Vi fortsätter att fuska till randiga bommar. Här är dagens resultat.
Gourmetmörat – Nej tack
Det började för något tiotal år sedan med kycklingfiléerna. Plötsligt var det inte 100% kyckling i innehållsförteckningen, den var ”marinerad” med saltlake. Anledningen sägs vara att kyckling är magert och lätt blir ”torrt och tråkigt”. Jag tycker snarare att det ger köttet en svampig konsistens. Dessutom tycker jag att det försvårar tillagningen, särskilt i stekpanna. Vattnet fälls ut när köttet hettas upp och det blir mer kokt än stekt.
För ett tag sedan köpte vi fläskytterfilé att grilla – denna styckningsdetalj som från början hette benfri fläskkotlett och sen har gått via namn som utskuren kotlett och fläskhare till att numera som sagt heta fläskytterfilé. Trots utmärkt tillagning konstaterade vi att köttet var svampigt och märkligt i konsistensen. Efter granskning av förpackningen inser vi att den är ”gourmetmörad” – dvs även den är injicerad med saltlake.
Efter en noggrann koll i köttdisken konstaterade vi att ungefär 80% av all fläskytterfilé i vår hyfsat välsorterade butik var behandlad med saltlake. Kyckling har vi numera gett upp att köpa fryst i vanlig affär – tack och lov har Picard fortfarande ren kycklingfilé i sina frysdiskar.
Detta får mig dessutom att fundera på ett annat fenomen. När jag lärde mig laga mat för en evighet sen fanns det bara gjutjärnsstekpannor. Dessa kräver ju lite fett för att fungera bra. Men ett par saker använde jag aldrig fett till, till exempel bacon och falukorv. Det inbyggda fettet räckte bra.
Idag tycker jag inte jag kan steka falukorv ens i de bästa nosstick-pannorna utan att ha i fett. Bacon kan vara samma sak – det fälls ut vatten istället för fett och det fastnar. Är även detta ett tecken på att råvaran innehåller saltlake måhända? Eller vad är det som hänt?
Benskyddsmysteriet
För ett par dagar sedan regnade det rejält när jag red. Det gjorde att benskydden var blöta när jag tog av dem, så jag lade dem inte i den vanliga korgen utan ställde dem på tork i spolspiltan.
Igår när jag skulle använda dem fanns det bara tre! Ett framskydd saknades. Jag har letat precis överallt, men det är bara borta. Ulrik tror att jag har gått och lagt det någonstans utan att tänka på det. Jag tror det är en räv som varit inne i stallet och snott det. Jag kan faktiskt inte se någon annan möjlighet när jag tänker på det.
Undrar om det kommer dyka upp? Fast rävarna lämnar nog inte tillbaka det i första taget.
Upp på barrikaderna och kämpa för nyanserna
Jag och mina vänner har diskuterat det där med nyanserade debatter en hel del på sistone, framför allt med anledning av sommarens dressyrdebatter. Vi är överens om att det är viktigt att kritisera det som är dåligt, men också att lyfta det som är bra. Det är bara ett problem med det resonemanget. Hur får du spridning på ett positivt eller för den delen nyanserat och balanserat inlägg? Om jag skriver ett inlägg om att jag tycker att Charlotte Dujardin har ett fint samspel med Valegro, vem delar det? Kanske några, men det får inte tillnärmelsevis den uppmärksamhet som ett hårt tillspetsat och svepande kritiskt inlägg får. Detta gäller förstås inte bara dressyr eller hästvärlden, utan sådant är debattklimatet i stort idag. Det tydliga, skarpa, polariserade går fram och får uppmärksamhet. Det nyanserade och balanserade blir sällan lika vasst och försvinner.
Detta gäller ju till viss del även journalistiken. Jag tycker att jag har tur som har uppdragsgivare som faktiskt låter mig vara nyanserad, som inte kräver att jag ska driva en ståndpunkt eller inta en hård vinkel. Men tidningarna är beroende av läsare, klick, prenumeranter. Vill läsarna ha det nyanserade – som kan uppfattas som otydligt och svårare att begripa, eller vill de ha det enkla, raka, tvärsäkra?
