Flätmode genom tiderna

Med anledning av Våga vägra fläta-inlägget kom jag att fundera på hur flätorna sett ut under åren jag tävlat. När jag var barn vek man flätorna och fäste dem med ett par varv eltejp. Färger var roliga, men de riktiga dressyrryttarna höll sig till vitt. Tror jag – jag var ganska långt ifrån någon som tävlade dressyr på den tiden. Flätorna kunde stå upp eller ligga ner. De som låg ner ansågs nog finast.

Jag lärde mig även fläta svansar. Det var jättefint tyckte jag – men det fick man inte ha på tävling. Eller så fick man det men ingen hade det. Däremot klippte man svansroten. Det gjordes för övrigt ganska länge, i alla fall under större delen av 90-talet. Att klippa svansen snyggt var svårt. Det fick inte se yxigt ut, och framför allt fick det inte bli ”mustascher” högst upp när det växte ut. Det gällde att frisera svansen snyggt på sidorna så den fick en vacker båge när hästen gick med höjd svans. Att ha en ofriserad svansrot där det stack ut hår högst upp var otänkbart.

Min första egna tävlingshäst köpte jag 1994. Hon hade klippt svansrot förstås, och jag gjorde vikta, liggande flätor. Eltejpen var borta, men det fanns de som använde vita gummisnoddar på svart man. Jag använde svarta snoddar på min helsvarta häst. Flätorna vek man på mitten, först en gång och sen en gång till. Var man ambitiös så sydde man. Först hade jag ganska många små knoppar, men ganska snart började jag göra 13 stycken i manen – för det skulle man ha.

Någon gång på slutet av 90-talet lärde jag mig att rulla knoppar. Det var lite av en revolution! Det var pilligt i början, men sen blev ju knopparna mycket finare än de vikta.

När jag köpte Amelia 2008 insåg jag att hon passade väldigt bra i ganska få men stora knoppar. Jag siktar idag på 7 eller 9 knoppar. Tyvärr blir det ofta åtta, och då gör jag inte om, det orkar jag inte. Men jag vill helst ha udda antal. Det är en estetisk grej tycker jag, precis som det är snyggast med udda antal blomkrukor eller ljusstakar på öppna spisen. En i mitten och de andra jämnt fördelade på varsin sida – centralperspektiv! Så få knoppar kräver lite längre man.

De hästar jag tävlat mest genom åren – Amelia och Axeline – har båda haft en löjligt liten pannlugg. Jag har ibland knoppat den, men har insett att det ser löjligare ut med ett litet russin i pannan än att ha pannlugg-totten utsläppt.

När lusitanon kom in i vårt liv fick jag lära mig hantera lång man. Jag tycker bäst om en enkel, utanpåliggande längsgående fläta på honom – han har relativt tunn man, även om den är lång. Det största problemet är att den blir tunnare och kortare mot manken. Jag brukar sluta innan det tunnaste och samla ihop det och göra en enda knopp av det för att inte riskera att förstöra hela flätan.

Hans pannlugg tycker jag är jättefin att fläta. I WE kan jag tänka mig att låta flätan hänga ner, i dressyr rullar jag alltid upp den.

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *