Handbagagedilemmat

Idag undviker många flygresenärer incheckat bagage, särskilt för kortare resor. Det är egentligen inte så konstigt, nu när vi checkar in hemifrån och har boardingkortet med oss i mobilen känns det enkelt att bara gå direkt till säkerhetskontrollen utan att plocka ut bagagetaggar och själv checka in bagaget. Reglerna för handbagage är ju dessutom hyfsat generösa. Lägg därtill ett antal lågprisflygbolag som tar extra betalt för incheckat bagage och därmed skapar vanan att inte checka in hos många.

Men i helgen fick vi verkligen se baksidan av detta. Om planet är fullt och nästan alla har med sig en hård kabinväska blir det rätt snabbt fullt i skåpen. Det gör att passagerare och till viss del personal får tränga sig fram och tillbaka i gången och leta efter plats för väskor redan när ungefär hälften av passagerarna bordat. Det gör bordningsprocessen, som redan utan det momentet är långsam och bökig, än långsammare och bökigare. Dessutom uppstår kaos när alla ska av planet samtidigt som folk yrar runt och letar efter sina väskor i skåp långt från där de satt.

När vi skulle hem på söndagkvällen var det dessutom så att det var helt fullt i alla skåp innan alla hade fått plats. Ett tjugotal passagerare, däribland vi, stod med en väska som inte gick in någonstans. Personalen skällde på oss för att vi inte checkat in. Det kändes inte särskilt rättvist, vi hade ju bara gjort som alla andra. Dessutom hade de ju kunnat haft systemet med att man lämnar sin väska på en liten vagn utanför innan man kliver på – det brukar fungera bra.

Nu blev det så att vi och flera andra fick checka in väskan på flygplanet. Vi fick alltså lämna den till personalen, få en bagagetagg och sen hämta den på bandet. Det var ju inte något större problem egentligen, men hela proceduren tog ju en del tid. Sen fanns det några passagerare som vägrade checka in. Det ledde till att personalen gick och letade efter mjuka väskor och ryggsäckar i skåpen och bad deras ägare att ha dem under stolen framför istället, så vägrarnas hårda väskor fick komma upp i skåpet istället. Ja, vi blev försenade.

Här är det uppenbart att systemet från början är gjort för en annan verklighet, och nu fungerar det inte längre. Jag tycker det är rätt skönt att flyga utan incheckat bagage, men uppskattar då som sagt systemet där kabinväskor kan ställas på en vagn utanför planet. Finns inte det så blir det nog incheckning i framtiden. Jag hoppas flygbolagen tänker till också – troligtvis kommer inte folks beteende förändras generellt sett och det måste vara både trist och kostsamt att lägga tid och energi på en sån sak.

Intensiv WE-helg

Vi har ägnat helgen åt årets WE-konvent. Det är verkligen en rolig helg – WE-folk från hela Sverige träffas och diskuterar grenens framtid och utveckling. I år åkte vi finlandsbåt, vilket fungerade riktigt bra. Större delen av resan tuffade båten på genom vacker skärgård, så trots storm i Skåne blev det en lugn resa där jag bara någon gång upplevde att det gungade till. Värre var det då med flygresan upp till Stockholm på lördagsmorgonen. Den turbulens som vi upplevde där var värre än något annat jag upplevt på flygningar som inte varit över Atlanten eller Klippiga bergen. Säkerhetsbältena i flygstolarna fyllde sin fiktion.

Under lördagen var Ulrik på repetitionskurs för banbyggare. Jag fördrev dagen i Stockholm på lite olika trevliga sätt. Jag började med att sätta mig på ett café i Gamla Stan och förbereda de delar av konventet som jag ännu inte förberett. Jag höll i en hel del och fick med kort varsel ytterligare delar då en av våra kommittémedlemmar var sjuk. Sedan promenerade jag bort till Fotografiska muséet där jag träffade Ulrika Fåhreaus, frilanskollega och bloggaren Ponnymamman. Det var så trevligt att få en stund att verkligen sitta ner och prata med varandra. Jag fick också med mig hennes stallkalender för 2017.  Det är en fotokalender som hon gör där 25 kronor per kalender går till den ideella organisationen Love Nepal som befriar barn ur bordeller i Asien och arbetar mot sexslaveri.

Under konventet hade vi några viktiga framtidsfrågor som vi diskuterade. Ett par var konkreta  – som Hur gör vi ett bra Riksmästerskap, och hur ser vår väg från Riksmästerskap till Svenskt Mästerskap ut? Här fick vi en riktigt bra diskussion, där en mängd olika alternativ analyserades utifrån fördelar och nackdelar. Jag tror alla är överens om att det inte finns en enkel och självklar väg att gå, men detta gav oss i kommittén verkligen ett bra underlag att arbeta vidare med.

