Förebyggande vård för folk och fä

Igår besökte vi några olika vårdinstitutioner för lite förebyggande vård. Först ut var jag som gjorde en CT av bröstkorgen på Ystad Lasarett. För ett drygt år sedan blev jag akut dålig och hamnade på akuten med misstanke om blindtarmsinflammation. Det visade sig vara magsår, men vid scanningen av buken såg de något längst ner på ena lungan som de ville undersöka närmre. Det innebar att jag jag under förra sommaren scannades ordentligt, bland annat med en radioaktiv isotop i blodet. Det konstaterades att det rör sig om en liten, slät tumör av godartad sort. Eventuellt har jag haft den hela livet, som ett födelsemärke. Det kändes rätt lugnt och ofarligt, men läkaren vill i alla fall ha lite koll på den så den inte växer. Därför scannas jag nu var 6e månad.

Det är en ganska enkel procedur när man slipper kontrastvätskor och isotoper. Jag hade tid kl 10. Vi tog tåget till Ystad 9.15 – det är en fantastiskt vacker liten tågresa på ca 10 minuter, där man under nästa halva resan åker utmed havet. Sen promenerade vi genom ett sommarvackert Ystad upp till lasarettet, jag anmäler min ankomst på en terminal och väntar. Väl inne lägger jag mig på en brits som körs genom CT-tunneln några gånger fram och tillbaka. Maskinen ber mig hålla andan när de scannar så bilderna ska bli skarpa. Jag är lite klaustrofobisk, men har kommit på att om jag blundar går det bra. Det hela är över på ett kick. Jag fick nog komma in ett par minuter före utsatt tid, för när jag gick ut var klockan 10.00 och 52 sekunder. Bilderna skickas till lungspecialisten, som sedan kontaktar mig för svar. Jag har varit med vid CT-undersökningar av hästar vid Helsingborgs Djursjukhus och har sett vilka bra bilder det blir. Det är en fantastisk undersökningsmetod.

Efter det var det två av hästarnas tur. Arno och Xipo skulle vaccineras, Arno mot influensa och Xipo mot influensa och stelkramp. Vi väljer att köra med hästarna till Svedala Veterinärpraktik för att få dem vaccinerade, trots att vi har några stycken. Det är enkelt och smidigt, och Katarina är en bra veterinär. Hästarna står kvar i släpet, och i och med att vi kan öppna båda framdörrarna samtidigt blir det ändå gott om plats för två hästar, mig och veterinär.

Ett par korta WE-filmer från förra helgen

Cia filmade lite när vi tränade working equitation förra helgen hemma på vår gård. 

Här visar barnen enkelslalom i trav:

Sen ville föräldrarna att jag och Ulrik skulle visa hindren på den nivån vi tävlar, och vi var inte svårövertalade. Det är inte varje dag vi har ridbanan full med hinder. Oftast när vi tränar plockar vi bara fram två till tre hinder och detaljnöter på dem.

Ulrik plockar och sätter ner lansen i galopp:

Jag rider enkelslalom i galopp:

Mer om dressyrprogrammens utveckling

Min artikel om dressyrprogrammens utveckling har väckt en hel del intressanta diskussioner. En av dem som reagerat är Bo Tibblin, som skrev det här debattinlägget på Ridsports webb.   (som tyvärr inte verkar förstå att det är en redaktionell artikel där jag som journalist sökt upp Lars Andersson och ställt frågor, men ändå) Jag har även fått reaktioner från kunniga människor inom ridskolesfären som menar att det är i princip omöjligt som ryttare att börja med schwung och bärighet – först måste man lära sig att rida med precision i hjälpgivningen.

Detta är ett resonemang som jag köper helt. Jag minns så väl känslan på ridskolan när vi skulle rida kadrilj. Jag var helt fokuserad på att hålla min plats i ledet, ha precision i förhållande till de andra och på det sättet höll jag rätt tempo och noggranna vägar – och plötsligt var hästen en dröm att sitta på.

Att lätta klasser är ”utbildningsklasser” tror jag de flesta är ense om. Men jag tror att det blir en krock mellan VEM det är man tänker sig ska utbildas i de lätta klasserna. Är det hästarna eller ryttarna som ska utbildas?

Det är ju inte helt okomplicerat, eftersom det behövs lätta klasser för att utbilda både ryttare och hästar. De unga hästarna behöver tillräckligt lätta program där de får bygga tävlingserfarenhet och få en positiv inställning till tävling. Men även de oerfarna ryttarna behöver tävla för att lära sig och bli duktiga tävlingsryttare.

