Idag friserade jag Grao bakom öronen – det är tydligt att han har varit klippt där tidigare, och nu var det en flera centimeter lång stubb som jag ville ha bort. Han tyckte det var rätt mysigt att bli pysslad med, så jag passade på att testa att fläta. Jag insåg ju att det troligen skulle bli bäst med en bena och en fläta på varje sida, men så ambitiös var jag inte idag utan det fick bli en längsgående, utanpåliggande fläta. Det blev bylsigt. Manen är helt enkelt för tjock, så ska jag fläta på allvar måste det bli en på varje sida. Han fick ha kvar flätan när jag red, det är rätt skönt att inte ha man runt händerna. Jag har ju aldrig haft någon häst med så här kraftig man, så det här är en helt ny värld för mig!
Genom facebookgruppen Vi som älskar änglatrumpeter fick jag ju i vintras ett gäng frön av tre olika sorter. En sort fick jag inte upp någon riktig planta av, men de andra två har vuxit och blivit fina. Nu var det dags för den andra sorten, en arborea, att få sina första blommor. Jag tycker de är jättefina med den gräddvita färgen och de långa spetsarna på blommorna.
Förra året köpte jag en rolig amaryllis till jul. Sen glömde jag den bakom en gardin. Helt plötsligt upptäckte jag att den blommar igen! Den har fått några droppar vatten någon gång då och då, men absolut inte varje gång jag vattnat blommorna.
När Ulrik vann den medelsvåra WE-klassen i Trolleholm vann han en spångrep från Sverigegrepen. Det var verkligen ett fantastiskt bra hederspris! Jag var först lite tveksam till det svängda skaftet. Jag har försökt sopa med en kvast med sånt svängt ”anatomiskt” skaft och det är väldigt obekvämt och opraktiskt. Men den här grepen har flera stora fördelar.
Den första och allra bästa är själva grephuvudet som är format som en skopa eller djup skyffel. Man sveper upp det man ska ta upp, lutar den lite så bajset rinner ner i skålen och skakar lite. Tack vare de skålade kanterna stannar allt som ska kvar och det som ska ramla igenom gör det.
Nästa fördel är handtaget som är format som en stor kvadrat där varje sida är som ett handtag. Det går alltså att greppa den på lite olika sätt vilket ger en bra flexibilitet.
Slutligen – det böjda skaftet. Jag konstaterade snabbt att det är en helt annan sak att mocka med svängt skaft jämfört med att sopa. Här fyller svängen en funktion, den ger skaftet stabilitet. Det enda negativa är att den är något för lång för mig, jag hade gärna haft ett något kortare skaft.
Jag väljer numera i princip alltid den här grepen när jag mockar, och jag skulle verkligen kunna rekommendera den för dem som har en grep stående i ridhuset. Genom att skopan är större och har bättre kanter än de vanliga spängreparna borde den vara perfekt för den som behöver mocka en enstaka bajs i ridhuset.
Idag anordnade Skånes Parakommitté WE för alla på Malmö Ridklubb. Jag var där en stund och presenterade mig som ordförande i WE-kommittén och tittade lite på träningarna, som hölls av Marika Lundh, WE-domare och medlem i parkkommittén.. Det är verkligen jättekul att parakommittén gör detta, jag hoppas att deras inspirerande träff lockar fler att fortsätta med grenen.
Eftersom vi ändå var i Malmö, och med bil passade vi på att göra en utflykt i södra delen av stan och Limhamn också. Första stoppet var kalkbrottet i Limhamn, som Ulrik sa var ”nästan lika stort som det i Slite”. Sen såg vi på en skylt att det var Europas största kalkbrott… Men vi tror ända att det i Slite kan vara djupare även om detta är större till ytan.
Efter det åkte vi till utsiktsplatsen vid öresundsbron, där man har fin utsikt över bron, Malmö och Köpenhamn.
Nästa stopp var småbåtshamnen i Limhamn. Vi gillar verkligen att gå på bryggor och titta på båtar, det finns så många vackra båtar. Vi fastnade särskilt för det här lilla underverket, som jag senare fick reda på var en minitolva, en skalenlig modell av stora tävlingsbåtar. Den är fullt seglingsbar och har till och med en egen klass i paralympics.
Arno har en väldigt oral period och tuggar på allt han kommer åt. Uppbindningen utanför hans box är särskilt utsatt. Vi brukar hänga den åt sidan, men ibland kommer han åt ändå, och det är inte så kul att ta i ett vältuggat rep. Igår fick jag ett tips – linda om aluminiumfolie. Jag tyckte det lät jättesmart, vem vill väl bita i folie? En gång men aldrig mer, tänkte jag och rullade in repet i folie.
