Nu är elmiatävlingarna i full gång och så här långt känns det som ett väldigt lyckat arrangemang. Alla jag pratar med är glada och nöjda, och flera dressyrryttare jag pratat med säger att deras hästar verkligen verkar trivas på banan här.
Jag står med FoderstatOnline tillsammans med kollamasken precis intill framridningen till dressyren, så även om jag inte kunnat se så mycket på tävlingsbanan har jag sett en hel del framtidning. Sen har jag gjort ett par fotouppdrag också, bilder från det kommer senare i veckan och i tidningen Ridsport.
Granne med oss finns dessutom champagnebaren. Det har vi inte haft så stor glädje av än i alla fall 😀
I den pågående dressyrdebatten handlar mycket om nosens placering i förhållande till det så kallade lodplanet. Lodplanet är i det här fallet en lodrät linje från hästens öga, och det viktiga i debatten är om nosen är placerad framför eller bakom denna linje. Ibland förenklas resonemanget till det visuellt tydligare ifall nosryggen är lodrät eller inte.
Jag har lite svårt att förstå denna eviga fixering vid nosens position. I tävlingsreglementet finns det definierat var nosen ska vara och att nacken ska vara högsta position – och då är det förstås det som ska vara norm för bedömningen. Men hur viktigt är det var nosen befinner sig i olika träningsfaser? Och är det avgörande för hästens välmående?
Jag tycker att det finns några viktiga saker som jag strävar efter när jag rider och tränar dressyr:
Det ska finnas ett mjukt och jämnt stöd i båda tyglarna. Hästen ska inte undvika kontakt men inte heller luta sig i handen.
Bakbenen ska vara väl aktiverade och rörelsen ska gå genom ryggen. Känslan ska vara en pilbåge som är välvd åt rätt håll
Övergångar uppåt ska börja bakifrån, övergångar neråt ska vara i balans med bakbenen under sig
Jag ska hela tiden ha tillgång till ett mjukt register – det ska vara lätt att öka eller minska, korta eller länga. Hur mycket beror förstås på hästens utbildningsnivå, men känslan ska vara att det är lätt att gå framåt eller fånga upp
Hästens ganaschvinkel får inte bli för liten. Detta tycker jag är ett tydligare tecken på om hästen är hopdragen eller inte än hur nosen förhåller sig till lodplanet.
Det jag strävar efter ska aldrig uppnås genom våld
Just detta med att titta på ganaschvinkeln istället för lodplanet tycker jag är intressant och betydligt mycket mer rättvisande. En häst som går i låg form med halsen rundad neråt kan ha nosen en bra bit bakom lodplanet utan att vinkeln i ganaschen blir för liten. En häst med hög hals och sänkt rygg får en klämd ganaschvinkel redan i eller framför lodplanet. Sen har rasen och exteriören betydelse också – en fjording har till exempel ofta behov av en större ganaschvinkel för att fungera och andas bra. Det betyder inte att det inte går att rida med eftergift i nacke och hals, det ser bara annorlunda ut. En häst med lång och väl ansatt hals kan oftast vinkla mer.
Men inte ens ganaschvinkeln är något entydigt facit för om hästen går bra eller inte, om den är ihopdragen i halsen eller inte. Det handlar om mycket mer komplexa förhållanden än så. Därför skulle jag önska att debatten och diskussionen mer handlade om vad som är mjuk och trevlig ridning än var nosen befinner sig vid olika tillfällen.