Frågan är om detta är en konflikt eller inte? Går det att kombinera de båda syftena? Om inte – vad får det för konsekvenser för dressyren i framtiden om vi väljer bort det ena eller det andra?

Flätmode genom tiderna

Med anledning av Våga vägra fläta-inlägget kom jag att fundera på hur flätorna sett ut under åren jag tävlat. När jag var barn vek man flätorna och fäste dem med ett par varv eltejp. Färger var roliga, men de riktiga dressyrryttarna höll sig till vitt. Tror jag – jag var ganska långt ifrån någon som tävlade dressyr på den tiden. Flätorna kunde stå upp eller ligga ner. De som låg ner ansågs nog finast.

Jag lärde mig även fläta svansar. Det var jättefint tyckte jag – men det fick man inte ha på tävling. Eller så fick man det men ingen hade det. Däremot klippte man svansroten. Det gjordes för övrigt ganska länge, i alla fall under större delen av 90-talet. Att klippa svansen snyggt var svårt. Det fick inte se yxigt ut, och framför allt fick det inte bli ”mustascher” högst upp när det växte ut. Det gällde att frisera svansen snyggt på sidorna så den fick en vacker båge när hästen gick med höjd svans. Att ha en ofriserad svansrot där det stack ut hår högst upp var otänkbart.

Min första egna tävlingshäst köpte jag 1994. Hon hade klippt svansrot förstås, och jag gjorde vikta, liggande flätor. Eltejpen var borta, men det fanns de som använde vita gummisnoddar på svart man. Jag använde svarta snoddar på min helsvarta häst. Flätorna vek man på mitten, först en gång och sen en gång till. Var man ambitiös så sydde man. Först hade jag ganska många små knoppar, men ganska snart började jag göra 13 stycken i manen – för det skulle man ha.

Någon gång på slutet av 90-talet lärde jag mig att rulla knoppar. Det var lite av en revolution! Det var pilligt i början, men sen blev ju knopparna mycket finare än de vikta.

När jag köpte Amelia 2008 insåg jag att hon passade väldigt bra i ganska få men stora knoppar. Jag siktar idag på 7 eller 9 knoppar. Tyvärr blir det ofta åtta, och då gör jag inte om, det orkar jag inte. Men jag vill helst ha udda antal. Det är en estetisk grej tycker jag, precis som det är snyggast med udda antal blomkrukor eller ljusstakar på öppna spisen. En i mitten och de andra jämnt fördelade på varsin sida – centralperspektiv! Så få knoppar kräver lite längre man.

De hästar jag tävlat mest genom åren – Amelia och Axeline – har båda haft en löjligt liten pannlugg. Jag har ibland knoppat den, men har insett att det ser löjligare ut med ett litet russin i pannan än att ha pannlugg-totten utsläppt.

När lusitanon kom in i vårt liv fick jag lära mig hantera lång man. Jag tycker bäst om en enkel, utanpåliggande längsgående fläta på honom – han har relativt tunn man, även om den är lång. Det största problemet är att den blir tunnare och kortare mot manken. Jag brukar sluta innan det tunnaste och samla ihop det och göra en enda knopp av det för att inte riskera att förstöra hela flätan.

Hans pannlugg tycker jag är jättefin att fläta. I WE kan jag tänka mig att låta flätan hänga ner, i dressyr rullar jag alltid upp den.

 

Årets grovfoder

Nu är vår analys av årets grovfoder klar. Det är ju än så länge rätt svårt att säga något generellt om värdena för året, men gissningsvis har delar av landet fått en relativt liten förstaskörd på grund av det torra vädret i maj. Förhoppningsvis kan det kompenseras med en bra andraskörd.

Vi har i alla fall bokat en förstaskörd från vår vanliga leverantör Katslösa Agro. Fördelen med en så stor leverantör som är specialiserad på grovfoder till häst är att det finns många olika partier att välja på. Vi brukar även lämna in önskemål redan innan skörd om vad vi vill ha, och hittills har de fixat det, om inte på förstaskörden så på andraskörden.

Vi har hästar som klarar av näringstät mat, och ett par av dem kräver det för att hålla hullet. Arno är en stor tvååring som fortfarande växer och Xipo en lusitano av den sportigare typen – som inte har jättestor aptit och som dessutom kräver rätt mycket för att hålla hullet. Amelia har däremot god aptit och lätt att lägga på sig, så hon får en del halm inblandat och så får hon jobba.

Partiet vi har valt för året har 59 g SRP och 8,5 MJ per kg foder. Det ger en kvot på ungefär 7. Det gör att vi kan hålla oss över 6 i kvot även om vi ger en del halm, som ju bara innehåller energi. De totala foderstaterna för våra hästar har jag inte räknat ut än, eftersom vi ännu inte fått mineralanalysen på grovfodret.

