Igår var det dags för Grao att besöka vår tränare för första gången. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle gå att köra honom dit och rida i en ny miljö. Han är väldigt känslig för en del saker och förvånansvärt cool med annat – och det är inte självklart vad som är vad.
Vi är vana vid att inte se på lastning som ett problem över huvud taget. Grao delar inte riktigt den uppfattningen – han tycker att det är skumt att gå in i släpet. Att Xipo redan stod därinne spelade ingen roll alls. Men efter ungefär 10 minuter stod han ändå inne, och väl där står han och åker bra.
När vi var på plats var det mörkt. Vi bestämde att det var bäst att lasta av Grao först, sadla honom tillsammans och sen lasta av Xipo och sadla honom medan jag höll båda hästarna. Grao tittade sig lite omkring, och stod sedan helt stilla medan vi fixade med honom. Det var inte heller några problem att hålla båda när Xipo blev sadlad.
Jag började med att leda Grao runt i ridhuset – min plan var att han skulle få titta av sig det värsta under tiden. Men han var inte särskilt tittig alls! Speglarna var inte heller något bekymmer. Troligtvis är han riden i ridhus tidigare, och det är ju betydligt mindre att glo på inomhus än utomhus.
Planen för den här gången var att tränaren skulle rida för att bilda sig en uppfattning om honom och på så sätt bättre kunna hjälpa mig att rida honom sedan. Han satt upp och konstaterade att ”så liten känns han ju inte”. Tja, med tränarens jättelånga ben såg han faktiskt rätt liten ut! Jag hade inte heller tillräckligt långa stigläder egentligen, men han hade ändå fötterna en bit under magen. Grao är ju rätt långbent men inte så djup i bålen. Däremot ger han ett intryck av mycket häst när man rider, troligtvis på grund av en hel del hals, rejäl motor och gång.
Det var en fröjd att se honom riden – jag har bara sett honom riden på film innan, det är ju alltid jag som rider. Det var också roligt att se leendet på tränarens läppar, och i första galoppen utbrast han spontant ”det här var ju väldigt angenämt”. På det hela fick han massor med lovord – en känslig och lyhörd häst med bra driv och motor. Dessutom är han ju väldigt mjuk och bekväm! Bra köp, grön stämpel i pannan, blev det slutgiltiga omdömet.
Vi har ju redan insett att Grao behöver arbete och att det är väldigt bra för hans hjärna att få arbeta. Han bekräftade det genom att gå rakt in i transporten när vi skulle hem – trots att vår lampa i släpet hade gått sönder.
Jag är verkligen jättestolt över min duktiga häst – både att han skötte sig så väl på främmande mark och att han visade vår lusitano-ovane tränare en del av rasens allra bästa sidor.
I morse var det dags för ny premiär. Med regn och blåst konstaterade vi att täcke nog var nödvändigt. Grao har bara varit ute i regn en gång innan hos oss – då var det över 20 grader och han stod utan täcke. Han hatade det.
Han har aldrig haft täcke på sig någonsin innan han kom till oss. Jag har tränat med stalltäcke i boxen, men nu fick det alltså bli utomhuspremiär med regntäcke. Till min stora glädje fungerade ett regntäcke i 145 som min förra häst Hugo hade haft bra. Förhoppningsvis kan han ärva hela Hugos täckesgarderob.
Han testade att bocka lite med täcket och konstaterade att det funkade. Sen fick han nosa på Xipos täcke för att se vad han hade på sig. Efter det ställde de sig och betade.
