På det igen

Jag har inte tävlat sedan den där hemska tävlingen jag red i våras. Jag tyckte det var dags att göra något åt det och anmälde till en tävling den här helgen. Ridveckan har inte varit den bästa vi haft kan man väl säga och jag kände mig sådär pepp. Dessutom insåg jag på morgonen att jag faktiskt var jättenervös! Jag hade bestämt mig för att ta det hela steg för steg, och känns det inte bra är det ju bara att avsluta och tacka för mig. Börja med framridningen, känna mig för, sen besluta om jag ska rida första klassen och så vidare.

Jag var slö och flätade bara på ena sidan – men tycker faktiskt det blev helt ok ändå. För att inte riskera att ha ihjäl någon på framridningen om han börjar bocka och slå satte jag dessutom röd rosett i svansen. Den behövdes.

Det hela började sådär. När jag skulle sitta upp kom det en vit servett flygandes, precis när jag hade ena foten i stigbygeln och andra benet i luften. Jag lyckades få stopp på honom ståendes på sidan och kom till sist upp i sadeln. Framridningen till första klassen var spänd kan man väl lugnt säga. Det kändes riktigt uselt faktiskt. Jag intalade mig att jag ändå kunde styra runt i en Lätt B, och red in. Tyvärr var kortbaneprogrammen i lilla ridhuset, och inte i stora, så det fanns ingen kollectingring utan det var rakt in och igång mer eller mindre. Grao tittade en hel del på domarbordet och på porten i andra änden av ridhuset. Dessutom lutar inte väggarna utåt, så ett par gånger slog min yttre stigbygel i väggen, det var inte populärt. Det blev ett väldigt spänt och ojämnt program – inte så konstigt med förutsättningarna förstås. När jag red ut var jag nöjd med att jag tagit mig runt programmet, men jag sa direkt att  – jag stryker mig ur Lätt A. Det jag kände var att det skulle bli för mycket med ökad svårighet, förutom det spända. Men Ulrik pratade lite med mig och sa att han tyckte att jag ändå skulle fundera på om jag inte borde försöka. Grao är ju alltid mer spänd första gången än andra han gör något – och för min nervositet trodde han att det var bra att rida en gång till. Jag travade ner Grao lite och tänkte, och kände ju att han redan var lite mer avspänd. När jag sedan fick se programmet och insåg att jag faktiskt ändå inte fått jättedåliga poäng, lite drygt 59% trots att flera bedömningsgrupper blev totalt pannkaka, bestämde jag mig för att ändå göra ett försök. Jag tänkte att det är den förvända som är den största svårigheten för honom – jag kan ju gå in och försöka rida ett bra travprogram och sedan nöja mig med det.

Framridningen till andra klassen kändes mycket bättre, traven var helt ok faktiskt. Mina spänningar hade släppt nu och jag blev nästan lite likgiltig. Jag red dessutom fram rätt länge till båda klasserna, ca 40 min varje gång. Det är en medveten strategi för hur situationen är just nu- han behöver gå länge för att de värsta spänningarna ska släppa, och han har inga problem med att orka gå så länge.

Lätt An började rätt pissigt. Inridningen är i galopp, och i svängen upp mot medellinjen började han slå och bocka. Jag fick ordning på det, gjorde en bra halt och hälsade – då kastar han sig bakåt 10 meter och vill inte alls gå framåt mot domaren. Till sist fick jag fram honom men jag fick en minst sagt svajig framridning. Men sen tuffade vi på och resten av travprogrammet blev inte alls dumt, med bland annat 7or på båda skänkelvikningarna. Skritten fixade han inte, där blev det en fyra, men där någonstans bestämde jag mig för att rida vidare och testa galoppen också. Första blev riktigt bra, och jag fick 6,5 på förvända. Även den andra började bra med 7 på volten, men sen skyggade han för dörren och bockade genom svängen in i den förvända. Jag bestämde mig att gasa ur problemet och räddade upp det hela till 6,5 även på andra förvända. Vi slutade på 61,7%, vilket jag förstås var mycket nöjd med! Lyckas vi bara få bort allt strul kommer det kunna bli riktigt bra – och det ska vi träna på framöver.

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *