Än blommar det

wp-1472738204882.jpg

Det var länge sedan jag hade bilder från trädgården – men än blommar det för fullt! De mauretanska malvorna har ju blommat ett par månader nu, och för tillfället känns det som om de kommit in i en ny andning.

wp-1472738137127.jpg

Även den andra rabatten på innergården blommar i ungefär samma färger nu – fast det är andra blommor. Här är stockrosor och vår ros Midnight Blue.

wp-1472738178055.jpg  wp-1472738096348.jpg

Även de här stockrosorna finns på innergården, liksom rosa lavendel (och vanlig).

wp-1472738042340.jpg

Björnbären blommar inte, men de är vackra och goda! Även de bor på innergården.

wp-1472737973806.jpg wp-1472737198842.jpg

Vid ena trappen finns det två bollkryss som snart blommar, och så en kruka blandade blommor bredvid.

wp-1472737172858.jpg

Vid den andra trappen blommar fortfarande begoniorna, precis som de gjort i ett par månader.

Att importera en häst

wp-1472647543025.jpg

Min nya häst Grao Duque har jag ju importerat från Portugal, och Ulrik gjorde samma sak med Xipo för ett antal år sedan. Att själv importera en häst kan kanske låta övermäktigt, men det är egentligen inte så svårt.

Först ska du ju hitta hästen du vill ha. För vår del har det varit viktigt att dessutom hitta den hos rätt säljare – dvs en säljare med goda referenser och vana att sälja hästar utomlands. Båda våra hästar kommer från samma ställe – och vi känner till ett ganska stort antal hästar i Sverige och Danmark från samma säljare. Vi har kontakt med många av köparna och att samtliga är nöjda är naturligtvis en bra sak.

wp-1472647610773.jpg

Nästa steg i min process är att kontakta ett försäkringsbolag. Jag vill ha med försäkringsbolaget på ett tidigt stadium. Jag tog in offerter från samtliga, och var särskilt noga med att undersöka villkoren för importer. En del försäkrar hästen tillfälligt under resan, men vill sedan ha en svensk veterinärundersökning för att försäkra den permanent. Så vill inte jag ha det. Jag vill att besiktningen som görs innan köp ska gälla för hästens permanenta försäkring. Det fanns flera bolag som godkände engelskspråkig veterinär + röntgenplåtar, så jag valde ett av dem.

Vid veterinärbesiktningen fick den portugisiske veterinären skicka all dokumentation direkt till försäkringsveterinären. Jag godtog besiktningen när försäkringsveterinären var nöjd och hade godkänt honom för införsäkring utan förbehåll.

När det var klart skedde själva köpet. Det är inga problem att göra på distans, pengarna skickades via utlandsbetalning och all dokumentation mailades. Passet blev förstås kvar i Portugal, det behövs under hästens resa. Jag fick även ett ägarbytespapper som jag skulle skicka till svenska Lusitanoföreningen och som de sedan skickade vidare till den portugisiska så jag blir registrerad som ägare där.

Grao Duque var ju hingst när jag köpte honom. Jag bestämde mig för att få honom kastrerad redan i Portugal, innan hemresa. Säljaren stod för vård och bjöd på konvalescenstiden. Veterinären fakturerade mig direkt, och även där betalade jag med en utlandsbetalning via banken.

Direkt när köpet var klart kontaktade jag några olika transportbolag. Även här var referenserna viktiga för mig. Jag valde ett bolag som jag bara hörde bra om, både från folk jag känner och när jag sökte runt på nätet. (Tänk på att göra en sådan sökning på engelska, det är ju internationella företag.) Ett bekymmer med transporten är att transportbolagen inte har några fasta datum och rutter. Alla sådana besked kommer med ganska kort varsel. Ungefär tio dagar efter kastreringen meddelade transportbolaget att de ville plocka upp honom om några dagar. Jag kontaktade säljaren och vi var båda överens – det var alldeles för tidigt efter kastreringen. Jag meddelade att jag ville åka med nästa transport, men företaget kunde inte säga när det skulle bli.

Det blev till sist så att upphämtningen blev ca 4 veckor efter kastreringen. Det är en ganska lagom tid för läkning av en okomplicerad kastration. På tisdagen fick jag reda på att han skulle bli hämtad någon gång mellan fredag och söndag. Med det beskedet bokade säljaren in en hälsokontroll på torsdagen. Hästar som reser internationellt måste ha ett friskhetsintyg utfärdat av det nationella jordbruksverket eller motsvarande. På eftermiddagen på lördagen fick jag ett sms från chauffören att han skulle plocka upp senare på dagen. Efter lite meddelanden fram och tillbaka fick jag bekräftat att chauffören och säljaren hade kontakt med varandra och några timmar senare sms från båda att hästen var lastad och på väg.

Resan tog totalt knappt sex dygn. Det är relativt snabbt för det avståndet. Uppgiften jag fick från alla bolag jag kollade med var att man får räkna med 7-10 dagar. Exakt hur lång tid den specifika resan tar kan de inte säga i förväg. Jag fick veta på tisdag kväll att han skulle vara framme fredag förmiddag. Detta innebär inte att hästen åker omkring hela tiden. Ibland blir de stående något dygn i ett uppsamlingsstall för att vänta in andra hästar som ska åt samma håll. Just det bolag jag anlitade har sin bas i Holland, och har därför ett stall där som nav för sina resor.

Transportbolaget har övernattningsstall på olika ställen utmed vägen, så varje gång chaufförerna behöver vila kommer även hästarna av lastbilen och får vila. Bolaget jag valde kör hästarna lösa i spiltan och de har fri tillgång på grovfoder och vatten under resan. En sak som jag gillade var dessutom att de inte står vägg i vägg med grannen. Det är dubbla väggar mellan varje häst, och ungefär 40 cm luft mellan väggarna.

Under resans gång fick jag dagligen sms från chaufförerna, och ofta även bilder på hästen. Det tyckte jag var bra, det gjorde att jag kunde följa resan och se hur han närmade sig.

För det mesta kör transportbolagen från stall till stall, men jag bor nära ett av deras vilostall. Därför hämtade jag med hästtransport där. På sitt sätt var det rätt skönt, jag tror det hade varit trångt för den stora lastbilen på vår gård och det hade inte varit roligt att behöva lasta av ute på vägen.

Nu när han är hemma återstår en administrativ sak – han måste tilläggsregistreras i Svenska Hästavelsförbundet. Jag har planerat att få honom vaccinerad nästa vecka, då passar vi på och gör en ID-kontroll samtidigt, det behövs för tilläggsregistreringen. Sen får jag bara hoppas att väntetiderna på registreringen är kortare än de var i vintras när den regeln infördes.

Tysklönn-sanering

wp-1472463661162.jpg

I kommande nummer av Ridsport har jag en artikel om tysklönn-förgiftning. Tysklönn är ju lömskt och synnerligen farligt för hästar. Andra djur verkar inte påverkas av den alls. Så många som tre av fyra drabbade hästar dör inom några dygn, och symptomen är till exempel muskelkramper. SVA har en utmärkt sida om tysklönn om du vill läsa mer, förutom min artikel då.

Blad av tysklönn
Blad av tysklönn
Det är näsorna som är det giftigaste. På tysklönnen sitter de i klasar, på vanlig lönn sitter de en och en.
Det är näsorna som är det giftigaste. På tysklönnen sitter de i klasar, på vanlig lönn sitter de en och en.
Näsklase
Näsklase
Detta är också ett blad av tysklönn, som synes mycket mer likt ett vanligt lönnblad.
Detta är också ett blad av tysklönn, som synes mycket mer likt ett vanligt lönnblad.

Med detta i huvudet går jag igenom vår stora skogsdunge i ena hästhagen, och till min stora förfäran hittar jag just tysklönn! Det handlar om ca 5 små träd, och jag bedömer att det bästa vi kan göra är att försöka få upp dem med roten. Vi körde ner med vår trogna vän fyrhjulingen och fäste vajern från vinschen så långt ner vi bara kunde. Sedan drog vi med motorn till vinschen. Det gick riktigt bra på alla träd utom den kraftigaste. Där gick roten av ca 10 cm under jord. Vi hoppas att det räcker, men kommer givetvis ha koll på om det kommer upp nya skott.

wp-1472465860785.jpg wp-1472465815873.jpg

 

Hur känner du igen tysklönn? 

