Tävlingsdag

Idag hade vår hemmaklubb Sydslättens Ryttarförening dressyrtävlingar, så jag åkte dit direkt på morgonen för att vara domarsekreterare i de två första klasserna, Lätt B:1 och Lätt A:1. Väl där bestämdes det att jag bara behövde skriva första klassen, så det blev ett ganska kort funktionärspass på cirka två timmar för mig.

Att vara domarsekreterare är en intressant och givande funktionärssyssla. I klassen jag skrev fanns hästar av olika typer och jag är så imponerad av domaren som klarar av att döma så mycket och komplext så fort och att växla mellan att se förtjänsterna hos en ung lovande häst till att se dem hos en välridande ryttare. Dessutom konstaterade jag, kanske lite barnsligt, att hästen som vann inte bara var fin och välriden, den hade dessutom extremt snygg färg. Den var fux med mycket tydlig apelkastning.

När klassen var slut åkte jag hem med vår lilla bil – en Hyundai Atos. Det är en trevlig liten bil, men den är hög och smal och vi hade storm, så det var en utmaning. Väl hemma hjälpte jag Ulrik att fläta Xipo, och så lastade vi och körde tillbaka. Ett hästsläp är ett ännu större vindfång än en Atos, och när vi lastade fick vi snabbt öppna dörrarna, ta in hästen och stänga igen. Tack och lov var både framtidning och tävling inomhus, men vi trodde vi skulle blåsa bort på vägen emellan parkeringen och ridhuset.

Xipo såg fin ut på framridningen och tog stormandet hyfsat bra. De skulle rida Msv C:1, och det är andra gången de rider på den nivån. Energin och den fina formen höll även inne på banan. Xipo har ju lite begränsade gångarter för de här klasserna, och det påverkar förstås en del, men de skötte sig och red riktigt fint fram till en bit in i galopprogrammet. Då rider Ulrik fel väg. De blir avblåsta, han fortsätter och sen rider han fel igen! Det blir ju dessvärre 6 poängs avdrag, vilket drar ner resultatet ungefär 1,5 procentenhet. Totalt hamnar han på 59,36%, vilket vi tycker är ett fullt godkänt resultat med de förutsättningarna. Nu ska han lära sig programmet också!

Snyggt pannband

wp-1476434697310.jpg

Detta tennbroderade pannband från Jess of Sweden fick Ulrik av mig i julklapp. Jag var så glad över att hitta ett riktigt snyggt pannband som dessutom var lite originellt. Tyvärr går det inte att ha det på kandaret eftersom hålen för sidstyckena är för små – tyvärr ett vanligt problem med lösa pannband tycker jag.

Men borde inte de svenska landslagen tävla med såna pannband? Det vore ju både både snyggt och nationellt med genomsvenskt hantverk!

wp-1476434726125.jpg

Realistiska tempon

Nuförtiden finns det väldigt bra träningsappar och jag tycker det är roligt att ha lite koll på mina ridpass – hur långt, vad maxhastighet och snitthastighet har varit med mera. Vår favoritrunda i skogen är strax under en mil lång. Den går till största delen på skogsstigar som är slingriga och backiga. Om vi rider den på under en timme upplever vi att vi har ridit riktigt fort, vi har bara skrittat i början och i slutet och där det är absolut nödvändigt, i övrigt har det varit trav och galopp. Däremot blir det ju inga jättesnabba galoppsträckor eftersom det är för smalt och slingrigt, utan det handlar mest om en relativt samlad galopp (och det är faktiskt en väldigt härlig känsla att ligga i en samlad men kraftfull galopp inne i skogen på en slingrande stig).

Därför blir jag så förvånad när jag läser saker som ”14 kilometer tar nästan en timme för mig, men då skrittar jag nästan hela tiden” eller ”en liten ponny skrittar lätt 6 km på en halvtimme” och liknande saker. Den här typen av påståenden är ganska vanliga på sociala medier, särskilt i trådar som handlar om långritter – där jag skulle säga att ett lägre tempo definitivt är att rekommendera.

Samtidigt så ser jag ju att distansryttare håller rätt höga snittempon. I världseliten kan det handla om 30 km/h i snitt , en fart som vi uppnår korta sträckor när vi galopperar på ordentligt. Jag tog upp frågan med min vän Cecilia, som tävlar distans i Storbritannien. Hon berättade att en distansryttare sällan skrittar alls, och att på lättare nivå är 10 km/h i snitt rätt lagom eller till och med hyfsat snabbt. Godkänd tid för lägre nivåer är 8-12 km/h. Det är ändå lite imponerande, med tanke på hur mycket våra hästar får jobba för att ta vår milrunda på under timmen – här handlar det ju om flera mil i sträck. Men jag antar att en skillnad är att vi rider i ett mer varierat tempo, vi skrittar, travar och galopperar och vi varierar tempot inom gångarten. Ska man rida längre än vi gör är det naturligtvis mer energisparande att hitta en jämn trav eller galopp som är så energisnål som möjligt. De rider ju långa sträckor och behöver ha uthålligheten – något som våra hästar inte alls har tränat på samma sätt. Vi rider troligtvis även med en mer varierande puls – vi låter den gå upp och sedan skrittar vi ner den. Genom att träna uthålligheten och hålla ett jämnt tempo går det troligtvis att hålla en jämnare puls också.

Så jag tror absolut att det är möjligt att hålla tempon på 14-16 km i timmen om hästen är vältränad, men den som tror att hästen kan skritta i de tempona har antagligen en rätt så dålig uppfattning om tempon.

 

Det där med mockning

Jag har läst en del diskussioner på olika forum om mockning, och det slår mig vilken symbolik det verkar finnas i en välmockad box. I princip alla hävdar att de är jättepedantiska och vill ha en box fylld av tjockt med kliniskt rent strö varje dag. En kvarglömd bajsboll i boxen är nog det pinsammaste som någon kan komma på dem med. En variant på detta är att ha hästen på halm och sedan utan urskiljning slänga ut större delen av innehållet dagligen. Många har dessutom synpunkter på att ”alla andra” mockar mycket slarvigare.

Jag tror det här kommer sig av att vi lärt oss sedan barnsben att det är viktigt att sköta hästen väl – och det är naturligtvis jättebra. Arbetet med mockning ger dessutom ett mycket påtagligt resultat – från snuskigt till fräscht på relativt kort tid. Jag har också full förståelse för dem som har en häst och tycker att det är meditativt och ett sätt att varva ner att långsamt, systematiskt och noga leta bajs i spån.  Men allvarligt talat – de flesta av oss har inte obegränsat med tid att lägga i stallet, och är verkligen extrem-mockning bästa sättet att utnyttja tiden?

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att stallmiljön är viktig för hästarnas välbefinnande, och ett tjockt, fräscht och bra underlag i boxen är en viktig del i detta. Men jag vänder mig mot detta onyanserade glorifierandet av bajsletning. Istället vill jag hitta system som ger en så bra stallmiljö som möjligt, en så bra bädd för hästarna som möjligt med så lite arbete som möjligt. Vi har valt att ha torvbäddar toppade med spånpellets. Det ger enligt mig en bra stallmiljö eftersom torven neutraliserar ammoniak och bädden brinner ihop underifrån. Spånpelletsen på toppen ger ett lättmockat ytskikt. Att mocka tar max 5 minuter per box, sen kan bädden behöva ett par minuters omvårdnad också för att vara fortsatt bra och funktionell. Vi kan utan problem morgonfodra i de kläder vi sedan har till arbetet, det luktar inte särskilt mycket i stallet alls.

Sen finns det så många andra faktorer som avgör om stallmiljön är bra eller inte. Ventilationen är en av de viktigaste – och är den dålig kan du aldrig mocka dig till en bra stallmiljö, det går helt enkelt inte. Det kan kosta en del pengar att fixa en bra ventilation, men när det väl är gjort så kräver det inget arbete utan ger hästarna en bra miljö varje dag.

Så det kanske är dags att sluta värdera oss själva och andra efter hur fluffigt det vita spånet är i boxen eller hur lång tid vederbörande lägger på att leta bajs varje dag?

Den portugisiska utbildningsskalan jämförd med den tyska

Målen med det tyska och det portugisiska utbildningssystemet är påtagligt lika. I båda fallen strävar man efter att få en häst som är lätt för hjälperna, mjuk och som bär vikt på bakbenen. Vägen dit och terminologin kan dock skilja sig något åt, men även där finns stora likheter. I båda systemen pratar man till exempel om vikten av takt, frihet från spänningar och liksidighet. För ett antal år sedan skrev jag om detta till Hästmagazinet.  Här kommer en kraftigt förkortad version av artikeln med fokus på de båda skalorna.

João Lynce är en portugisisk tränare som regelbundet besöker Sverige och tränar såväl dressyrekipage som ekipage som satsar på Working Equitation.

–Dressyrridningen har sitt ursprung i den militära ridningen, såväl här på den iberiska halvön som i norra europa. Men det finns en ganska stor skillnad i sättet att rida. I Nordeuropa har man haft lite tyngre hästar och stridit med snabba framstötningar och reträtter. Här har vi istället haft mindre, smidiga hästar och stridit man mot man. Den ridstilen har sedan konserverats i och med att vi har tjurfäktningar till häst, där tekniken är densamma, förklarar han.

 

Idag är målet för den portugisiska dressyrutbildningen densamma som för den nordeuropeiska, men vägen dit ser lite annorlunda ut. João Lynce har sammanfattat den portugisiska utbildningsskalan på följande sätt:

grafik-portugal-copy

Lugn och framåtbjudning är pyramidens bas, det nödvändiga utgångsläget. Det betyder att hästen skall vara avslappnad och gå framåt med kontakt med tyglar och skänklar. Redan här kan man arbeta med sidvärtsrörelser och volter för att få hästen elastisk.

Rundhet betyder att hästen skall arbeta med en flexibel överlinje, såväl i längdled som i sidled. Även här är sidvärtsrörelserna viktiga, och portugiserna arbetar mycket med skolor och övergångar mellan skolor i samtliga gångarter. Skolorna i skritt är extra viktiga i de nedre delarna av pyramiden.

Rytm betyder att hästen går med en kadens och hittar sin balans. ”Hästen skall vara som en ballerina” förklarar João, allt skall se lätt ut och vara harmoniskt.

Samling, eller ”koncentration” som João ibland kallar det för är det sista steget i pyramiden. En häst i samling är lätt och mjuk med bra kontakt. Ryttaren rider nästan uteslutande med sätet och inga hjälper syns. Hästen är i tydlig uppförsbacke och har stor bogfrihet. Den är i balans och kan utföra rörelser som piaff och passage.

Basen på pyramiden symboliserar den nivå dit alla hästar och ryttare kan nå. Ju högre upp i pyramiden, desto färre ryttare och hästar når dit. Pyramiden fungerar även som en modell för hur ridpassen läggs upp – grunden är lugn och framåtbjudning, sedan bygger man på med övningar som ger rundhet, rytm och så småningom även samling – under förutsättning att häst och ryttare nått så långt.

Den tyska utbildningsskalan

Den tyska utbildningsskalan, som många svenska ryttare arbetar efter, finns beskriven i Ridhandboken del 1. Denna bok är en översättning av den tyska ridhandboken som gavs ut av det tyska ridsportförbundet för första gången för 40 år sedan. Den är i Tyskland och även numer i Sverige, standardverket när det gäller grundkunskaper om ridsporten.

grafik-tyskland-copy

Utbildningsskalan gäller såväl unghästens utbildning som den regelbundna träningen av den utbildade hästen. Delarna är beroende av varandra och fungerar i samspel. De är indelade i tre huvudsakliga grupper enligt vänsterspalten.

Takt handlar om regelbundenhet i gångarterna. Takten skall behållas på raka och böjda spår, i tempoväxlingar, övergångar och vändningar.

Lösgjordhet innebär att hästen skall vara fysiskt och psykiskt fri från spänningar. En lösgjord häst är beredd att sträcka halsen framåt-nedåt i alla tre gångarterna.

Stöd är den mjuka, stadiga kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun. Stödet ska vara ett resultat av en påskjutande kraft bakifrån och får aldrig åstadkommas genom att tyglarna verkar bakåt.

Schvung innebär att hästen energiskt lyfter fötterna och för benen långt framåt. Detta kräver lösgjordhet och stöd. Ryttaren känner en tydlig impuls från bakdelen och ryggmuskulaturen tar upp rörelsen så ryttaren sitter bekvämt.

Rakriktning betyder att bakdelen och framdelen rör sig på samma spår, såväl på rakt som böjt spår. Endast en rakriktad häst är lika ridbar i båda varven.

Samling innebär att hästen bär mer vikt på bakbenen och att framdelen avlastas och därmed blir hästens frambensrörelser friare. Känslan är att hästen går i uppförsbacke.

Samtliga steg i utbildningsskalan syftar till att öka hästens genomsläpplighet – ridbarhet. Det betyder att hästen är beredd att lydigt och avspänt svara på ryttarens hjälper.

”Man kan tala om genomsläpplighet när hästen, lösgjort och lydigt, reagerar lika mycket i båda varven för de framåtdrivande, de förhållande och de sidförande hjälperna. Genomsläpplighet är det avgörande kännetecknet på att hästen är korrekt riden.”

