Hästarna vi har i stallet just nu är så olika att rida sinsemellan. Det breddar verkligen registret att gå från Arno till Grao, som jag gjort idag. De är ju de båda minst utbildade, men även våra båda äldre hästar, Amelia och Xipo är extremt olika att rida, även om de kan ungefär samma saker. Det gör ju att det inte är helt enkelt att växla mellan dem, men jag är övertygad om att det är nyttigt att rida hästar som är så olika. Dessutom är det intressant och lärorikt.
Konsten att göra ett hovböldsbandage
En bandagerad hov utsätts ju för mycket slitage när hästen går ute hela dagen, men med de material som finns idag är det mycket lättare att göra ett vettigt bandage än när jag var ung.
Jag börjar med att lägga en jodopaxindränkt bomulstuss i själva hålet och sen ytterligare en rejäl bit bomull ovanpå. Sedan drar jag en ”klibblinda” runt hela hoven. Klibblindan är verkligen en fantastisk uppfinning, den har gjort bandagering så mycket enklare! På ben måste man vara försiktig så man inte drar den för hårt, men runt en hov är det förstås ingen fara alls, hovkapseln är ju hård.
Därefter lägger jag remsor av silvertejp (för dagen svart) med klistret upp på en pall. Tre eller fyra remsor bredvid varandra, sedan tre eller fyra till vinkelrätt emot. Jag avslutar med två extraremsor på diagonalen. De ska stärka upp i tån, där största slitaget är.
Sedan tar jag hela silvertejpsplattan och lägger mot hoven med förstärkningen i tån och viker upp och klistrar upp på hoven. Därefter drar jag ytterligare en extra tejpbit över tån och avslutar med att linda tejp runt hela hoven och tejpflärparna som sticker upp. Jag avslutar med att frisera bort eventuella ändar som sticker ut. Et sånt bandage sitter definitivt ett dygn, sen är det ändå dags att byta.
Bilden ovan är från innan jag dragit den sista tejpen runt.
Gröna ögon
Jag har fått ett gäng påfågelfjädrar. Jag tycker de är vackra, men har ingen aning om vad man kan göra med dem. Är det någon som har några förslag?
Bluffel och båg
Med tre olika företag i familjen får vi förstås då och då olika typer av bluffakturor. Det senaste är denna ”enkät” om arbetsmarknad, migration och invandring.
Längst ner, under namteckningen, finns en liten text, utformad för att på alla sätt vara svårläst. Där står, bland mycket annat, ”jag förstår att detta är ett avtal och en beställning av Företagsopinions propå om annonsering mot årskostnad om 6395 kr”. På baksidan finns det ruggigaste textblock jag nog någonsin har sett. Här pratar vi inte bara finstilt, här pratar vi om att de gjort texten så extremt svårläst som det bara är möjligt. Det här är nog det fulaste bluff-försöket jag sett på länge.
Aha-upplevelser
Efter en stressig dag igår lastade jag och körde till Flyinge för kvällsträning. Hur stressigt det än är så är det så skönt att få en riktig träning. Både kroppen och huvudet blir lyckliga.
Efter en ganska spänd början fick vi ett jättefint pass. I traven fick jag jobba med rakriktningen – med skänklarna flyttar jag Grao så han är precis mitt emellan mina tyglar och jag har jämn kontakt på dem. När han väl är där kramar jag lite lätt på yttertygeln. Effekten är slående – han gungar till med bibehållen bjudning. Precis så som en halvhalt ska kännas!
Vi gick ganska snart över till att arbeta med galoppen. Där är han ju het och på och det går rätt fort. Jag fick försöka rida så långsamt som fungerade och även där positionera honom rakt under mig med jämnt stöd. Här fick jag istället göra så att när han var i helt rätt läge skulle jag ge en eftergift och se om han stannade. Det är viktigt att eftergiften kommer i den del av språnget när han är på väg uppåt/uppe och inte på väg ner. Skillnaden i effekt på de två lägena är jättstor. Ger jag eftergiften i rätt läge får jag upp fronten ännu mer framför mig och galoppen höjs ytterligare ett snäpp i kvaliteten. Jag tycker ju att den är ruggigt bra från början, men helt uppenbart finns det ännu mer i den lilla hästen. Ger jag eftergiften i nedåtläge ramlar han istället iväg framåt och nedåt. Jag fick först till detta i vänstervarvet, som just nu faktiskt är det bästa. Men efter att ha hittat känslan där kunde jag gå tillbaka till högervarvet och hitta den där med.
Jag avslutade med att rida igenom travdelen av programmet jag ska tävla i helgen. Det kändes riktigt bra. Det jag fick med mig där är att så fort han hänger lite på ena tygeln ska jag söka stöd på den andra, få jämnt stöd och lätta från det. Man svänger i princip hela tiden, så det gäller att hitta det där jämna där han driver fram, med växeln i drive, som Olof säger, jämnt mot båda tyglarna. Då är han mycket reglerbar.
Aj!
