I den pågående dressyrdebatten handlar mycket om nosens placering i förhållande till det så kallade lodplanet. Lodplanet är i det här fallet en lodrät linje från hästens öga, och det viktiga i debatten är om nosen är placerad framför eller bakom denna linje. Ibland förenklas resonemanget till det visuellt tydligare ifall nosryggen är lodrät eller inte.
Jag har lite svårt att förstå denna eviga fixering vid nosens position. I tävlingsreglementet finns det definierat var nosen ska vara och att nacken ska vara högsta position – och då är det förstås det som ska vara norm för bedömningen. Men hur viktigt är det var nosen befinner sig i olika träningsfaser? Och är det avgörande för hästens välmående?
Jag tycker att det finns några viktiga saker som jag strävar efter när jag rider och tränar dressyr:
- Det ska finnas ett mjukt och jämnt stöd i båda tyglarna. Hästen ska inte undvika kontakt men inte heller luta sig i handen.
- Bakbenen ska vara väl aktiverade och rörelsen ska gå genom ryggen. Känslan ska vara en pilbåge som är välvd åt rätt håll
- Övergångar uppåt ska börja bakifrån, övergångar neråt ska vara i balans med bakbenen under sig
- Jag ska hela tiden ha tillgång till ett mjukt register – det ska vara lätt att öka eller minska, korta eller länga. Hur mycket beror förstås på hästens utbildningsnivå, men känslan ska vara att det är lätt att gå framåt eller fånga upp
- Hästens ganaschvinkel får inte bli för liten. Detta tycker jag är ett tydligare tecken på om hästen är hopdragen eller inte än hur nosen förhåller sig till lodplanet.
- Det jag strävar efter ska aldrig uppnås genom våld
Just detta med att titta på ganaschvinkeln istället för lodplanet tycker jag är intressant och betydligt mycket mer rättvisande. En häst som går i låg form med halsen rundad neråt kan ha nosen en bra bit bakom lodplanet utan att vinkeln i ganaschen blir för liten. En häst med hög hals och sänkt rygg får en klämd ganaschvinkel redan i eller framför lodplanet. Sen har rasen och exteriören betydelse också – en fjording har till exempel ofta behov av en större ganaschvinkel för att fungera och andas bra. Det betyder inte att det inte går att rida med eftergift i nacke och hals, det ser bara annorlunda ut. En häst med lång och väl ansatt hals kan oftast vinkla mer.
Men inte ens ganaschvinkeln är något entydigt facit för om hästen går bra eller inte, om den är ihopdragen i halsen eller inte. Det handlar om mycket mer komplexa förhållanden än så. Därför skulle jag önska att debatten och diskussionen mer handlade om vad som är mjuk och trevlig ridning än var nosen befinner sig vid olika tillfällen.