Jag fortsätter att ladda inför helgens Elmiatävlingar med mer minnen. Något eller ett par år efter incidenten med parkeringshuset skulle min kompis Sofia och jag vara funktionärer på Elmia. På den tiden fanns en tävlingsform som hette klasschampionat i dressyr. Det fungerade helt enkelt så att ryttare skickade in sina resultat i den klass de tävlade – från Lätt A:4 (vilket idag motsvaras av Msv C) och uppåt. De ekipage med de tre högsta poängen i respektive klass fick sen göra upp i en final på Elmia. Jag tror det var i storleksordningen sex ekipage per klass. Den här formen av tävling blev väldigt intressant ur publiksynpunkt. Det var få ekipage på varje nivå, och ekipagen var väl etablerade på nivån. Det gjorde att det blev väldigt tydligt hur kraven höjdes i klass för klass – inte bara när det gällde svårare rörelser utan även i form och samling. En av oss skulle vara insläppare, den andra sitta i sekretariatet och räkna poäng. Raskt räknade vi ut att om vi hela tiden växlade så kunde vi se ett ekipage och sen sitta och se protokoll och räkna ihop för samma ekipage som vi sett. I en tid när du aldrig fick en chans att se enstaka poäng eller bedömningar var ju detta genialt! Det blev verkligen intressant för oss att studera en ritt och sen jämföra vad vi sett med domarnas kommentarer och siffror.