Ulrik och jag har en gemensam dröm. Vi drömmer om en kringbyggd gård där innergården är så stor att det går att ha ridbana där. Eller går, det ska förstås VARA en ridbana där. Men nu känner jag att vi tar den drömmen ett steg vidare, efter att ha sett den här danska gården.
http://landbrugsavisen.dk/milliard%C3%A6r-s%C3%A6tter-hesteejendom-til-salg-danmarks-dyreste-bolig
Nu har jag anmält Grao till vår första riktiga tävling. Det blir en Lätt C i Ystad om knappt två veckor. Vi förbereder oss genom att rida precis samma program på precis samma ställe veckan innan, fast då som P&R. Det känns som ett bra upplägg för en häst som tycker nytt är lite läbbigt. Vi har ju dessutom ridit i Ystad flera gånger tidigare, så han borde känna sig hyfsat hemma där.
En annan nödvändig förberedelse är tävlingskläder. När jag var i Roskilde förra helgen köpte jag ett nytt, fint tävlingsschabrak till honom. Det bästa med det, förutom att det är av mitt favoritmärke Le Mieux, är att det har inbyggd nummerlapp. Nu kommer jag inte kunna glömma nummerlappen i alla fall!
Jag har ägnat veckan åt att göra det helvita schabraket lite mer personligt också.
Dagen började dramatiskt – en bil körde av vägen och in i vår hästhage och tog med sig en rejäl bit av staketet. Tack och lov klarade sig föraren bra, jag har träffat henne nu i eftermiddag och även om hon är mörbultad så är hon fri från allvarligare skador.
Men för oss uppstod en del praktiska saker som behövde fixas. Akutast förstås var att fånga hästarna och flytta dem till en hel hage, för att sedan ta in dem i stallet. Sedan kom räddningstjänst, polis och till sist bärgare till platsen. Jag fick uppgifter till bilägarens försäkringsbolag för att få klartecken till att få hagen fixad så fort som möjligt. Sen följde en del rundringning, fanns det någon som kunde fixa hagen helst direkt? Även om vi har ytterligare en beteshage och en rasthage är problemet att elen till dem kommer från den trasiga hagen. Efter tips från försäkringsbolaget hamnade jag hos Farmartjänst Österlen, som i sin tur ringde runt och lyckades hitta två män som höll på med ett jobb några kilometer bort. De åkte över till oss mer eller mindre på en gång. Jag hade en del staketmaterial hemma, och fick åka och köpa det som saknades. Jag fick även tag på en granne som kunde komma över med ett par skopor matjord. Det gick helt enkelt inte att få upp allt glassplitter, så vi täckte över det med jord istället.
Jag är så glad att vi lyckades få allt fixat så fort, och att vi slapp göra alltför mycket tillfälliga lösningar. Och extra glad blev jag förstås när kvinnan som körde bilen kom förbi och jag såg att hon stod på benen. Det känns ju rätt kluvet och lite jobbigt att bekymra sig om praktiska saker som staket när det skett en olycka.
Nu ska jag bara lista ut vem som kan laga en trasig dräneringsbrunn också. Men den är ju inte lika akut.
Att Arno har utvecklats och mognat mycket under sommaren har vi ju konstaterat, men det var först när jag tittade på lite bilder som jag insåg hur mycket. De här bilderna är det 3,5 månader emellan. Glädjande nog mognar han dessutom utan att växa nämnvärt på höjden, han hamnar fortfarande på 175 cm i mankhöjd när jag mäter.
Igår var vi och några vänner i Roskilde och besökte Stora Hestedagen. Det är ett trevligt arrangemang som jag även skrev om förra året när vi var där. Här blandas högt och lågt, och mässan är särskilt kul eftersom det är andra utställare, försäljare och generalagenter på plats här. Mitt bästa fynd blev ett tävlingsschabrak med inbyggd nummerlapp – givetvis av märket Le Mieux. Jag köper inga andra längre!
När vi var nöjda med showen åkte vi in till Roskilde och åt, det var mysigt i det fina vädret, och min sandwich med dragen kyckling var supergod.
Sötast på showen var fjordfölet som gick med bredvid ett par.
Jag hade ju egentligen inte planerat att åka till EM i Göteborg alls. Men efter att ha följt tv-sändningarna under veckan kände jag att det bara inte gick att sitta hemma. På fredagkvällen bestämde jag mig och bokade biljett på morgontåget på lördagen.
Jag började med att ta en kort sväng på mässan på Heden, där jag bland annat köpte en långärmad funktionströja från Stierna. Jag har tröjor från dem innan, och de är superbra. Sedan tog jag en spårvagn upp till slottsskogen, där jag tittade på körningens maratonmoment och träffade kompisar. Fyrspann är häftigt och dramatiskt att titta på, och det var verkligen folkfest i slottsskogen. Det var otroligt mycket folk! Det var svårt att ta sig fram till hindren, men med hjälp av ett antal storbildsskärmar gick det ändå bra att följa tävlingarna. Jag tog mig fram och fotade i några hinder. Mitt tele är ju fortfarande inte lagat, så jag hade det fasta 100mm-objektivet. Det blir ju lite begränsat, men jag fick till en del bilder jag var nöjd med ändå.
Efter körningen kastade jag mig på en spårvagn ner till Ullevi för att skaffa en biljett till kürfinalen. Utanför Ullevi träffade jag en vän och pratade lite. Det visade sig att hon kände en som hade en biljett över, så hon parade ihop oss. Jag fick alltså inte bara se fantastisk dressyr, jag fick lära känna en ny, trevlig hästmänniska också!