Jag fortsätter att ladda inför helgens Elmiatävlingar med mer minnen. Något eller ett par år efter incidenten med parkeringshuset skulle min kompis Sofia och jag vara funktionärer på Elmia. På den tiden fanns en tävlingsform som hette klasschampionat i dressyr. Det fungerade helt enkelt så att ryttare skickade in sina resultat i den klass de tävlade – från Lätt A:4 (vilket idag motsvaras av Msv C) och uppåt. De ekipage med de tre högsta poängen i respektive klass fick sen göra upp i en final på Elmia. Jag tror det var i storleksordningen sex ekipage per klass. Den här formen av tävling blev väldigt intressant ur publiksynpunkt. Det var få ekipage på varje nivå, och ekipagen var väl etablerade på nivån. Det gjorde att det blev väldigt tydligt hur kraven höjdes i klass för klass – inte bara när det gällde svårare rörelser utan även i form och samling. En av oss skulle vara insläppare, den andra sitta i sekretariatet och räkna poäng. Raskt räknade vi ut att om vi hela tiden växlade så kunde vi se ett ekipage och sen sitta och se protokoll och räkna ihop för samma ekipage som vi sett. I en tid när du aldrig fick en chans att se enstaka poäng eller bedömningar var ju detta genialt! Det blev verkligen intressant för oss att studera en ritt och sen jämföra vad vi sett med domarnas kommentarer och siffror.
På fredag åker jag till Elmia för att stå på mässan med FoderstatOnline. Jag delar monter med kollamasken, ett utmärkt samarbete med trevliga människor som är fullblodsproffs dessutom. För mig är Elmia minnen – på 90-talet var det stort att åka dit. Mässan var fantastisk och tävlingarna var bra. Jag minns speciellt en gång, det var troligtvis 1995. Jag hade precis skaffat min häst Axeline och jag hade nästan inga hästgrejer. Jag hade sparat pengar, för jag skulle till mässan på Elmia och shoppa loss. Jag åkte tillsammans med mina vänner Danne, Camilla och Lena. När vi shoppat ett antal timmar började vi bli trötta och hungriga. Vi bestämde oss för att åka in till Jönköping för att hitta lite roligare mat än det fanns på mässområdet. Vi parkerade i ett parkeringshus och hittade en restaurang.
Mätta och nöjda letar vi oss tillbaka till parkeringshuset. Låst. Vi hittar en skylt där det står att det stänger lördagar kl 16 och öppnar igen måndag morgon kl 8. Nu var klockan alltså 16.20 på lördagen. Vi letar vidare och hittar en skylt där det står att det går att ringa Securitas för att få parkeringshuset öppnat. Det kostade någonstans runt tusenlappen. En förmögenhet för en som behöver allt till sin häst liksom. Vi står och funderar ett tag, men vi kommer inte på någon lösning. Vi bestämmer oss för att vi måste ringa, det finns inget annat alternativ. Danne hade en mobiltelefon – inte det vanligaste på den tiden. Jag ringer, berättar läget och ber att de ska komma och öppna. Vi fryser. Vi är sura. Det dröjer. Vi blir ännu surare.
Då kommer det plötsligt en bil som kör fram till dörren och drar ett kort och garaget öppnas! Jag kastar mig fram på motorhuven och stoppar dem.
— Kan ni släppa ut oss?
–Javisst, svarar killarna i bilen.
–Men vi får skynda för vi har ringt Securitas, säger jag.
Vi kastar oss in, killarna skyndar sig att öppna porten åt oss och jag kör ut i full fart. Runt nästa hörn möter vi Securitasbilen, som ju inte hann se att vi kom från parkeringshuset. Oj vad vi skrattade! Lättnaden att ha sparat så mycket pengar överskuggade den lilla skam vi kände av att ha lurat Securitas.
Vad gjorde vi sen? Jo, vi åkte tillbaka till Elmia och handlade upp alla pengar som vi sparat förstås!
I helgen har vi fixat växthuset för vintern. Det var kanske lite tidigare än nödvändigt, vi har fortfarande 6-7 grader på nätterna och oftast i alla fall 10 på dagarna, även när det regnar. Men det kändes rätt skönt att få det gjort, vädret blir ju inte roligare framöver.
Först skördade vi alla omogna tomater och några chili och lade in dem i köket. De kommer mogna under de närmsta veckorna, så vi har hemodlade tomater ett tag till i alla fall. Sen ryckte vi upp allt som inte ska vara kvar över vintern. Jag sparade några kryddväxter och så vinstocken och kiwin förstås. Kiwin fick jag dessutom klippa av, den hade tagit sig ut genom ett hål i växthuset.
Sen hämtade vi gödsel från gödselstacken. Vi tog i den regnblöta änden så det var en rätt äcklig sörja – men jag tror det blir toppen att det får ligga där till våren, då jag myllar ner det.
Jag avslutade med att skölja av alla glasrutor. Nu får växthuset klara sig i knappt ett halvår, sen kör vi igen!
Jag har en databas med alla möjliga foder och fodermärken som en del av min verksamhet i FoderstatOnline. Jag sitter just nu och uppdaterar med lite nya foder och tittar även i de nya produktkatalogerna från några foderföretag. De skriver detaljerat och pedagogiskt om hur du ska välja ur deras produktsortiment. Den viktigaste faktorn, och i många fall faktiskt den enda, är din hästs livsstil. Är det en högpresterande tävlingshäst? Är det en unghäst eller ett avelssto? Är det en normalarbetande hobbyhäst? Har den lätt att lägga på sig?
Allt detta är ju sånt som är viktigt att veta, men det är ju absolut inte det som är mest avgörande när du ska göra en foderstat. Inte någonstans ser jag att de berör den allra viktigaste faktorn – vad innehåller ditt grovfoder? Det finns till och med foder som rekommenderas till hästar som har fri tillgång till grovfoder, utan att det nämns att det finns en jättestor variation i vad de får i sig, beroende på vad grovfodret innehåller.
För en växande unghäst som får fri tillgång på ett grovfoder som innehåller 17 g SRP/kg foder får självklart i sig betydligt mindre protein än den som har fri tillgång på grovfodret som har 78 g SRP/kg foder. Skillnaden är så stor att det är omöjligt för hästen att kompensera genom att äta ”lite mer”. Energinivåerna har inte riktigt lika stor variation mellan olika grovfoder som proteinnivåerna, men även där finns variationer som är långt större än skillnaden i behov mellan olika kategorier av hästar.
Ännu märkligare blir det förstås när mineralfoder rekommenderas utifrån livsstil och inte utifrån grovfodrets innehåll.
Livsstilsfoderråden gör givetvis livet enklare för hästägaren. Det är lätt att se vilka foder som rekommenderas för hästar av samma typ som den egna hästen, och välja utifrån det. Ju lättare det är att välja, desto mer säljer förstås det aktuella foderföretaget. Ett foderföretag som väljer att se foderfrågan som mer komplex får kunder som har längre till beslut. Jag skulle välkomna ett foderföretag som angriper frågan från ett annat håll:
Har du ett grovfoder med låga proteinvärden?
Har du mycket protein men lägre energi i grovfodret?
Har du ett foder med låg kalcium/fosforkvot?
och så vidare…
Vem blir först? eller blir det för jobbigt för kunderna så det säljer för dåligt?
Att klä sig för att rida ut i ruskväder eller kyla är lätt. Det är bara att ta på sig tillräckligt med kläder. Att klä sig för att träna ute i dåligt väder är betydligt svårare. Jag har tränat utomhus året runt i drygt 20 år och har lärt mig en del med åren. Ulrik har varit mycket mer friluftsmänniska än jag, och när han bodde i Kiruna och ofta fjällvandrade och klättrade i berg lärde han sig en hel del om funktionskläder som han sen lärt mig.
Här ser man exakt hur långt bort en karriär som fotomodell är för mig, jag ser extremt obekväm ut framför kameran. Men den här klädseln fungerar bra att träna i när det är 5-8 grader och duggregn.
Det svåra med att klä sig för träning är att man blir svettig av att vara aktiv – sen är man passiv ett tag och då blir man kall. Alltså måste svetten transporteras bort så gott det går. På överkroppen har jag en sport-BH avsedd för träning och sedan en långärmad underställströja i funktionsmaterial. Ovanpå det har jag en mellanlagertröja, oftast i ull. På benen har jag ett par fodrade ridbyxor i softshellmaterial. Detta är baskläder som jag har från ungefär tio plusgrader och neråt. Sen avgör vädret vad jag har utanpå detta.
