Arno har en väldigt oral period och tuggar på allt han kommer åt. Uppbindningen utanför hans box är särskilt utsatt. Vi brukar hänga den åt sidan, men ibland kommer han åt ändå, och det är inte så kul att ta i ett vältuggat rep. Igår fick jag ett tips – linda om aluminiumfolie. Jag tyckte det lät jättesmart, vem vill väl bita i folie? En gång men aldrig mer, tänkte jag och rullade in repet i folie.
Det funkade inte.
Det må vara en dyr stämpel, men jag kan inte klaga på att det tog tid i alla fall. Jag postade passet rekommenderat i måndags, på torsdagen hade jag avin i posten.
Examensarbetet är intressant om än något ofullständigt – vilket det självklart blir i ett examensarbete som ju görs av en student över begränsad tid.
De strömedel som jämförts är hackad halm, kutterspån och spånpellets. Samtliga hästar hade en permanentbädd och studien pågick i fem veckor. Redan här ser jag lite av ett problem. Min erfarenhet är att en permanentbädd behöver mer än fem veckor på sig för att uppnå sin fulla funktion. Jag skulle tro att det även påverkar strömängden som använts. Boxarna fylldes med 100 kg kutterspån, 140 kg spånpellets eller 16 kg hackad halm. Spontant känns det som en ok början, men inte en färdig permanentbädd – den ska enligt mig vara tjockare än så. Den totala strömängden påverkas också av den korta studietiden. När det gäller halm brukar det vara så att det går åt mindre för att starta, men mer löpande än för spån. En färdig spånbädd kräver en rejäl strömängd i början, men när den är i balans behövs inte alls mycket. Därför tror jag att förbrukningssiffrorna skulle se rätt annorlunda ut om man räknade över en hel uppställningssäsong.
Testet av uppsugningsförmågan visar ju att spån suger ungefär 4 ggr så mycket vätska per vikt som hackad halm. Då är det ju lätt att inse att en box med 140 kg spånpellets kan hantera rätt mycket mer än en box med 16 kg halm…
Även ammoniakhalterna var högre med halm, vilket ju antagligen beror delvis på den sämre uppsugningsförmågan.
Studien stärker mig i min tro att vi faktiskt hittat ett riktigt bra system hos oss. Vi har bäddar med torv i botten och spånpellets ovanpå. På det sättet har vi de goda egenskaperna hos torv – bra uppsugningsförmåga, förmåga att neutralisera basisk ammoniak eftersom torven är lätt sur och förmågan att skapa en stabil bädd – kombinerade med den enkla hanteringen av spånpellets. Dessutom tycker jag att spånpelletsen gör att det dammar mindre och det blir lättmockat. Mängderna spån vi mockar ut är rätt små, så gödseln blir dessutom bra att använda i trädgården och på åkrar. Våra boxar är relativt stora, mellan 12 och 18 kvm, och hästarna går ute betydligt mer än de som är med i studien – det är också faktorer som spelar in.
Nackdelen är förstås att de inte har ett strö de kan äta – men vi kompenserar det genom att ge dem fin halm att äta. Det känns faktiskt bättre än att räkna med att de äter det som de bajsar, kissar och ligger på.
Idag har Grålle äntligen fått gå ut i stor hage. Han har dessutom fått en hagkompis, Xipo. För att vänja in honom vid att gå i hage har han fått gå i vår lilla rasthage ensam till att börja med. Han kastrerades ju för bara några veckor sedan och i Portugal är det vanligt att ridhästar inte går i hage alls, så vi har tagit allt stegvis. Dessutom ville vi veta hur det var med parasiter. För det anlitar vi Vidilab/Kollamasken.
Förutom att deras laboratorium är kvalitetskontrollerat så är de trevliga, kunniga och snabba. Dagen efter jag postat provet hade jag resultatet, ingen blodmask alls. Inte jättekonstigt eftersom han troligen inte gått ute och ätit gräs, men ändå skönt att veta.
Vid utsläppet började jag med att leda Grålle runt hagen åt båda håll så han skulle se var staketet är. Sedan lät jag honom beta lite medan jag fortfarande höll i grimskaftet. Ulrik hämtade Xipo, och vi släppte dem en bit från varandra och med Grao mitt i hagen. Det hela var odramatiskt. De hälsade på varandra, markerade lite var gränserna gick och började sen beta ca 10 meter ifrån varandra. Efter ett tag hälsade de igen, och nu blev det ömsesidigt mankkli. Sedan fortsatte de beta.
Planen är att alla ska släppas ihop så småningom, men nu får de gå så här ett tag. Det är framför allt ihopsläppet med Amelia vi vill vänta lite med – Grao har ju inte varit valack så länge än.
Än blommar det för fullt i trädgården! Här är lite färska bilder.
I helgen var vi på Krapperup för att träna WE för Astrid Hedman. Tyvärr har Am sträckt sig, så jag fick stå på marken och vara social med alla trevliga WE-människor när Ulrik och Xipo tränade. Vädret var verkligen strålande och det blev en fin dag. Jag fotade lite också – av förklarliga skäl mest på Ulrik och Xipo, men jag fick även några bilder på Marlene Jönsson som red före och ryttaren efter som jag tror är Agneta Hesselmar?
En av de största frågorna jag bevakade förra året var den om tilläggsregistrering av importerade hästar. Det handlar om ett EU-direktiv som säger att hästar ska registreras i det land de vistas i under mer än 90 dagar, oavsett var de är grundregistrerade. I Sverige tolkades detta av Jordbruksverket så att alla hästar som befinner sig i Sverige ska registreras i Sverige oavsett när de har kommit hit. I Danmark har deras motsvarighet gjort en annan tolkning som innebär mindre arbete och kostnader för hästägaren – de registrerar bara hästar som kommer in i landet efter det datum direktivet trädde i kraft. Proceduren är dessutom enklare i Danmark eftersom de sedan ett antal år tillbaka har ett enda centralt hästregister. I Sverige håller vi ju på att skapar detta, men registeransvaret ligger på en mängd olika organisationer.
Detta ledde till en JO-anmälan av Jordbruksverket, en anmälan som senare avslogs.
För vår del innebar detta att vi fick tilläggsregistrera Xipo. Amelia är ju född i Tyskland, men i och med att hon har haft föl i Sverige och dessa är stambokförda i SWB så var hon redan tilläggsregistrerad. Trots att jag bevakat frågan noga och hade stenkoll blev det tokigt. Vi ID-kontrollerade Xipo innan jul och skickade in allt efter jul – det gjorde att id-kontrollen inte godtogs, för den var 32 dagar gammal när ansökan kom in. Den måste vara max 30 dagar enligt SHs reglemente. Detta fick vi reda på när ansökan legat två månader på SH.
Nu är det förstås Grao Duque som ska tilläggsregistreras. Just nu känns det faktiskt inte alls krångligt och onödigt, det är bara ytterligare ett steg i import-processen. Det största bekymret är att behöva vara av med passet, men enligt personalen på SH är de nu ikapp och det ska bara behöva ta någon vecka att få registreringen gjord och passet tillbaka. Jag passade på att kryssa i att han ska registreras som uttagen ur livsmedelskedjan också, när jag ändå höll på, för det måste man ju också göra för att slippa ett annat byråkratiskt moment – att registrera sig som foderföretagare och föra loggbok på allt foder…
Vi får se hur läget är om någon vecka – om jag då har passet tillbaka i min hand eller om det är något som krånglar den här gången med!
Idag blev det nästan lite väl spännande för Grao. Jag longerade honom på ridbanan och han hade rätt mycket energi. När vi hållit på en stund brakar det till i häcken som är utmed ridbanan. Grao som är precis intill häcken när det sker blir förstås rädd, och jag får ta tag i honom för att få stopp. När jag vänder mig om för att se vad som hände flyger det upp en tornfalk ur häcken. Den jagade sparvar… Den flög upp och satte sig sedan på uppsittningspallen som står på ridbanan, så det var inga problem för mig att artbestämma – jag har bara sett tornfalk på så nära håll en gång innan tror jag, det var inte många meter bort!
Kameran hade jag ju förstås inte med, så bilden är tagen vid ett annat tillfälle – och på betydligt längre avstånd.
Jag tycker rovfåglar är mycket fascinerande och är glad åt att vi har så många arter omkring oss här. Jag ser regelbundet glador, ormvråk, börringevråk, tornfalk, lärkfalk, kärrhök och då och då duvhök och såväl kungsörn som havsörn. De får gärna jaga i vår trädgård, men kanske inte när jag jobbar hästarna. Deal?
I danska Hestemagasinet intervjuas Carl Hester om debatten inom dressyren. Han säger att han själv tröttnat på att tävla eftersom han upplever att han granskas genom lupp före, under och efter tävlingarna – och han berättar att han beundrar Charlotte Dujardin som aldrig läser något på sociala medier – hon läser inte, hon tävlar, säger han.
Han har två konkreta råd till dressyrsporten.
Vad tror ni? Är han på rätt spår?
Idag träffas jag och ett hundratal andra hästentusiaster på EMV i Everlöv – platsen för midsommardressyren bland annat. Arrangörer är Hästen i Skåne. Tillsammans diskuterar vi hästens roll i framtidens samhälle och hur vår sektor ska formas och växa. Det är särskilt intressant med tanke på den förstudie som jag och Hanna Elgåker håller på med om hästsektorn i Skurups kommun. Dessutom är det förstås mycket givande att träffa folk från många olika delar av hästsektorn och lyfta blicken lite från det vardagliga.
Den vackra miljön och den goda lunchen från Yalla i Sjöbo är extra plus förstås.