Vågar du vägra fläta?

13087683_10208950586475523_8356473785812509065_n

För någon vecka sedan pratade jag med Sabrina Söderberg som startat facebookgruppen Våga vägra fläta. Det blev en artikel på tidningen Ridsports webb. Igår lades artikeln ut och jag blev faktiskt rätt förvånad över det stora engagemanget och de många kommentarerna.

Att många vill fortsätta att fläta när de tävlar dressyr tycker jag inte är så förvånande. Inte heller att många tycker det är snyggt med en välflätad häst. Det är ju trots allt så vi lärt oss att en fin häst ser ut – prydligt, välgjort med en lång, blank välmusklad hals under knopparna. Men från att vilja fläta själv för att man tycker det är fint till att ha starka kommentarer om hur andra väljer att göra tycker jag är ganska långt.

Man ska se proper och välvårdad ut i dressyr! Dessutom underlättar det för en domare att se hästen hur den arbetar om den är knoppad…. det finns andra ridsportgrenar för den som inte vill hålla klassiska dressyren vid liv

I alla sporter så finns det ”regler” om hur det ska se ut när man tävlar. Är ren lathet om man inte vill fläta hästen då det ser så mycket vackrare ut med en flätad häst och är man dålig på det så är det bara att träna som i allt annat.

En annan tycker att man ska visa respekt för arrangören som lägger mycket tid på tävlingarna. Det är ju en jättebra tanke, men frågan är om det inte finns andra saker man kan göra för att visa arrangören respekt som de uppskattar mer?

Jag knoppar, dels för att det är finare och dels av respekt för arrangören. De lägger tid på att fixa tävlingen, då kan jag lägga tid på att fixa i ordning mig och hästen. Min uppfattning är att de flesta jag träffat som inte vill knoppa är dåliga på det, för att de övat för lite.

Som ni ser är detta redan andra citatet där åsikten att de som inte vill knoppa är dåliga på det framkommer. Det här tycker jag är ett ganska fult retoriskt grepp. Det nedvärderar motparten och motpartens åsikt effektivt. Dessutom finns det en undermening att ”är du dålig på att fläta så rider du säkert dåligt också”. Titta på det första citatet – om du inte vill fläta kan du låta bli att rida dressyr också.

Lite ordning och reda ska det vara!! Varför vara så rebellisk mot allt? KLART KNOPPARNA SKA VARA KVAR!!

Nej, en dressyrryttare ska inte vara rebellisk. En dressyrryttare ska snällt stå och fläta, och snyggt ska det bli, annars får de ställa sig i skamvrån och träna.

Men det finns ju andra åsikter också. Här en domare:

Mitt fokus som domare är inte om hästen är knoppad eller inte. Detta skulle aldrig påverka min bedömning och det tar jag för givet att det gäller alla domare.

Jag hoppas verkligen att det är så! Hur gör vi då? Nej, vi vågar inte vägra fläta. Fast kanske ändå? Än så länge har vi i alla fall flätat. Amelia får knoppar och Xipo får en längsgående fläta. Det är Amelias knoppar som är på bilden högst upp, och så här ser Xipos fläta ut.

13076775_10208950650237117_8818467405046994478_n

Working Equitation-läger för de yngsta

IMG_3180 (1)

I helgen har jag haft ett miniridläger för två pojkar och deras ponnyer – åttaårige Viktor och russet Fiona och sexårige Alvar med welshponnyn Siskin. Alvars lillasyster Vera var med på ett hörn också, och provade alla hinder som storebror red.  Vi tränade på halt mellan bommar, enkelslalom i både skritt och trav, fålla, muggflytt, kanna och lans. Killarna var verkligen jätteduktiga! De red båda dagarna, och det märktes andra dagen att de blivit varma i kläderna. Båda ponnyerna är jättefina barnponnyer, lagom framåt och inget onödigt bus. Innan vi plockade bort hindren passade förstås Ulrik och jag på att rida på dem med.

På kvällen fick vi även besök av familjen Årnfelt-Ramström som sov över en natt på väg hem från sin bilresa Europa runt, så det har varit full fart här. Ulrik har tagit bilderna när inget annat anges.

IMG_3203
Viktor har snygg stil med lansen
IMG_3175 (2)
Trav i enkelslalomen

IMG_3185

13579917_10157045463840705_1593058142_o
Vera är bara fyra, men hon klarar kannan galant. Foto: Cia Jardelid