Finns det egentligen någon lösning på det här? Hur höjer vi våra röster och kämpar för nyanser?
Pajåret
När vi flyttade in här konstaterade Ulrik glatt att det fanns många pajväxter i trädgården, och så är det verkligen! Pajåret börjar på våren med rabarber. Sedan följer jordgubbar och hallon, krusbär, vinbär, äpplen, blåbär och björnbär – även om våra blåbärsbuskar ännu inte ger hel pajskörd. Vintersäsongen får vi plocka från frysen istället, på så sätt har vi pajväxter hela året.
I helgen hade jag premiär för äppelpaj. Det blev en enkel, knäckig paj med transparent blanche. Den gick åt fort, så tyvärr hann jag inte fota! Men jag gjorde ett av mina standardrecept med ett skal av rikligt med flytande smör, muscovadosocker, havregryn och lite mannagryn. Det ska inte vara smuligt som en smulpaj utan mer rinnigt – då blir det knäckigt och gott!
Bettlöst, tränsbett och kandar
En sak som jag har reagerat på i den senaste tidens debatt kring dressyr och hård ridning är att så många verkar tycka att bettlöst alltid är hästvänligt och snällt, och att kandar är djurplågeri. Samtidigt som jag gick och funderade på detta kom ett välskrivet blogginlägg från min vän Åsa Saletros i frågan. Hon satte verkligen ord på det jag funderat på.
Jag tycker absolut att det är ett steg i rätt riktning att tillåta ridning på tränsbett i alla klasser. Jag har inte heller några problem med att kandaret tagits bort från Msv C – det är bra att grundtidningen görs på tränsbett. Men för den skull finns det ingen anledning att utmåla kandar-ryttarna som skurkar och hästplågare. Om hästen trivs och fungerar på kandar behöver det inte på något sätt vara fel. Jag tycker även frågan om stånggenomslag och kinnkedjans längd är en bra diskussion. Om stången slår igenom så beror det på att inget tar emot – kinnkedjan är löst spänd. Det här är även det en utbildningsfråga – jag misstänker att många tycker att de är snällare om de sätter kedjan på ett stångbett löst än om de sätter den hårt – men det som sker är att de förändrar funktionen i bettet istället. Och som Åsa skriver – det finns stänger med olika konstruktion som fungerar olika – och det är inte så lätt att se utifrån hur det ser ut inne i munnen. Jag har för övrigt själv noterat att jag måste sätta kedjan mycket lösare på kimblewick-bettet som jag för tillfället rider teknik och speed på än på kandaret för att få motsvarande funktion.
Jag tycker även att det är intressant att så många verkar mena att rida bettlöst är att rida snällt. Jag är inte på något sätt motståndare till bettlöst – jag har t ex ridit in en unghäst på sidepull då han hade kraftigt överbett och jag inte ville sätta bett i munnen på honom i så ung ålder. Det fungerade bra och hästen blev mycket trevlig i munnen, även när han senare fick gå med bett. Men jag menar inte att sidepullen nödvändigtvis är en mildare betsling än ett normalt tränsbett (jag tyckte för övrigt att repen över nosen var så skarpa att jag klädde dem med fårskinn…). Hackamore är en annan bettlös betsling som är väl så skarp som de flesta bett.
Vad som är ett snällt bett beror förstås på den enskilda hästen, men jag har själv aldrig haft en häst som inte kunnat gå bra på vanligt tränsbett – unghästen som jag red in bettlöst gick också bra på bett när jag och tandläkaren tyckte det var dags för det. Sen kan det vara så att jag som ryttare väljer att ha en annan betsling för att jag vill uppnå något särskilt. Mitt val av kimblewick i teknik och speed beror t ex på att jag tycker att jag kan rida med finare hjälper med det, ffa i de moment som kräver att jag rider på en hand.