Vi pratade även om hur vi breddar sporten, hur vi får den etablerad över hela landet och hur vi ökar i alla lager, från bredd till topp. Även här var det mycket klokt som fram – och här tror jag att alla deltagare kände att det här är en fråga som kräver att vi alla arbetar med den.

Helgens föreläsare var Lena Malmkvist som pratade om att sätta mål och hur vi kan arbeta med våra mål genom att bryta ner dem. Hon är själv en utmärkt förebild där. På 10 år gick hon från att rida Lätt C på klubbtävling till att rida en godkänd Grand Prix i dressyr – för att hon bestämde sig för att hon ville det.

Det var som sagt en rolig men intensiv helg och det var skönt att komma hem till alla djuren strax efter midnatt på söndagkvällen. Redan ikväll har kommittén telefonmöte för att följa upp helgens diskussioner, och så rullar vi på mot nästa år.

Vad gör jag när fodret fryser?

Så här på vintern är det inte alltid så lätt att hålla allt foder frostfritt. Men är det egentligen ett problem att fodret fryser?
För den som har blött hösilage/ensilage kan minusgrader innebära en hel del jobb. En bal som innehåller mycket vatten fryser ju snabbt om det är ett gäng minusgrader. Det gör att det blir svårhanterat och är det riktigt blött så kan det även bli svårätet för hästen. Däremot är det inte farligt. Bakterietillväxten avstannar ju när det blir kallt, vilket gör att hållbarheten ökar. Däremot kan det vara negativt om hösilaget tinar och fryser om vartannat. Det handlar då i första hand om öppnade balar – i oöppnade balar är det ju en syrefri milö vilket fungerar som en konservering.
För torrt hö och spannmål spelar minusgraderna ingen större roll alls. De innehåller såpass lite vatten så man uppfattar det inte som fruset.
Ibland vill man kunna blöta upp foder för att ge ett antal timmar eller kanske ett dygn senare, som till exempel betfor eller olika sorters pellets. . Inte heller här är det skadligt eller dåligt för hästarna, men det blir besvärligt och opraktiskt när maten har frusit. Om man har möjlighet att ställa uppblött foder frostfritt är det förstås att föredra. Ett annat alternativ är att slå på lite varmvatten en stund innan fodring.
För frukt och grönsaker som till exempel äpplen och morötter är minusgrader inte så bra. Själva frysningen i sig är ingen katastrof, men när de sedan tinar igen kommer de vara mycket mer känsliga och ruttna snabbare.
Även fruset bete kan vara ett problem för en del hästar. Det finns två saker att oroa sig för när det gäller fruset bete – kolik och fång. Det gäller framför allt tidigt på säsongen när den första frosten kommer och gräset fortfarande är grönt och växer. Torrt, gammalt gräs är inte alls känsligt för frost på samma sätt. För hästar som ligger inom riskzonen för fång bör man undvika att de äter fruset gräs. För andra hästar kan det vara klokt att fodra hö så de är mätta när de går ut på gräset. Risken för kolik ökar om de hetsäter fruset gräs på tom mage.

En doft av hyacint

wp-1479459912706.jpg

Vi är inga stora julfirare, men vissa saker väll jag ändå göra för att få lite ljus och stämning så här års. Jag gillar verkligen doften av hyacint. Därför har jag redan nu köpt mina första hyacinter och ställt på spiselkransen. Jag valde att sätta dem i vanliga små vinglas med glaskross i.

wp-1479460015994.jpg

Först lägger jag lite glaskross i botten.

wp-1479459980408.jpg

Sen sköljer jag försiktigt av all jord från rötterna. Det är lite pilligt och rötterna är sköra, men med en vattenstråle och försiktiga fingrar brukar det gå bra.

wp-1479459954898.jpg

Sen sätter jag försiktigt ner hyacinten i glaset. Jag snurrar lite på den när jag gör det för att rötterna ska komma ner bra utan att gå av.

wp-1479459883888.jpg

Sen är det bara att fylla på mer glaskross uppifrån och därefter vattna upp till ca 2/3 av glaset. Glaskrossets uppgift är att hålla uppe själva löken från vattnet. Rötterna ska ha vatten men löken ska stå torrt.

Jag vill ha mycket blå hyacinter eftersom det är de som doftar starkast. Här valde jag tre blå och två vita.

Ett enkelt knep

wp-1479366720333.jpg

Jag blir tokig när vattenslangen hoppar ur baljan när jag fyller vatten. Ibland har den hästhjälp, ibland klarar den det alldeles själv. Men med det här enkla knepet ligger den där den ska! Gör bara en stor och lös ”knut” i änden!

Hävert

wp-1479196678263.jpg

Nu har det blivit plusgrader och regn. Ridbanan har tinat i ytlagret, men är fortfarande frusen i botten. Vår bana är byggd med ett dräneringssystem där det är tänkt att allt vatten ska dränera neråt. Det funkar inte när det är fruset, och när det regnar mycket och fort är det inte alltid det hinner med. Därför har vi ett enkelt hävertsystem för att leda bort regnvatten lite snabbare. Vi har dessutom en svag lutning på banan så allt vatten samlas i ett hörn. I det här fallet är det praktiskt, liksom det faktum att ridbanan är uppbyggd ca en meter i den änden.

Hävertsystemet är som sagt mycket enkelt. Det är ett par vanliga trädgårdsslangar och ett par tegelstenar. Ena änden av slangen läggs i vattenpölen, där den är som djupast. Tegelstenen håller den på plats. Den andra änden dras över kanten och nerför slänten. Änden måste ligga lägre än den ände som är i vattenpölen.

Sen måste luften bort ur slangen. Det finns bara ett enkelt sätt – att suga och vara beredd att spotta. Jag klarar det sällan på ett ”sug”, men då är det bara att sätta fingret för änden och ta ett nytt tag. När det väl är vatten i hela slangen rinner det på fint tills pölen är torr.

wp-1479196642279.jpg

Mer utflykt

Idag var Grao och jag på ytterligare en utflykt – till vår tränare. Det var första gången jag rider, vi har ju varit där en gång tidigare men då red tränaren. Lastningen gick bra, han tvekade lite men gick på snällt. Sen fick han hästkarameller. Det har han inte ätit innan. Över huvud taget är det lite konstigt att få saker att äta ur handen, men det är onekligen ett smidigt sätt att ge en liten belöning. Det gick rätt snabbt att lära sig att hästkarameller är gott.

Han står bra i släpet, och det är skönt då det är en knapp timmes körning till tränaren. Vi var dessutom ute i väldigt god tid, så han fick stå och vänta en liten stund i släpet innan vi lastade ut. Även det gick bra.

Det var lite spänt i ridhuset men eftersom vi hade gott om tid på oss ledde jag runt honom ett tag innan jag satt upp. Jag tränade även att gå på höger sida om honom, det tycker han är lite skumt. Uppsittningspallar är ju av princip skumma och den här är verkligen superskum, så även där fick vi hålla på en stund innan jag kunde sitta upp.

Vi började lektionen med att flytta undan inner skänkel i skritt. Grao är känslig och pigg och vill gärna öka hela tiden. Genom att flytta undan inner skänkel tränar jag honom på att ha skänkeln intill kroppen och sidvärtsrörelsen fungerar som naturlig broms. Jag får hela tiden jobba med små detaljer i sits och inverkan, med en så känslig häst blir det en reaktion både på medvetna och omedvetna förändringar. Jag fick även göra samma arbete i trav.

Vi arbetade även med galoppfattningar från skritt. Där var det verkligen intressant att se hur lite jag behöver göra för att få en reaktion, och hur tydligt det var att gör jag för mycket får jag också för mycket. Det var inte bara en gång vi flög iväg som skjutna ur en kanon.

Nu har jag en hel del att jobba vidare med och dessutom ny lektion redan nästa vecka. Med anledning av dagens tidigare inlägg kan jag dessutom konstatera att jag har en tränare som är analytisk och klarsynt och som dessutom är duktig på att förmedla detta. Jag är verkligen nöjd med det!

Till den analyserande elevens försvar

I helgen ramlade jag in på en diskussion orsakat av Kajsa Boströms blogginlägg på Hippson, där hon svarade på några kommentarer hon fått tidigare. Kommentarerna handlade mycket om det första inlägget hon svarar på. I korthet bestod diskussionen av tränare som tyckte att den typen av elever som vill analysera och veta saker i detalj är väldigt jobbiga. Självklart har de rätt i att det inte går att skriva en ultimat och detaljerad ridlära som det sedan ”bara” är att följa. Ridning är extremt komplext och det kräver egenskaper som känsla och inte minst timing som du inte kan läsa dig till teoretiskt.

Men jag tycker ändå det är tråkigt att det raljeras så hårt och så mycket om en typ av elev som har ett par väldigt positiva egenskaper. Den första är vetgirighet och kunskapshunger. Jag tror absolut att den som verkligen vill förstå vad som händer också har en större chans att  lära sig. Jag kan förstå att det känns jobbigt att få kommentarer om att ens blogginlägg är tunna på innehåll, men drivkraften för den som kommenterar är ju att personen VILL lära sig mer.

