Igår var jag och hämtade hem vår unghäst, Arno. Han är två år och har varit på inkörning hos Stall Win. Jag fick köra honom en runda i sulky, en vagnstyp jag verkligen inte är van vid, jag blev rejält trött i benen av sittställningen! Men Arno var verkligen jätteduktig. Han bjöd fint framåt, ibland nästan lite väl, men det känns alltid bättre att få hålla in än att behöva driva. Han var verkligen fin i munnen och lyhörd för minsta lilla hjälp, Stall Win har verkligen gjort ett bra jobb med honom. Och hur många tvååriga dressyrstammade halvblod klarar av att gå ensamma rakt fram, förbi alla andra hästar i hagarna och ut i skogen utan att tveka egentligen?
Det är några av skälen till att vi valt att köra in flera av våra hästar. Förutom att körningen kan erbjuda dem en varierad träning så tror jag det är nyttigt för dem både fysiskt och psykiskt. Arno är ju bara två år, men stor och stark. Att dra en lätt sulky är ett bra sätt att arbeta upp styrka och kondition på ett konstruktivt sätt utan att belasta skelettet särskilt mycket. Första gångerna i vagn orkade han bara trava någon minut, nu joggar han en halvtimme utan att det verkar bekomma honom särskilt. Från att ha varit ganska barnslig och omogen känns han nu som om han har gått ett rejält steg mot att bli en trevlig arbetande häst.
Vi har valt att låta travfolk som specialiserat sig på inkörning att köra in våra hästar av ridhästraser. Det handlar förstås till en stor del om att vi har förtroende för just de personerna – tidigare Sulan Adler på Sulans Trav, nu Louise Säker och André von Dabrowski på Stall Win. Men det är också för att vi gillar travfolkets okomplicerade sätt att förhålla sig till hästarna och att de ganska snart får gå i vagn – men en väldigt lätt vagn. Inom travet är det ju inte ovanligt att man kör in hästarna redan på hösten som ettåringar, så allt är ju anpassat för att rulla lätt och vara enkelt för en så ung häst att dra.
Sen har vi ju lite andra krav på våra körhästar på sikt. Redan vid inkörningen vill vi att de ska vänja sig vid baksele och draglinor. Det önskemålet har båda stallen gärna hjälpt oss med. Inom travet drar man ju på sulkyn på hästen. Det funkar inte när man har en tyngre vagn. Därför får vi lägga lite extra träning på den delen av anspänningen, och även det har travstallen påbörjat åt oss efter vårt önskemål. Fördelen är att hästarna lärt sig att stå still bra vid anspänning, på travet står de ju oftast uppbundna i stallgången under det momentet.
Ibland krävs det även att vi övar lite extra på att skritta med hästarna i vagn, det gör inte travhästarna alltid. Men Arno hade i alla fall lärt sig att skritta lugnt och fint första och sista biten till och från stallet, så jag tror inte att det är något stort bekymmer i hans fall.
En annan bra lärdom från travstallen är att inte tveka att använda bomullstussar i öronen. Arno har blivit körd både med och utan, men de upplever honom som mycket lugnare och lite mindre het med tussar. Jag har gjort samma erfarenhet med hästar som är otrygga på uteritt, problemet kan vara att vänja en äldre häst med tussar.
Nu ska Arno få sommarlov på bete ihop med bästisen Xipo, som galopperade rundor av glädje när Arno kom hem igen. Vi gissar att han kommer sova gott och ha mycket att berätta för de andra hästarna! Planen framåt är att låta honom vila lite, tömköra och arbeta honom för hand några gånger då och då, och ta upp körningen igen till hösten. Då blir det först en repetitionsvecka på Stall Win, sen tar vi hjälp av en sportkörningskusk för att komma vidare.
