Ikväll var vi iväg och tränade. Jag har funderat mycket över Graos sparkande och bockande i galoppen. Han har ju tidigare haft en superbra galopp, men nu känns det som om den blivit mycket sämre, och dessutom bockar och sparkar han ibland. Självklart har jag funderat på om det är något som är tokigt, som när sadeln inte fungerade. Men då fanns det ett motstånd i hans kropp, den känner jag inte alls nu. Det här var i alla fall den viktigaste frågan jag hade med mig till träningen – jag ville höra Olofs åsikt. Är detta en utbildningsfråga, en styrkefråga eller är det något som behöver utredas på annat sätt.
Vi fortsatte där vi slutade på förra lektionen, i torsdags. Glädjande nog kunde jag börja direkt där jag slutade då, med hästen jämnt framme på båda tyglarna i en stabil och flexibel trav. Vi gick ganska snabbt över till galoppen och ägnade större delen av lektionen åt just galopp. Det kom några sparkar, men de blev färre och färre, samtidigt som kvaliteten på galoppen blev högre och högre.
Troligen är det så att vi kommit i ett läge när vi börjat få till riktig samling, där han inte bara sätter under sig med bakbenen utan han vinklar alla leder och tar mer vikt bak. Det är lite ovant och motigt, och då är sparkarna en motreaktion. Men alltefter lektionen gick hittade han tekniken och blev mer och mer bekväm i detta. Jag fick avbryta och hitta rätt läge ett antal gånger. Den upprepningen är just nu viktigare än att vara kvar länge i det rätta läget. Genom att vi befäster hur vi tar oss dit blir det inte så katastrofalt när han faller ur ramen, vi vet ju hur vi kommer rätt igen.
Vi konstaterade att Grao inte är en särskilt förlåtande häst. Han kräver mycket av mig, jag får inte göra det minsta fel, då blir det pannkaka direkt. Å andra sidan innebär det att vi inte lallar runt i något halvbra. Antingen blir det bra eller så blir det jättedåligt. Och jag lär mig rida.