Vid regn och blåst har jag gärna en softshelljacka på överkroppen. Om det inte regnar alltför mycket har jag hellre väst. Väst tycker jag är ett mycket praktiskt plagg att rida i. Det värmer överkroppen utan att stänga in svetten alltför mycket. Det gör dessutom att rörligheten bibehålls på ett bra sätt – och blir jag för varm är den lätt att ta av. Jag har västar i lite olika material. På bilden har jag en vindtät vadderad väst, jag har en annan favorit i powerstrechfleece. En bra halsduk som inte är för lång och fladdrig kan också göra bra nytta.
När det blir ännu kallare ökar jag på med en tjockare tröja under västen, och rider fram med jacka. Benen är ju lite knepiga – att rida med t ex termobyxor fungerar ju inte alls när man ska träna. Å andra sidan är det låren och fötterna man fryser om, det är ytterst sällan man fryser om vaderna. Första steget för varmare ben är mamelucker – långkalsonger som slutar över knäna. De fungerar bra även om man har ridstövlar som är tighta. Nästa steg är täckkjol. En ridanpassad täckkjol är verkligen guld värd. Den håller värmen om låren när man sitter till häst, och när jag hoppat av kan jag bara dra ner dragkedjorna och få fortsatt värme. Den är särskilt bra om jag både rider och undervisar. Om det regnar eller snöar håller en regnkjol benen torra, eller så har jag så kallade rainlegs som har samma funktion.
Ulrik är lite avundsjuk på täckkjolen, men han har ingen egen. Däremot har han ett par ridbyxor helt i läder. Tillsammans med långkalsonger blir de rejält varma och dessutom vindtäta.
Första steget för fötterna är varma sulor. Kylan kommer ju mest underifrån så det gör rätt stor skillnad. Är det riktigt kallt tar jag mina primaloftfodrade kängor från Ariat och ett par shortchaps. Då går det förstås även att ha hellånga långkalsonger under ridbyxorna. Stigbyglar i metall kyler fötterna. Jag gillar inte plaststigbyglar för de är för lätta. Sen finns det ju en massa nya material, men jag har inte testat det utan rider i vanliga metallstygbyglar. Men är det riktigt kallt kan jag tänka mig att ta ett träningspass utan stigbyglar.
Hjälmen gör rätt bra nytta om huvudet, men är det riktigt kallt eller blåsigt kombinerar jag den med ett par öronmuffar.
Även händerna måste hållas varma, men där är smidigheten också viktigt. Vid torrt väder är handskar i powerstrechfleece varma och bra, men de klarar inte väta alls. Thinsulatefodrade handskar kan fungera bra i blötare väder om de har ett bra ytterhölje. Ulrik har ett par mycket smidiga handskar i softshell/windstoppermaterial, dem är han nöjd med.
Jag har ju för första gången en häst med riktigt rejäl man och svans. Därför började jag fundera på om det finns pälsglans som inte gör taglet halt – så att jag kan använda det i manen regelbundet men ändå kunna fläta när det behövs. Jag fick tips om Leovets olika produkter och åkte för att handla det i Stallshopen i Tomelilla, som har ett bra sortiment. Där tipsade de mig om Carr&Day&Martin som hade en silikonfri pälsglans, och det slutade med att jag kom hem med den istället.
Jag testade den hemma, och gillade spraymunstycket som var lätt att hantera och gav en fin dimma – dvs det spreds väldigt bra. Det funkade också bra att borsta ut man och svans. När jag ändå höll bestämde jag mig för att testa att göra en svansfläta – det är ju svårt att göra med glansig svans. Och visst, den var kanske lite glansigare än utan spray, men det gick bra att fläta, och flätan höll dessutom bra hela ridpasset. Jag får se hur det funkar att använda den ett par gånger i veckan – och sen får jag skaffa Leovet nästa gång så jag kan jämföra.