— Bladen liknar vanlig lönn men är rundare i formerna
— Näsorna sitter i en klase
— Undersidan är lätt hårig
— Saven är klar till skillnad från vanlig lönn som har mjölkaktig sav

Ny häst

wp-1472213053541.jpg

Nu har jag en egen lusitano! Det blir en brun femåring på 164 cm från Joao Lynce, samma säljare som Ulrik köpt Xipo ifrån. Han heter Grao Duque – det betyder storhertigen på portugisiska. Renrasiga lusitano namnges efter ett alfabetssystem – alla hästar i samma årgång har samma begynnelsebokstav i namnet. Alla som är fem år i år har alltså namn som börjar på G.

wp-1472213012056.jpg

Grao Duque är efter Zulu, som går GP dressyr och som tävlade i unghäst-VM i Verden som sexåring. Själv var han hingst fram till en dryg månad sedan, men jag lät honom kastreras i Portugal innan han kördes hit.

wp-1472213238388.jpg

Resan har tagit sex dagar, med övernattningar på stall och ett vilodygn i Holland. Den verkar ha gått smidigt, och han var i fint skick när jag hämtade honom på hästhotellet i Malmö i morse. Han gick snällt in i vårt släp, även om han tyckte det var lite konstigt. Ännu läbbigare var det att backa ut ur vårt step-up-släp, men till sist tog han sats och bara gjorde det.

wp-1472213104674.jpg

Det första jag gjorde när vi kom hem var att longera honom på ridbanan. Han har ju stått riktigt länge och det verkade vara skönt för honom att få sträcka på benen. Sen fick han stå i stallet ett par timmar med Xipo som sällskap. Han passade på att rulla sig fem-sex gånger i boxen, det såg skönt ut!

Portugisiska ridhästar går ju sällan i hage, så bara det är ju en ny grej. Jag longerade först igen, så han fick bocka av sig lite energi. Sen släpptes han i vår lilla rasthage, med Xipo i en hage några meter bort. Det var lite spännande, men han tog det riktigt bra och kändes väldigt sansad. När han gick emot eltråden hoppade han till, men det blev inte mer med det.

wp-1472212908182.jpg

Han är en pigg och alert häst som samtidigt verkar vara mycket lyhörd. Fast allt är nytt så är han inte hysterisk utan tacklar det med nyfikenhet och uppmärksamhet. Det är precis vad jag vill ha! Jag hoppas på många roliga år tillsammans med honom.

Fälttävlan på Hovdala

wp-1472044587102.jpg

I helgen besökte vi Hovdala, som arrangerade SM i fälttävlan. Det är ju en ny tävlingsplats som har haft ganska hög svansföring – och på många sätt levererade de också. Området är fantastiskt vackert och terrängbanan hade en spännande dragning där omgivningarna utnyttjats maximalt. Bland annat gick de svåraste klasserna in genom en port, över gården utanför restaurangen och sen vidare i den torrlagda vallgraven.

För oss var det extra roligt att vår tävlingskamrat Lotta Nilsson visade WE på showbanan tillsammans med några elever. På lördagen när vi var där var det Maria Hill som var med henne. De gjorde en mycket bra och pedagogisk demonstration av den roligaste ridsportgrenen 🙂

Det var även kul att se husarernas uppvisning – även om det i början blev väl mycket prat och lite ridning.

Trots det fina vädret och de duktiga ekipagen fanns det en del saker som kan förbättras till nästa år. Den allra viktigaste frågan är matfrågan. På slottet finns ett jättefint kafé och en restaurang. Till kaféet var kön hela tiden jättelång. Vi stod där i en kvart, men närmade oss inte nämnvärt, så vi gick ur kön. Restaurangen serverade en buffé för knappt 200 kr. Där var det också en hel del kö, och jag såg inte hur maten såg ut alls.

Utöver det fanns det ett stånd med korv och kaffe. Dit var det också lång kö hela tiden, och såväl kaffe som korv tog slut.

Själva terrängbanan hade start och mål en bra bit från slottet, och mycket folk satt ute i backarna där man ser många hinder samtidigt. Det hade varit en fantastiskt bra service till publiken med en eller två korvgrillningsstånd och kanske någon som sålde kaffe och bullar därute. En Fogarolli-moped hade varit perfekt! När det var 40 min paus i terrängen gick en stor del av publiken till slottet, men hann inte köpa något innan nästa klass var igång.

Det var även svårt att se var det fanns övergångar för publiken, vilket gjorde att det var lite halvkaos på sina ställen när publik tog saken i egna händer och helt sonika gick över banan. Förhoppningsvis har arrangörerna kunnat analysera publikflödet bättre efter årets tävlingar och kan ha väl utplacerade övergångar med funktionärer i synliga funktionärskläder där.

På det hela taget var det ändå ett riktigt bra arrangemang, även om biljettpriset på 165 kr var i högsta laget – och till det kom 40 kr i parkeringsavgift. Men trots det var publiktillströmningen stor.

Jag lägger en bildkavalkad från lördagen härunder.

wp-1472044559902.jpg wp-1472044526875.jpg wp-1472044486268.jpg wp-1472044455411.jpg wp-1472044431183.jpg wp-1472044408236.jpg wp-1472044386619.jpg wp-1472044352966.jpg wp-1472044316601.jpg wp-1472044262955.jpg

Bilder och upphovsrätt

Med anledning av ett par händelser och diskussioner den sista tiden har ämnet bilder och upphovsrätt blivit än mer aktuellt för mig. Det är ett ämne jag jobbat mycket med, jag har ju bland annat föreläst för kommunikatörer och icke-kommunikatörer som skriver på webben om detta.

Det finns några olika saker att hålla reda på här. Det första är upphovsrätten. Det är den lagstiftning som styr bildanvändande. Den generella regeln är att den som tagit bilden är den som äger upphovsrätten. Om jag gör alla inställningar på min kamera, gör en bildkomposition och sedan ger kameran till någon annan som får trycka på knappen är det i de allra flesta fall den som tryckt på knappen som har upphovsrätten. Observera att motivet aldrig har upphovsrätt. Du kan alltså inte bestämma över en bild eller använda den hur du vill för att det är du som är motivet.

I upphovsrätten finns det två delar – en ideell och en kommersiell. Den kommersiella kan du sälja eller förhandla med. Den ideella ligger alltid på upphovsmannen. Den ideella upphovsrätten innebär att upphovsmannen alltid har rätt att få sitt namn publicerat i samband med bilden, oavsett vad som i övrigt har avtalats.

Den kommersiella upphovsrätten handlar om hur en bild får användas. Upphovsmannen kan bestämma att bilden är fri för användning – då är det fritt fram att använda den – men fotografens namn ska ändå anges.

Upphovsmannen kan också sälja rätten att använda en bild. Här går detta över till att bli en avtalsfråga. Bara för att du köpt en bild har du alltså inte rätt att använda den hur som helst, utan du får använda den på det sätt som överenskommits i samband med köpet. Det kan vara så att bilden får lov att publiceras en gång i ett visst sammanhang. Det kan också vara så att den får användas fritt på t ex sociala medier, eller så får den användas med vissa begränsningar. Avtalet kan även reglera om köparen har ensamrätt på att använda bilden eller om upphovsmannen kan använda den själv eller sälja den till fler. För den som fotograferar i tjänsten är det vanligt att bildernas kommersiella upphovsrätt tillfaller arbetsgivaren  – som ju betalar lön till den som fotograferar. Den ideella upphovsrätten har dock alltid fotografen kvar.

Som tidigare sagts har motivet har inget att säga till om här – förutom i ett fall. Om en bild används för kommersiellt bruk, t ex som reklam för en produkt, måste personen på bilden godkänna detta. Ett känt rättsfall är det med den sk ”yoghurtmannen” – där ett mejeri använde en bild på en man på sina burkar med turkisk yoghurt eller om det nu var grekisk. Mannen var av annan nationalitet och ville inte förknippas med yoghurten. Detta hade dock inte alls med upphovsrättslagstiftningen att göra – bilden var köpt från en bildbyrå.

Facebook har ju skrivit in en generell paragraf i sitt avtal med användarna att DE har rätt att använda bilder som läggs där. Det är en formulering som det är tveksamt om den håller enligt svensk lagstiftning – men oavsett det innebär det INTE att du som privatperson eller företag kan plocka bilder från Facebook hur du vill. Fotografen har upphovsrätten och vill du använda bilden måste du ha ett avtal med fotografen.

Du kan dock alltid länka till bilder som folk har lagt på nätet. Då dirigeras ju trafiken dit där bilden ligger, och den presenteras i det sammanhang som upphovsmannen har avsett.

Om du använder bilder olovligt kan det alltså vara antingen ett lagbrott eller ett avtalsbrott. Om du tar en bild utan att ha rätt till det är det ett lagbrott. Om du har köpt en bild och använder den på ett annat sätt än avtalet säger så är det istället ett avtalsbrott. Där är det viktigt att avtalet är tydligt så du som bildköpare vet vad det egentligen är du har köpt.

 

Gourmetmörat – Nej tack

Det började för något tiotal år sedan med kycklingfiléerna. Plötsligt var det inte 100% kyckling i innehållsförteckningen, den var ”marinerad” med saltlake. Anledningen sägs vara att kyckling är magert och lätt blir ”torrt och tråkigt”. Jag tycker snarare att det ger köttet en svampig konsistens. Dessutom tycker jag att det försvårar tillagningen, särskilt i stekpanna. Vattnet fälls ut när köttet hettas upp och det blir mer kokt än stekt.

För ett tag sedan köpte vi fläskytterfilé att grilla – denna styckningsdetalj som från början hette benfri fläskkotlett och sen har gått via namn som utskuren kotlett och  fläskhare till att numera som sagt heta fläskytterfilé. Trots utmärkt tillagning konstaterade vi att köttet var svampigt och märkligt i konsistensen. Efter granskning av förpackningen inser vi att den är ”gourmetmörad” – dvs även den är injicerad med saltlake.

Efter en noggrann koll i köttdisken konstaterade vi att ungefär 80% av all fläskytterfilé i vår hyfsat välsorterade butik var behandlad med saltlake. Kyckling har vi numera gett upp att köpa fryst i vanlig affär – tack och lov har Picard fortfarande ren kycklingfilé i sina frysdiskar.

Detta får mig dessutom att fundera på ett annat fenomen. När jag lärde mig laga mat för en evighet sen fanns det bara gjutjärnsstekpannor. Dessa kräver ju lite fett för att fungera bra. Men ett par saker använde jag aldrig fett till, till exempel bacon och falukorv. Det inbyggda fettet räckte bra.

Idag tycker jag inte jag kan steka falukorv ens i de bästa nosstick-pannorna utan att ha i fett. Bacon kan vara samma sak – det fälls ut vatten istället för fett och det fastnar. Är även detta ett tecken på att råvaran innehåller saltlake måhända? Eller vad är det som hänt?

Benskyddsmysteriet

För ett par dagar sedan regnade det rejält när jag red. Det gjorde att benskydden var blöta när jag tog av dem, så jag lade dem inte i den vanliga korgen utan ställde dem på tork i spolspiltan.

Igår när jag skulle använda dem fanns det bara tre! Ett framskydd saknades. Jag har letat precis överallt, men det är bara borta. Ulrik tror att jag har gått och lagt det någonstans utan att tänka på det. Jag tror det är en räv som varit inne i stallet och snott det. Jag kan faktiskt inte se någon annan möjlighet när jag tänker på det.

Undrar om det kommer dyka upp? Fast rävarna lämnar nog inte tillbaka det i första taget.

Upp på barrikaderna och kämpa för nyanserna

Jag och mina vänner har diskuterat det där med nyanserade debatter en hel del på sistone,  framför allt med anledning av sommarens dressyrdebatter. Vi är överens om att det är viktigt att kritisera det som är dåligt, men också att lyfta det som är bra. Det är bara ett problem med det resonemanget. Hur får du spridning på ett positivt eller för den delen nyanserat och balanserat inlägg? Om jag skriver ett inlägg om att jag tycker att Charlotte Dujardin har ett fint samspel med Valegro, vem delar det? Kanske några, men det får inte tillnärmelsevis den uppmärksamhet som ett hårt tillspetsat och svepande kritiskt inlägg får. Detta gäller förstås inte bara dressyr eller hästvärlden, utan sådant är debattklimatet i stort idag. Det tydliga, skarpa, polariserade går fram och får uppmärksamhet. Det nyanserade och balanserade blir sällan lika vasst och försvinner.

Detta gäller ju till viss del även journalistiken. Jag tycker att jag har tur som har uppdragsgivare som faktiskt låter mig vara nyanserad, som inte kräver att jag ska driva en ståndpunkt eller inta en hård vinkel. Men tidningarna är beroende av läsare, klick, prenumeranter. Vill läsarna ha det nyanserade – som kan uppfattas som otydligt och svårare att begripa, eller vill de ha det enkla, raka, tvärsäkra?

Finns det egentligen någon lösning på det här? Hur höjer vi våra röster och kämpar för nyanser?