Det andra är en teoretisk/analytisk förmåga. Även det är en tillgång i ridningen, naturligtvis kombinerat med insikten om att hästar och situationer är olika, att det är viktigt att öva upp sin känsla och sin timing. Här tror jag att det är viktigt med rätt matchning mellan elev och tränare. För en tränare som inte är särskilt analytisk blir det lätt jobbigt med en elev som är det. Det går att vara en fantastiskt skicklig tränare utan att ha analytisk förmåga eller analytiskt intresse – men kanske inte just för de här eleverna. De behöver någon som minst accepterar deras sätt att angripa ridningen, och helst som kan hänga med i funderingarna och leda dem på rätt spår.

Jag tror att det är viktigt som tränare att förstå att elever resonerar och lär på olika sätt. Jag tror också att det är viktigt att uppskatta en uppriktig önskan om att lära mer och förstå. Som elev måste du förstås också förstå att tränare fungerar och tänker olika. Jag tror däremot inte att det är nödvändigt att hitta någon som fungerar exakt som jag själv gör. Jag har haft tränare som jag kan analysera och resonera med, och tränare som jag inte har kunnat göra det med – men som ändå har kunnat lära mig massor om ridning. För ja, jag är en analyserande ryttare – i alla fall till en viss del. Och jag vill tas på allvar av mina tränare, och jag hoppas verkligen inte att min vetgirighet hånas bakom ryggen på mig och att jag ses som en ”besvärlig” elev för att jag frågar.

Dressyrinspiration

På tv-kanalen Horse&Country finns det mycket bra! I helgen har vi sett en clinic med Carl Hester och en med Charlie Hutton.

Carl Hester visade framför allt hur han arbetar med unga hästar. Femåringen han hade med sa han var ” a naughty horse”, alla på hans gård hade åkt av den någon gång. Men han betonade att det inte var arbete hästen hade något emot, utan jobbiga människor – och han menade att hästen faktiskt enligt honom hade ett perfekt temperament för Grand Prix. Kliniken hade rätt många år på nacken, så vi fick även se arbetet med en sexårig Valero, redan då en stor talang som Carl menade var stjärnan i stallet. Charlotte Dujardin presenterades som en ung och talangfull ryttare – och även där får man väl säga att han hade helt rätt!

Carl Hester är så himla genomtänkt i sitt arbete från unga hästar och uppåt, hela tiden med siktet inställt på det som han tycker är viktigt – att de blir bra i Grand Prix. Klasser på vägen är bara steg på vägen dit och unghästklasser rider de nästan aldrig – bland annat för att han tycker att han inte vill rida så mycket nedsittning i traven på unga hästar. Han visade även en del skolor på fem- och sexåringarna under lättridning och demonstrerade hur de får mer utrymme för ryggen på det sättet.

Lite samma tankesätt visade Charlie Hutton när han demonstrerade hur de lärde en häst passage. Istället för att sitta till och driva med sätet för att få passagen lättade ryttaren istället lite i sadeln och gav hästen mer utrymme att höja ryggen, sänka bakdelen och lägga vikten bak. Han visade även hur han arbetade med piaffen och passagen från marken, med vanligt träns och tyglar.

H&C är en reklamkanal och till en början var det rätt kul att se tv-reklam för hjälmar och hästtäcken – men tyvärr är det mest samma reklam hela tiden. Och allra mest retar jag mig på den svenska speakerrösten som gör reklam för kommande program – han verkar inte ha koll på hästvärlden alls och uttalar saker tokigt och använder märkliga uttryck. Så ska det inte vara på en nordkanal för nördar!

Liten utflykt

Ridbanan är fortfarande isig så vi passade på att testa våra nya lastningsskills i praktiken. Vi åkte till min vän Annikas ridhus 8 km bort. En sån utflykt är så bra träning på många sätt. Vi får lasta hemma och lasta borta, vi får se ett nytt ställe med nya hästar och träna på att arbeta i en ny miljö. Han blir ju rätt spänd, men jag tycker ändå att det var bra att vi kunde arbeta och inte bara gå runt och ”miljöträna”.

Ulrik var med och stod på marken, så jag fick bra hjälp med att hitta min position i sadeln i förhållande till vad jag önskar. Grao är väldigt känslig för hur jag placerar mig och det är inte alltid jag ser sambandet mellan att jag flyttar axeln ett par cm och hur han reagerar. Vi jobbade även en del med galoppfattningarna från skritt, även där med min position och hjälpgivning i fokus.