Glappande tyglar

Jag tycker mig se fler och fler som rider med glappande tyglar – såväl innertygel som yttertygel. Framför allt den glappande yttertygeln ser jag som ett problem. Att rida hästen med ett stöd på ytter tygel är ju en av grundprinciperna i dressyrridningen. Jag har börjat fundera på om det kan vara en följd av rollkurdiskussionerna?

En orsak till de funderingarna är att jag då och då läser på olika forum om ryttare som är förtvivlade för att deras tränare eller ridlärare vill att de ska korta tyglarna. De uppfattar det som att de ska dra hästen i munnen. På samma sätt verkar det finnas en rädsla för att ha tyngd i tyglarna. Men det behöver ju inte betyda att du drar hästen i munnen. Det behöver inte heller betyda att hästen häver sig på bettet och låter dig hålla den uppe med händerna. Självklart är ju målet en mjuk men stadig kontakt. Men jag tror det är helt omöjligt att komma dit om man inte vågar hålla i tyglarna. Jag tror även att det kan kännas som man är mjuk i handen när tygeln glappar. Men sanningen är ju faktiskt att varje glapp ger hästen ett mindre ryck i munnen.

Jag köpte för ett tag sedan ett träns med hakar på tyglarna och sidstyckena. Det verkade jättebra, tyckte jag – toppen att det är så lätt att byta bett! Men när jag började rida på det blev jag besivken. Att det var hakar i sidstyckena var inget problem. Men hakarna i tyglarna skapade en glappkontakt. Haken håller ju inte fast om bettringen, utan det blir två metallöglor som rör si i och mot varandra. Gav jag en eftergift blev det ett glapp. Dessutom är ju metall mot metall stumt, så när kontakten kom tillbaka blev det som ett klick. Tyglarna byttes ut mot vanliga med läderspänne.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *