Vad är en bra elev?

Efter inlägget om tränare har jag fått en del reaktioner från tränare som menar att många elever glömmer sin egen roll. Det är två parter i tränar/elevförhållandet, och de tycker att det är viktigt att även tänka igenom sin roll som elev för att få ut mesta möjliga av träningen.

Att vara tränare och elev är i grunden inte ett jämlikt förhållande. Eleven köper en tjänst av tränaren. Det gör att jag tycker att kraven på eleven ser annorlunda ut. Tränaren kan ställa krav på eleven för att det är det som behövs för att de ska nå det gemensamma målet – elevens och elevens hästs utveckling. Eleven kan ställa krav på tränaren eftersom den faktiskt köper en tjänst av tränaren. Men det är eleven som måste styra nivån på kraven. Om eleven inte vill utvecklas så är det strängt taget elevens problem.

Men här tror jag en tydlighet i kommunikationen är viktig. För att kunna ha den tydligheten behöver eleven ha funderat igenom och verkligen analyserat VAD hen vill ha ut av träningen, och om det är rimligt. Det senare är dessutom en lämplig diskussionsuppgift för parterna tillsammans. Vad är syftet med vår träning? Hur ser förutsättningarna ut? Vilka förutsättningar kan tränaren påverka, vilka kan eleven påverka och vilka kan de påverka tillsammans? Finns det förutsättningar som inte går att påverka? Eller förutsättningar som eleven inte VILL påverka? Det vill säga: hur ser ramarna ut för vårt gemensamma arbete, vem ansvarar för vad och vilka mål  är rimliga för oss att sätta upp.

Båda tränarna som reagerat menar att det är meningslöst att träna elever som inte arbetar bra mellan lektionerna. Jag skulle inte vilja kalla det meningslöst – under förutsättning att tränaren och eleven har kommit överens om att det är så det kommer fungera. Vill eleven träna då och då för att det är kul, men inte har några direkta ambitioner att utvecklas måste det också vara okej. Men då är det förstås viktigt att förstå att det inte kommer att ske så mycket framsteg. För eleven som är ambitiös och vill utvecklas gäller det förstås att kunna förvalta träningen och arbeta med den mellan träningstillfällena, särskilt om de är relativt glesa. Även här är ju kommunikationen en nyckelfråga – och ansvaret ligger då på stor del på eleven som är beställare att definiera VAD den beställer. En bra tränare säger då dessutom ifrån om de inte vill arbeta på det sättet – tränaren måste på samma sätt vara klar med vilken tjänst de vill och kan sälja.

Allt det här är givetvis lättare om det är vuxna elever. Barn vet inte alltid vad de vill, och det är inte de som är direkta beställare av träningen – det är ju oftast deras föräldrar. Då får en del av dialogen föras med föräldrarna, men med lyhördhet för barnets önskemål och ambitioner. Det gäller dessutom framför allt för föräldrarna att vara observanta på att ett barns ambitioner kan svänga relativt fort. Det som var hela livet ena månaden behöver inte vara det ett halvår senare.

Working Equitation med mycket publik

I helgen visade fyra ryttare från Ölmstad Rid- och körsällskap WE på Elmia. Det var mina vänner Åsa Linnér, Mia Säwe och Åsa Saletros (vars blogg ni hittar här till höger) och ponnyryttaren Frida Nyander. De gjorde en fartfylld och bra uppvisning som verkligen ryckte med och engagerade den stora publiken. Det är verkligen roligt att vår gren visas upp på det här sättet. Min förhoppning för framtiden är att vi inte bara får vara ett kortare showinslag utan att det faktiskt även kommer vara tävlingar i WE på den här typen av evenemang. Framför allt teknik- och speedmomenten är ju extremt publikvänliga och spännande för åskådarna. Tänk om vi till och med kunde ha en internationell tävling på Elmia, och en i Falsterbo! Grenen är ju krävande på många sätt och premierar verkligen god ridning, samtidigt som det är lite fart och fläkt och spänning.

Här kommer ett gäng bilder från helgens uppvisning.

wp-1477991585687.jpg wp-1477991526791.jpg wp-1477991478925.jpg wp-1477991415487.jpg wp-1477991355989.jpg wp-1477991311236.jpg wp-1477990928450.jpg wp-1477990826892.jpg wp-1477990691888.jpg wp-1477990607868.jpg wp-1477990532981.jpg wp-1477990462158.jpg wp-1477990422750.jpg wp-1477990363790.jpg wp-1477990301641.jpg

Vad är en bra tränare?

Jag har precis läst en intressant tråd på Bukefalos om vad tränarna säger och vilken feedback ryttarna upplever att de får. Många tycker att tränarna bara talar om vad hästen gör för fel och inte vad ryttaren gör som gör att det blir så. Det här är en fråga som jag funderat på en hel del både när jag tränar själv och när jag har elever. Jag har förenklat resonemanget till att det finns tre nivåer av feedback från tränaren:

  1. Vad händer?
  2. Vad beror det på?
  3. Hur tränar jag för att det inte ska hända?

Den första typen av feedback är ganska lätt för tränaren att ge. ”Bogen glider ut i höger varv” ”Baken går före i skänkelvikningen” eller ”hästen ramlar på bogarna i upptagningen efter mellantraven” är exempel på den typen av feedback. Det är konstateranden som kan vara bra att få påpekade om man själv inte känner det, men i många fall är det sådant som gör att tränaren till stor del kan ersättas av en spegel eller någon som filmar.

Andra nivån kräver givetvis mer av tränaren. Den måste ha kunskap och erfarenhet av orsak och verkan. Denna erfarenhet bör dessutom omfatta olika hästar och gärna även olika ryttare, eftersom det inte är maskiner utan individer vi pratar om.

Tredje nivån kan vara rätt enkel om du hittat svaret på andra nivån – men den behöver inte heller vara det. Ibland handlar det bara om att förhindra orsaken till att det som händer händer. Men minst lika ofta handlar det om att den fysiska förmågan måste tränas upp på ett eller annat sätt. Det är ju inte alls säkert att du får en bättre öppna genom att rida många öppnor. Det troligaste är faktiskt att om du fortsätter att göra öppnan likadant kommer hästen göra likadant. Ibland kan det räcka att ryttaren ändrar något så blir det bättre, men det kan även vara så att hästen behöver fysiskt tränas för att klara att göra öppnan bättre – och då är det inte optimalt att träna genom att göra många öppnor.

Utöver detta måste en bra tränare kunna se helheten, alla saker som behöver rättas till och bedöma i vilken ände det är bäst att börja, vilka saker som är grundorsaker och vilka som är följdorsaker och på vilket sätt träningen ska läggas upp för att uppnå bästa resultat.

Nu är vi ganska långt ifrån att se om öppnan är korrekt utförd, och det är uppenbart att det är ett extremt svårt och komplext jobb att träna ridekipage. Till det kommer ytterligare en dimension – när du själv har klart för dig vad som sker, varför det sker och hur ekipaget bör tränas för att komma tillrätta med det ska du kommunicera detta till eleven. Elever är olika.  Att lära en elev t ex timing är svårt, det gäller att hitta metoder för att öka elevens ridkänsla och förståelse.

Hur blir man då en skicklig tränare? Jag tror att det också är individuellt. Erfarenhet är bra, men förmågan att reflektera och analysera är också viktig. Du måste dessutom gilla arbetet med att träna andra för att ha motivationen och drivkraften att bli riktigt bra.

Full fart på Elmia

wp-1477752555745.jpg

Nu är elmiatävlingarna i full gång och så här långt känns det som ett väldigt lyckat arrangemang. Alla jag pratar med är glada och nöjda, och flera dressyrryttare jag pratat med säger att deras hästar verkligen verkar trivas på banan här.

wp-1477752534242.jpg

Jag står med FoderstatOnline tillsammans med kollamasken precis intill framridningen till dressyren, så även om jag inte kunnat se så mycket på tävlingsbanan har jag sett en hel del framtidning. Sen har jag gjort ett par fotouppdrag också, bilder från det kommer senare i veckan och i tidningen Ridsport.

wp-1477752505487.jpg

Granne med oss finns dessutom champagnebaren. Det har vi inte haft så stor glädje av än i alla fall 😀

Är nosen så viktig?

I den pågående dressyrdebatten handlar mycket om nosens placering i förhållande till det så kallade lodplanet. Lodplanet är i det här fallet en lodrät linje från hästens öga, och det viktiga i debatten är om nosen är placerad framför eller bakom denna linje. Ibland förenklas resonemanget till det visuellt tydligare ifall nosryggen är lodrät eller inte.

Jag har lite svårt att förstå denna eviga fixering vid nosens position. I tävlingsreglementet finns det definierat var nosen ska vara och att nacken ska vara högsta position – och då är det förstås det som ska vara norm för bedömningen. Men hur viktigt är det var nosen befinner sig i olika träningsfaser? Och är det avgörande för hästens välmående?

Jag tycker att det finns några viktiga saker som jag strävar efter när jag rider och tränar dressyr:

  • Det ska finnas ett mjukt och jämnt stöd i båda tyglarna. Hästen ska inte undvika kontakt men inte heller luta sig i handen.
  • Bakbenen ska vara väl aktiverade och rörelsen ska gå genom ryggen. Känslan ska vara en pilbåge som är välvd åt rätt håll
  • Övergångar uppåt ska börja bakifrån, övergångar neråt ska vara i balans med bakbenen under sig
  • Jag ska hela tiden ha tillgång till ett mjukt register – det ska vara lätt att öka eller minska, korta eller länga. Hur mycket beror förstås på hästens utbildningsnivå, men känslan ska vara att det är lätt att gå framåt eller fånga upp
  • Hästens ganaschvinkel får inte bli för liten. Detta tycker jag är ett tydligare tecken på om hästen är hopdragen eller inte än hur nosen förhåller sig till lodplanet.
  • Det jag strävar efter ska aldrig uppnås genom våld

Just detta med att titta på ganaschvinkeln istället för lodplanet tycker jag är intressant och betydligt mycket mer rättvisande. En häst som går i låg form med halsen rundad neråt kan ha nosen en bra bit bakom lodplanet utan att vinkeln i ganaschen blir för liten. En häst med hög hals och sänkt rygg får en klämd ganaschvinkel redan i  eller framför lodplanet. Sen har rasen och exteriören betydelse också – en fjording har till exempel ofta behov av en större ganaschvinkel för att fungera och andas bra. Det betyder inte att det inte går att rida med eftergift i nacke och hals, det ser bara annorlunda ut. En häst med lång och väl ansatt hals kan oftast vinkla mer.

Men inte ens ganaschvinkeln är något entydigt facit för om hästen går bra eller inte, om den är ihopdragen i halsen eller inte. Det handlar om mycket mer komplexa förhållanden än så. Därför skulle jag önska att debatten och diskussionen mer handlade om vad som är mjuk och trevlig ridning än var nosen befinner sig vid olika tillfällen.

Elmiaminnen: när Sofia och jag var funktionärer

Jag fortsätter att ladda inför helgens Elmiatävlingar med mer minnen. Något eller ett par år efter incidenten med parkeringshuset skulle min kompis Sofia och jag vara funktionärer på Elmia. På den tiden fanns en tävlingsform som hette klasschampionat i dressyr. Det fungerade helt enkelt så att ryttare skickade in sina resultat i den klass de tävlade – från Lätt A:4 (vilket idag motsvaras av Msv C) och uppåt. De ekipage med de tre högsta poängen i respektive klass fick sen göra upp i en final på Elmia. Jag tror det var i storleksordningen sex ekipage per klass. Den här formen av tävling blev väldigt intressant ur publiksynpunkt. Det var få ekipage på varje nivå, och ekipagen var väl etablerade på nivån. Det gjorde att det blev väldigt tydligt hur kraven höjdes i klass för klass – inte bara när det gällde svårare rörelser utan även i form och samling. En av oss skulle vara insläppare, den andra sitta i sekretariatet och räkna poäng. Raskt räknade vi ut att om vi hela tiden växlade så kunde vi se ett ekipage och sen sitta och se protokoll och räkna ihop för samma ekipage som vi sett. I en tid när du aldrig fick en chans att se enstaka poäng eller bedömningar var ju detta genialt! Det blev verkligen intressant för oss att studera en ritt och sen jämföra vad vi sett med domarnas kommentarer och siffror.

Elmiaminnen: När vi hade biljakt i Jönköping

På fredag åker jag till Elmia för att stå på mässan med FoderstatOnline. Jag delar monter med kollamasken, ett utmärkt samarbete med trevliga människor som är fullblodsproffs dessutom. För mig är Elmia minnen – på 90-talet var det stort att åka dit. Mässan var fantastisk och tävlingarna var bra. Jag minns speciellt en gång, det var troligtvis 1995. Jag hade precis skaffat min häst Axeline och jag hade nästan inga hästgrejer. Jag hade sparat pengar, för jag skulle till mässan på Elmia och shoppa loss. Jag åkte tillsammans med mina vänner Danne, Camilla och Lena. När vi shoppat ett antal timmar började vi bli trötta och hungriga. Vi bestämde oss för att åka in till Jönköping för att hitta lite roligare mat än det fanns på mässområdet. Vi parkerade i ett parkeringshus och hittade en restaurang.

Mätta och nöjda letar vi oss tillbaka till parkeringshuset. Låst. Vi hittar en skylt där det står att det stänger lördagar kl 16 och öppnar igen måndag morgon kl 8. Nu var klockan alltså 16.20 på lördagen. Vi letar vidare och hittar en skylt där det står att det går att ringa Securitas för att få parkeringshuset öppnat. Det kostade någonstans runt tusenlappen. En förmögenhet för en som behöver allt till sin häst liksom. Vi står och funderar ett tag, men vi kommer inte på någon lösning. Vi bestämmer oss för att vi måste ringa, det finns inget annat alternativ. Danne hade en mobiltelefon – inte det vanligaste på den tiden. Jag ringer, berättar läget och ber att de ska komma och öppna. Vi fryser. Vi är sura. Det dröjer. Vi blir ännu surare.

Då kommer det plötsligt en bil som kör fram till dörren och drar ett kort och garaget öppnas! Jag kastar mig fram på motorhuven och stoppar dem.

— Kan ni släppa ut oss?
–Javisst, svarar killarna i bilen.
–Men vi får skynda för vi har ringt Securitas, säger jag.

Vi kastar oss in, killarna skyndar sig att öppna porten åt oss och jag kör ut i full fart. Runt nästa hörn möter vi Securitasbilen, som ju inte hann se att vi kom från parkeringshuset. Oj vad vi skrattade! Lättnaden att ha sparat så mycket pengar överskuggade den lilla skam vi kände av att ha lurat Securitas.

Vad gjorde vi sen? Jo, vi åkte tillbaka till Elmia och handlade upp alla pengar som vi sparat förstås!

Växthuset går i ide

wp-1477294460673.jpg

I helgen har vi fixat växthuset för vintern. Det var kanske lite tidigare än nödvändigt, vi har fortfarande 6-7 grader på nätterna och oftast i alla fall 10 på dagarna, även när det regnar. Men det kändes rätt skönt att få det gjort, vädret blir ju inte roligare  framöver.

Först skördade vi alla omogna tomater och några chili och lade in dem i köket. De kommer mogna under de närmsta veckorna, så vi har hemodlade tomater ett tag till i alla fall. Sen ryckte vi upp allt som inte ska vara kvar över vintern. Jag sparade några kryddväxter och så vinstocken och kiwin förstås. Kiwin fick jag dessutom klippa av, den hade tagit sig ut genom ett hål i växthuset.

wp-1477294491033.jpg

Sen hämtade vi gödsel från gödselstacken. Vi tog i den regnblöta änden så det var en rätt äcklig sörja – men jag tror det blir toppen att det får ligga där till våren, då jag myllar ner det.

wp-1477294538477.jpg

wp-1477294513633.jpg

Jag avslutade med att skölja av alla glasrutor. Nu får växthuset klara sig i knappt ett halvår, sen kör vi igen!