Mat på Malmöfestivalen
Nu har Malmöfestivalen dragit igång. Det bästa med festivalen tycker jag är det spännande utbudet av mat. Nu är det ju Ulrik och inte jag som har en matblogg – och även om han mest fokuserar på att testa hamburgare så tyckte han att streetfood var ett ämne tillräckligt nära för att han skulle skriva ett blogginlägg.
Jag ser dessutom fram emot att kunna gå ner och äta lunch på festivalen de dagar jag är i Malmö under veckan som kommer – det blir säkert både någon favorit i repris och test av en del nytt – här finns ju mat från kulturer som i alla fall jag aldrig provat. Dessutom kommer jag garanterat äta Casual Street Foods fisktacos fler gånger – restaurangen på Spångatan är bara ett stenkast bort från mitt kontor.
Brandgrimmor
En brand i stallet är nog alla hästägares mardröm. Det går självklart inte att skydda sig helt, men vi har ändå försökt göra så mycket vi kan för att minska riskerna och minska konsekvenserna. Redan vid renoveringen av stallet tänkte vi igenom bygget för att minska brandrisken. Foder eller strö förvaras inte i själva stallet, och vi har inte heller någon skulle med eldfängt material ovanpå stallet. All el är dragen på rätt sätt, t ex finns inga elledningar på vågräta ytor där gnagare kan komma åt dem, allt har rätt IP-klass och vi försöker hålla stallet så dammfritt det går.
Men naturligtvis kan olyckan ändå vara framme. För att snabbt kunna få ut hästarna vid en brand har vi tillverkat särskilda brandgrimmor. Det finns en för varje box, oavsett hur många hästar vi för tillfället har, och de hänger på en krok över brandsläckaren. De får inte flyttas därifrån och absolut inte användas om det inte brinner.
Grimmorna är dessutom specialgjorda för att vara snabba att få på. Det är i grunden vanliga grimmor där vi tagit bort allt utom tidstycken, nackstycke och bandet på framsidan av nosen. Sedan har vi tagit ett grimskaft som vi trätt genom den ena ringen på nos-stycket och fäst i den andra. Grimskaftet utgör alltså den delen av grimman som går under hakan på hästen. På så sätt blir det en enkel grimma som man bara trär runt nosen och över nacken. I och med att grimskaftet löper under hakan blir den dessutom lite skarpare om hästarna är ovilliga att lämna stallet.
Stubbträning
Nu äntligen har de skördat runt vår gård och vi har fått fina stubbar att leka på. Vi har en utmärkt trevlig grannbonde som gärna låter oss rida på stubben, det uppskattar vi förstås. Det som är extra bra här är att åkrarna är ganska rejält kuperade. Det gör att vi utnyttjar stubbperioden till intervallträning i backar bland annat. Igår var vi ute på stubben närmast oss och red några galoppintervaller om 500 m uppför, sen skrittpaus. Vi tränar även på att galoppera nerför, det är praktiskt när vi själva kan välja hur brant det ska vara genom att ta olika vägar. Det var tydligt att Amelia har mycket bättre styrka och kondition än för ett år sedan, hon orkade mycket mer.
Att förklara dressyr
Att förklara dressyr, eller för den delen ridning, för en som inte själv rider är svårt. Det hamnar lätt i ståndpunkter som ”men det är ju hästen som gör jobbet” kontra ”försök själv så får du se”. Många minns säkert Lasse Anrell-debatten, där han i alla fall delvis backade efter att själv ha provat att rida. (fast jag menar att man genom att ”prova att rida” absolut inte kan få förståelse för det grannlaga jobb som det är att utbilda en häst upp till de högsta klasserna, och sen även rida på den nivån)
Men jag tycker att den här populärvetenskapliga artikeln av forskaren Charlotte Lundgren lyckas väldigt väl. Samspelet mellan häst och ryttare är subtilt – men systemet är detsamma från lägsta nivå till den högsta. Det handlar bara om att förfina och renodla.