Igår var det full fart! Jag började med att åka och intervjua dressyrryttaren Susanne Oberlies för ett porträtt i Ridsport. Den typen av intervjuer, när jag kan träffa en intressant person ansikte mot ansikte och sitta och prata hästar och ridning är det absolut bästa med mitt jobb. Jag har superkul och jobbar samtidigt! Jag hoppas kunna få till ett bra reportage av Susannes berättelse – hon har både kloka synpunkter om dressyr och ridning och självdistans och humor.
Därefter åkte jag vidare till Hamilton Horse i Staffanstorp för att träffa sex ridlärare som vill ha hjälp med att få igång WE på sina ridskolor. Från början var det ju tänkt att Johanna Nygren från Hagens Ridcenter skulle ha haft hand om det passet och dessutom haft en clinic på kvällen. Nu fick hon åka in och opereras i förrgår, så jag hoppade in som stand in. Även detta var fantastiskt roligt! Att prata om WE är ju ungefär lika roligt som att prata om dressyr. Vi gick igenom hur WE på ridskolan både är bra för hästarna, nyttigt för eleverna och roligt för alla inblandade. Jag tipsade även om de nyexaminerade C-tränarnas arbete om säker inlärning av WE-hinder.
Jag fick även tillfälle att se Lotta Hamiltons fina femårssto Mahonia som går i topp i sina årgångsklasser i Danmark.
På vägen hem passade jag på att handla lite, trots att jag egentligen skarpt ogillar att handla på fredagar klockan 17. När jag skulle åka från affären startade inte bilen! Vår bränslemätare är lite opålitlig och jag insåg ganska snart att jag hade blivit lurad av den, det var nog inte riktigt kvarts tank som den hävdade. Det spöregnade. Jag promenerade över till Landäng, där jag tänkte att chansen att hitta någon som kan hjälpa mig är större än på ICAs parkering en fredagseftermiddag. Och mycket riktigt, där står Catharina från WE-kommittén, som jag skilts ifrån på Hamilton Horse en timme tidigare. Hon körde mig till en bensinmack där jag köpte en dunk och fyllde mied diesel. Det gjorde susen. Nu bor dunken full med diesel i bilen och jag håller noggrann koll på trippmätaren istället för bränslemätaren i fortsättningen.
Hemma var ridbanan rätt blöt av de 35 mm regn som kommit under de 20 senaste timmarna, så det var rätt skönt att ta beslutet att krypa upp i soffan efter att hästarna fått komma in.
Sedan snart ett år tillbaka finns Picard nära mitt kontor i Malmö. Det är en fransk livsmedelskedja som bara har fryst mat. De har blivit en favorit hos oss, framför allt på grund av sin höga kvalitet. De har helfabrikat, halvfabrikat och råvaror, och det mesta vi har provat har varit riktigt bra. En favorit är deras frysta pizzadeg, som tyvärr varit slut ett tag nu. Den är riktigt bra jämfört med alla andra färdiga degar vi har provat, och det är väldigt bekvämt att inte behöva ställa sig och göra deg själv om vi vill göra pizza en kväll efter stallet och ridningen. Jag tycker normalt inte om att köpa importerad kycklingfilé, men här har jag faktiskt gått ifrån de principerna. Picards frysta kycklingfiléer har nämligen inte injicerats med saltlake, vilket jag tycker är en viktig kvalitetshöjande faktor. Det enda jag hittills varit missnöjd med var en grönsakssoppa som såg krämig och god ut – men den var alldeles för söt. Jag gissar att det var rätt mycket morot och sötpotatis i den och att det inte balanserades upp tillräckligt av annat.
Sortimentet av efterrätter är härligt dekadent. Chokladfondanter med kärna av vit choklad är en favorit, crème brulé där man själv bränner av sockret på ytan en annan. Makronerna är perfekta munsbitar till kaffet och går att äta nästan direkt ur frysen.
Till helgfrukostarna unnar vi oss numera ofta croissanter. Dem köper vi helt ogräddade, det är alltså frysta croissantformade degklumpar i påsen. Efter 24 minuter i ugnen är de frasiga och helt perfekta.
