
Jag börjar med att plocka rejält med nässlor – den här gången blev det nästan åtta liter fluffigt i hinken, vilket gott och väl räckte till sex rejäla portioner. Jag har handskar på och klipper bara toppskotten, på så sätt slipper jag stjälkar i soppan.
Nässlorna kokar jag sedan i vatten så det täcker i några minuter. Sen silar jag av spadet och sparar. Nässlorna hackar jag i småbitar och låter svalna. Så här långt gör jag i förväg, nässlor och spad tar jag sedan med mig till kontoret. Men givetvis går det bra att fortsätta direkt!
Nässlorna häller jag i en stor kastrull och pudrar med lite idealmjöl. Sedan spär jag med nässelvattnet och vanligt vatten, ungefär lika delar. Jag brukar även kasta i någon grönsaksbuljongtärning. Detta kokar jag upp och låter koka ett par minuter.
Sen häller jag i en skvätt grädde. Idag blev det även lite calvados för att ge lite extra krydda. Sen är det dags att servera soppan, med en klick St Agur eller roqueford i. Det är mycket godare än kokta eller förlorade ägg, och gör soppan extra lyxig.
Min vän och fd kollega Ponnymamman skrev häromdagen detta inlägg om vådan med att låta hästarna bli betesfeta. Jag tycker det var så bra att jag vill lyfta det här! Vi gillar ju att ha hästarna på bete. Det ger dem en möjlighet att leva ett naturligt hästliv där de äter när de vill, rör sig och umgås som hästar gör. Men samtidigt måste man ha i åtanke att hästens näringsbehov gäller även under sommaren. Ett odlat bete i bra skick är lättätet och effektivt. Hästar som är lättfödda får därför lätt i sig alldeles för mycket mat på ett sådant bete. Det finns även hästar som har svårt att hålla hull på betet. Vår lusitano Xipo har svårt att hålla hull på ett sämre bete, och jag har haft en del fullblod på bete tidigare som också behövde de här odlade, välskötta betena för att hålla hullet. Här gäller det verkligen att se till individerna och hitta lösningar för att det ska bli så bra som möjligt för den enskilda hästen. Läser man på om hur man sköter ett bete finns det många bra råd när det gäller till exempel putsning och stripbetning. Då är det viktigt att tänka på att de råden ofta syftar till att ge en god avkastning på betet. Har man knappt med bete och svårfödda hästar är det ofta bra råd. Men har man lättfödda hästar och kanske lite för mycket bete är det inte alltid så klokt. Gräs växer som bäst när solen når ner till rötterna. Bete är som allra kraftigast när det är mellan 10 och 20 cm högt, då växer det fort, innehåller mycket näring och hästarna kan beta väldigt effektivt – de får mycket i munnen varje tugga de tar. Ett kortare gräs är det också ”krut” i, men hästarna får jobba mer för att få i sig volymer. Ett riktigt långt gräs, som gått i ax och kanske till och med börjat torka lite är betydligt mer näringsfattigt. Det är inte heller lika aptitligt, så en del hästar äter mindre när gräset blivit så långt. Dessutom trampar de ofta ner rätt mycket av gräset, och ratar det därför. Därför kan det paradoxalt nog vara så att de lättfödda hästarna ska släppas i hagen med mycket gräs, och de svårfödda i den gräsmattekorta.
En annan viktig faktor är motionen. Hästarna rör sig en hel del om de går i en stor beteshage, och ännu mer om det är en hage som inte bara är en stor gräsvall, utan en hage med skog och gläntor där de får gå och leta efter maten. Men på många hästar behövs även ridmotionen. Vi rider våra hästar för fullt under hela betessäsongen, trots att de går ute dygnet runt på gräs. Vi tränar och vi tävlar, rider långritter i skogen och galopperar konditionspass. För Am, som gillar mat, är den motionen en nödvändighet för att jag ska kunna ha henne i samma hage som våra mer lättfödda hästar.
För den som har sin häst på stall hela sommaren är det viktigt att komma ihåg att gräs faktiskt är mat – och ju mer gräs hästen har i hagen, desto mer måste man minska på maten inne. Det går inte att fortsätta att ge vintergivor hela sommaren samtidigt som hästen äter gräs och tro att den ska hålla samma vikt.
— Hon är lite egensinnig, men så är hon ju fuxsto också. Säkert har ni hört detta, många gånger. Men allvarligt talat, tror verkligen folk att färgen på pälsen påverkar hästens humör?
Jag har ju själv ett fuxsto, en härlig häst. Hennes allra mest framträdande egenskap är hennes arbetsglädje och vilja att göra rätt. Nu kan man ju naturligtvis inte dra slutsatser om grupper utifrån en enda individ, men jag tror verkligen inte att hon är unik. Därför blir jag glad när jag läser sånt här:
Det jag tycker är allra viktigast i detta sammanhang sammanfattas i detta stycke:
There is potential that the stereotype of the crazy chestnut filly could have welfare implications where horse owners overlook the impact of equipment, training and stable facilities and attribute behaviour to the colour of the coat.
Detta tycker jag mig se relativt ofta på diverse hästforum. Man förklarar hästens beteende med att det är ett fuxsto istället för att fundera på varför hästen beter sig på ett visst sätt. I min värld gäller samma regler för alla hästar och orsaker till beteenden ska man leta efter bortom pälsfärgen. Ingen häst ska ursäktas av sin pälsfärg och ingen hästs problem ska avfärdas med en pälsfärg.
Vi har haft en del bekymmer med råttor i vårt foderrum, de verkar bo bakom halmen någonstans. Foderrummet ligger intill stallet med dörr emellan och med två dörrar ut – en mot innergården och en mot baksidan. Det var alltså stängt överallt och våra båda katter kunde inte ta sig in dit. För ett tag sedan sågade vi därför upp en kattlucka mot innergården, och då började det hända saker! Framför allt Maja gillar att ligga på ett schabrak som hon har uppe på en bal, där hon har bra utsikt. Elsa hoppar gärna vidare upp på stalltaket och patrullerar där. Och då och då möts vi av den här synen på morgonen. Mängden synlig råttskit har också minskat tydligt. Jag är ändå rätt imponerad att våra små trekiloskatter vågar gå på så stora råttor som den här – heja kissarna!