Igårkväll ringde min kompis som har Amelia på bete hos sig. Amelia hade väldigt ont i en bakhov, troligtvis hovböld. Jag fick tag på min hovslagare snabbt, och i morse åkte han dit. Jag hade tagit in Am i stallet och hon stod på gången med bakfoten i luften och såg miserabel ut. Han hinner knappt fram till henne innan han säger ”den sitter i tån”. Han lyfter hoven, tar ett tag med kniven, och det kommer brun sörja. Vi nästan ser hur Am andas ut. Hovslagaren skär upp lite till och jag lägger ett jodopaxbandage. Sedan lastar jag och kör hem henne, jag vill förstås ha henne hemma så jag har bättre koll. Det var ändå skönt att få det uppskuret innan jag transporterade henne. Väl hemma är det tydlig skillnad på hennes vilja att gå och hon blir riktigt entusiastisk när hon får se de andra hästarna. Jag släppte henne med Xipo och hon kastade sig entusiastiskt över resterna av hans frukosthö, som han inte var så intresserad av. Jag får försöka ge honom hö som hon inte kommer åt i fortsättningen, hon har blivit lite väl välmående under tiden på betet…
Det är skönt med hovbölder i alla fall, de har så himla ont, men det släpper fort när du hittat den.
Dressyrstammad treåring e Firenze till salu
Nu är Arno ute på annons!
Arno är en högrest och långlinjerad valack med god stam för både hopp och dressyr. På mödernet kommer han från en lång linje statspremieston, mamma Amelia är född hos Ingo Pape och fick motsvarande dubbeldiplom som treåring i Tyskland. Firenze har lämnat framgångsrika avkommor som alla kännetecknas av gott huvud.
Arno är arbetsvillig och orädd, vänlig, nyfiken, sällskaplig och stabil i all hantering. Han har tre taktmässiga gångarter. Han kördes in som tvååring och klarade redan då av att gå iväg ensam från gården för att arbeta. Han reds in under senvåren som treåring och är riden en hel del i skog och mark.
Han är född 2014 och är 175 cm hög.
Om du är intresserad, kontakta mig på kajsa.ekedahl@gmail.com
En utflykt var
I helgen har vi gjort tre hästutflykter, med tre olika hästar. Xipo fick åka till Julia och träna WE. Arno fick åka till Olof och bli riden. Grao fick åka till Ystad och springa Pay and Ride. Xipo var duktig, och fick prova en ny betsling som han verkade trivas bra med. Arno var superduktig och fick en hel del beröm av Olof som inte sett honom innan. Grao skötte sig också utmärkt. Visst fanns det lite spänning i honom, men han lyssnade och var uppmärksam och gjorde allt jag bad om. Domaren tyckte att formen var bra och att jag red honom mjukt och fint, trots spänningarna, men det blev lite av och på. Jag håller med om det, men tycker ändå att vi gjorde ett bra jobb. Bäst av allt var att han råkade slå ett bakben i dressyrstaketet vid ett tillfälle – och bara hoppar till, men klarar av att fortsätta sen. Vi fick ungefär hälften sexor och hälften sjuor och landade alltså på ungefär 65%. Det känns bra inför tävlingen nästa helg, då vi ska rida samma program (Lätt C:2)
Vår mångsidiga ras
Vid stora evenemang är det vanligt att rasföreningar erbjuds möjligheter att visa upp sig. Det är förstås bra, det gör att fler får möjlighet att se och välja bland fler raser och hitta vad som passar just dem. Men varför är det så många raser som väljer att trycka på rasens mångsidighet?
Jag kan ju absolut förstå att mångsidighet kan vara något man söker när man ska välja ras. Men jag kan ändå tycka att det blir lite komiskt när ras efter ras visar upp ett dressyrekipage, ett hoppekipage och ett körekipage, och handen på hjärtat – inget av dem är egentligen särskilt bra.
I många fall tycker jag att det skulle vara betydligt bättre om de istället valde att fokusera på det som särskiljer rasen. Vad är den avlad för? Vad är den extra bra på? Vad är unikt med dem? Den här typen av uppvisningar leder ju istället till att rasen slätas ut, ”den kan göra samma saker som alla andra kan, faktiskt”.
Nej, lyft det unika, gör hästen intressant utifrån vad som är speciellt för den!
Efter stormen
Stormen från igår har lagt sig, men regnet har inte gett sig än. Vi har fått ganska exakt 40 mm på ett drygt dygn, det märks kan man säga. Ridbanan har en stor vattenpöl – men jag är ändå inte så orolig för den. Om det slutar regna under kvällen, som prognosen säger, kommer den vara ridbar imorgon eftermiddag. Hästarna fick gå in under eftermiddagen igår och stå inne till imorse – då de fick gå ut med täcken på. När vi kom hem ikväll ville de gärna gå in. Särskilt Arno, som hade oturen att få ett täcke där impregneringen var dålig. Stackarn var blöt under täcket.
Efter att ha sett prognosen tidigare i veckan såg vi till att rida hästarna ordentligt så de kunde vila både igårkväll och idag. Det brukar faktiskt fungera förvånansvärt bra att planera träning efter väder. Om det bara blåser eller bara regnar brukar vi försöka rida, om det är någorlunda måttligt. Vid både blåst och regn eller intensivt regnande eller intensiv blåst avstår vi. De ridpassen brukar ändå inte bli särskilt konstruktiva, utan risken är stor att de istället bidrar negativt till utvecklingen. Blir det riktigt långa perioder av dåligt väder åker vi förstås till ridhus, men det behövs förvånansvärt sällan faktiskt.