Dressyren ja. Vad kan man säga. Jag är så glad att jag faktiskt åkte upp och fick se den live. Flera av ritterna var helt otroligt bra. Allra bäst rent generellt var Sönke Rothenberger. Nu vann han ju inte över Isabell Werth, som red otroligt säkert och med hög kvalitet hela vägen – men harmonin, mjukheten och glädjen i programmet med den blott 10-årige Cosmo framkallade rysningar.
Det var verkligen de ungas mästerskap. Sönke Rothenberger är 22 år. Danskarna hade ett generellt mycket ungt lag, där kanske framför allt debutanten Anna Zibrantsen och bronsmedaljören Catrin Dafour imponerade. Anna Zibrantsen har dessutom bara haft sin häst i några månader och red küren för första gången.
Men den som nog var allra roligast att få se live var det svenska ekipaget Therese Nilshagen och Dante Weltino. Det är deras andra säsong i GP, och även Dante är ung, bara 10 år. De har imponerat genom hela tävlingen. De bidrog starkt till Sveriges lagbrons, var fyra i GP Special, med häng på bronset och blev femma i küren med över 80%. Med någon säsong till i ryggen och ett lite svårare kürprogram kommer hon vara farlig för toppryttarna.
Som ni ser var inte 100-objektivet optimalt för fotografering av dressyr på den enormt stora arenan. Trots att dressyrentusiasterna inte lyckades fylla Ullevi var det bra stämning på läktaren. Bäst var spanjorerna, de applåderade med kastanjetter.
Här kommer en bildkavalkad från körningen.
När jag åkte och hämtade Amelia på betet där hon går för att ultraljuda i söndags hade hon fått en böld på sidan av huvudet. Jag tog på den och den sprack och jag kunde klämma ut en hel del var. Jag var ju på väg till veterinär Lena Nyström, så jag passade på att diskutera med henne hur vi bäst skulle hantera den. Vi kom fram till att skölja med saltlösning och låta vara var det bästa. Jag var tveksam till flughuva eftersom det då riskerar att komma smutsigt nät mot den, och Lena höll med. I måndags såg det bra ut, och i onsdags ännu bättre. Men idag hade den svullnat upp igen och jag kunde klämma ut rejält med var. Dessutom satt det flugor i den.
Jag valde att skölja ur den rejält igen och lägga på en salva som bildar en skorpa för att hålla flugorna borta. Sedan åkte jag för att köpa en sådan flugmask som Xipo har, med en båge som håller ut nätet. Tyvärr fanns de bara i ponnystorlek, och det skulle inte komma in några nya i år. Då åkte jag istället hem och inventerade förrådet hemma. Jag hade en äldre variant med lite stelare nät, som är formsydd för att hålla ut från ögon och huvud. Den blev bra, tyckte jag! Den här bilden är lite rolig, här ser man alltså fönstret genom flughuvan – och på så sätt även hur mycket luft det är mellan nätet och huvudet. Nu hoppas jag verkligen att det läker bra, det är så synd om henne.
Jag sitter och tittar på EM i dressyr på svtplay. Det är fantasiskt att kunna se över sju timmar dressyr hemma på sin TV, heja SVT!
Men trots det är jag inte nöjd. Jag gissar att de flesta som väljer att sitta och titta på hästar som springer runt på en bana utan hinder, i samma figurer häst efter häst, på något sätt är lite intresserade av dressyr. Många är nog faktiskt ganska jätteintresserade av dressyr och har rätt bra koll på vad grenen går ut på. Ändå väljer kommentatorerna (efter instruktion av svt? ) att kommentera och förklara med den måttligt eller inte alls insatta som tänkt målgrupp. Det är ju kanske en fin tanke. Dressyr ÄR en tävlingsgren som inte är helt intuitiv när det gäller tävlingsmomentet. Men har man verkligen gjort en målgruppsanalys? Tror de att majoriteten av tittarna är såpass okunniga? Det tror inte jag. Jag tror verkligen inte att de som väljer att titta på sju timmar dressyr behöver få höra att det inte bara är att sitta och åka med och att det faktiskt inte bara är hästen som jobbar. Jag tror ärligt att de faktiskt har koll på det.
Jag har ibland reagerat på de djupa fotbollsanalyser som görs i diverse sportprogram. Det dissekeras, spekuleras och analyseras i atomer. Jag gissar att de som är fotbollsintresserade tycker att det är mer intressant än om de förklarar att målet är att få bollen i motståndarens mål, att man spelar i 2×45 minuter och att det är 11 personer av samma kön + en målvakt (också av samma kön) på banan för varje lag. Eller de kanske till och med kallar det planen, för det vet nog fotbollsfansen att det heter. Däremot när det gäller ridsport ligger ofta kommentarerna på den nivån. Helt ok om det handlar om ett sammanhang där man kan misstänka att många icke-insatta tittar. OS är ett sådant exempel, i de blandade sändningarna där tror jag det är många allmänt idrottsintresserade som tittar även på grenar de normalt inte tittar på.
Vi som är hästintresserade känner ofta att vi är udda i samhälleliga sammanhang, när vi inte hänger med varandra. Vi kuppar för att få Jerringpris, vi är tonårstjejer med hästdrömmar och vårt intresse är så smalt och nördigt att vi bör ligga lågt med att visa hur nördiga vi är. Men om nu SVT bejakar oss med långsändningar från vårt fantastiska hemma-EM, varför då inte också bejaka det djupa intresse och den kunskap som de flesta som lägger tid på att titta har? Varför inte vrida och vända, dissekera och diskutera alla dessa fantastiska detaljer som tillsammans blir dressyr? SVT – låt oss dressyrnördar vara just det, i alla fall vid tillfällen när det faktiskt är vi som är majoriteten av tittarna.
Festpotentialen är borta men hästarna har mat till jul. Och jag är svettig. Frukost!