Det må vara en dyr stämpel, men jag kan inte klaga på att det tog tid i alla fall. Jag postade passet rekommenderat i måndags, på torsdagen hade jag avin i posten.
Examensarbetet är intressant om än något ofullständigt – vilket det självklart blir i ett examensarbete som ju görs av en student över begränsad tid.
De strömedel som jämförts är hackad halm, kutterspån och spånpellets. Samtliga hästar hade en permanentbädd och studien pågick i fem veckor. Redan här ser jag lite av ett problem. Min erfarenhet är att en permanentbädd behöver mer än fem veckor på sig för att uppnå sin fulla funktion. Jag skulle tro att det även påverkar strömängden som använts. Boxarna fylldes med 100 kg kutterspån, 140 kg spånpellets eller 16 kg hackad halm. Spontant känns det som en ok början, men inte en färdig permanentbädd – den ska enligt mig vara tjockare än så. Den totala strömängden påverkas också av den korta studietiden. När det gäller halm brukar det vara så att det går åt mindre för att starta, men mer löpande än för spån. En färdig spånbädd kräver en rejäl strömängd i början, men när den är i balans behövs inte alls mycket. Därför tror jag att förbrukningssiffrorna skulle se rätt annorlunda ut om man räknade över en hel uppställningssäsong.
Testet av uppsugningsförmågan visar ju att spån suger ungefär 4 ggr så mycket vätska per vikt som hackad halm. Då är det ju lätt att inse att en box med 140 kg spånpellets kan hantera rätt mycket mer än en box med 16 kg halm…
Även ammoniakhalterna var högre med halm, vilket ju antagligen beror delvis på den sämre uppsugningsförmågan.
Studien stärker mig i min tro att vi faktiskt hittat ett riktigt bra system hos oss. Vi har bäddar med torv i botten och spånpellets ovanpå. På det sättet har vi de goda egenskaperna hos torv – bra uppsugningsförmåga, förmåga att neutralisera basisk ammoniak eftersom torven är lätt sur och förmågan att skapa en stabil bädd – kombinerade med den enkla hanteringen av spånpellets. Dessutom tycker jag att spånpelletsen gör att det dammar mindre och det blir lättmockat. Mängderna spån vi mockar ut är rätt små, så gödseln blir dessutom bra att använda i trädgården och på åkrar. Våra boxar är relativt stora, mellan 12 och 18 kvm, och hästarna går ute betydligt mer än de som är med i studien – det är också faktorer som spelar in.
Fyra boxar mockade – det blir knappt en kärra.
Nackdelen är förstås att de inte har ett strö de kan äta – men vi kompenserar det genom att ge dem fin halm att äta. Det känns faktiskt bättre än att räkna med att de äter det som de bajsar, kissar och ligger på.
Idag har Grålle äntligen fått gå ut i stor hage. Han har dessutom fått en hagkompis, Xipo. För att vänja in honom vid att gå i hage har han fått gå i vår lilla rasthage ensam till att börja med. Han kastrerades ju för bara några veckor sedan och i Portugal är det vanligt att ridhästar inte går i hage alls, så vi har tagit allt stegvis. Dessutom ville vi veta hur det var med parasiter. För det anlitar vi Vidilab/Kollamasken.
Förutom att deras laboratorium är kvalitetskontrollerat så är de trevliga, kunniga och snabba. Dagen efter jag postat provet hade jag resultatet, ingen blodmask alls. Inte jättekonstigt eftersom han troligen inte gått ute och ätit gräs, men ändå skönt att veta.
Vid utsläppet började jag med att leda Grålle runt hagen åt båda håll så han skulle se var staketet är. Sedan lät jag honom beta lite medan jag fortfarande höll i grimskaftet. Ulrik hämtade Xipo, och vi släppte dem en bit från varandra och med Grao mitt i hagen. Det hela var odramatiskt. De hälsade på varandra, markerade lite var gränserna gick och började sen beta ca 10 meter ifrån varandra. Efter ett tag hälsade de igen, och nu blev det ömsesidigt mankkli. Sedan fortsatte de beta.
Planen är att alla ska släppas ihop så småningom, men nu får de gå så här ett tag. Det är framför allt ihopsläppet med Amelia vi vill vänta lite med – Grao har ju inte varit valack så länge än.