 

 

 

 

Ordet utav

Språket på sociala medier är ju en ledigare variant av skriftspråk, ganska ofta med förenklingar, felstavningar och grammatiska konstigheter. Men en intressant trend tycker jag är att jag allt oftare ser folk som använder ordet ”utav”. Det är dessutom ofta samma personer som i övrigt använder ett ganska fritt och ledigt språk, dvs inte är särskilt noga med att skriva ett formellt skriftspråk. Hur kommer detta sig?

Hästig helg

wp-1476092465630.jpg

Vi har haft ytterligare en helg full av hästaktiviteter. På lördagen åkte vi till Kristianstad med Xipo för att hjälpa till att fira Kristianstad Ridklubb som fyller 70 år. Ridskolan finns på en mysig gård som ligger precis i utkanten av stan. Det går både cykelvägar och stadsbuss dit. Det är verkligen toppen med ridskolor som kan ligga så tillgängliga, det gör att även barn som inte har möjlighet att få skjuts kan vara där – och de kan åka dit när de vill och inte bara när de har sin lektion. Här fanns det dessutom vettiga hagar, det kan ju vara ett problem när ridskolan ligger för nära stan.

Vi började med att Ulrik visade en teknikritt på medelsvår nivå. Banan han ritat hade en hel del svårigheter, så det var rätt tufft för honom. Jag var speaker och berättade för åskådarna vad han gjorde och vad grenen går ut på. Därefter visade han hur samma bana reds på Lätt B-nivå och avslutade med att visa en speedritt på medelsvår nivå. Därefter fick sex elever, tre på ponny och tre på stor häst, prova på att rida några hinder. De blev mycket inspirerade och kommer lägga in WE i ridskoleverksamheten framöver.

Grao fick arbeta på banan hemma innan vi åkte – och han arbetade på fint fast alla kamraterna fick gå ut i hagen under tiden.

wp-1476086854948.jpg

På söndagen började vi med att se över staketet runt en skyddszon som vi tänkt släppa på hästarna på under hösten och vintern. De gick där förra vintern, så vi behövde bara justera och fixa lite. Bitvis finns det nässlor som är mellan 150 och 200 cm höga där – så det är viktigt att man är välklädd!

wp-1476086823976.jpg

På eftermiddagen var det Arnos tur att åka iväg och jobba. Han fick åka tillbaka till Stall Win, men idag var det duktiga kusken Jenny Steen, som köpt Hugo från oss, som körde. Hon hade med sin egen inkörningsvagn och sele.

Arno tyckte först att det var otäckt med den här vagnen som skramlar och rör sig lite mer än en travsulky – och dessutom dras med draglinor. Men efter ett tag vande han sig och han travade några varv ute på en gräsvall. Vi kommer fortsätta jobba ihop med Jenny med körningen nu när det är dags att gå från inkörd till körhäst. Arno är dessutom till salu, så vi hoppas att hans framtida ägare får glädje av det arbete vi lägger på honom nu.

wp-1476092419390.jpg

Att köpa häst osedd

wp-1475951599878.jpg

Jag köpte Grao från Portugal utan att ha sett honom i verkligheten. Det var naturligtvis ett svårt beslut på många sätt – men på andra var det faktiskt inte så komplicerat. Nu när jag hunnit provrida ordentligt här hemma kan jag i alla fall säga att det var ett helt riktigt beslut – jag hade definitivt köpt honom efter en provtidning.

Redan för ett år sedan när jag sålde Hugo fanns en tanke på att köpa en ny häst – även om jag då bestämde mig för att det inte var dags än. Jag var dock helt säker på att nästa häst jag köpte skulle vara iberisk. Jag hade dessutom en ganska klar bild av vad jag sökte för egenskaper hos hästen.

Under våren diskuterade vi hur vi skulle göra med kommande betäckningar av Amelia och vi kom fram till att vi ville betäcka våren 2017, eller i alla fall senast våren 2018. Innan dess ville jag alltså ha en ny ridhäst. Jag började fråga runt bland vänner och bekanta för att se om någon kände till en lämplig häst. Det skulle helst vara en lusitano, men en PRE eller en korsning med lusitano eller PRE kunde också fungera om de hade rätt egenskaper. Jag ville ha en häst som rörde sig framåt och inte bara uppåt, och jag ville ha massor med nerv, energi och känslighet. Jag ville inte ha en utbildad häst, men den skulle vara inriden – 4 eller 5 år såg jag som idealiskt.

En person som det var självklart att fråga var Joao Lynce, som Ulrik köpt Xipo av och som sålt många hästar till Sverige. Jag har även ridit en del för Joao både på mina hästar i Sverige och på hans hästar i Portugal, så han har rätt bra koll på mig som ryttare.

Han svarade direkt på mitt meddelande: I have got your horse! Han skickade åtta filmer på ungefär en minut var, där han visade en fin brun femåring enkelt och okomplicerat i skritt, trav och galopp. Detta gillade jag  – många salufilmer visar en massa rörelser och det är verkligen inte alltid hästarna är mogna för de arbetspiruetter och passageanslag som de visar upp. Jag sökte dessutom inte utbildning utan ett råmaterial – och det var det jag ville se på filmen.

Jag tyckte att hästen var det absolut bästa i den åldersklassen och prisklassen som jag sett, och vi började diskutera en resa till Portugal så jag kunde provrida.

Tyvärr visade det sig inte vara så lätt att få ihop. Det var bara några dagar som kunde komma ifråga, och då var flygen rejält dyra. Dessutom hade vi svårt att på så kort varsel få fram ytterligare ett gäng hästar på ungefär samma ställe  – så om jag åkte skulle jag inte ha kunnat provrida så många fler. Alternativet var att vänta till efter sommaren och då lägga upp en lite mer planerad resa med ett gäng hästar att provrida.

Då kom jag på att några vänner till mig, Mia Säwe och Åsa Linnér, varit hos Joao under våren och provridit lite hästar. Åsa hade för övrigt köpt en halvbror till hästen jag var intresserad av. Jag kontaktade dem och det visade sig att Mia hade provridit honom. Hon hade dock i första hand letat häst till deras ridskola, och där hade han inte passat. Jag hade några långa samtal med henne där jag ingående diskuterade hur hon hade upplevt honom vid provridningen. Mia menade att det var fel häst för mig om jag var ute efter en ren WE-häst, men när jag förklarat att jag framför allt ville ha en häst som var rolig att rida varje dag och vilka egenskaper jag sökte bekräftade hon att de egenskaper fanns hos den här hästen.

wp-1472213053541.jpg

Där någonstans började jag  känna att det här nog verkligen var rätt häst för mig, och Ulrik och jag kom fram till att vi inte ville vänta till hösten. Chansen att han fortfarande skulle finnas kvar då kändes inte så stor. Under tiden hade vi förstås kollat på alla iberiska hästar till salu som vi kunde hitta på film, och vi hade svårt att hitta någon i samma prisklass som ens kändes i närheten kvalitetsmässigt.

Jag skickade även filmerna till Johanna Nygren som driver Hagens Ridcenter och som är den person jag känner som har allra flest iberiska hästar. Hon sa ”köp, köp”. Även min tränare fick se filmer, och han påpekade både styrkor och svagheter hos honom – men generellt var han positiv.

Naturligtvis är det en chansning att köpa en häst som jag har tänkt tillbringa de kommande femton åren eller så tillsammans med på det här sättet. Men jag kände ändå att jag hade stöd från personer jag litar mycket på. Ulrik och jag var dessutom helt överens. För att ytterligare öka på säkerheten såg jag till att fullförsäkra honom redan i Portugal, i ett försäkringsbolag som accepterade den engelskspråkige portugisiske veterinärens besiktning. Grao röntgades dessutom och plåtarna gick direkt till min försäkringsveterinär som var den som fick godkänna dem.

Men visst var det extremt pirrigt att åka in till hästhotellet utanför Malmö och hämta en häst jag aldrig hade sett. Och det var riktigt nervöst att sitta upp första gången. Tack och lov kändes det helt rätt från första början, och ju mer vi lär känna varandra, desto bättre blir det.

Dessa saker gjorde att jag vågade köpa osett:

  • Vi har köpt häst av säljaren innan
  • Säljaren har sett mig rida och känner mig som ryttare
  • En person jag känner hade provridit
  • Säljaren har exporterat flera hästar tidigare till Sverige
  • Försäkringsbolaget försäkrade in till fulla värdet på plats
  • Hästen presenterades på ett bra och representativt sätt på film
  • Priset var inom min budget och jag fick mycket för pengarna

Imponerande ålder

wp-1475779601465.jpg

Idag plockade jag fram ett täcke ur gömmorna och provade på Grao. Det är ett Rambotäcke som jag köpte på Travshopen i Mantorp på den tiden jag bodde där. Jag flyttade därifrån 1998, men jag tror det här täcket är från 1996. Det fyller alltså troligen 20 år i år! Täcket reades ut eftersom en travtränare hade blivit sponsrad med ett stort antal täcken – i fel storlek. Jag har för mig att jag betalade 800 kr för det – något jag på den tiden tyckte var en hisnande summa. Sådär 20 år och flera hästar senare kan jag konstatera att det var ett rätt bra köp. Till och med Hugo har haft det – och det har ändå inte någon lagning.